Vinden vänder?

Nu blåser höstvinden och det hetaste ämnet just nu är bultandets vara eller inte vara. Jag återkommer till det, först en uppdatering från snyggaste killen i Staterna.

Mailet har legat orörd i boxen några dagar, iallafall 4 dagar:

Vi är framme!

Jag hade tänkt ringa dig från toppen av El Cap, men hade ingen täckning. Vi har varit uppe å jobbat.
Inte samma flyt som sist. Det började med en snöstorm, som drog förbi rätt kvickt, men det fortsatte vara kallt som skammen någon dag till.

Sen tänkte vi gå från Tamarak Flat, men vägen in till campingplatsen var stängd, så det fick bli Eastern ledges iallafall, och det var nog bra. Den vägen är snabbare.

Stefan glömde dock selen, men det löste sig. Vi gick upp med en tung packning och gick sedan ner direkt. Sen tänkte vi klättra freeblast, men kom på att vi hade lämnat alla rep på toppen. Vi lånade ett rep av Mason och satte av mot klippan och såg verkligen fram emot att äntligen få klättra lite, men när vi kom fram insåg vi snart att det inte skulle bli nåt. Total trafikstockning. Inga såna problem på Grönland va?

Så vi packade om och gick upp till grottan på toppen av Salathe istället. Tyst, stjärnklart. Brasa på kvällen. Ingen whiskey (den glömde vi nere). Så nu är vi alltså nere igen. Mätta efter en Large pizza med peperoni, jalapenio, tomat och champinoner.

Hur har det gått då? Jo, vi toppade headwallen 2 dagar. Svårt och hårt! Klurigt dieder och hejdlöst crimpande i början. Jobbigt flarade jam i en liten evighet upp till hårt lillfingerjammande på slutet. Sedan power genom hela andra repan. Jag löste nästan allt första dagen, och idag gjorde jag hela första biten utan fall. Sjukt pumpande, men det kan gå! Det kommer att gå!! Den andra repan hittade jag bra sekvenser på och känner mig säker på att jag kan göra. Stefan slet mer med sina feta fingrar. Får se om han löser det. Det blåser som sjuttan på väggen. Iskall vind. Men prognosen spår varmare väder framöver. Vi hoppas på lagom. Lagom är bäst.
Nu ska vi packa hissäcken och dra upp den så långt vi kan. Sen klättra freeblast om vi hinner. Vila ett par dagar och sedan kör vi. Om vädret håller så kommer vi vara på väggen från måndag och ca 5 dagar framöver.

Sen är det bara att åka hem igen.

Kollade YR.NO där prognosen säger 160mm nederbörd idag, hoppas det inte stämmer, svårt att föreställa sig det i ett slag. Inte värst vidare klätterväder... hoppas hoppas på fint väder.

Kanske en uppdatering till innan jag och mor åker till Marsielle för lite god mat, sol och gott vin på torsdag.

Håll tummarna för pojkarna!!

Salathé fortsättning

Redo för lite rock ´n roll

Jag är lite nervös, det kittlar faktisk (oj, mitt favoritord som jag försöker att sluta med) lite i magen.
Klockan är tidigt, för tidigt eftersom vår klocka är lite lynnig och ringer lite som den känner men det är mörkt ute och jag står under El Cap.
Den breder ut sig över mig, stor, svart och mäktig och väntar på att klättras av mig, som sagt lite nervös är jag faktiskt.
Jag börjar i mörker och har 65 meter av klättring framför mig, pannlampans sken inhuldar mig i en väldigt liten värld och det enda jag behöver bekymra mig om är vart jag ska sätta nästa fot och nästa hand.
Det är varmt, för varmt redan och svetten fullkomligt sprutar ut ur min kropp och jag får stanna, lyfta på hjälmen och torka svetten ur pannan.























Vår förhoppning om att fria Salathé ligger många månader tillbaka ingrodda i både mig och Petter, men får ett abrupt slut när Petter trillar på replängd nummer 5, ett 5.11 sva.
Han blir nerfirad till stand och provar igen.
Med ett bröl kommer han av när han har tagit sig förbi cruxet och var hemma.
Hängandes med ett tungt kroppspråk så inser vi att det kommer inte vara dagen idag, vi har ett replag till på stand och två efter det.
Antingen ska vi släppa förbi alla replag och prova igen, men då kommer dagen försvinna så vi beslutar att bara fortsätta uppåt och se vad som händer.
Molokna och efter ha tappat lite av stinget fortsätter vi klättra Freeblast (som är de 11 första replängderna på Salathé, men även fler leder på El Cap) och är nere på Heart Ledges tidigt.

Vi äter lite lunch och försöker gömma oss från solen som förgör oss, värmen är genomträngande och jag får deja vú, har vi inte redan sagt att vi inte ska klättra i solen?

Rådslag efter mat, vatten och fria fötter så beslutar vi oss för att fortsätta, vi kan köra och se hur der går på resten. Går det så går det och går det inte så kommer vi ändå få tre otroliga dagar till.
























Frukost dag två, fruktcocktail på burk

I planeringen låg att vi skulle sova på en hylla precis efter Hollow Flake efter ah fixa rep tre repländer upp. Petter är en god organisatör till motsatts till mig och schemat hålls, så det är bara att korka upp Ravioliburkarna till middag och försöka sova lite. Vi ligger skavfötters på en grushylla och min kropp som föredrar att sova på sidan får sig en törn. De blåa doftförsedda billiga liggunderlagen som vi köpt för ändamålet håller inte riktigt måttet att leva upp till våra dunförsedda Exped liggunderlag.

Vi har även sällskap av en amerikan som har samma plan som vi, att försöka klättra allt fritt och två engelsmänn som är med och hissar åt honom. De är riktigta grabbar och fiser högljutt från sina portor som de har tagit med sig och gottar sig i. Jag önskar att bitchborden hade fått följa med på den här turen, men vi avstod av någon anledning.. undrar varför?























Petter inspekterar betten av Monster Offwidth

Dag två går bra, vi är tätt följda av våra vänner och Petter gör en hjälteinsats på 1 1/2 timme på Monster offwidth, kämpandes mot solen, svetten och en hissnande Camalot # 6 spricka (det betyder stort, för stort att få fast någon kroppsdel riktigt säkert, men för litet för att kunna klämma in kroppen i sprickan).

Jag kan inte göra så mycket annat än att mata ut 10 cm rep då och då och höra hans flås, pust, stånk och stön. Jag har försökt att föja på alla replängder som Petter har lett och lett de som jag har kunnat, men här känner jag att jag kan skona min kropp från otaliga skrubbsår så jag kopplar snabbt på mina jumars när Petter utmattad kommer upp på stand.





























Jag i full jumareringsutrustning

Ungefär så här ser det ut då, även om jag ser ut som Bambi på hal is just på den här bilden.
Det är faktist (oj, där kom det igen) ett ganska snabbt sätt att att ta sig upp på repet, även om det i de flesta fall är snabbare att följa och få klättra.

Vi har El Cap Tower (eller är det Spire, lite trött just nu..) som natthärbärge för andra natten och som ni ser på bilden nedan så är det ett torn som ger mycket utrymme för att sträcka på benen under natten.





























Det är ett otroligt ställe att både få sova på.
Ovanför en sträcker resten av klippan ut sig mot himlen, som en bölja över huvudet, klippan börjar branta till sig och övergår i en fantastisk sjärnhimmel. En lätt bris smeker den hud som har råkat hamna utanför sovsäcken och en massiv känsla av lycka sprider sig genom kroppen.
Vi ligger här högt uppe på en bit klippa, efter ännu en god ravioli middag efter en underbar dag på klippan. Ja det pirrar til lite i magen igen när jag tänker på det.






















Onda fötter söker skugga

Vad jag däremot inte får någon positiv känsla av att tänka på är mina fötter. Det är ett helt kapitel för sig själv och vi fär se om jag återkommer till dom senare.
Men för att fatta det kort; jag får alltid fotsvamp när jag kommer till Yosemite, och då menar jag inte bara lite kliande mellan tårna som de flesta kanske förknippar med fotsvamp.
Min fotsvamp tror jag har muterat från någon planet långt bortom denna galax där fotsvamparna är kungar och sakta äter upp sina värdar människorna och de börjar vid lilltån och gräver ut ett stort hål för att gotta sig i, och kanske två om de är exttra hungriga.

Då gör det ont att klämma ner de i ett par klätterskor (tänkt smärtan från två brytna lilltår och sen klämma ner de i ett par balletskor och ställ er på tårna).
Nej, smärtstillande hjälper inte..

Ok, nog om forsvamp jag skulle kunna fortsätta i flera timmar till för att summera hur mycket jag har tänkt på fotsvamp de här senaste fyra dagarna



























Jag njuter av att få lite luft under fötterna

Värmen tar ut sin rätt på oss, klippan glöder under händerna och fram emot slutet av dag tre när vi närmar oss huvudväggen så är all, och då menar jag ALL vår krita slut (även den vi tog med extra) och efter att ha klarat första diedret under huvudväggen så är Petter färdig.
Det är uteslutet att försöka peppa honom till att prova att klättra fritt (jag vill inte ens sätta på mig ett par klätterskor efter ha klättrat den första biten av det diedret, men snabbt ombeslutat till jumaringsmodus).
Det blir mix av klättring och aidning upp til Long Ledge och vi avslutar dagen ännu en gång med ravioli på burk, tänk att kall (eller ljummen) ravioli kan smaka så gott. Jag kan knappt få i mig två tuggor av det på marken, men här uppe med 900 meter luft under fötterna känns det som en gourmet måltid.























Nöjda kroppar på toppen, Petter svävar nästan

Vi kommer upp på toppen tidigt och leendet sprider sig, det är så underbart att vara på toppen!
Vi har haft en underbar resa genom fin granit, Dolly (hissäcken) har skött sig exemplariskt och varit medgörlig och kroppen är så där sliten som jag bara blir at fyra dagars konstant rörelse.
Båda två är väldigt överens om att det inte gjorde någonting att det inte blev friklättring hela vägen, vi gjorde vad vi förmådde och hade kul hela vägen upp.

Nu är det vilodagar som väntar på mig tills mina fötter har läkt ihop och jag tror vi packar ihop imorgon bitti och beger oss ut till havet för några dagar, vi får se.

Tänker på er alla hemma och glöm inte att jag saknar er även om det verkar som jag har det alldeles förträffligt här =)

Kram!

Salathé

Ok, bra inlägg kräver tid och tiden här går åt att göra massa andra roliga saker, så ni får stå ut med att de är lite virriga, korta och kanske inte så organiserade.

Jag och blogger är inte alltid vänner, frustrationen är stor och ibland river jag mitt hår och undrar vad i hel...e görjag för fel för att få texten i ordning, men här kommer iallafall lite.

Vi har som sagt haft massor att göra de sista dagarna sen vi kom tillbaka till Yosemite igen. Temperaturen har sjunkit och nu är det dags att dra upp på väggarna som omringar oss.

Flitiga som små myror har vi varit, men mest Petter om vi pratar om att bära iallafall.

Ett litet mål med den här resan har varit att försöka fria Salathé, jag och Petter som ett team, båda klättrandes alla replängder. Ett ganska högt satt mål kan man säga, det sattes i höstas, skakandes hand över köksbordet.




























Petter försöker få fason på vår tvättkorg till dess rätta

Nu har min kropp inte funkat som den ska de närmaste fyra månaderna, men jag har inte velat ge upp hoppet om att få spendera tid tillsammans med Petter på den finaste granitväggen jag vet. Jag har haft blandade känslor om vår tur, de dagar jag knappt har orkat gå på plan mark (jo, så var det häromdagen) så har tvivlet varit starkt för att säga det så. Bara att klättra har varit tungt och hur kroppen då ska kunna klara av fyra, eller fem dagars klättring med massor av slit med hissning av Dolly (döpt vår hissäck igår..) har känts lika främmande som att försöka korsa Grönland på skidor.

Men som Lina skrev till mig; tjejen, du kommer komma upp där på ren vilja.. så jag har bestämt mig för att ge det en chans och ge all min vilja till nått jag verkligen tycker om.























Fullpackade framför Röda Hulken

Sagt och gjort, för att ens veta om vi skule ha en chans så packade vi på oss massor av vikt för att gå in till toppen av Salathé och fira ner till huvudväggen och känna på båda 13b reporna.

Vårt mål om att båda skulle klättra fritt har fått sänkts och nu är vi nere på att Petter ska följa alla repor han inte leder och jag får nog nöja mig att jumarera de som är hårda.

Fullpackade över öronen, Petters last var nog närmare 35-40 kg och min ynka 25 stetade vi med i fem timmar i uppförsbacke och små nedförsbackar, i sol och i skugga i förtvivlan och i glädje.




























Petter precis ovanför Salathé förberedandes fixing av rep

Nöjda över att vara på toppen firade Petter ner med våra två 100 meters statiska rep för att fixa dom för morgondagen och jag fick i uppdrag att hitta bästa biviplatsen























Perfekt bivispot på toppen i solnedgång och lä

Jag skötte min del perfekt och hittade en mysigt uppbyggd sovplats med lä, fin solnedgång och tom ett ljus, bättre äv så blir det inte!

Petter kom tillbaka med stora ögon och hade blivit påmind om hur exponerat det är vid long ledge, dit han hade firat ner.




























Petter som en liten prick på huvudväggen

Det är konstigt det där, hur höjd kan uppfattas olika. När vi firade ner dagen efter så kändes knäna som gelé när jag landade på long ledge och hela väggen som föll under mina fötter kändes oändlig. Däremot när vi sov där förra gången (när vi klättrade Freerider) så kändes den hyllan så hemma och det var inga problem att knata runt på den helt oberörd av höjden.




























En hiskeligt fin lång replängd

Jag säkrad Petter först och det såg bra ut, även om han fick hänga och prova på cruxen några gånger så är jag övertygad om att han kan göra dem. Har sett honom leda sånt han inte har satt på topprep bara med ren jävlar anamma, och tvivlar inte på att han kan plocka fram det när det behövs om vi kommer så långt.

Jag ville känna på båda två reporna även om det är långt över min kapacitet och gissa om det kittlade i magen när Petter sakta sänkte ner mig i luften med flera hundra meter under fötterna, dessutom överhängande.
Den första repan var helt otrolig, så fin klättring att det bara spritter i hela kroppen och jag blev påmind om varför jag tycker om El Cap så mycket. En sån replängd man bara blir glad av, ända ner till tårna!





























Läsk inköp

Slitna som två djur så bestämde vi oss för att köra, nu var det bara att fixa alla förberedelser.
Om vi hade varit två dirtbags som camp 4 kryllar av så hade vi letat i soptunnorna efter vatten flaskor (vi ska ha 4 liter/person/dag med oss upp).
Eftersom både Petter och jag är ganska så bekväma så åkte vi ner och köpte den billigaste läsken som gick att få tag på, gick ut på parkeringen och hällde ut den och vips så hade vi så många flaskor vi behövde.




























Petter gör sitt jobb

Nu började hårdgöran, packa hissäcken och hissa upp till Heartledge, klättra upp till Sandy Ledge, hissa dit och ligga i startgroparna.
Det spritter i hela kroppen av att vara på väg, att vara uppe på klippan. Både jag och Petter fick en känsla av att vara hemma, och viljan att bara fortsätta uppåt verkligen griper tag i kroppen, men båda behöver verkligen en riktig vilodag innna vi ska brottas med dessa granitsprickor.






















Petter tar sig en välförtjänt vila

Så imorgon bitti drar vi upp på riktigt, innan soeln stiger upp börjar vi och klättra Freeblast igen och sen kommer vi förhoppningsvis inte ner innan vi har nått toppen.
Håll tummarna för oss, det kan vi behöva och skicka så många positiva tankar till oss som fortplantar sig över havet och slår oss i oväntade dimensioner.

Kram på er!!