Ulla

Hilde balanserar sin del av bördan

Struntar i om det inte ens finns en kotte som orkar läsa mera om Grönland, men eftersom mitt minne är kortare än ni anar så är det här något för mig att kunna titta tillbaka på och minnas.
Så här kommer en liten triologi om Ulla, sorry, det är att bara inte läsa de två förra inläggen, har lagt den i kronologisk ordning..

Hilde är en perfekt reppartner för mig, hon vill alltid klättra och är relativt lättlurad.
-Hilde, jag vill göra en portatur på Grönland. (Jag vill få använda min fina porta som jag bara hade sovit en natt i innan Grönland, strunt samma på vad, hur eller när)

-Ja! Jag har aldrig sovit i porta!

-Hilde, det är inte helt oslitsamt att göra det som en storvägg. (Du kommer få slita massor och klättra ganska lite)
-Ja, men det blir kul!

Än så länge är kläderna på

Ok, jag försöker få Hilde att förstå HUR slitsamt det kan vara att hissa och hela storväggslivet om man inte har gjort det förut. Inte att det på något sätt är för jobbigt, men att det är lite mer jobb än vanligt.

Vi packade hälften i hissäcken och hälften i Hildes stora 90L rygga och begav oss uppåt i gassande sol mot vårt mål, Ulamertorsuq med svajande knän, surrande flugor och svetten rinnandes längst ryggen.

För er som har varit runt mig lite vid skiftande temperaturer vet att gränsen mellan för varmt och för kallt är hårfin och denna dagen låg det låååångt över för varmt.

Så varmt att jag väldigt snabbt gick uppför endast iförd mina underkläder och solglasögon utan en liten vindbris som svalka.

















Tung packning men vacker utsikt vid vilopauser

I lite mer än tre timmar kämpade vi uppför innan vi fann en plats värd att ha en bivack på, vackert högt uppe på en moränrygg rakt under väggen. Magnus hade burit upp vår porta på sin vilodag halvvägs upp i backen, vi är dig evigt tacksamma!




















Lite ompack innan vi går upp till ryggen för att lämna all utrustning

Medans Hilde herioskt fick upp portan till insteget med norsk scrambling över blöt mossa i brant backe så satt jag med hela jordens tålamod och fyllde på vårt vatten ca 30L från det droppande snöfältet.

Hemgång och en dags vila innan det riktiga slaget kan börja.
















Hilde försöker röra ut vår röra

Kolla bilder för mer info om vad vi hade med oss upp i hissäcken

All klätterutrustning, dubbletter av det mesta utom de stora, samt lite extra karbiner och repsnöre för att lämna vid firning.

















Mat för 4 dagar med mycket lunch och efterrätt

All övrig utrustning för storväggslivet






















Powerbars för att hålla oss igång och lyxerier

Upp på Ulla

Hilde i sitt esse, snö och uppförsbacke

Vi lämnat lägret efter frukost och går upp mot Ulla ännu en gång, planen är att få upp hissäcken tre repor så vi kan sätta igång och köra nästa morgon.

Vi packar om och får upp både hissäcken och portan, Hilde får för första gången prova att hissa och hon verkar inte vidare förtjust. Pulsa i snö och sen en scrambling och en kort lätt repa så hängde de fina på berget. Stolta begav vi oss ner till ryggen för lite mat och vila.






























Sista fixet med hissäcken innan vi kan ta oss ner till fast mark igen

Väl nere så ser vår hissäck pyttepytte liten ut, som en ensam vit prick i starten av någonting gigantiskt.

War and Poetry är hyffsat lång och i sedvanlig Hilde-Hanna stil så sätter vi ribban högt så vi har som målsättning att friklättra mesta möjligt.

Vi går och lägger oss tidigt och igorerar de små små regndropparna som landar på överlevnadsfilt som vi ligger under. Den prasslar hela natten och ingen av oss sover särskilt bra, men joppar upp när klockan väl ringer.
Ganska snart så inser jag Hildes övertalang på svaklättring och min relativt goda hissteknik kompletterar varandra.






























Hilde ser livet från den mörka sidan

Hilde blir rosenrasande på hissäcken (jo det är sant, har aldrig sett henne annat än glad förut, men här var det blixtrar ur ögonen) hon kämpar och har inte långt till gråten.
Jag å andra sidan kissar nästan på mig när jag följer Hilde på en tunt säkrad 5.11a på frasiga steg ivrigt spejandes efter nästa grepp utan att se någonting. Första dagen går det an, då leder vi varannan repa och vi njuter av att få vara i solen.





























Första uppslagningen av Ulla, Hildes leende kommer samtidigt

Hilde blir dock gladare så fort vi har fått upp portan, som vi nu har döpt till Ulla, när maten kommer, sovsäcken åker fram och vi skådar en vidunderligt vacker solnedgång som smeker över våra leenden. Då är det helt plötsligt frid och fröjd, vi är vänner med allt och det är digg med porta, kunde inte klara oss utan den säger hon.


























Hilde inte helt nöjd med kombo våta-skor-porta-packning

Dag två bjuder på ännu mer svamotstånd och jag känner mig besegrad, svaklättring får mig att bli skakig i knäna. Hilde däremot gör en hjältinna insats när hon stadigt leder oss uppåt genom svalabyrinten och jag följer.

Det blir ett bra upplägg för oss båda; Hilde leder, hissar säcken så jag kan koppla loss henne från stand, jag följer och hissar sen säcken.
























Inte helt lätt med matlagning i portan

Vi går på vår första nit på sista replängd 13 där första fallet kommer efter Hilde har kämpat och lyckats onsighta 5.12 repan under. Det blir slutet på vår dag och vi slår läger under Black Heart och kryper in för matintag. Ulla blir vår bästa vän de närmaste två dagarna, regnet droppar på vårt tak, vi lyfter på flyern och kylan kommer in. Väldigt nära snöslask möter oss och vi kokar lite mer te.
























Pekka och Ryssen kör hårt i regnet

Rastlösheten kryper in under skinnet och vi tar oss ut den första dagen för att försöka klättra lite. En repa första dagen och yttligare två dagen, Hilde fnittrar hysteriskt; Vi är ute på en av de två svåraste replängderna... i regnet.. nu i kraftigt regn...
Hildes väldigt talang för att dogga upp på sva i regn med frasklippa, några egna säkringar och några bultar, gör att vi någon timme senare kan krypa in i vår allra käraste ägodel; Ulla.

Vi får besök av Peter och Peter som klättrade upp till Black Heart i regnet, en bedrift som vi förundrades över och är mäkta imponerade över. Vid elva på kvällen kom de huttrandes upp till oss, sov en natt sittandes på hyllan under en presenning och firade sen av på morgonen.























En av två saker vi tappade, men kunde hämta, vår cordellette

Vi väntar ut solen den femte dagen innan vi beger oss iväg runt lunch. Våra fast rep når nu det som jag har längtat efter och drömt om i två hela dagar, eller faktiskt fyra.. spricksystem!!!
Fina, långa, breda, branta de erbjuder allt och jag sväljer det med hull och hår, det är då jag är i mitt esse. Ge mig lite kamin och ögonen skiner och leendet är fast.

Det är Hildes tur att med hennes klassiska ; fyyy faen, du är gal.. men jag ler och tar gärna över hennes kaminreplängd, det är det här jag kan.





















Vi har valt att lämna Ulla på hennes plats och göra en stöt mot toppen, vi har 18 repor till toppen.

Upp och ner på Ulla

Hilde njuter av mjölksyran i det stora diedret, repl 17

Vi är iväg, förbi svana och det spritter i kroppen på mig, nu ska det klättras! Äntligen är vi uppe i spricksystemen och inte är det fy skam det som möter oss, ca 200m dieder! Här är jag hemma igen och 5.11 känns som det ska, jag använder hela kroppen på alla replängder och jag är glad att vi tog med både #5 och #6.





























Hilde njuter inte riktigt lika mycket, repl 20

Svadrottningen är inte lika förtjust i kaminer och kvider som jag gjorde häromdagen.

-Åhh, fy faen, du e gal, hör jag från kaminen och jag flinar lite och uppmuntrar Hilde så gott jag kan. -Joda, det går så bra Hilde, bara sätt knäna mot andra sidan. Ännu en gång inser vi olikheterna i vad vi tycker om med klättring.




























Perfekta sprickor med vy, repl 24

Vi har en så sjukt fin dag, klippan är blöt på sina ställen, men det går ändå, vi kämpar tappert på men krafterna tryter för mig när jag ska ta mig över taket, hade hoppats att jag skulle ha haft kraft kvar, men pastan i armarna är inte som jag önskar och det får bli några french free flytt. Nästa gång tänker jag..





























Hilde börjar upp på den finaste replängden av de alla; Bowstringcrack repl.25

Tiden börjar ta ut sin rätt och då kommer den finaste replängden jag har fått äran att följa på. Fötterna känns inte alls så onda längre, kroppen fylls av energi och det är en ren njutning att få klättra, vara så här högt upp tillsammans med Hilde.

-Ahhh, det ÄR så skoj att klättra, sjuuuukt fin replängd, det gjorde du bra Hilde!





























Tålmodig Hilde i sjunkande temperatur

All den positiva energin försvinner sakta men säkert när jag jobbar mig uppåt i den breda bitvis blöta #6 hörnet som tornar upp sig på nästa replängd. Hilde väntar tålmodigt på min färd uppåt, men jag vet att hon är kall. Försöker skynda mig. Modet försvinner och all min jäklaranama rinner ur kroppen och ut längs klippan i takt med min nerkylning. Nästa replängd tar musten ur mig, totalt. Blöt kamin, med lösa block i pannlampanssken, jag kämpar uppåt, så länge jag är inuti i någonting så kan jag stå ut, men när jag behöver klättra ut, stå på kanten på små frasiga steg, crimpa på någonting löjligt så tar modet slut.

-Hilde, kan du vara snäll och sätta fast #5 och #6 på släprepet?

Det är det enda säkringarna som passar de närmsta 10 meterarna mellan block och jag ger upp. Ser upp i ett blött svart hål och jag vill inte upp dit, är kall, trött och utan säkringar.
-Hilde jag vill ner.. vill du prova?

Kompakt tystnad.

Nä..ää..





























Hilde ser efter sin försvunna dunjacka, den lilla pricken till höger

Vi vänder, #5 och #6 sitter kvar och någon timme senare är vi i säkert förvar hos Ulla.

Någon timmes sömn innan vi vaknar och får besök av Erik och Oskar som är på väg uppåt. Vi ser dem förvinna men hör dem nästan hela vår firning nedför. Jag får agera räddningspatrull efter att ha slarvat med att klippa fast Hildes dunjacka när grabbarna kom förbi.
























Mycket packning att släpa ner























Sista dagarna så slappar vi bara, vi går en tur upp mot Pyramiden för att få en annan vy av dalen. Kroppen är trött och trots att vi pratat om att gå upp och klättra på Pyramiden så rinner det ut i sanden tillsammans med vår motivation. Så jobbarvi lite på brännan, värmen steg ordentligt sista dagaran och det var nästan för varmt. På Grönland. Kom hem med bästa brännan någonsin, bättre än Thailandbränna.

På väg uppåt

Hilde på replängd tre, fortfarande stark

Solen skiner, det är blå himmel.
Klockan har precis ringt, 05.00 och både jag och Hilde skuttar ut ur tältet. Vi gick och la oss i halvtaskigt väder med hyffsade förväntningar om att det kanske skulle kunna klarna upp.
Adrenalinet sätter igång kroppen.
Vi slevar i oss en otroligt äcklig torrpåsfrukost och inte ens med kex nedsmulade i den så vill det slinka ner.

Jag klarar inte av att vänta på de andra i kylan utan jag måste få börja gå för att få ut lite av nervositeten och adrenalinet i kroppen.
Nu ska det klättras!





















Magisk utsikt, borde vara stand nr 7?

Ph,
ph,
ph,
det går sakta i snöbacken uppför, vill inte stressa, inte bli svettig.
Hilde kommer ifatt mig och vi rackar på i märkbar tystnad för att vara två evigt tjattrande tjejer. Erik och Oskar kommer upp de med och efter lite lyckönskningar och förhoppning om ett återseende om ett antal timmar sätter jag igång.

Det är en märklig känsla att ta av sig kängorna i snön och krypa ner i ett par klätterskor, det magiska flyttet innan kroppen är på klippan.

Första replängden är min, sju plus, ouppvärmd.
Det går bra, lättare än de andra två gångerna vi har varit och känt på de två första reporna.
Offwidth sektionen passeras snabbt och det är med fröjd jag ser Hilde komma upp lite senare i layback.






















Topon är blöt, det börjar bli mörkt och det är 5.10...

Vi var lite kaxiga jag och Hilde.
De tre första reporna står som 7+, 7+,7- och det går som en dans. Det går snabbt och vi känner oss starka och snabba. Det går bra, vi följer vårt tidsupplägg.

Sen är det ca 10 repor med 5.10/5.10+ med undantag på en 5.11- innan det blir svårt igen.
Som sagt vi är kaxiga
-De här sexareporna kommer vi bara flyga förbi, enkelt, sexaklättring..

Ack så fel vi hade, sån missbedömning vi gjorde..
Många timmar senare var vi helt överens om att det inte var så stor gradskillnad på de första repona mot resten. Om det betyder att de första var lätt graderade eller om resterande var sandbaggade det får ni fråga Magnus och Peter om.

Det är blött, kallt och mörkret börjar komma.
Armarna ser ut som om jag har varit i slagsmål med två katter från alla breda sprickor.





























Hildes utsikt från toppen

-Hilde jag vågar inte..
-Joda, kom igen, jeg vet akkurat hur det föles..

Jag tittar upp, över mig vidgar sig sprickan till en läskig storlek.
Min Camalot #4, det största vi tog med skramlar i sprickan.
Det är blött på slutet, några meter högre upp.

Då gör jag det jag inte trodde jag vågade: jag, Hanna Mellin som hatar att laybacka, ger mig iväg på min största insats; jag laybackar den runda kanten tills underarmarna värker.
Väldigt samlad och med kontrollerad andning gör jag ett flytt i taget, tittar inte ner, tittar efter nästa lilla fotsteg.
När jag välter mig över till första stora fotsteg precis under stand så börjar jag nästan gråta.
Säkrar upp Hilde och ger ifrån mig ett milsvidt leende och är så lycklig man kan bli efter ett lett någonting läskigt.

Vi kämpar oss uppåt, nu är vi bara inställda på att komma till toppen.
Snön som kom en vecka tidigare ligger kvar på sina ställen ju högre upp vi kommer. Sprickorna är blöta och från att ha torkat av skorna övergår det till ett stadie där jag skiter i vilket.
Nu är skorna blöta och hela höger sida. Det är kallt och mörkret kommer. Jag vill till toppen.

Eller som Hilde sa: Vi kommer att frysa, vara trötta och hungriga, käfta på varandra, men vi ska upp elller hur?




























Trötta men glada efter en timmes sömn

Upp kom vi, även om vi inte kröp igenom det hål som Erik pratat om utan stämklättrade förbi det upp på toppstenen istället.

Upp och ner tog det oss 25 timmar och jag vet inte hur många firningar det blev, men 20 repor istället för förarens 18 blev det iallafall.

Alla ankare utom två är bultade, något som var väldigt tacksamt på vägen ner; byt slinga, klipp i karbin tejpa igen och fortsätt neråt.
Vi friklättrade så mycket vi kunde och frenchfriade oss förbi de blöta reporna. Vore skoj att komma tillbaka i torrt tillstånd.
Det går att ha bivi tre replängder från toppen, men då hade vi nog klättrat för sakta om vi skulle ha hissat.
Vi hissade bara en liten säck med vatten, powerbars, varsin tunn syntet och en skaljacka.
Erik och Oskar kom ner några timmar efter oss och hade satt Life is beautiful

Japp, nu ska jag åka hem till ranchen och njuta av tystnaden och avsaknaden av internet..

På väg upp

Ok, now you get me started, nu kan jag hålla på ett tag..

Tjejer med tung packning

foto: Oskar Alexandersson

Vår plan blev som sagt att klättra British route aka Left pillar route på Nalumarsortoq (VI 5.11 A1 700m).  För att få klättra på Nalu så fick vi även lasta ryggsäckarna fulla och knata. Knata ganska mycket uppåt och med ryggsäck. Jammi, min favvosysselsättning!

Hilde glad över att första campen är uppsatt,

snön fanns inte kvar sista gången vi gick upp

När jag tänker efter så har jag svårt att komma ihåg allt som hände, som tur så har jag en biktbok jag kan fuskläsa i. 

Dagen efter vi hoppade i land vid stranden och satte upp camp så knatade vi dryga 2,5 h och slog upp en minicamp. Snön låg i luften och efter kort lunch så stog valet mellan att krypa ner i sovsäcken eller gå upp till ryggen under väggen.

Farfar Erik visar vägen genom snömassorna

Valet blev ganska givet, med bara klätterutrustningen fortsatte vi uppåt.

Riktigt planerat med en vintersemester var det inte i tjejcampen och med blöta fötter och byxor knatade vi upp tålamodigt i snön efter Erik. Varför är det så jobbigt att få snö innanför kängkanten? Det är nog en av få saker jag tycker riktigt riktigt illa om.

Tillbaka i lillcampen så var ingen av oss så sugna på att stanna, blöta och kalla fortsatte vi ner till campen och Atlastältet.

Hilde och Erik för omgång två

Vila en dag och så på´t igen.

Denna dag är det rena kokoshettan, är det inte för kallt så är det för varmt enligt min kropp. Någonting de som är mycket runt mig kan skratta gott åt, men de förstår inte HUR varmt eller kallt det är för min kropp.

Tänk er uppförsbacke, packning, sol och snö= svett

Vi får iallafall upp ett 100 meter statiskt rep från klippan ner över snöfältet och klättrat en replängd innan molnen hopar sig bakom oss och kylan kommer.

Annorlunda känsla efter att ha vunnit sten-sax-påse få dra på sig klätterskorna på snöfältet och mer eller mindre hoppa upp på vertikal klippa.

Vi går ner till storlägret i snöflingor och ägnar oss åt allmänt camping liv.

Hilde på väg upp för tredje gången, perfekt temperatur

Grabbarna gick upp i ostadigt väder, Erik och Oskar för att försöka klura ut sekvenserna på Life is Beautiful och Magnus och båda Peter för British route. Vi tar det lugnt i campen tills vi inte klara mer, ca två dagar.

Vi går upp till lillcampen och möter kalla men lyckliga grabbar som har klättrat hela dagen i snöyra.

Hilde och jag surar lite, bara lite över att vi har missat dagens äventy

r och trots snö i luften bestämmer vi oss för att stanna för att klättra dagen efter medans grabbarna går ner.

Lycklig över att få klättra även om temperaturen är lite låg

Vi ställer klockan på fem, snosar lite och kommer upp kvart över. Vädret är ok och vi bestämmer oss för att köra.

Uppför backen, uppför snöfält och på med klätterskorna ännu en gång. Det känns lättare den här gången att börja med första replängden. Den står som 5.11+ men vi inser senare at graderna på denna led är inte riktigt riktiga. Jag hinner upp till stand innan snön åter gör oss sällskap.

Inte i några stora mängder, bara små flingor som dansar runt oss, sätter sig och dör utan att göra ett avtryck.

Nästa replängd är Hildes och snön ökar en aning, himlen blir vitare och vitare så vi vänder åter ner till Atlastältet efter två replängder. 

Ner till pojkarna, till maten, vila och vin för en dag.

Erik vid våra tält på ryggen under Nalu

Hilde och Oskar som är unga och med spring i benen går upp för att flytta upp våra tält till ryggen under snöfältet upp till Nalu. Vi gamlingar vilar en halv dag extra innan vi knatar upp för fjärde gången, nu börjar motivationen att komma upp för detta berg bli stort.

Avslutar dagens session med Hildes poem:

Nalumarsortoq vårt gyllne fjell

nå får det vara nock gnäll

Det är inte det att det är så mycket som står på spel

men jeg må inse att jeg har blitt Nalus trell

För fjärde gang på svaert få dager

har vi tråkket upp hit(men uten plager)

Med mängder frysetörra i lager

till ett sted man bara hörer om i sager

Imorra går vi upp vid fem

och starter dagen med en morgenklem

och klattrer lange 7+ i dieder med stem

och så kan vi förhåpentlivis rossle hem

I Atlastältet väntar sprit och sötsaker

och ägg och bacon och pannekaker

utan en enaste arbetstaker

kan säga att en grönlandsmånad verkligen smaker

Onödig information:

Ta med damasker och schyssta handskar

Stavar underlättar för de knäsvaga

Vi drack vattnet som rinner stax bakom tälten

Flytta upp campen till ryggen under berget, mycket lättare att komma iväg på morgonen och oändligt vackert.

Ta med några extra rep för att sätta upp som fasta rep till väggen? Vi hade Eriks 100 m statiska plus 30 m statiskt?

Snön smälter undan..

Ca 3-4 timmar upp till ryggen, sen ca 45 minuter upp till insteget

På väg in

Hilde under mäktiga Nalumarsortuq

Grönland och klättring,

vad vet ni om det?

Jag visste precis ingenting om klättringen på Grönland i december. Ok, jag visste att Martin och Erik var där förra året, sett deras bilder i Bergsport. Vagt minne om Annikas artikel för många år sen. Men eftersom jag inte är en sån typ som lusläser alla artiklar som skrivs i klättertidningar och kan alla klätterställen jorden runt (ibland önskar jag att jag var som dig Magnus) så visste jag inte så mycket. Oj, det blev en lång mening..

Försök att uttala Nalumarsortuq och Ulamertorssuaq. Även om ni tror att ni lyckas så är det ändå fel, Magnus fick en lång lektion i grönländskt uttal på flyget till Narsarsuaq, något att någon bokstav blev en annan vid uttal. Men det har jag glömt bort. Tror det var L som blev R?

Hilde tar sig en titt på topos innan vi åker ut med båten

Vad jag däremot är bra på är att vara spontan och därmed väldigt ogenomtänkt i mina beslut och förehavande.

-Hilde, ska vi inte åka till Grönland med grabbarna?

Den idén kläckte jag till henne strax efter vi hade landat från vår USA resa i december. Pank som en kyrkråtta med skuld till Petter. Sjukt bra idé.

Som tur är Hilde likadan som jag, två lika goda kålsupare med klätterabstinens. 

Dagen kommer när vår utrustning ska shippas till Grönland; oj då.. hoppas vi har fått med allt?

Dagen kommer då vi ska åka; oj då.. undrar vad vi shippade?

Dagen kommer när vi med båt ska åka in till denna avlägsna dal; oj då, vad ska vi klättra?

Hårresande utsikt över vårt hem i fyra veckor,

Nalumarsortuq i bakgrunden och Ulamertorssuaq med sin cylinderform främst.

När båten styr in mot där vi ska vara i fyra veckor skriker jag rakt ut som ett barn mellan skratten. Vinden är iskall och håret står rakt ut. Tjuter, ylar, låter vinden dränka mina skrik. Håren på armarna står rätt ut och jag känner mig som en fyraåring på julafton.

Det är HÄR vi ska vara, nu vet jag att jag gjorde rätt som lånade mängder med pengar av Hilde för att köpa en biljett till en flyplats jag inte ens kan uttala. Leendet snurrar sig flera varv runt ansiktet och jag springer mellan varven att hämta upp all vår utrustning till där vi ska ha lägret.

Med mat för fyra veckor och massor klätterutrustning så blev det några vändor från stranden till lägret.

Jag inser att planer om sommarsemester går i stöpet

Våra vaga planer var att försöka göra en nytur, men eftersom både jag och Hilde ville klättra massor så föll vi direkt för Eriks idé om att vi borde klättra British Route på Nalumarsortuq.

Inte för att vi visste hur svår varje repa var sen sex månader tillbaka, eller för att vi läst allt som fanns att läsa om den på nätet, utan för att Erik kom med det förslaget där och då.

Där och då, på plats på Grönland, stående på den vackraste platsen jag har besökt på länge.

Ok, jag vet att jag är en sucker på superlativ, men jag kan inte hjälpa det.

Nästan all vår packning har kommit i land

Här börjar en mini serie om vår Grönlandsresa, den slutat nu när vi är på plats för idag, mer kommer nu när lusten har kommit tillbaka.

Lite tråkig fakta:

Flyg från Köpenhamn till Narsarsuaq ca 4,5 timmar

Helikopter till Nanortalik ca 2 h, med mellanlandningar i olika byar, varierar.

Flygbiljett hela vägen 10 000DK med Air Greenland

Båttur ut: 1100 DKK/person EN väg ca 1 timmes färd.

Shippad vikt: 370kg på sju

Kostnad för shipping: ca 3700 DKK en väg

All mat köptes på de två matbutikerna (full matlista finns att få för intresserade)

Ta gärna med torkad frukt, bra choklad, powerbar, eget gott kaffe. Rökpåse till fisken blev en höjdare.

Viktigast: köp alkohol hemma och shippa eller köp på flygplatsen i Köpenhamn. Sjukt dyrt på plats. Rullpapper var tydligen inte heller helt gratis.

Bra att tajma matleveranserna, annars så var det lite tunt med vissa varor.

Niels på turistkontoret är Gud. Han hjälper till med allt; hålla koll om vår shippade utrustning kom fram, hämtade oss på flygplatsen, fixade boende, fixade båttransport, skjutsade oss till båten med all utrustning och omvänd ordning på hemväg.

+299 61 36 33

info@nanortaliktourism.com

Det var inte varmt när vi landade i Nanortalik, kanske 4 grader (?) den 19 juni och hade tur att vi kunde åka ut med båten. Risken är att packisen täpper till i mynningen till Tasermiutfjorden.

Ulla bjuder på mys

När vi ändå är inne på filmsnuttar:



Första kvällen i portan som snabbt blev döpt till Ulla på Ulamertorssuaq hade vi det helt underbart, tidig kväll, fint väder, solnedgång, maten snart uppäten med efterrätten som väntar.
Vet inte om livet kan bli så mycket bättre än så, lägret där grabbarna hänger är vid deltat som sticker ut precis ovanför hörnet på portan.

Nu drar jag snart till ranchen, ledig imorgon, vädret ska bli fint och jag har besök av Erik och Mia från Örebro, mina klätterfaddrar sen way back. Det är inte ett så värst liv det heller.

Absurda hobbys?

Hilde, Hilde min vän på väggen,

Hon har givetvis varit så effektiv som hon alltid är och redan fått ihop ett litet inlägg på Norrönas sida, kolla in den, det är alltid lite mer än här just nu.

Själv har jag bara försökt att köpa kylskåp, laga mat, slinga håret, tvätta, ladda upp bilder, maila och prata i telefon med alla jag inte har pratat med samtidigt, haft kurs, ätit middag med Hanna-Kajsa.

Som sagt, grönlandsrapporten kommer, om inte så i små kapitel, Hilde fixar biffen så länge.

Här kommer mer från henne.. från vår tur på Ulamersortuaq där vi bara hissade två dagar, sov fem nätter i porta och var sex dagar på berget. Ha tålamod med uppdatering..

Kram och god natt!

Varmt på britten

Jag inte har hunnit tillbaka till datorvärlden och inte lärt mig hur jag får in ett klipp från Youtube på bloggen och Blogger tar mer än ett dygn på sig att få in den här filmsnutten, (antagligen för den innehåller bar hud?) så kolla in här istället..

Det blir alltid så, jag startar alltid med för mycket kläder på mig. Hatar att frysa, trots att jag vet att det kommer koka över om bara en liten stund så kan jag inte ta av mig ett lager i tid. Tänk om jag skulle frysa lite.. långkalsongerna åkte inte på igen förrens det var för sent, då hade tandhuggningen redan börjat och solen sjunkit under horisonten.. 

Grönlandsresan var övermäktig och det kommer komma små snuttar om vår resa, men just nu är det för mycket intryck att sortera.

Jag och Hilde klättrade iallfall British route på Nalumarsortoq, en kalastur, men vuxen vuxen klättring, allt från fingerspricka till offwitdh, men definitivt focus på handjam, stora som små. Varenda repa bjöd på motstånd och 5.10 reporna som vi tänkte vi skulle bara springa förbi bjöd på boxningsmatcher i tungviktsklassen.

25 timmar insteg till insteg, har aldrig varit igång så länge på klippan och varit så kall. Vi klättrade alla repor vi kunde fritt, på några repor drog vi oss förbi partier där det var blött från isen och snön som smälte i sprickorna och några få mer eller mindre aidade vi oss förbi låånga partier med blött.

 Vi kom precis nerfirandes i tid för att lämna över leden till Magnus, Peter "Pekka" och Peter "Ryssen" klockan åtta på morgonen. 

Kalla, pissblöta, hungriga, övertrötta men superlyckliga!

Klippan är frasig och vass och mina armar så ut som köttfärs när jag kom ner, men det blir mer om turen någon annan dag, nu ska jag möta John Blund och helgen blir på ranchen...

6 dagar på en vägg

Hanna skickar sms med rapporter om de senaste äventyren på grönland. Igår kom dom ner från väggen igen efter 5 nätter i porta på någon led på Nalu. Dom hade 2 dagar med regn och vände 4 replängder från toppen.

Om en vecka är dom hemma igen.

/Petter

Grönlandshälsning

25 grader och sol i flera veckor nu... Här hemma alltså. Jag har rutinmässigt varit inne på yr.no för väderuppdateringar i Tasermiut-fjorden där Hanna, Hilde & Co håller till. Och det har inte sett bra ut. 2 grader och moln ena dagen. 3 grader och moln nästa dag. En del regn och någon enstaka dag med toppnoteringar på 5 grader och halvsol. Men det verkar visst inte stämma så bra. Jag pratade med Hanna igår och hon menar att det inte har varit så illa.



Hanna och Hilde har klättrat upp för en led som heter British route på Nalumasortoq. 25 timmar tog det. Nu har dom vilat och är redo för nästa vägg. Vet inte riktigt vilken, men portan skulle med upp.



Oskar och Erik lyckades med sin led och Magnus, Peter och Peter är visst uppe och skickar av en nytur.



/petter

Resfeber..

Nu drar vi till Grönland och hoppas på bättre väder än vad YR.NO lovar; 1 grad och moln i Tasermiut fjorden.

Våren kommer väl dit med så småningom och klättertemperaturen stiger lite närmare drägligt.

Vi har med oss satelittelefon och hoppas kunna hålla Petter lite uppdaterad på vad som händer med oss,  typ att vi lever iallafall.

Hoppas sommaren är med er här hemma, vi är tillbaka i slutet av juli så skick godväders tankar till oss om ni har några till övers.

Kram och god natt, nu ska vi försöka sova lite innan taxin kommer vid två, tre timmars sömn är bättre än inget alls!

Grönlandsfeber

Oskar använder hela kroppen till att stuva grejer.


Vi har nu skickat (nästan) alla våra saker till Grönland under lite tidspress och Magnus och Oskar gjorde ett väldigt bra jobb att stuva in 7 personers packning i vår lilla bil.
Närmare 300 kg är nu på väg till Grönland iallfall och nu kan vi bara hoppas att de står där och väntar på oss när vi anländer om tre veckor.

Erik njuter av sin förra Grönlandssemester

Hjälp, tre veckor är ju ingenting, men då står halva Göteborg på Grönland med massa förväntingar om långa och fina turer i Tasermiutfjorden.

Denna gång har jag lärt mig av misstaget från Pakistan turen och jag och Hilde har med oss prylar för alla evenualiteter, porta för big wall, vanligt rack för snabba långa dagar och isutrustning om snön inte har behagat att dra sig tillbaka.

Vår förhoppning är att få göra en nytur fritt och det kan ju ta et tag, så vi vill ju klättra allt annat med, det finns ju lite att ta av.

Nästan halva gänget;. Magnus, Oskar och jag

Det enda jag är nervös för nu är myggen, det varierar med berättelser om mygginvasioner där utomhusvistelser verakr omöjliga, till nästan inte märkbara.

Jag hoppas på det sista..