Positivitet

Dom interna felen var tydligen lösta så här på morgonkvisten..

Oj, klockan är allt för mycket och min dator vägrar att överföra någon bild alls pga interna fel, vad det nu än betyder så här mitt i natten.

Vad jag ville visa för bilder var från helgen, då vi hade lööv vakation, fredag, lördag och söndag.
Vädret fick bestämma, antingen klättring i Norge runt Bö eftersom Johan Svensson har talat så varmt om Gygrestolen, det riktigt lös om honom när han började berätta.
Det andra alternativet som visade sig bli helt rätt var östkusten med klättring på Solvik och paddling i Gryts skärgård.

Kleppern är fullpackad och ihopmonterad

Jo, jag och Petter kan faktiskt göra andra saker än att klättra, det är sant. Det händer inte särskilt ofta, sista gången var paddling i just Gryts skärgård och det var väl.. låt mig se.. kanske tre år sen?
Petters familj äger två fina Klepper kajaker, Viktor och Viktoria. Det bästa med dom är att det är som en byggsats man plockar ihop och vips så har man en stabil kavak i vått och torrt.
Vi fick en superfin långhelg med både klättring på Solvik på fredagen innan vi paddlade ut och även som avslutning på söndagen så det gills kanske inte riktigt på samma sätt den här gången.

Glada över finväder

63 st svanar har vi spanat in
3 st coola lysmaskar
2 st tranor (tror vi, ingen av oss kan stoltsera med särskilda fågelkunskaper)
ett antal svarthuvade, vithuvade eller andra påhittade fågelarter, men dock inga örnänder som Petter dikterade ihop en fin liten saga om.
2 dopp i havet

Vi paddlade ut från Ekö camping, perfekt att lägga i då dom har både vatten, toalett, kiosk för snusinköp och sophantering som går fin fint att utnyttja och sen hann vi bara till Stora Barnsö som är perfekt att hänga en hel dag om man vill.

En perfekt helg kan man säga, om det inte vore för en liten liten detalj.

Jag är så innerligt trött på att vara positiv,
tänka positivt,
peppa mig själv,
tänka att det gör ingenting.

Petter nöjd efter ha klarat någon 8a i regnet

Nu hamnade vi på klättringen tillslut ändå, Solvik.
Ja, jag vet att det inte är något förlåtande ställe att klättra på vare sig man är i form eller inte, om man har haft borelia eller inte.
Jag har gått runt nu sedan jag slutade pencillinkuren för snart tre veckor sen och tänkt,

det gör ingenting Hanna,
du är lite svag,
och flåsig,
väldigt flåsig,
det gör ingenting att du behöver stanna efter varje flytt för att andas
det är kul att bara klättra lätta leder,
att inte orka leda för det mentala inte finns där,
det gör ingenting,
det är kul ändå att bara klättra,

men igår rann det över, det ÄR inte kul.
Jag är less på att bara tänka positivt just nu (idag är det bättre än igår) och vill ju bara bli frisk!!!
Så i morgon bitti ska jag ringa till vårdcentralen och hänga som en snigel på den stackars doktorn som vill ta emot mig tills han/hon lovar att jag kommer bli bättre.

So long, nu ska jag sova

Solvik och Svanvik

Två dagar, två ynka dagar är allt som behövs för att jag ska känna mig lite mer lugn, lite mer harmonisk och definitivt lite mer nöjd med livet. Nu pratar vi utomhusklätter dagar och den här veckan blev det två.

Det började bra med en minisemester till Linköping och snabb sväng till Norrköping.
Petter skulle sälja in BD på Uteliv i Linköping på onsdagsmorgonen och eftersom vi båda två var lediga (iallafall jag helt och hållet) både tisdag och onsdag så åkte vi Linköping på tisdagsmorgonen.
Förhoppningen var att dom elaka gråa molnen som täckte himlen skulle skingras när vi närmande oss Linköping så vi skulle få klättra utomhus.
Så blev aldrig fallet, så det var att slappa på hotellrummet och sen blev det ett pass på Hangaren istället.
Riktigt fin vägg måste jag säga, många leder och pumpen kom som ett brev på posten efter allt bouldrande för min del.

Kvällen avslutades hemma hos Ankan med lite rödvin, chillichoklad och planering inför morgondagen då med klättring och sol på Solvik.
















Hotellfrukost och sen var det bara att packa ihop för att hämta upp Ankan och bli lotsade till klippan. Det var en sån perfekt dag så jag får nästan gåshud när jag tänker på den i efterhand.

Solen skiner, det är vår i luften och jag känner mig nästan lite barnsligt pirrig för att få klättra ute och få se solen..
Det är perfekt, precis lagom varmt och grabbarna klättrade i bar överkropp när solen låg på som mest.
Vi fick påhälsning av en vessla eller en hermelin som nyfiket iaktog oss en bra stund och det känns som att våren är här för att stanna på riktigt.



Solvik stängs tyvärr den 15 mars (men öppnas igen 1/6) så det känns som ett privelegie att solen passar på att skina när vi är här, för det vara som Ankan sa: det kanske blir första och sista gången på Solvik i år.

Det är skönt att få klättra utomhus, men det känns ovant. Fotstegen känns små och mjölksyran kommer smygande för att sen slå till med full kraft. För min så kändes uppvärmningsleden som ett slag i magen och med två stockar till armar så blev det svårt att klättra.

Söndagen blev nästa ute dag, men då var det absolut inte läge för bar överkropp. Jag kikade ut under rullgardinen någongång på morgonen och såg bara en kompakt grå himmel så jag tog sovmorgon, trots att jag pikade Patrik om att jag skulle ringa och väcka honom för klättring.
När jag ringer vid elva tiden så låter han positiv på att bege sig till Svanvik i gråhimmel, blåst men med 6 plusgrader. Det var bara att packa väskan så snabbt som det gick, bränna till Svanvik med långkalsonger, thermos och god vilja. Vi fick några försök på Vargtass var innan vi var besegrade av mjölksyran och mörkret hotade att ta oss.