2014-12-05

Att vara borta


Jag har varit borta den sista tiden. Borta från omvärlden och mer eller mindre bara socialiserat mig med vår dator. Vi har varit omslutna av en vit värld. Tyvärr har det inte varit snö, utan vitt av den andra sorten, vattenånga. När vi flyttade hit så bodde vi ovan molnen som bildades nästan varje dag på morgonen, det verkade vara en bra höjd att bo på.

Nu bor vi mitt i smeten istället. Det är klarare under om vi åker neråt, med det som fortfarande kan ge pluspoäng är vad som händer när vi åker uppåt. Jag har nästan maniskt hållit på med förartexter. Stirrat in i datorskärmen till ögonen har varit fyrkantiga. Vaknat tidigt och smugit ner och satt på datorn för jag har tänkt på någonting innan jag somnade.

En ny topp uppe i Sommand, Pointe de Chavasse

Som tur är har jag en Petter som drar ut mig. Upp över molnen. Till solen. Till kullarna.
Det är spännande vad som händer med kroppen och sinnet så fort den får sol. Det är som hela inställningen till livet förbyts. Det är som om molnen suger åt sig all energi, all livskraft.

Lapar sol på Pointe de Miribel

Så kommer man upp till solen, benen får lust att röra på sig, leendet sprider sig och helt plötsligt så är jag.. glad igen. Snön börjar komma där uppe, det kommer i omgångar och smälter bort igen. Är glad så länge topparna håller sig hyffsat snöfria så att det går att knata upp på dem. Jag är glad att de där topparna finns, att få komma upp över molnen och hitta solen, att komma tillbaka lite.

2014-12-02

Hemma borta, borta hemma

Jag är full laddad av bra energi hemifrån. Det håller på att bli ett knepigt begrepp just nu, hemifrån. Har varit i Sverige och hälsat på. Fått energi från att träffa människor som jag tycker om. Fått ätit god mat och druckit vin med fina vänner. Varit hemma, vid vårt hus, och hälsat på katterna och hon som bor där nu. Jag var ganska nervös innan, hur det skulle kännas. Skulle det bli jobbigt? Nostalgiskt? Svårt att skiljas från dem?

Det här har varit hemma en gång i tiden

Det var tvärtom en lättnad. Katterna är inte mina längre, de var glada över att se mig, men ännu gladare över att se hon som bor i huset nu. Och huset, det är inte vårt längre, det är hennes. Alla frågetecken var som bortblåsta och jag kunde lätt i kroppen säga hej då och gå därifrån.
Hem till Hilde, äta en god middag och ha tjejkväll med Clara på besök. Hemma är borta.

Hemma, på Havreängen

Var hemma hos mamma och hälsade på min bror på vägen. Sprang i hans endurobana. Sand och uppförsbackar i vacker tallskog som försvann in  i mörkret vid andra varvet när pannlamporna åkte fram. Åker vidare till mamma i ett soligt men höstigt svenskt landskap. Plockar de sista trattkantarellerna innan frosten slog till. Går runt i skogarna där jag ridit som barn, eller ungdom kanske. Att vara hemma i ett hem som var hemma för länge sen. Men som fortfarande är det.

Är tillbaka i stan, hälsar på greppen på Fabben, det känns bekant men ändå främmande. Det finns några bekanta ansikten, men de flesta är utbytta till nya människor som anser att Fabben är deras. Promenerar genom stan till ett sista besök, gatorna är de samma. Packar ihop och åker hem till det som är hem nu. I Frankrike. Hemma där borta.

2014-11-21

Omvärdering

Vi lämnar Spanien för denna gång och milen avverkas i Bruno mot Frankrike. Han har tillfälliga tyska plåtar som sitter kvar sen köpet. Vi håller på att få tillfälliga franska plåtar innan vi kan få de riktiga CERN plåtarna. Petter glömde papperna till bilen hemma och vi har varit lite extra spända inför att åka över gränsen men det är inga problem.

Vi blir däremot stoppade i en av alla dessa betalstationer, eller rättare sagt invisslade. En bastant fransman lyser in med sin ficklampa i bilen och frågar om vad vi har gjort och våra tillfälliga plåtar.
-Ehh, parlez vouz anglais?
Vi förklarar på engelska att vi är svenskar, men bor i Frankrike, jobbar i Schweiz, har varit på semester i Spanien och köpt en buss i Tyskland. Därav de tillfälliga plåtarna. Han drar förvånat samma ramsa på franska för sin kollega som rycker på axlarna och säger -Oui? Vi blir förbiviftade och kan fortsätta vår färd mot St Leger.

Ja, det här ser ju verkligen inte illa ut..

Vi vaknar av regn på taket, det smattrar så där sakta men snällt mot taket. Ett ljud om är behagligt, men inte lika välkomnat när planen är att klättra. Vi har tur, det slutar och solen kommer fram. Vi är här för att omvärdera vår bedömning som ligger djupt rotad. Vi var här för en herrans massa år sen med Patrik och Strömhäll. Jag är osäker på förutsättningarna att döma St Leger, men om jag kommer ihåg rätt så var det snorkallt, hade regnat, dimmigt och vi var sjukligt hungriga. Vi dömde iallafall ut det och återvände aldrig. Men efter att ha fått flera rekommendationer om att åka dit från vänner vi litar på så fick det bli en andra chans.

Petter letar sig upp längs ovana grepp

Det är fortfarande lite blött efter regnet.. och ja klippan ser på de flesta ställen väldigt bra ut, men jag känner igen klippan vi dömde ut. Där är det flakigt, ser löst ut och ger inte ett vidare intryck. Men som sagt vi ger det en chans. Klättringen är helt annorlunda, greppen är annorlunda, klippan är annorlunda, men det är väldigt kul. Jag älskar att få ändra mina uppfattningar, speciellt till det bättre. Hit kommer vi komma tillbaka. En bra avslutning på en bra semester.

2014-11-20

Ovana

Förlåt till er som jag har peppat och hejjat på, kanske tom pressat fram ett ledförsök trots ert motstånd. Det är en ovana jag har. Att sätta ett ledförsök i första hand, värdera det högst  på klätterhimlen. Så jag vill be om ursäkt.

Klättring är för mig ett svårbegripligt väsen. En tusenhövdad drake. Så många känslor som är involverade. Som är svåra att förstå alla gånger. Förutom den rena glädjen som givetvis är den dominerande känslan så finns det så mycket mer.  Så många dolda koder, förväntningar, besvikelser, normer och.. ja.. mönster. Det här med att ledklättring väger högre än att topprepa. Upplevelsemässigt så för mig just nu, så får jag mycket, mycket, mer ut av att topprepa än att leda. Varje flytt är ren klätterglädje. Kroppen rör sig obehindrat och maximerar sin kapacitet. Det är lugnt och jag fokuserar bara på hur kroppen löser problemen på bästa sätt. Men inuti mig finns en drake. En drake som är full av värderingar. Som ger mig en större belöning om jag leder en led istället. Varifrån kom den här draken?

De svenska bussarna står på rad

Vi har åkt vidare till Margalef. En av mina absoluta favoritstället i Spanien. Vi har mött upp med Richard och Henrik. Vi är i pockethimlen. Jag vill så mycket. Faller in i ett vanemönster. Vi har varit här en hel del och min kropp vet som väntar. Den kan inte låta bli, spana upp mot de där lederna som ligger kvar på min lista, vilja leda. Men jag försöker att inte falla dit, njuter av att topprepa och inte lägga någon av mina egna värderingar i det. Att bara låta mig leka.

När jag började klättra så gick vi inte ens igenom på grundkursen hur vi skulle sätta topprep. Ledklättring från första stund stog på schemat och det har följt med mig. Att ledklättra. Att kämpa sig upp från grad till grad, ledklättrandes. Att det är det som räknas. Och det har inte med Örebro att göra, det har egentligen med hela klättergemenskapen.

Ett ställe att leka på

Mitt driv har aldrig varit att vara ute ur komfortzonen. Jag tycker om att ha kontroll och kan med jämna mellanrum ta mig ur den på en onsight och får en riklig belöning av känslan. Känslan över att ha stigit över kanten på kontrollen men klarat det. Eller om jag prövar riktigt mycket på en led, men inte klarar den så får jag samma belöning för att jag har provat in i det längsta. Att ha blivit pressad eller lite rädd, men klarat av att styra upp situationen.

Lycklig över att få leka

Nu vill jag inte riktigt vara för nära den känslan, men ändå flörta med den. Att prova, men inte för svårt. Att ha kontroll men ändå satsa. Att leda, men inte för mycket. Jag vågar inte bli rädd, det tar för mycket av min energi, men vill gärna vara på gränsen. Olyckan har flyttat mina gränser och värderingar. En av de sista dagarna joggar vi upp på toppen av världen, upp över alla klipporna i Margalef och joggar sakta över ryggarna som slingrar sig fram. Det är långt ifrån några gränser, långt ifrån några förväntningar men det kan lätt bli en vana det här med.

Vad är din drake?

2014-11-19

Omprogrammering

Det här med vana. Att ta saker för givet. Att göra samma saker utan att tänka på det. För att det är bekvämt. För att man vet att det blir bra. Det är enkelt. Att uppföra sig enligt ett mönster man kanske inte ens är medveten om.

Det är svårt att ändra på sig. Att ta nya vägar. Att bryta mönstret.
För min del så har olyckan varit en gigantisk ögonöppnare. Jag försöker göra nya saker, tänka i nya banor, bryta mönster. Försöker se mitt eget beteende utifrån. Det går inte alltid så bra dock. Jag lagar fortfarande köttfärssås och spagetti när blodsockret är lågt och inspirationen för matlagning är i bottennivå. Jag uppför mig fortfarande klantigt och ogenomtänkt i väldigt många situationen. Det är inte så att jag har uppnått gudinnestatus för genomförda goda handlingar. Men jag försöker.

På väg till vårt pausställe

Petter har en veckas semester och vi packar Bruno. Packar honom med klättergrejer och springgrejer. Simgrejer får tyvärr stanna hemma. Vi tar med karta, guideböcker, gps och lyckas med konststycket att hitta en koppling till gasen så att köket fungerar i bussen. Målet är Spanien men vi stannar vid Colliers (?) på vägen. För att klättra på en ny klippa. Det verkar ha regnat kopiösa mängder och tuforna lyser svarta. Klippan är dessutom stängd då den ligger på privat mark. Det går inte alltid som man har tänkt sig. Vi ligger i solen och njuter istället innan vi packar in oss i Bruno och åker vidare.

Förberedelse för att möta pockets igen

Erik och Malin är på smekmånad och har parkerat sin buss vid Montsant. Kul att möta upp med dem så det blir klättring vid Raco de Misa.
Pocket. Jag ÄLSKAR pockets. Ja, jag vet.. jag har skrivit det förut.. jag har varit där förut. Klippan är fortfarande vacker. Grå och orange med böljande former. Gamar som cirklar på den stigande varmluften. Lukten av Spanien. Skällande hundar och spanska svordomar vid klippan. Solen som värmer men inte steker. Den gula sanden. De runda stenarna som har trillat ut ur konglomeraten.Vi hittar den skugga som finns och börjar på klippans lättaste led. Lång. Exponerat. Lätt klättring på fina grepp. Stegen gömmer sig fortfarande så fort de försvinner ur ögonhöjd. Kroppen känns bra. Huvudet känns bra. Jag vill leda. Faller in i gamla mönster. Som att det att leda en led ger mig mer än att toppa. Att utmaningen blir större, upplevelsen intensivare. Det blir det.

Ett bra ställe att vara på

När jag kommer ner till den marginella hyllan vi står på efter att lett så händer det saker. Knäna skakar och odefinierbara känslosvallningar rusar genom kroppen. För mig är de just odefinierbara för jag är helt oförberedd på dem. Men så inser jag att jag har fallit in i ett mönster. Snört på mig klätterskorna som jag så många gånger förut. Knutit in mig och tänkt att leda, det är det jag får mest ut av. På ett vant ställe där jag klättrat förut, på van klippa.
Vad jag inte har tagit reda på är vad kroppen vill. Glömmer bort att den behöver lite omprogrammering för att fungera optimalt. Den behöver lite inställelsetid. Så jag toppar resten av dagen. Njuter av klättringen och allt annat som har med Spanien och detta vackra ställe att göra. Vi ska se hur det går att bryta vanan.

Det är bara att vänja sig, det kommer fler av de här bilderna.

Vi avslutar dagen med att försöka ta oss upp till toppen av klipporna. Erik och Malin promenerar neråt för att möjligtvis hitta en dusch inför födelsedagsmiddagen ute. Vi tar vara på sista solljuset och hittar lite lätt klättring och sen en stig som leder oss upp ovan klipporna. Ljuset är magiskt, likaså utsikten. Något nytt, men ändå inte. En vana föds så fort. I detta fall en ny vana, att få vara uppe på topparna i kvällsljuset. Alla vanor kanske inte behöver omprogrammeras?

2014-11-11

Över molnen

Besöksväder..
Häromdagen så slog det gråa locket på, men fuktigheten höll sig däruppe. Vi fick klättrat lite vid Anthon innan regnet kom i ungefär samma takt som mörkret. Igår regnade det, ihärdigt, hela dagen. Då blev det horisontal meter på badhuset istället.
När vi vaknade idag sken solen, men gårdagens fukt blev ånga och så tog ett ogenomträngligt grått dis över världen. Det brukar hända här på morgonen så var inte så oroad. Men icke. Hoppades på att kyrkan vid Mont Saxonnex kanske skulle kunna ligga högre än molen och skickade iväg familjen dit.

Jag och Petter försökte fixa gastub till Bruno och packa inför en veckas semester med honom. Vi får se vart vi styr kosan, vi kommer följa vädret lite, men just nu ser det ganska illa ut i Frankrike. Spanien ligger längst upp på listan nu. Vi får se vad som händer i morgon. En liten joggingtur innan Petter ska på jobb får det bli. Vi hoppas på att dimman inte är lika tät uppe vid Sommand. Chansar och tar en vinstlott.

Utsikten från toppen av min topp

Världen öppnar upp sig ovanför molnen och solen skiner på blå himmel. Ringer upp familjen och frågar om det har lättat hos dem. -Nej, verkligen inte, vi är mitt i den gråa smeten..  -Ok, packa ihop allt och kom hit!
Jag joggar upp på Pointe de Perret, vill egentligen följa ryggen hela vägen bort till Marcelly, men det får bli en annan gång. Min fart är inte tillräckligt hög för att hinna dit och tillbaka. Det känns i kroppen att det var ett tag sen vi höll på med den här aktiviteten. Springa upp på toppen.

Familjen ovan molnen

Bettan med familjen i parkerar precis när jag kommer nerjoggandes till parkeringen, så sätter på mig lite mer kläder och går upp igen. Vi är förhäxade över utsikten och stannar till solen försvinner bakom dimridån. Det är en galen värld att vara i, ovan molnen. Ett bra sätt att avsluta dagen med.
Sista ljuset på väg att försvinna


2014-11-08

Upp och ner

Stefan flög hem och syster Tuva, systerdotter och Henke landar samma dag. Trenden håller i sig, solen skiner hela dagen men när tiden närmar sig för hämtning på flygplatsen rullar molnen in och regnet kommer som på beställning.

Som tur är vaknar vi upp till stålande solsken, visserligen frost ute, men ändå vackert väder. Topparna runt oss ståtar med snö, tycker att de har blivit fler som har blivit vita. Le Môle som vi gick upp på för några dagar sen i solsken är nu klädd i vitt. Vi åker till Chamonix. Att få se dessa toppar vitklädda i solsken tycker jag borde vara obligatoriskt på Frankrikebesök.

Familjen i solen

Med oss har vi Engla, 8 år, som jag kanske överskattar hennes intresse för att gå i uppförsbacke. Hm, jo men jag joggade upp mot Lac Blanc på den här tiden.. om vi dubblar det så kanske det är den takten vi kommer att gå i...? Planen är som sagt att gå upp till Lac Blanc, men eftersom jag inte har några egna barn att jämföra promenadtakt med så är jag givetvis helt ute och cyklar. Det går lite saktare än planerat. Det är även mer snö, typ det är snö hela vägen upp och solen den försvann bakom topparna snabbare än vad jag hade hoppats på.

Frankrike, skulle inte det vara solsemester?

Men dagens hjälte pinnar på med sina små ben, halkar runt i sina gympadojjor och med ett antal pauser kommer vi äntligen upp och får utsikt över alla topparna. Det blir ett vintrigt besök och lunch utan den värmande solen, men Lac Blanc får vänta till nästa gång.
-Åh, tänk om vi kunde bara gå neråt, det här är jättekul!
Hon är helt orädd nerför medan jag känner tantvarningen komma smygande när jag försiktigt trippar ner i snön som nu mer liknar is och imponeras över hennes glädje och mod.
Vid kvällsmaten går ögonen i kors på henne och vi har båda lärt oss en fin läxa, höjdmeter är kanske inte bästa moroten för barn och snön ligger högre än jag tänkte. I morgon blir det nog badhuset istället. Horisontalmeter får det bli.

2014-11-07

Gamla stenar

Vad gör man när vädret vänder så fort vi får besök? Visserligen fick familjen Fernqvist strålande väder, men när mamma var här var det dåligt och trenden verkar hålla i sig. Stefan landar på kvällen och de första molnen på en vecka tornar upp sig innan solen går ner. Dagen efter hänger regnet luften och de ger sig ut till en regnsäker klippa, Le Foron, och får klättra. Prognosen ser sunkig ut och det står mellan två val, söder ut eller norrut? Spontant kan man ju tänka att söder ut skulle var bättre, men inte den här gången.

Så gamla stenar att de somnar mot träden?

Vi plockar fram paddorna, mer eller mindre oanvända det här året, packar Bruno full med allt vi kan behöva för två dagar och när vi sätter oss i bilen kommer regnet. Det ökar, håller i sig men avtar när vi närmar oss Fontan. Jag har aldrig, jo du läste rätt, aldrig, varit i Fontan, så känner mig lite upprymd. Som ett skolbarn på utflykt. Jag har som aldrig riktigt fastnat för det här med bouldring. Fått känslan av att jag är helt chanslös på alla problem, förutom de som känns för lätta och därmed inte ger så mycket belöning. Jag har aldrig varit någon nötare, inte haft tålamodet om en led eller ett problem inte går på några försök. På senare år har jag i.o.f.s verkligen uppskattat att redpointa. Att känna perfektionen i kroppen. När allt stämmer. När allt jobb summerar upp i en perfekt balans och det går. Jag kan fortfarande få lite rysningar när jag tänker på Kristi Brud, hur den gick från omöjlig till möjlig. När kroppen rör sig så att allt är lätt.

Hur fin är inte den här stenen?

Så lite pirrigt var det  att åka till Fontan. Jag har inte vågat bouldra efter olyckan. Jag har inte varit intresserad alls kanske jag ska säga. Foten har inte funkat så bra och att hoppa ner på den okontrollerat.. nja.. inte intressant. Hänga med Petter och Stefan och bouldra.. nja inte heller särskilt intressant. Mina projekt blir de problem som de kan gå uppför med bakbundna händer. Men, Fontan, det känns intressant!

Håll tungan rätt i mun och det går bra

Måste erkänna att det tog mig med storm. Alla dessa stenar. Alla dessa vackra formationer. Alla lätta, men intressanta, kluriga och klättring-hela-vägen problem. Cirklarna. Skogen. Jag är fast.
Kroppen var väldigt skeptiskt först. Ville inte klättra allt för högt ovan marken. Ville inte hoppa ner. Ville inte satsa. Men det gick bra ändå.
Skogen var full av så många fina problem ändå. Med fin landing. Med fina grepp. Med rolig klättring. Petter och Stefan är starka som vanligt, men tar hand om mig fint, spottar när det behövs och hejjar på när det behövs. Jag är kär.
Att få hälsa på Mr. Font himself och bli guidad av Øystein var en ynnest och jag hoppas vi ses om inte allt för länge. Håller kvar semesterkänslan tills dess.

2014-11-04

Första natten

Petter kommer hem trött efter jobbet sent på kvällen. Jag har redan förberett allt, täcken och kuddar är nerstoppade, frukost planerad och klätterutrustning samt springkläder är med de med. Maten är färdig när han kommer hem och jag ser in i hans rödsprängda ögon.
-Är du säker på att du inte bara vill softa hemma, vi kan göra det någon annan dag?
-Nej, det blir perfekt. Var var det vi skulle?

Han ser lite trött ut va?

Jag har kollat på kartan, spanat in guideboken med. Jo, vi åker upp hit, parkerar här, sover så kan vi springa upp på den här toppen på morgonen om vi vill.. åh så kan vi åka hit och klättra..
Vi åker iväg i mörkret, hittar parkeringen och bekantar oss med vår nya buss Bruno. För din info Niklas, man behöver ha tändningen på för att kunna fälla upp taket.. Det är lite som julafton.
Det finns små eller större fack överallt att upptäcka, men framför allt att planera för optimering. Det är mitt nya; optimera utrymmen. Jag går igång på det. Ja.. jag vet, lite skumt, men diggar verkligen känslan av att tänka ut hur jag ska kunna använda utrymmen på det bästa sättet. Tror det är höbärgningen i ung ålder tillsammans med Stina som har skadat mig.
Vi kommer iallafall i säng till slut, kryper ner under duntäckena och hör ugglorna utanför i mörkret.

På toppen med ok utsikt

Det är helg, innan vi har stigit upp så har det redan parkerat på två bilar med hurtfriska fransmän som med vill upp på Pointe de Môle. Vi byter om till springkläder efter frukost i bilen och följer den upptrampade stigen mot toppen. Att ta sig fram snabbare än snabb gång är otänkbart, även denna gång och efter att pulsen har stigit kraftigt och känslan av andnöd har lagt sig så är det bara att njuta av solen. Vi kommer upp på toppen en timme senare.
Det är en mäktig topp, på ett annorlunda sätt än de andra vi har varit uppe på. Kullen står för sig själv, som en hög mitt på slätten och givetvis blir utsikten annorlunda. Vi ser Genevé, Mont Blanc massivet, vårt hus, bort mot Avoriaz, upp mot Col de Colombier. Jag börjar bli lik min mamma och har inte långt till tårarna för det är så vackert.
-Tänk, vi har fyra år och tio månader kvar att utforska alla de här topparna runt oss påminner Petter mig om när jag ivrigt tittar runt vilka toppar vi borde besöka innan snön kommer.

Bruno och Petter gör sig redo för nästa äventyr

Vi joggar ner. Gillar självbedrägeriet att jag kan jogga. I nerförsbacke iallafall. Jag är lättlurad och har ingenting att lura mig själv. Vi kommer ner till Bruno, käkar lunch och är redo för nästa aktivitet.
Klättring i solen är helt uteslutet, hela jag är överhettad av solen redan så det får bli en skuggklippa.
-Håller vi på att bli aktivitetsjunkies frågar jag över lunchen.
-Det är vi redan!
Vi åker till Belloset, letar rätt på klippans svåraste lättaste led och med mycket fundering och påhittighet kommer vi upp båda två. Det här med kalkstensklättring är inte bara att hysta och dra på det här stället. En bra dag avklarad, nu är det bara fyra år och tio månader kvar.


2014-11-02

Besök

Jag fixar med bilen. Tyvärr är den för ny och smart så det är ingen idé att sy gardiner, det finns redan smarta lösningar fixade. Jag packar in kläder, saker för matlagning, lite klättergrejer. Ser fram emot att kunna sätta mig i bilen och åka, med det som man behöver redan i bilen. Familjen Fernqvist tittar förbi på vägen till flygplatsen. Vi äter lunch och jag får förtjust visa vår bil.

Utsikten är ner mot vårt hus i höger kant

Vi åker upp till Rocher Palud mot Sommand och går upp och tittar på, vad säger man.. startpunken, uthoppsplatsen, drop-offen för skärmflygarna här i trakten. Skärmflygningen började tydligen i Mieussy så det känns extra kul att gå upp och titta på dem när de startar. Jag har alltid undrat hur de gör. Springer de ner för backen och hoppas på att vinden ska ta dem? Med erfarenheten från fallskärmshoppandet så känns det svårt att föreställa sig hur de startar utan att ha vinden under sig.

Familjen Fernqvist på väg ner mot bilen

En liten uppförsbacke och en stund senare är vi där. Vi letar stenar, tittar på hopparna (?) och njuter av solen innan det är dags att bege sig neråt för att inte missa bilinlämningen. Det ser fridfullt ut när de lyfter sin skärm av vinden som tar tag i den och bara behöver ta några steg innan de sakta glider ner över dalen.
-När jag blir större, kanske vuxen så vill jag med flyga sån säger dotter Fernqvist med stort allvar. Pappa har lovat mig att jag ska få det, men han tror att mamma kommer säga nej.
Glad över att få besök och konstigt att stanna kvar när de åker hem mot Sverige. Tack för trevligt besök och hoppas det inte dröjer allt för länge innan ni återser Frankrike.

2014-11-01

Köpa bil

Vi vaknar på en bullrig parkering med kondens som täcker varje centimeter på bilens fönster. Vi är någonstans i Tyskland, på väg mot förhoppningsvis ett bilköp. Bettan går fin fint att sova i men kräver lite omorganisering för att det ska funka. Men i kväll kan vi förhoppningsvis sova i vår nya bil! Vi sträcker på kroppen och fortsätter bilfärden i några timmar till. Vi tittar på 4 bilar men timmars bilkörning i mellan och när kvällen kommer är vi matta och lättpåverkade. Den sista bilen vi tittar på hos en sliskig och opålitlig bilhandlare lyckas vi bli snärjda. Det är inte hans glättig flin, fina skor eller prat om att bilen har aluminiumfälgar som fångar oss. Tror det är tiden på dygnet, många timmars bilkörande men framför allt bilen vi faller för.

Bara i Tyskland man ställer upp lagerdörrarna till Mc D. med ölbackar?

Vi påbörjar köpet, missar stängningstiden för hotellet bilhandlaren har bokat in oss på och hamnar ännu en natt i Bettan. De tittar förvånat på oss och upprepar; Did you sleep in your car? Why didn´t you call us.. när vi kommer dit dagen efter för att färdigställa köpet. Överföringar av pengar tar lite tid samt beställning av vinterdäck gör att vi inte kommer kunna åka hem med vår bil innan i morgon.

Snälla Petter, stanna, jag måste ta en bild..
-Nej, jag vill klättra..

Trötta på bilhandlande, internetjagande, telefonsamtal och allmänt organiserande så flyr vi landet och besöker Österrike istället. Vi hinner precis klättra en led vid Achleiten i de Bayerska alperna innan mörkret överfaller oss och vi bokstavligt talat krälar fram i brant gräsbacke för att hitta stigen ner till bilen. Vi kommer ner och lite tagna av nedfärden från klippan så kommer vi överens om att det kanske vore skönt att sova inne i natt?

Egen inskolning på alla tekniker..












Vi hittar ett hotell och njuter av att få vara inne i ljuset och ta en dusch. -Åh, skönt att ta av sig de här kläderna, jag har haft på mig de konstant i tre dagar..
Vi hittar en lite klippa dagen efter, Morsbach och måste ge dem eloge för uppstyrningen på klipporna. Redan vid parkeringen står det skyltat mot Klettergarten, stigarna är breda och uppstyrningen vid klippan.. ja den är lite skrämmande. Två leder senare får Bettan återse Tyskland, vi fixar det sista med bilköpet och kan åka genom natten hemåt. Med en ny bil. Lite bekvämare att sova i än Bettan förhoppningsvis.

Bilbekymmer

Jag vet inte hur han lyckades, men vår gröna bil har punka. Fetpunka. Tomt i däcket. Nada.
Petter stannade med bussen och sov utanför jobbet och jag fortsatte genom natten för att få sova i vår säng. Och för att vi har tid hos bilmekanikern och att byta däck på den gröna bilen 08.00.

Det är bara att pumpa upp däcket, det går med cykelpumpen men det är lite jobbigt. Givetvis så är jag sen ut på morgonen. Hittar inte bilen innan jag inser att den står i garaget, upp till lägenheten för att hämta garagenyckel och ner igen. Försöker pumpa upp däcket. Händer ingenting. Trycket stiger upp till 7 bar.. men det händer ingenting i däcket. Inte en liten luftpuff ens. Jag plockar av mig mössan. Halsduken. Syntetjackan. Fleecetröjan. Underställströjan. Handledsvärmaren. Det händer ingenting med däcket.

Ok, kör ut den för att byta till reservdäcket. Inser att Petter varit inne på verkstaden men de fick inte loss en av bultarna, det är därför jag ska åka in med den nu. Panik.
Ok, vi provar igen med cykelpumpen.
Helt plötsligt så är det som att pumpa genom smör, luften fylls i däcket och jag kan svettig åka därifrån. Ner till verkstaden försenad och lite stressad.

Någon annan som njuter av morgonen

Då får jag min balsam för själen, som motvikt mot morgonens stress. Dimma som stiger upp från Lac du Molé. Jag promenerar runt sjön, tar bilder från varje tänkbar vinkel. Billös liftar jag tillbaka hem och lägger mig för att sova en stund.

2014-10-30

Två gånger är en vana?

Det är lite svårt att förstå, det här att vi faktiskt bor här. Bor här och har en timme till Chamonix. Det är lite för lyxigt för att det ska kännas som om det är på riktigt. Ännu konstigare blir känslan när jag får lyxen att vara i Chamonix två dagar i rad.

Familjen Fernqvist med barn har anlänt och bosatt sig en vecka i Chamonix, så planen är att åka dit och hänga lite med dem på vår väg till att köpa en campingbuss. Petter och Niklas har bestämt att de ska springa lite i bergen och min plan var att hänga med Anja och tjejerna. När vi kommer dit strax efter lunch så är det bara Niklas kvar i lägenheten och de andra har tagit tåget upp till Montenvers.
Jag ombestämmer mig när jag vet att Anja är i gott sällskap av sin bror med familj så jag snör på mig skorna jag med och följer med upp i backen.

Vi åker upp till Col de Montets där Petter och Niklas plan är att springa ner till Chamonix därifrån. Det känns lite i överkant för min del så att luffsa upp till Lac Blanc och tillbaka borde funka fint för min del.
Jag hinner inte ens ta en bild på dem när de drar iväg innan de är utanför sikt. Det börjar med en lång backe i skuggan men med vetskapen om att det planar ut längre upp så är det en morot i sig själv.

Givetvis, bergsgetter möter upp på ryggen

Jag kommer upp till ryggen och bländas av utsikten och solen. Det känns som jag knappt tar mig framåt innan jag måste stanna och ta en bild. Och så en till. Och.. ja, bara en till. Det är en utsikt som jag inte kan att se mig mätt på. Jag kommer upp till Lac Blanc och får sitta och vila lite i solen innan den försvinner bakom någon topp. Jag vill inte vända och ta mig ner samma väg, men framför allt så vill jag inte ner till skuggan, så jag fortsätter mot solen. Igår var jag här, men utsikten var nere från dalen när jag  hälsade på Loti, idag är jag högt upp och jag kan inte få nog.

Det blir en längre tur än jag hade tänkt, när jag är kanske en halvtimme från bilen ringer Petter och kollar hur de går. De har kommit ner till lägenheten och eftersom jag skulle ta en kort tur så har jag lägenhetsnyckeln. Precis när mörkret kommer smygande och fyra timmar efter jag startade kommer jag ner till bilen. Sista tiden har jag försökt distrahera mig själv från tanken på röttheten med att räkna på franska högt.

Ja.. fin utsikt..

Trött staplar jag in till dukat långbord hos storfamiljen och en väldigt trevlig kväll tar vid. Som alltid hos Fernqvist. Vi tackar för oss och styr bilen mot Tyskland innan vi fastnar på en rastplats när ögonlocken blir för tunga. Nästa gång vi ses har vi förhoppningsvis en campingbuss att koka bjudkaffe i.

2014-10-29

Att landa

Det är grått ute, som det oftast är här på morgonen innan dimman lättar och avslöjar en blå himmel som gömmer sig där bakom. Vi fixar lite och tiden springer iväg.
-Ah, ska vi hitta på någonting? Klättra? Åka till en ny klippa?
 Vi gör oss i ordning och ungefär samtidigt som vi är redo att bege oss ut och utforska en ny klippa så börjar det regna. Inte mycket, men små droppar faller sakta.

Villrådigheten blir stor. Ska vi stanna inne? Flytta om i garaget så vi kanske tom kan få in en bil? Plugga lite franska? Men så kommer vi på att vi är i Frankrike, hälften av klipporna runt oss är regnsäkra, några mer, några mindre, men vi borde kunna hitta nått som ger oss lite skydd.
Vi åker till Pont des Gets, en brant klippa med ett litet vattenfall på sidan men med lite svårare leder.

Petter och hösten

Petter börjar och jag står och funderar på hur jag ska göra. Topprepa? Leden är allt för svår och det lättaste vore att prova den på topprep. Men jag vet att jag har lovat mig själv att aldrig mer topprepa branta leder. Det är fyra gånger jobbigare än att leda dem, speciellt om de är för svåra. Däremot så vet jag inte om jag vågar leda. Jag litar inte på min kropp, på dess förmåga att ta i men mest av allt så vågar jag inte trilla.
Jag har tänkt att jag ska fallträna för att få bort den förlamande känslan av att trilla. Att övertala kroppen om att vi inte kommer trilla 200 meter. Det kommer inte bli några brutna ben. Att det inte är någon fara.

Men jag vill ta det varsamt med känslan av att börja klättra igen. Inte pressa på, inte det minsta, utan bara låta glädjen ta överhanden. Inte följa någon prestationsinriktad stig, inte tänka grader, inte värdera förbättringen i vilket nummer det följer med leden, inte hoppa på gamla beteenden.

-Ska jag dra ner repet, för jag tror inte det är någon idé att du topprepar, det är så brant..
Jag vet att Petter har rätt, det pirrar till i magen. Lite av rädsla, men kanske mest av nervositet och lite glädje. Jag knyter skorna, får myror i kroppen och börjar svettas. Nått jag alltid gör när jag blir nervös. Jag förhör mig om klippen och börjar sen sakta min väg uppåt.

Nu du Hanna, det är bara att fortsätta och göra det du faktiskt uppskattar, klättra mellan varje bult och sen hänga. En favorit i repris, bara att vi inte är i Terradets. Greppen är gigantiska, positiva och med precis lagom långt avstånd. Sakta men säkert kommer jag uppåt, vilandes i varje bult och med bultande hjärta spanandes upp på nästa sektion, till nästa bult. Vid näst sista bulten samlar jag upp mod och meddelar Petter om att jag ska försöka klättra hela vägen till ankaret och kanske kan trilla.
Bestämmer mig, ger mig iväg, klipper sista bulten och gör ett flytt över, gör ett flytt till och.. nej, ta Petter, jag vågar inte. Det där att trilla får bli någon annan dag. Kommer ner och är helt skakig, av lycka över att ha lett, över att ha tagit i, att ha vågat, men även över anspänningen att ha gjort ovannämnda saker.

Nästa led ser svårare ut, Petter trixar runt mer och jag ser på hur han faktiskt tar i lite. Favorit i repis för min del. Men den här gången så är det med lite mindre energi och med mer anspänning. Jag får dra mig förbi på två ställen för även om jag förstår vad det är som krävs av kroppen så är det omöjligt. Omöjligt att ens börja på rörelsen, det är noll respons från koordinationen och musklerna.
När jag kommer ner till marken så får jag känsloöverslag. Känslorna ligger så nära skinnet, skiftar mellan att skratta men även vilja gråta. Hade det funnits en enda utlösande faktor så hade gråten kommit. Men det finns det inte, solen skiner utan för bokskogen som skiftar i höstens färger. Jag har vågat leda två fina leder, allt är bra.
Ibland är det intressant att vara observatör på sig själv. Att inte vara en del av känslorna som svallar och kunna skratta åt dem.

2014-10-28

Flyga hem

Vi vaknar till full sol och blå himmel. En perfekt morgon som sista morgon för mammas besök. Vi äter frukost och pratar och så är det helt plötsligt dags att åka till flygplatsen.
Det blir ett kort avsked på kiss-and-fly avsläppningen och på vägen hem så tänker jag mycket på hur otacksamt yrke det är att vara mamma. Iallafall min mamma.

Åh, bara en sista bild.. ni bor så bra!

Att gå runt och vara gravid, föda, inte få sova, att lägga resten av livet för sina barn. Att älska dem över allt annat, vilja väl, offra massor för att ens barn ska ha det bra, att förändra sitt liv efter dem. Även när de blir vuxna, det slutar aldrig, mammarollen.

Och vad får man tillbaka som mamma? När de är små, en massa kärlek, glädje, men även jobbiga dagar. Sen; tonår.. ja behövs det beskrivas mer? I vuxen ålder: irritation över små obetydliga saker man gör, men som ens barn irriterar sig över, bortprioriterad när allt annat i barnens liv tar över, eller kanske rättare sagt när de får egna liv. När de skaffar en partner eller vänner de vill göra allt med och det är inte alls så viktigt att komma hem till jul eller andra högtider. Det är inte alls så lätt.

Tack mamma för ett väldigt fint besök och för att du är så bra som mamma!

2014-10-26

Långkalsongslös

Vaknar och tittar nyfiket ut ur fönstret. Sol! Mamma, det är sol ute!

Min plan om att promenera på höjd byts snabbt ut mot snömängderna på topparna, så vi får nog hålla oss nere på markplan idag. Idag är det mer nysnö på topparna och frost i gräset. Inte ett moln så långt ögat när och inne från lägenheten är det lätt att luras av solen utanför.

Liten mamma, höga toppar

Vi åker mot Sixt-fer-à-cheval, ett område vi har funderat på att åkt till ett tag, men det har alltid varit moln som har bosatt sig i området. I skuggan är det kallt, så där långkalsongkallt och jag känner mig som en rockie. Hur mycket väldigt varma, fina, funktionella och ändamålsenliga kläder äger jag inte?
Utan långkalsonger på så får det bli så mycket tid i solen som möjligt. Lunch vid restaurangen inne i dalen som serverar utomordentligt god mat, en promenad inne i grytan i ett makligt tempo. Vattenfallen ligger uppradade en efter en. De första fotograferar vi, ojjar oss över hur mäktiga de är, tar otaliga, givetvis helt värdelösa bilder med mobiltelefonerna. De senare tittar vi lite lojt på.

Bild på horisontalt vatten istället

Vi får en fin promenad med en god del familjer. De har oktoberlov i området och stigarna kryllar av folk. En bra sista dag med mamma på besök, ett bra avslut i en fin dal. Hit kan jag komma fler gånger. Då kanske med långkalsonger på.

2014-10-25

Första snön

Vaknar av regn mot fönstret, det är fort
Vi äter pannkaksfrukost ute på balkongen med täcke över knäna och mössa över öronen. Mellan de grå dismolnen så skymtar vi snön som har fallit i natt. Världen där uppe ser så vintrig ut. Granar blandat med lövträdens färger. Det känns som om de har blivit ertappade, bladen är inte redo att lämna sin träd än.

Ingen snö på gatorna i alla fall

Det blir ingen toppbestigning idag heller. Bettan har inga vinterdäck på fötterna och snön ligger ner till 1100 meter, bara några hundra meter ovanför där vi bor. Vi satsar på att komma ner till Evian istället med förhoppning om att få se lite sol och inte hänga kvar i fyragradig värme.
Mammas väska består av kläder för 20 graders promenerande i sol, så har det varit fram tills igår. 

Tyvärr så ligger de orörda och vinterjackan åker på istället. Temperaturen stiger inte över 10 grader men vi hinner spana in snögränsen, åka på upptäcksfärd bland snöklädd skog och besöka Evian, dess butiker, restauranger, fik och strandlinje.

2014-10-23

Inte så vackert väder

Vaknar av att regnet smattrar mot vårt takfönster. Ett intensivt smattrande, nästan lite hånleende kan jag höra mellan de stora dropparna som landar.
Vi har haft värme och sol och nu, när vi ska avverka min att-göra-i-Frankrike-lista så regnar det. Det finns inte några punkter på listan som innefattar någon aktivitet inomhus. Alla är baserade på sol och fint väder.

Kan vi gå ner nu?

Givetvis så måste jag prova att testa om det går att göra någonting utomhus ändå. Vi åker upp mot Praz de Lys, och parkerar bilen i en inte allt för dimmig värld. Vi promenerar sakta upp mot den lilla sjön Lac du Roy. Vinden tilltar. Dimman övergår till duggregn. Duggregnet övergår till regn. Vinden tilltar kraftigt. Lite nerslående inser jag att det kanske inte är någon idé att fortsätta en-två timmar upp till den planerade toppen. Vi vänder efter en runda runt sjön och väl nere vid bilen så är det som topparna runt omkring retas, med sol som lyser över det gröna gräset.

-Om vi går upp igen, så kanske det blir bättre...
Med ett bestämt nej från min mor så blir det att åka neråt istället. Mot där det förhoppningsvis kan finnas sol. Vi hittar ingen sol, men vacker bokskog. Mer promenad, nu utan regn och fotograferande istället. Inte illa för en dag ute ändå. Men i morgon så..

2014-10-22

Toppenmamma

Mamma kommer på besök och jag har en lång lista över saker som jag skulle vilja visa henne. Vart börjar man? Det känns som jag själv inte har koll på området runt oss än, vad är fint där man inte klättrar eller går upp på en topp i solnedgången?
Vädret ser lite svajjigt ut med en del regn. Det brukar vara dålig sikt och inte lika kul att gå upp på en topp då.

Obligatorisk fotograferande av klättrarna

Mamma kommer och vädret ser strålande ut första dagen iallafall, så det blir grand slam avslutningen som början istället. Vi åker upp med liften till Midi stationen. Tittar på klättrare som kommer upp från alla möjliga håll. Det är höstlov i Frankrike och det är fullt med folk. Vi hittar lä i solen och äter lunch. Tittar på andra turister och fler klättrare. Pratar. Njuter. Är på toppen av världen.

Första replagen upp mot toppen
Jag har bara ett minne från Midi stationen med klättring. Det är kallt och rått inne i tunneln innan man kan komma ut. Det är stress, folk står överallt och kränger på sig stegjärn och tar fram isyxor. Det armbågas fram för att komma ut på kammen för att komma till klättringen först. Guider som nästan trampar en i hälarna.

Mamma glad för att det är staket i slutet av tunneln

Det är skönt att slippa stressen och bara få njuta av utsikten, solen och lugnet. Få ha Midi lite för sig själv även bortom de andra turisterna och klättrarna. En bra start på guidningen vad som finns runt omkring oss.

2014-10-20

Går det att springa sju mil på grodlår?

Helg.
Petter har anmält sig till ännu ett lopp, bara lite längre den här gången.
Så bilen packas med klättergrejer, simgrejer och springgrejer. Min packning av springgrejer är lite mindre planerad än Petters. Det är kul att se honom gå runt lite nervös och väga vilken telefon som är tyngst, leta efter sin favoritstrumpor, och packa allt med stor avvägning.

Vi styr bilen mot Le Bourget-du-Lac, lite mer än en timme från oss. Jag vet inte hur många sjöar Frankrike har, men det känns bra att ha tre hyffsat stora sjöar i närheten. Det skulle kännas mycket mer instängt att flytta från kusten utan att få se en vattenlinje då och då.

Någon som definitivt är bättre på att klättra

Vi snurrar runt, hämtar Petters nummer, äter lunch med utsikt över sjön, ett rofyllt litet kapell högt upp i solen, och kommer till slut till skott och masar oss ut från solen till en klippa för lite klättring.
Col du Chats parkeringen är knökfull, det står folk med hjälmar på sig överallt och anmarschen är kanske fem minuter. Vi blir förvånade att få en hel skuggklippa för oss själva och undrar vad de andra klättrarna är. Väldigt fin klättring, igen, annorlunda mot de andra klipporna, men även den här klippan bjuder på motstånd.
-Åh, det här var någonting helt annat.. hör jag Petter klämma ur sig efter ha sett hans ryggmuskler spännas och ta i en hel del.
-Ja.. det är 6c+...
Vi skrattar gott åt vår nuvarande klätterform och avslutar dagen med att käka på restaurang.

Min utsikt för de kullar han springer upp på

Petters väckarklocka ringer vid fyratiden och jag tittar nyvaket på när han äter frukost på rummet och gör sig i ordning. Loppet startar vid fem och jag somnar glatt om efter han har smugit ut i mörkret. En lång hotellfrukost och en promenad ner till sjön. Jag läser franska i solen och tittar upp mot de ryggarna som omger sjön och skakar på huvudet. Loppet går runt sjön och följer samma ryggar. 72 km och ett antal höjdmeter, runt 3700 kanske?
En trött Petter ringer och säger att han tror att han borde vara i mål om ca en timme så jag promenerar bort i solen för att möta upp vid målgången. 10h40 tog det för honom att ta sig runt och tydligen så går det att springa åtta mil, lite extra kilometer efter att ha sprungit vilse, på gårdagens måltid, grodlår.

Déjà vu

Har lyckats få till två dater två dagar i rad. Klättrar inomhus med Miriam vid Vitam parc, en hollänsk tjej, även fru till en av Petters chefer. Vi skrattar mycket, har en bra ton, och pratar lätt om allt möjligt.
Det är förvånansvärt roligt att klättra inomhus. Kroppen rör på sig som vanligt och den behövs inte korrigeras för att få ett flyt som det behövs utomhus. Jag behöver inte fundera på varken foten eller händerna och blir så där riktigt glad. Inifrån.

Anna spanar in vårt mål för dagen

Dagen efter möter jag upp med Anna vid hennes lägenhet i Le Fayet, strax innan Chamonix för att vänta ut molnen efter den häftiga regnskuren på morgonen. Vi dricker te, pratar och skrattar.
Solen börjar skina och vi åker upp mot Col de Balme. Vi promenerar upp i ca en timme och kommer fram till Aiguilette d´Argentiere. Starten i skuggan är lite blöt, men det är lätt klättring och tätt bultat. Det sprider sig en känsla av äventyr i kroppen, lite pirrigt men på det positiva sättet. Jag får äran att leda upp oss på den lilla toppen och solen. Det känns bra. Bra att vara här med Anna, bra att klättra, bra att leda, att vara i den här miljön.
Vi sitter i solen och äter upp våra lunchrester på den lilla toppen. Strax innan vi firar ner så inser jag att jag har varit här förut.Inte på toppen, men promenerat under med mamma och Rasmus. För kanske 15-20 år sen gick jag nedanför och drömde. Tog ett kort på där vi sitter nu.

Det händer så mycket i livet som vi inte är medvetna om, vad som ligger framför oss, vilka människor vi kommer att möta, vilka val som kommer behöva tas.
Jag är glad över att ha fått två väldigt trevliga och roliga möten på två dagar. Tack för det livet.


2014-10-15

Fast

Skogen nedanför oss..

Jag ska egentligen plugga franska, men guideboksskrivandet har fått tag i mig. Sätter mig framför datorn för att bara fylla i de nya uppgifterna som snälla människor har skickat till mig.
Har bestämt mig för att inte börja på område 2 utan bara göra färdigt område 1. Men så är det ju bara det lednamnet som ska fyllas i..

Jag väcks ur min koncentration av att Petter kommer hem. Helvete, jag har suttit hela dagen framför datorn. Tittat in i en vägg, en skärm och inte mycket mer. Utanför har vädret varierat men nu skiner solen, eller det av solen som finns kvar. Petter som har jobbat hela dagen och ska ställa upp i ett lopp till helgen, lite längre den här gången, bara.. 72 km, vill gärna ut och sträcka på benen.

Byta om, ta med pannlampan och och ut i uppförsbacken. Jag älskar bokskogarna här!
Det påminner mig om barndomen i Skåne.
Det är tyst, förutom några kor som klingar i närheten. Fötterna landar tyst på den lövtäckta marken. Det luktar skog. Fuktig skog och lite kobajs. Jag kan faktiskt springa med större tag, inte bara lunka, tills jag inser att det är för att det går nedför. Men vad gör väl det? Pannlampan tänds, Petter är borta och hemma för länge sen och jag är glad att släppa tankarna på ledbeskrivningar, orapporterade nyturer vilket år de egentligen blev bestigna. 

2014-10-14

Söndagsutflykt

Vi får vårt första besök i lägenheten, Magnus, Elin och Olivia. Magnus jobbar med som brandman på CERN. Väldigt roligt med besök, det får känslan av att vi faktiskt bor här att sätta sig lite.

Det börjar bli eftermiddag, den tunga dimman utanför börjar lätta lite och vi bestämmer oss för att ta oss ut i vart fall. Vi åker upp till Avoiraz, en av de mäktigaste byarna och arkitektur jag har varit med om. Som att vara med i en film. En skidort med en väldigt speciell karaktär, det går inte att beskriva riktigt. Alla hus är i trä, med konstiga former, lite som.. ja jag vet inte hur det ska beskrivas. Att titta på bilder hjälper inte heller, det är en känsla.

Col de Fornet
Vi gör iallafall en Petter-Hanna klassiker.
Ivriga på att komma iväg, kartlösa och en god del spontanitet så byter vi om från de tänkta promenera-i-lugnt-takt-kläderna till springkläder när vi ser alla toppar och det faktum att solen skiner här. Borta är dimman, molnen och det kalla vädret som var hemma.
Vi ser ut en topp, Les Hauts Forts och ger oss iväg. Det här går säkert, om vi kommer upp där på kammen så kan vi nog ta oss upp på toppen på baksidan?
Vi kommer upp på kammen som är gränsen mellan Frankrike och Schweiz och får en svindlande utsikt från toppen då den stupar rätt ner på schweiziska sidan.

Precis i tid innan solen försvinner i molnen

Men vi är inte nöjda än. Vi fortsätter upp på kammen, får klättra lite och kommer upp på en förtopp. Där kommer vi inte längre. Det är för brant och för dålig klippa. Vi är förnöjda och äter varsitt äpple och spanar mot den högsta toppen, en annan gång. Jag inser att jag håller på att bli lite beroende på att få vara på den högsta toppen i området. Belåtenheten är inte helt där, även om vi har haft en väldigt fin tur. Okej, reträtt: Vi står och planerar ut hur vi skulle ta oss ner till bilen.

Men som tur är så blir det inte alltid som man har tänkt eller planlagt, vi hamnar på en stig som går åt motsatt håll som vi väljer att stanna på. När vi kommer ner till ett pass så står det stora skyltar Les Hauts Forts. En snabb koll på klockan och vi hinner precis innan det borde bli mörkt..
Vi tar oss upp på toppen och får en enastående avslutning på vår söndagspromenad, med blå himmel i ryggen tittar vi upp över kanten och möts av en mörk klump som är på väg mot solen. Vi har valt rätt ställe idag igen.

2014-10-13

Att få saker gjorda

Vi har någonting stort som har legat över oss, som en gigantisk blyklump som vägt ner våra axlar.
Tanken var att i somras skulle den ha levererats med pompa och ståt efter en vinters hårt arbete.
Men så kom det någonting annat mellan.
Som en bieffekt av min olycka efter ha slagit i huvudet så orkar jag inte så mycket. Behöver mycket pauser, behöver sova några timmar varje dag och har inte så bra koncentrationsförmåga.
Det har blivit bättre och bättre för varje dag som går och är enligt läkarna övergående. I början orkade jag bara ha en sak, bara ha en sak inplanerat.
Det kunde vara en telefonsamtal. Ett besök. Svara på ett mail. Göra en sak.

Petter skissar.. ja någon klippa
Nu känns det som om jag är nära någon slags normalitet.  Jag känner mig nästan som jag var förut, men det är svårt att se sig själv utifrån. I början är varje framsteg någonting att glädjas över och de är så tydligt märkbara. Att kunna hålla i en gaffel, använda en kniv själv, gå ner för trappan, prova klättra, gå promenader, jogga.
Men så suddas de klara gränserna ut, övergår i en vardag där framstegen är svåra att se. När övergick det akuta behovet att sova, sova mycket på dagarna till att sova några timmar? Till att inte behöva sova varje dag?

Nu känner jag mig i alla fall så pass vaken att nu är det dags att börja göra det här på riktigt igen. Det är mulet ute och vi sitter tysta framför varsin dator och jobbar. Jobbar på den nya föraren.
Så det kommer tusen frågor som väntar på svar för att få det så korrekt som möjligt. Med orapporterade nyturer. Gick den vänster eller höger på slutet? Visst har xx gjort en vänsteravslutning?

Vilken är den lättaste leden?

När vi är fulla i huvudet så behöver kroppen rastning. Vi åker till Le Suet, en av de närmaste klipporna från lägenheten, några minuter ner i backen. 89 leder. 24 av dem är över 8a. Vi letar rätt på klippans lättaste led och får storstryk båda två. Letar rätt på klippans nästa svåraste led. Får storstryk båda två.
Skattar och inser att utvecklingspotentialen är enorm för oss båda. Åker hem och Petter skruvar upp sina Metolius Rock Rings. Eva Lopez brädan letar efter en bra plats att hänga.
Det återstår att se om det är ett vinnande koncept att få saker gjorda, guideboksskrivning och träning i kombo.

2014-10-10

Femme au foyer

Petter har en 6 veckors introduktion till det nya jobbet som brandman. De första veckorna var han ledig en dag mitt i veckan men nu har han måndag-fredag schema som vilken normalt arbetande som helst.

Lunchutsikten från Pointe du Haut Fleury

Jag får helt enkelt sysselsätta mig själv de dagarna. Det finns oändliga aktiviteter att sysselsätta sig med, en favorit just nu är att försöka komma upp på så många olika toppar i området som det hinns med.
Vi har ett stort område bakom huset, Sommand och Praz de Lys, som på vintern är snötäckt med liftar upp till alla toppar nästan kors och tvärs.

Nu så pryds de flesta toppar av gräs som börjar få höst känsla över sig, de ser så mjuka och snälla ut med vackra ryggar mellan sig som inbjuder till sällskap.
Men de är benhårda.

Iallafall innan konditionen är på plats igen, men av någon anledning så vill jag upp dit, ut dit och bli anfådd. Jag har aldrig varit särskilt glad över att gå i uppförsbacke, men det är någonting med skönheten i omgivningen som lockar. Så jag går i uppförsbacke med mjölksyra i benen och njuter av det för första gången.

Njuter av tystheten. Lugnet. Det enda ljudet jag hör är mina knarrande knän. Fotsulorna mot gräs eller grus. Mina andetag. Ibland lugna men för det mesta intensiva.
Sitter på toppen en stund och begrundar livet innan jag tar mig neråt för att uppfylla mina plikter som femme au foyer.