2009-06-16

Resfeber..





























Nu drar vi till Grönland och hoppas på bättre väder än vad YR.NO lovar; 1 grad och moln i Tasermiut fjorden.
Våren kommer väl dit med så småningom och klättertemperaturen stiger lite närmare drägligt.

Vi har med oss satelittelefon och hoppas kunna hålla Petter lite uppdaterad på vad som händer med oss,  typ att vi lever iallafall.

Hoppas sommaren är med er här hemma, vi är tillbaka i slutet av juli så skick godväders tankar till oss om ni har några till övers.

Kram och god natt, nu ska vi försöka sova lite innan taxin kommer vid två, tre timmars sömn är bättre än inget alls!

2009-06-11

Tillit

Jag hade tänkt att skriva om hur underbart det är med vänner efter att ha varit i Örebro förra helgen. Hur glad jag är att de finns, att de lyssnar på mig, stöttar mig, guidar mig genom livet.

Sen hade jag tänkt skriva om denna helgen, om hur vi överraskade Hilde i Trondheim inför hennes födelsedagsfest, om klättringen på Hell och hur roligt det var att träffa Hilde.

Men så blev det inte så, det kom någonting annat i vägen i tankebanorna, någontig absurt.





















Övning på marknivå, ovetande om verkligheten

Jag gör som vi har övat in, jag närmar mig öppningen i ett litet, litet flygplan som har tagit oss upp till fyra tusen meters höjd. Mina två instruktörer står redo att kasta sig ut i tomma intet med mig. Jag har blivit förvarnad att det kommer blåsa ganska mycket när jag sticker ut huvudet utanför dörren. 

Jag tar ett djupt andetag, det är nu det gäller, det är nu det ska hända som jag har gått och väntat på så länge.
Jag gör mig redo och sticker ut kroppen ut i luftdraget från planet och, vänta det är någonting som inte stämmer, mina lånade glasögon åker ner till hakan..
Drar upp dem till rätt plats, men där vill de inte alls stanna. Hjälp hinner jag tänka, jag kan ju inte hoppa med ett par glasögon vid hakan, jag kommer ju inte se någonting.

Jag känner ett ryck och så är jag inne i planet igen, ett par reservglasögon åker fram och vi är tvungna att svänga runt för att ta en ny final.

Ok, på det andra smäller det; jag lutar mig ut igen och glasögonen sitter fast, sen gör jag det absurdaste jag varit med om, jag tar ett steg ut i tomma luften på fyra tusen meters höjd.

Det går fort, så där ofattbart fort, ca 180 km/h faller vi mot marken långt under oss och jag tittar inte ens ner, jag är fullt upptagen med att göra allt det vi har stått på marken och övat, övat och åter övat på.

Höjdmätaren på armen visar att det snart är dags för mig att dra skärmen på riktigt, poff säger det och allt blir tyst från att ha varit mitt inne i ett luftkrig.
Jag svävar sakta på ca 900 meters höjd med en otrolig utsikt, men det enda jag kan tänka på är att leta upp den lilla blåa mattan som jag har som riktmärke att landa nära.

Jag har gjort mitt första fallskärmshopp!!

En liten teaser från tjejhelgen i Trondheim, varför ska bara barnen få leka?

video