Upp och ner

Stefan flög hem och syster Tuva, systerdotter och Henke landar samma dag. Trenden håller i sig, solen skiner hela dagen men när tiden närmar sig för hämtning på flygplatsen rullar molnen in och regnet kommer som på beställning.

Som tur är vaknar vi upp till stålande solsken, visserligen frost ute, men ändå vackert väder. Topparna runt oss ståtar med snö, tycker att de har blivit fler som har blivit vita. Le Môle som vi gick upp på för några dagar sen i solsken är nu klädd i vitt. Vi åker till Chamonix. Att få se dessa toppar vitklädda i solsken tycker jag borde vara obligatoriskt på Frankrikebesök.

Familjen i solen

Med oss har vi Engla, 8 år, som jag kanske överskattar hennes intresse för att gå i uppförsbacke. Hm, jo men jag joggade upp mot Lac Blanc på den här tiden.. om vi dubblar det så kanske det är den takten vi kommer att gå i...? Planen är som sagt att gå upp till Lac Blanc, men eftersom jag inte har några egna barn att jämföra promenadtakt med så är jag givetvis helt ute och cyklar. Det går lite saktare än planerat. Det är även mer snö, typ det är snö hela vägen upp och solen den försvann bakom topparna snabbare än vad jag hade hoppats på.

Frankrike, skulle inte det vara solsemester?

Men dagens hjälte pinnar på med sina små ben, halkar runt i sina gympadojjor och med ett antal pauser kommer vi äntligen upp och får utsikt över alla topparna. Det blir ett vintrigt besök och lunch utan den värmande solen, men Lac Blanc får vänta till nästa gång.
-Åh, tänk om vi kunde bara gå neråt, det här är jättekul!
Hon är helt orädd nerför medan jag känner tantvarningen komma smygande när jag försiktigt trippar ner i snön som nu mer liknar is och imponeras över hennes glädje och mod.
Vid kvällsmaten går ögonen i kors på henne och vi har båda lärt oss en fin läxa, höjdmeter är kanske inte bästa moroten för barn och snön ligger högre än jag tänkte. I morgon blir det nog badhuset istället. Horisontalmeter får det bli.