Två gånger är en vana?

Det är lite svårt att förstå, det här att vi faktiskt bor här. Bor här och har en timme till Chamonix. Det är lite för lyxigt för att det ska kännas som om det är på riktigt. Ännu konstigare blir känslan när jag får lyxen att vara i Chamonix två dagar i rad.

Familjen Fernqvist med barn har anlänt och bosatt sig en vecka i Chamonix, så planen är att åka dit och hänga lite med dem på vår väg till att köpa en campingbuss. Petter och Niklas har bestämt att de ska springa lite i bergen och min plan var att hänga med Anja och tjejerna. När vi kommer dit strax efter lunch så är det bara Niklas kvar i lägenheten och de andra har tagit tåget upp till Montenvers.
Jag ombestämmer mig när jag vet att Anja är i gott sällskap av sin bror med familj så jag snör på mig skorna jag med och följer med upp i backen.

Vi åker upp till Col de Montets där Petter och Niklas plan är att springa ner till Chamonix därifrån. Det känns lite i överkant för min del så att luffsa upp till Lac Blanc och tillbaka borde funka fint för min del.
Jag hinner inte ens ta en bild på dem när de drar iväg innan de är utanför sikt. Det börjar med en lång backe i skuggan men med vetskapen om att det planar ut längre upp så är det en morot i sig själv.

Givetvis, bergsgetter möter upp på ryggen

Jag kommer upp till ryggen och bländas av utsikten och solen. Det känns som jag knappt tar mig framåt innan jag måste stanna och ta en bild. Och så en till. Och.. ja, bara en till. Det är en utsikt som jag inte kan att se mig mätt på. Jag kommer upp till Lac Blanc och får sitta och vila lite i solen innan den försvinner bakom någon topp. Jag vill inte vända och ta mig ner samma väg, men framför allt så vill jag inte ner till skuggan, så jag fortsätter mot solen. Igår var jag här, men utsikten var nere från dalen när jag  hälsade på Loti, idag är jag högt upp och jag kan inte få nog.

Det blir en längre tur än jag hade tänkt, när jag är kanske en halvtimme från bilen ringer Petter och kollar hur de går. De har kommit ner till lägenheten och eftersom jag skulle ta en kort tur så har jag lägenhetsnyckeln. Precis när mörkret kommer smygande och fyra timmar efter jag startade kommer jag ner till bilen. Sista tiden har jag försökt distrahera mig själv från tanken på röttheten med att räkna på franska högt.

Ja.. fin utsikt..

Trött staplar jag in till dukat långbord hos storfamiljen och en väldigt trevlig kväll tar vid. Som alltid hos Fernqvist. Vi tackar för oss och styr bilen mot Tyskland innan vi fastnar på en rastplats när ögonlocken blir för tunga. Nästa gång vi ses har vi förhoppningsvis en campingbuss att koka bjudkaffe i.

Att landa

Det är grått ute, som det oftast är här på morgonen innan dimman lättar och avslöjar en blå himmel som gömmer sig där bakom. Vi fixar lite och tiden springer iväg.
-Ah, ska vi hitta på någonting? Klättra? Åka till en ny klippa?
 Vi gör oss i ordning och ungefär samtidigt som vi är redo att bege oss ut och utforska en ny klippa så börjar det regna. Inte mycket, men små droppar faller sakta.

Villrådigheten blir stor. Ska vi stanna inne? Flytta om i garaget så vi kanske tom kan få in en bil? Plugga lite franska? Men så kommer vi på att vi är i Frankrike, hälften av klipporna runt oss är regnsäkra, några mer, några mindre, men vi borde kunna hitta nått som ger oss lite skydd.
Vi åker till Pont des Gets, en brant klippa med ett litet vattenfall på sidan men med lite svårare leder.

Petter och hösten

Petter börjar och jag står och funderar på hur jag ska göra. Topprepa? Leden är allt för svår och det lättaste vore att prova den på topprep. Men jag vet att jag har lovat mig själv att aldrig mer topprepa branta leder. Det är fyra gånger jobbigare än att leda dem, speciellt om de är för svåra. Däremot så vet jag inte om jag vågar leda. Jag litar inte på min kropp, på dess förmåga att ta i men mest av allt så vågar jag inte trilla.
Jag har tänkt att jag ska fallträna för att få bort den förlamande känslan av att trilla. Att övertala kroppen om att vi inte kommer trilla 200 meter. Det kommer inte bli några brutna ben. Att det inte är någon fara.

Men jag vill ta det varsamt med känslan av att börja klättra igen. Inte pressa på, inte det minsta, utan bara låta glädjen ta överhanden. Inte följa någon prestationsinriktad stig, inte tänka grader, inte värdera förbättringen i vilket nummer det följer med leden, inte hoppa på gamla beteenden.

-Ska jag dra ner repet, för jag tror inte det är någon idé att du topprepar, det är så brant..
Jag vet att Petter har rätt, det pirrar till i magen. Lite av rädsla, men kanske mest av nervositet och lite glädje. Jag knyter skorna, får myror i kroppen och börjar svettas. Nått jag alltid gör när jag blir nervös. Jag förhör mig om klippen och börjar sen sakta min väg uppåt.

Nu du Hanna, det är bara att fortsätta och göra det du faktiskt uppskattar, klättra mellan varje bult och sen hänga. En favorit i repris, bara att vi inte är i Terradets. Greppen är gigantiska, positiva och med precis lagom långt avstånd. Sakta men säkert kommer jag uppåt, vilandes i varje bult och med bultande hjärta spanandes upp på nästa sektion, till nästa bult. Vid näst sista bulten samlar jag upp mod och meddelar Petter om att jag ska försöka klättra hela vägen till ankaret och kanske kan trilla.
Bestämmer mig, ger mig iväg, klipper sista bulten och gör ett flytt över, gör ett flytt till och.. nej, ta Petter, jag vågar inte. Det där att trilla får bli någon annan dag. Kommer ner och är helt skakig, av lycka över att ha lett, över att ha tagit i, att ha vågat, men även över anspänningen att ha gjort ovannämnda saker.

Nästa led ser svårare ut, Petter trixar runt mer och jag ser på hur han faktiskt tar i lite. Favorit i repis för min del. Men den här gången så är det med lite mindre energi och med mer anspänning. Jag får dra mig förbi på två ställen för även om jag förstår vad det är som krävs av kroppen så är det omöjligt. Omöjligt att ens börja på rörelsen, det är noll respons från koordinationen och musklerna.
När jag kommer ner till marken så får jag känsloöverslag. Känslorna ligger så nära skinnet, skiftar mellan att skratta men även vilja gråta. Hade det funnits en enda utlösande faktor så hade gråten kommit. Men det finns det inte, solen skiner utan för bokskogen som skiftar i höstens färger. Jag har vågat leda två fina leder, allt är bra.
Ibland är det intressant att vara observatör på sig själv. Att inte vara en del av känslorna som svallar och kunna skratta åt dem.

Flyga hem

Vi vaknar till full sol och blå himmel. En perfekt morgon som sista morgon för mammas besök. Vi äter frukost och pratar och så är det helt plötsligt dags att åka till flygplatsen.
Det blir ett kort avsked på kiss-and-fly avsläppningen och på vägen hem så tänker jag mycket på hur otacksamt yrke det är att vara mamma. Iallafall min mamma.

Åh, bara en sista bild.. ni bor så bra!

Att gå runt och vara gravid, föda, inte få sova, att lägga resten av livet för sina barn. Att älska dem över allt annat, vilja väl, offra massor för att ens barn ska ha det bra, att förändra sitt liv efter dem. Även när de blir vuxna, det slutar aldrig, mammarollen.

Och vad får man tillbaka som mamma? När de är små, en massa kärlek, glädje, men även jobbiga dagar. Sen; tonår.. ja behövs det beskrivas mer? I vuxen ålder: irritation över små obetydliga saker man gör, men som ens barn irriterar sig över, bortprioriterad när allt annat i barnens liv tar över, eller kanske rättare sagt när de får egna liv. När de skaffar en partner eller vänner de vill göra allt med och det är inte alls så viktigt att komma hem till jul eller andra högtider. Det är inte alls så lätt.

Tack mamma för ett väldigt fint besök och för att du är så bra som mamma!

Långkalsongslös

Vaknar och tittar nyfiket ut ur fönstret. Sol! Mamma, det är sol ute!

Min plan om att promenera på höjd byts snabbt ut mot snömängderna på topparna, så vi får nog hålla oss nere på markplan idag. Idag är det mer nysnö på topparna och frost i gräset. Inte ett moln så långt ögat när och inne från lägenheten är det lätt att luras av solen utanför.

Liten mamma, höga toppar

Vi åker mot Sixt-fer-à-cheval, ett område vi har funderat på att åkt till ett tag, men det har alltid varit moln som har bosatt sig i området. I skuggan är det kallt, så där långkalsongkallt och jag känner mig som en rockie. Hur mycket väldigt varma, fina, funktionella och ändamålsenliga kläder äger jag inte?
Utan långkalsonger på så får det bli så mycket tid i solen som möjligt. Lunch vid restaurangen inne i dalen som serverar utomordentligt god mat, en promenad inne i grytan i ett makligt tempo. Vattenfallen ligger uppradade en efter en. De första fotograferar vi, ojjar oss över hur mäktiga de är, tar otaliga, givetvis helt värdelösa bilder med mobiltelefonerna. De senare tittar vi lite lojt på.

Bild på horisontalt vatten istället

Vi får en fin promenad med en god del familjer. De har oktoberlov i området och stigarna kryllar av folk. En bra sista dag med mamma på besök, ett bra avslut i en fin dal. Hit kan jag komma fler gånger. Då kanske med långkalsonger på.

Första snön

Vaknar av regn mot fönstret, det är fort

Vi äter pannkaksfrukost ute på balkongen med täcke över knäna och mössa över öronen. Mellan de grå dismolnen så skymtar vi snön som har fallit i natt. Världen där uppe ser så vintrig ut. Granar blandat med lövträdens färger. Det känns som om de har blivit ertappade, bladen är inte redo att lämna sin träd än.

Ingen snö på gatorna i alla fall

Det blir ingen toppbestigning idag heller. Bettan har inga vinterdäck på fötterna och snön ligger ner till 1100 meter, bara några hundra meter ovanför där vi bor. Vi satsar på att komma ner till Evian istället med förhoppning om att få se lite sol och inte hänga kvar i fyragradig värme.

Mammas väska består av kläder för 20 graders promenerande i sol, så har det varit fram tills igår. 

Tyvärr så ligger de orörda och vinterjackan åker på istället. Temperaturen stiger inte över 10 grader men vi hinner spana in snögränsen, åka på upptäcksfärd bland snöklädd skog och besöka Evian, dess butiker, restauranger, fik och strandlinje.

Inte så vackert väder

Vaknar av att regnet smattrar mot vårt takfönster. Ett intensivt smattrande, nästan lite hånleende kan jag höra mellan de stora dropparna som landar.
Vi har haft värme och sol och nu, när vi ska avverka min att-göra-i-Frankrike-lista så regnar det. Det finns inte några punkter på listan som innefattar någon aktivitet inomhus. Alla är baserade på sol och fint väder.

Kan vi gå ner nu?

Givetvis så måste jag prova att testa om det går att göra någonting utomhus ändå. Vi åker upp mot Praz de Lys, och parkerar bilen i en inte allt för dimmig värld. Vi promenerar sakta upp mot den lilla sjön Lac du Roy. Vinden tilltar. Dimman övergår till duggregn. Duggregnet övergår till regn. Vinden tilltar kraftigt. Lite nerslående inser jag att det kanske inte är någon idé att fortsätta en-två timmar upp till den planerade toppen. Vi vänder efter en runda runt sjön och väl nere vid bilen så är det som topparna runt omkring retas, med sol som lyser över det gröna gräset.

-Om vi går upp igen, så kanske det blir bättre...
Med ett bestämt nej från min mor så blir det att åka neråt istället. Mot där det förhoppningsvis kan finnas sol. Vi hittar ingen sol, men vacker bokskog. Mer promenad, nu utan regn och fotograferande istället. Inte illa för en dag ute ändå. Men i morgon så..

Toppenmamma

Mamma kommer på besök och jag har en lång lista över saker som jag skulle vilja visa henne. Vart börjar man? Det känns som jag själv inte har koll på området runt oss än, vad är fint där man inte klättrar eller går upp på en topp i solnedgången?
Vädret ser lite svajjigt ut med en del regn. Det brukar vara dålig sikt och inte lika kul att gå upp på en topp då.

Obligatorisk fotograferande av klättrarna

Mamma kommer och vädret ser strålande ut första dagen iallafall, så det blir grand slam avslutningen som början istället. Vi åker upp med liften till Midi stationen. Tittar på klättrare som kommer upp från alla möjliga håll. Det är höstlov i Frankrike och det är fullt med folk. Vi hittar lä i solen och äter lunch. Tittar på andra turister och fler klättrare. Pratar. Njuter. Är på toppen av världen.

Första replagen upp mot toppen

Jag har bara ett minne från Midi stationen med klättring. Det är kallt och rått inne i tunneln innan man kan komma ut. Det är stress, folk står överallt och kränger på sig stegjärn och tar fram isyxor. Det armbågas fram för att komma ut på kammen för att komma till klättringen först. Guider som nästan trampar en i hälarna.

Mamma glad för att det är staket i slutet av tunneln

Det är skönt att slippa stressen och bara få njuta av utsikten, solen och lugnet. Få ha Midi lite för sig själv även bortom de andra turisterna och klättrarna. En bra start på guidningen vad som finns runt omkring oss.

Går det att springa sju mil på grodlår?

Helg.
Petter har anmält sig till ännu ett lopp, bara lite längre den här gången.
Så bilen packas med klättergrejer, simgrejer och springgrejer. Min packning av springgrejer är lite mindre planerad än Petters. Det är kul att se honom gå runt lite nervös och väga vilken telefon som är tyngst, leta efter sin favoritstrumpor, och packa allt med stor avvägning.

Vi styr bilen mot Le Bourget-du-Lac, lite mer än en timme från oss. Jag vet inte hur många sjöar Frankrike har, men det känns bra att ha tre hyffsat stora sjöar i närheten. Det skulle kännas mycket mer instängt att flytta från kusten utan att få se en vattenlinje då och då.

Någon som definitivt är bättre på att klättra

Vi snurrar runt, hämtar Petters nummer, äter lunch med utsikt över sjön, ett rofyllt litet kapell högt upp i solen, och kommer till slut till skott och masar oss ut från solen till en klippa för lite klättring.
Col du Chats parkeringen är knökfull, det står folk med hjälmar på sig överallt och anmarschen är kanske fem minuter. Vi blir förvånade att få en hel skuggklippa för oss själva och undrar vad de andra klättrarna är. Väldigt fin klättring, igen, annorlunda mot de andra klipporna, men även den här klippan bjuder på motstånd.
-Åh, det här var någonting helt annat.. hör jag Petter klämma ur sig efter ha sett hans ryggmuskler spännas och ta i en hel del.
-Ja.. det är 6c+...
Vi skrattar gott åt vår nuvarande klätterform och avslutar dagen med att käka på restaurang.

Min utsikt för de kullar han springer upp på

Petters väckarklocka ringer vid fyratiden och jag tittar nyvaket på när han äter frukost på rummet och gör sig i ordning. Loppet startar vid fem och jag somnar glatt om efter han har smugit ut i mörkret. En lång hotellfrukost och en promenad ner till sjön. Jag läser franska i solen och tittar upp mot de ryggarna som omger sjön och skakar på huvudet. Loppet går runt sjön och följer samma ryggar. 72 km och ett antal höjdmeter, runt 3700 kanske?
En trött Petter ringer och säger att han tror att han borde vara i mål om ca en timme så jag promenerar bort i solen för att möta upp vid målgången. 10h40 tog det för honom att ta sig runt och tydligen så går det att springa åtta mil, lite extra kilometer efter att ha sprungit vilse, på gårdagens måltid, grodlår.

Déjà vu

Har lyckats få till två dater två dagar i rad. Klättrar inomhus med Miriam vid Vitam parc, en hollänsk tjej, även fru till en av Petters chefer. Vi skrattar mycket, har en bra ton, och pratar lätt om allt möjligt.
Det är förvånansvärt roligt att klättra inomhus. Kroppen rör på sig som vanligt och den behövs inte korrigeras för att få ett flyt som det behövs utomhus. Jag behöver inte fundera på varken foten eller händerna och blir så där riktigt glad. Inifrån.

Anna spanar in vårt mål för dagen

Dagen efter möter jag upp med Anna vid hennes lägenhet i Le Fayet, strax innan Chamonix för att vänta ut molnen efter den häftiga regnskuren på morgonen. Vi dricker te, pratar och skrattar.
Solen börjar skina och vi åker upp mot Col de Balme. Vi promenerar upp i ca en timme och kommer fram till Aiguilette d´Argentiere. Starten i skuggan är lite blöt, men det är lätt klättring och tätt bultat. Det sprider sig en känsla av äventyr i kroppen, lite pirrigt men på det positiva sättet. Jag får äran att leda upp oss på den lilla toppen och solen. Det känns bra. Bra att vara här med Anna, bra att klättra, bra att leda, att vara i den här miljön.
Vi sitter i solen och äter upp våra lunchrester på den lilla toppen. Strax innan vi firar ner så inser jag att jag har varit här förut.Inte på toppen, men promenerat under med mamma och Rasmus. För kanske 15-20 år sen gick jag nedanför och drömde. Tog ett kort på där vi sitter nu.

Det händer så mycket i livet som vi inte är medvetna om, vad som ligger framför oss, vilka människor vi kommer att möta, vilka val som kommer behöva tas.
Jag är glad över att ha fått två väldigt trevliga och roliga möten på två dagar. Tack för det livet.

Fast

Skogen nedanför oss..

Jag ska egentligen plugga franska, men guideboksskrivandet har fått tag i mig. Sätter mig framför datorn för att bara fylla i de nya uppgifterna som snälla människor har skickat till mig.
Har bestämt mig för att inte börja på område 2 utan bara göra färdigt område 1. Men så är det ju bara det lednamnet som ska fyllas i..

Jag väcks ur min koncentration av att Petter kommer hem. Helvete, jag har suttit hela dagen framför datorn. Tittat in i en vägg, en skärm och inte mycket mer. Utanför har vädret varierat men nu skiner solen, eller det av solen som finns kvar. Petter som har jobbat hela dagen och ska ställa upp i ett lopp till helgen, lite längre den här gången, bara.. 72 km, vill gärna ut och sträcka på benen.

Byta om, ta med pannlampan och och ut i uppförsbacken. Jag älskar bokskogarna här!
Det påminner mig om barndomen i Skåne.
Det är tyst, förutom några kor som klingar i närheten. Fötterna landar tyst på den lövtäckta marken. Det luktar skog. Fuktig skog och lite kobajs. Jag kan faktiskt springa med större tag, inte bara lunka, tills jag inser att det är för att det går nedför. Men vad gör väl det? Pannlampan tänds, Petter är borta och hemma för länge sen och jag är glad att släppa tankarna på ledbeskrivningar, orapporterade nyturer vilket år de egentligen blev bestigna. 

Söndagsutflykt

Vi får vårt första besök i lägenheten, Magnus, Elin och Olivia. Magnus jobbar med som brandman på CERN. Väldigt roligt med besök, det får känslan av att vi faktiskt bor här att sätta sig lite.

Det börjar bli eftermiddag, den tunga dimman utanför börjar lätta lite och vi bestämmer oss för att ta oss ut i vart fall. Vi åker upp till Avoiraz, en av de mäktigaste byarna och arkitektur jag har varit med om. Som att vara med i en film. En skidort med en väldigt speciell karaktär, det går inte att beskriva riktigt. Alla hus är i trä, med konstiga former, lite som.. ja jag vet inte hur det ska beskrivas. Att titta på bilder hjälper inte heller, det är en känsla.

Col de Fornet

Vi gör iallafall en Petter-Hanna klassiker.
Ivriga på att komma iväg, kartlösa och en god del spontanitet så byter vi om från de tänkta promenera-i-lugnt-takt-kläderna till springkläder när vi ser alla toppar och det faktum att solen skiner här. Borta är dimman, molnen och det kalla vädret som var hemma.
Vi ser ut en topp, Les Hauts Forts och ger oss iväg. Det här går säkert, om vi kommer upp där på kammen så kan vi nog ta oss upp på toppen på baksidan?
Vi kommer upp på kammen som är gränsen mellan Frankrike och Schweiz och får en svindlande utsikt från toppen då den stupar rätt ner på schweiziska sidan.

Precis i tid innan solen försvinner i molnen

Men vi är inte nöjda än. Vi fortsätter upp på kammen, får klättra lite och kommer upp på en förtopp. Där kommer vi inte längre. Det är för brant och för dålig klippa. Vi är förnöjda och äter varsitt äpple och spanar mot den högsta toppen, en annan gång. Jag inser att jag håller på att bli lite beroende på att få vara på den högsta toppen i området. Belåtenheten är inte helt där, även om vi har haft en väldigt fin tur. Okej, reträtt: Vi står och planerar ut hur vi skulle ta oss ner till bilen.

Men som tur är så blir det inte alltid som man har tänkt eller planlagt, vi hamnar på en stig som går åt motsatt håll som vi väljer att stanna på. När vi kommer ner till ett pass så står det stora skyltar Les Hauts Forts. En snabb koll på klockan och vi hinner precis innan det borde bli mörkt..
Vi tar oss upp på toppen och får en enastående avslutning på vår söndagspromenad, med blå himmel i ryggen tittar vi upp över kanten och möts av en mörk klump som är på väg mot solen. Vi har valt rätt ställe idag igen.

Att få saker gjorda

Vi har någonting stort som har legat över oss, som en gigantisk blyklump som vägt ner våra axlar.
Tanken var att i somras skulle den ha levererats med pompa och ståt efter en vinters hårt arbete.
Men så kom det någonting annat mellan.
Som en bieffekt av min olycka efter ha slagit i huvudet så orkar jag inte så mycket. Behöver mycket pauser, behöver sova några timmar varje dag och har inte så bra koncentrationsförmåga.
Det har blivit bättre och bättre för varje dag som går och är enligt läkarna övergående. I början orkade jag bara ha en sak, bara ha en sak inplanerat.
Det kunde vara en telefonsamtal. Ett besök. Svara på ett mail. Göra en sak.

Petter skissar.. ja någon klippa

Nu känns det som om jag är nära någon slags normalitet.  Jag känner mig nästan som jag var förut, men det är svårt att se sig själv utifrån. I början är varje framsteg någonting att glädjas över och de är så tydligt märkbara. Att kunna hålla i en gaffel, använda en kniv själv, gå ner för trappan, prova klättra, gå promenader, jogga.
Men så suddas de klara gränserna ut, övergår i en vardag där framstegen är svåra att se. När övergick det akuta behovet att sova, sova mycket på dagarna till att sova några timmar? Till att inte behöva sova varje dag?

Nu känner jag mig i alla fall så pass vaken att nu är det dags att börja göra det här på riktigt igen. Det är mulet ute och vi sitter tysta framför varsin dator och jobbar. Jobbar på den nya föraren.
Så det kommer tusen frågor som väntar på svar för att få det så korrekt som möjligt. Med orapporterade nyturer. Gick den vänster eller höger på slutet? Visst har xx gjort en vänsteravslutning?

Vilken är den lättaste leden?

När vi är fulla i huvudet så behöver kroppen rastning. Vi åker till Le Suet, en av de närmaste klipporna från lägenheten, några minuter ner i backen. 89 leder. 24 av dem är över 8a. Vi letar rätt på klippans lättaste led och får storstryk båda två. Letar rätt på klippans nästa svåraste led. Får storstryk båda två.
Skattar och inser att utvecklingspotentialen är enorm för oss båda. Åker hem och Petter skruvar upp sina Metolius Rock Rings. Eva Lopez brädan letar efter en bra plats att hänga.
Det återstår att se om det är ett vinnande koncept att få saker gjorda, guideboksskrivning och träning i kombo.

Femme au foyer

Petter har en 6 veckors introduktion till det nya jobbet som brandman. De första veckorna var han ledig en dag mitt i veckan men nu har han måndag-fredag schema som vilken normalt arbetande som helst.

Lunchutsikten från Pointe du Haut Fleury

Jag får helt enkelt sysselsätta mig själv de dagarna. Det finns oändliga aktiviteter att sysselsätta sig med, en favorit just nu är att försöka komma upp på så många olika toppar i området som det hinns med.
Vi har ett stort område bakom huset, Sommand och Praz de Lys, som på vintern är snötäckt med liftar upp till alla toppar nästan kors och tvärs.

Nu så pryds de flesta toppar av gräs som börjar få höst känsla över sig, de ser så mjuka och snälla ut med vackra ryggar mellan sig som inbjuder till sällskap.
Men de är benhårda.

Iallafall innan konditionen är på plats igen, men av någon anledning så vill jag upp dit, ut dit och bli anfådd. Jag har aldrig varit särskilt glad över att gå i uppförsbacke, men det är någonting med skönheten i omgivningen som lockar. Så jag går i uppförsbacke med mjölksyra i benen och njuter av det för första gången.

Njuter av tystheten. Lugnet. Det enda ljudet jag hör är mina knarrande knän. Fotsulorna mot gräs eller grus. Mina andetag. Ibland lugna men för det mesta intensiva.
Sitter på toppen en stund och begrundar livet innan jag tar mig neråt för att uppfylla mina plikter som femme au foyer. 

Sol och regn, klippa och vatten

Hur var det nu man gjorde?

Det blir lugn frukost, pannkakor och kaffe. Väskor packas, klätterutrustning och våtdräkt. Bra kombo.
En av de många närliggande klipporna får ett besök, målet är att åka till olika klippor varje dag, Le Cruz blev det idag. En vacker slät klippa möter oss efter promenaden längst en å och lummig bokskog. En klippa att bli inspirerad av och det är svår att inte vilja klättra varje led vi går förbi.
Jag gör små framteg, som känns gigantiska för mig. Jag leder lite svårare och vågar. Det är en långsam process att ta sig fram genom, men spännande. Helt slut mentalt packar vi in oss i bilen och åker mot regnmolnen.

Jag på väg ner i vattnet vid Annecy

Duggregnet kommer i takt med att vi byter om till badkläder. Huden knottrar sig och våtdräkten åker på. Folket på stranden skingras och vi får ett glatt påpekande om att det regnar och vi riskerar att bli blöta från de sista som lämnar oss och vattnet för oss själva. Vi simmar ett tag i Annecysjön, det känns ovant. Inget salt att vara rädd för att få kallsup från, mer båtar förankrade än i Vrångebäck men vattnet är varmt och relativt klart. När Petter är blå om läpparna är det färdigbadat, stolsvärmen åker på och en bra dag håller på att ta slut.

Arga män

I morgon är det helg.. vi står i köket i skumrasket och borstar tänderna samtidigt som vi febrilt funderar på vad vi ska göra inför morgondagen. Vädret ser lite halvkasst ut, så a-planen med tältning och vandring i Sixt-Fer-à-Cheval ser ut att hamna under molnen.
Klockan är över läggdags för oss båda.
-Ska vi åka och titta på en buss? Eller spana in Matterhorn?
Planen är att köpa en campinginredd buss, men de ligger i Tyskland och det har vi inte kollat upp tillräckligt. Matterhorn ligger långt bort..
-Vi tar det i morgon.. här ska det börja åska vid tre så vi kan väl gå upp tidigt istället?

Petter på fel anmarschstig

Det blir klättring vid Col de Colombier, molnen ligger tungt på andra sidan passet och delvis på vår sida med. Vi börjar med en detour mot fel klippa och gör en klassisk Petter-och-Hanna-anmarsch, tar några extra stigar, traverserar, får en hyffsat brant klättring, men så står vi under starten på leden.
Det kryllar av folk i bergen. Färgglada klättrar pryder varenda replängd på de vita sidorna, vandrare  syns på varje liten stig och klockorna från korna ekar mellan dalsidorna.
Typisk alpkänsla, så som man kan tänka sig att det är.

Jag är glad över solen

Vi kommer på något sätt upp en replängd från starten, rackar på och får sällskap av en sur man som tror att vi har försökt trängt oss in när han kommer upp till det som tydligen är första standplatsen på Tchao Godillo på Pointe de Midi. Jag försöker tjittertjatta lite och förklarar att vi kom fel på anmarschen och frågar hur det kommer sig att han är här idag.
Surt svarar han -Because I´m. Ok..

Vi rör oss fort och är inte i vägen för de mer.Klättringen är lätt, klippan har en läskigt bra friktion, lutningen är snäll och det går snabbt. Vi drar ihop repor och Petter hamnar ifatt nästa replag vid standplats. Mannen som hänger där ignorerar Petters närvaro en halvmeter under honom och visar ingen tendens att vilja flytta på sig så att Petter får plats.
- Do you mind if I join you at the belay?
-Do I have a choise?..
Hyllan är bred och med plats för fyra utan problem. Vi funderar på om vi luktar illa eller om de bara är stressade att vara på långtur.

Ja.. ännu en topp

Väl uppe på ledens slut väljer vi att inte fira ner utan fortsätta lika många höjdmeter till för att komma upp till toppen. Vi har tur med vädret, solen skiner även om molnen ligger täta över topparna mot Chamonix och Samöens där vi först funderade på att åka. Vi äter lunch och sitter i solen. Känslan över att vara på semester är så påtaglig. Lunch i solen högt ovan molnen hör inte till vardagsbestyren annars. Men det här kommer vara våran vardag. Nyper mig nästan i armen, men vet att det är sant.
Spanar ner på alla som promenerar runt på sin helgutflykt och blir glad över att se så många ute. Det är fullt med bilar när vi kommer ner till parkeringen och vår plats blir snabbt upptagen. Skönt att det inte bara är sura män i bergen idag.

Nästan som hemma

Bra lunchställe vid kapellet.

Petter är ledig, mestadels så har han introduktion till jobbet på CERN i veckodagarna, men ledig idag.
Vi packar väskan och åker upp till en av de närliggande klipporna, Chapelle Saint-Gras. Det ligger ett litet kapell med enastående utsikt över.. ja.. med risk för att vara tjatig.. Mont Blancmassivet. Vi sitter i solen och tar en riktigt fransk lunch med de klassiska delarna, baguette, ost och korv.

Överhängande sprickklättring på kalksten

Klippan visar sig vara ett perfekt sommartillhåll, iallafall den här sektorn, nordvänd med brant och vacker bokskog i ryggen. Klippan är överhängande och svår att få med på bild, de sprickorna som dominerar kom inte till sin rätt. Så vi klipper bult och jammar. Känns som hemma, förut bultarna.
Hittar en, för mig intressant led, en bred överhängande spricka som jag gladjeligen topprepar. Använder, chickenwing, skrapar ryggen i kaminen, knäna får sig en omgång och undviker stackning med en laybacklösning istället. Kan det bli bättre?

Jag vet inte vad det är som gör att jag dras mot det bökiga, breda men kul är det. Kanske för det inte krävs så mycket styrka?
Kroppen får sig en omgång och det dagliga sömnbehovet tar ut sin rätt efter ett tag. Hinner knappt få huvudet på kudden innan jag sover när vi kommer hem, med skrapade partier lite här och var.

Tetris

Viss svårighet att komma in till duschen till höger..

Hur i helskotta är det möjligt att äga så här mycket saker?
Flyttbilen kom med allt som har fått följa med hemifrån. Det är svårt, den tanken att vi ska vara här i fem år. Lika länge som vi har bott i torpet i Bohuslän ska vi vara här. På dagen lika länge.

Det känns som en evighet som Brodalen har varit vårt hem. För alltid. Göteborg är glömt. Lika länge ska vi bo här.
Med den tanken så har nästan allt fått följa med, blomkrukor och extra sängar, lånestegjärn och fröer, gästtäcken och blomjord. Allt, rubb och stubb mer eller mindre. Allt av det som blev kvar efter en utrensning. Kruxet är att vi hade närmare 100 m2 golvyta i Brodalen.. och en lada.
Här har vi en lägenhet på 60 m2, mest bestående av ett stort kök. Men det finns gästsäng, extra madrasser, gästtäcken och kuddar, lånerack, extra stegjärn, hjälmar och Petter har ca 20 par springskor om någon skulle råka ha hans storlek så det finns utrymme för besök.
Pusslet hur allt ska fördelas kan däremot nog ta en tid.

Kaniner

Vi håller på som kaniner.
Vet inte om det är luften eller för att allt är nytt runt omkring.
Men det går inte att stoppa, viljan att utforska.
-Det är så lyxigt att få upp pulsen.. Petters andfådda stämma bryter av mitt lugn.

Väckarklockan hos Loti

Jag kan ingenting annat än att instämma men är fokuserad på vart jag ska sätta fötterna så jag hmm:ar bara tillbaka. Andfådd stannar jag för att titta upp på backen som ligger framför mig, ser toppen färgas av kvällssolen och sneglar bakom axeln för att se vilken färg Mont Blancmassivet har fått. Rosa.
Det betyder att vi är för sent ute egentligen, min mitt-på-dagen-tupplur blev längre än vi hade tänkt.
Pannlampan ligger i tryggt förvar så nedvägen är iallfall säkrad.

Lunchutsikten från Le Foron

Frukost hos Loti i Chamonix har övergått till lunchklättring på Le Foron, en förvånansvärt brant klippa och nu är det kvällsaktiviteten jogga-gå-så-snabbt-jag-orkar-upp-på-en-bergtopp-och-titta-på-solnedgången-och-jogga-ner-igen som gäller. Jag har lovat att jag inte ska ha en super.mom blogg (lätt, med tanke på att jag inte har några barn..) där allt känns glättigt och sååå bra. Men just nu är det bra.
Hilde och Hanna-Kajsa höll ett bildspel den här helgen som var baserat på känslorna runt klättring. Motivation. Prestation. Det som driver oss framåt som klättrare.

Jag fick den bästa känslan idag när det gäller klättring, som jag inte har haft på hela året. Det är mycket känslor som kommer upp med att börja klättra igen. Att se det som har varit normalitet, ramarna i mitt liv utifrån och upptäcka de på nytt. Att ha glädjen att klättra på topprep. Att inte värdera ledklättring högre, eller att vara perfekt nöjd med känslan av röra kroppen på klippa igen.
Petter har satt upp topprep år mig på klippans lättaste och minst klättrade led.
-Ja, det här kanske inte direkt är någon klassiker hör jag honom säga på vägen upp när jag frågar om det är kul klättring.
När det är min tur så är det som om alla bitar faller på plats; jag är koncentrerad, men inte rädd. Satsar och vågar släppa lite av kontrollen. Avslappnad men fokuserad. Kroppen rör sig vant men försiktigare och klättringen ger mig glädjen tillbaka. En glädje som jag inte har känt i år när jag har klättrat och jag är lyrisk. Känslan sitter i och jag somnar med ett leende när vi kommer hem.

Kvällsgymnastik på toppen av pointe de Chalune
Mont Blancmassivet i horisonten.

Petter väcker mig och undrar om jag vill ta en kvällstur och se solnedgången? Vi är för sent ute, men tar med det vi behöver och åker upp i backen bakom huset 15 minuter. Joggar där det går, det är inte så mycket platta partier, så det blir mest att gå. Så snabbt som konditionen tillåter. Vi kommer upp precis när det sista ljuset är borta, men de sista känslorna är definitivt inte borta. När jag kommer upp till toppen börjar jag gråta.
Över att världen är så vacker, men mest för att min kropp fungerar förvånansvärt bra efter nästan nio månader utan hög puls. Att den klarar av att hålla högt tempo, att båda fötterna nästan känns lika, jag litar på den skadade foten. Ibland behövs det lite för att vara tacksam, men en fungerande kropp är någonting att vara tacksam för, inte ta det för givet.

Vi tänder pannlamporna och beger oss ner igen.
I mörkret ser vi en lägereld, två familjer som är ute och helgcampar. Vi passerar förbi dem på vägen ner och blir erbjuda valet mellan vin eller te. En lång pratstund senare så inser vi att middagen borde komma i magen och tackar för oss. En bra avslutning på en fullspäckad dag.

Det går inte att låta bli, det känns lite överdrivet att hålla på så här, men det går inte att stoppa.
Hösten kommer att komma, dagsljuset bli mindre och mindre och med viss känsla över att regnet kan ta över vardagarna så är det bara att utnyttja så mycket av dagarna vi kan.
Även om vi beter oss som kaniner.