2008-10-27

Lite kaxighet förlänger livet





















Hjälp!

Fötterna glider runt i mina nyköpta skor i storlek 42 (ett antal nummer for stora, bara sa ni vet) som absolut inte vill stå på den nedåtlutande microsandsstenssteget som skulle vara obrukligt i vilka skor jag än hade haft på mig.
Bicepsen värker och fingrarna vill bara inte sitta fast i sprickan som har storleken ett för stort det med.























Här i Indian Creek så handlar allt om storleken. Punkt slut.
Är det rätt storlek så är livet happy camping, som Hanna-Kajsa skulle ha sagt, och det beror helt på vilken storlek DU har på dina fingrar, fötter och händer

För mig är 1 inch helt, helt fel storlek (röd alien och lila camalot) för mina fingrar är för små så dom vill inte sitta fast och sprickan är för tunn för att få in skorna.
Så jag hänger desperat och försöker campusera med sprattlande fötter och mina biceps fattar inte riktigt vad jag håller på med.
Här har vi tagit det lugnt i snart ett år och så ska du behandla oss så här?




































































Här har vi tagit det lugnt i snart ett år och så ska du behandla oss så här?

Idag är vilodag och de värker fortfarande men nästa gång vi åker till Reservoir wall så kommer jag vara på den igen, fajtas och kämpa, slira med fötterna och pusta och päsa med ett leende på läpparna.
Det är lätt att komma hit och välja de ledena som jag har en sportslig chans på eller så kan jag välja att ge mig själv så mycket stryk som möjligt. Det får bli lite av båda, ge självförtroendet en chans och sen piska ner det igen och lära så mycket det går.

Jag kan inte beskriva med ord hur underbart det är att klättra igen, samtalsämnet hela dagen alla dagar har helt ogenerat varit fotsvamp och toalettbesök, men jag ska korta ner det till att det håller bli bättre.














Kommentar fra gjestebloggeren:
Den jXXXa fotsoppen ville liksom ingen ende ta. For å døyve smerten over å vaere i Indian Creek, uten å kunne klatre, foreslo/tvang jeg gjennom ideen om å rett og slett legge klatringa på hylla noen dager og i stedet prøve noe helt annet - sykling - i nedoverbakke. Ingen av oss kan påberope oss å vaere verken barske syklister eller downhillfanatikere, og jeg må aerlig inrømme at jeg var relativt skremt over tanken på å bli sluppet utfor helt på egen hånd, med en sykkel, en hjelm og tilnaerma lik null kunnskaper om åssen man fikser sykkel. Men herregud, hvor vanskelig kan det vaere? Tenkte jeg da jeg la meg kvelden foer vi skulle ut på eventyr.
Men. Så hjelpesløs som jeg følte meg den første timen er det sjeldent jeg føler meg. Alt var ustabilt. Hadde ingen kontroll på verken pedaler eller sykkelstyre, og etter to stk falle-over-styre-tryn var jeg like skakis som en dag på sva, i bakrus, 30 grader 0g sol, langt over siste sikring. Hanna derimot, var mye mer selvsikker og barsk og jeg mistenker henne for å ha ligget i tørrtrening lenge før usa-turen..noe hun selvsagt vil nekte for om dere spør henne.
Det er merkelig hvor fort ting kan forandre seg. Mot slutten av turen følte vi oss begge som terreng-babes, det gikk fremdeles ikke KJAPT nedover, men vi unngikk i allefall å baere syklene som vi måtte gjøre i starten. Kanskje det er terrengsykling man skal starte med når fingrene begynner å falle av som en følge av for mye krimping, eller når kalk-allergien tar knekken på meg?


Nå, tilbake til Hannas story.
Steph ringde sin bror som är bror och fick någonslags pencillin utskrivet för infektionen och stället för 600$ så gick jag och hamtade ut medecin för 5$, inte fel att känna någon i Moab har jag kommit på.

Jag och Hilde hängde hemma hos Steph och hennes nya kärlek Mario i två dagar när fötterna var som värst och lyxade.
Sov i säng, duschade, lagade mat inomhus, spelade piano, hängde i soffan och drack te, och hade hon haft en tv så hade vi garanterat glott på den ett tag.

Hilde visade återigen vilken generös människa hon är genom att ta tre dagar av från klättringen och följde med mig på annat äventyr; cykling.

Första gången jag var i Moab så hyrde jag och Kristin cyklar och tog oss modigt nedför Porcupine Rim (som cyklisterna mittemot mig på cafet har suttit och diskuterat en lång stund nu som livsfarlig eftersom om du trillar så kan du dö, mer eller mindre och kom med rådet att vänta åtminstone en vecka med cykling runt på slickrocken innan du ger dig upp på den turen.)
Tur att vi inte visste det eftersom det var första gången Hilde stog på en mountainbike och andra gången för mig.

Jag, världens fegaste så fort det kommer till någonting som går fort nedåt, hade en av de bästa dagarna på den här resan. Vi hyrde två heldämpade cyklar, blev skjutsade upp på ca 3000 meters höjd och sen hade vi 26 miles med nedåtcykling framför oss. Nedåt. På cykel.

Det gick sakta i början, med mycket broms som lät värre än någonting annat jag har varit i närheten av, lite som tågbromsar.
Vi fick sällskap av Andrew, en kompis till Steph som lärde oss ett och annat, som att ha pedalerna even, ehh jämnt ställda, istället för vanligt citycykling som vi var vana till där ena foten är nere och den andra uppe. Det visade sig funka mycket bättre tillsammans med stenar och stående i nedåtbacke.
Efter Hildes första vurpa lärde vi oss att det är skillnad på fram och bakbroms, ja se där, man lär var dag..

I slutet av dagen var vi babesen på stigen, kaxigt cyklandes nedför sånt som jag inte ens hade vågat drömma om, och knappt ens vill tänka på att jag har cyklat nedför. Det känns som jag lika gärna hade kommit hem med brutna ben i hela kroppen om det hade gått fel på fel ställe.


Gjestebloggerinnlegg nummer to handler om En dag i ørkenen med Hanna-
Dette er historien om en veldig bra dag.
Team Static er i gang igjen. "Svampen", som har vaert Hannas kallenavn den siste tida, knasker smertestillende og antibiotika om hverandre - og infeksjonen begynner utrolig nok å gå over. Starter dagen som vanlig med å bli vekt av sola som kommer over åsen og sprer stråler på wallmart-teltet vårt. Hører Hannas godlyder fra naboteltet, det er lyder som ikke kan beskrives med ord men de kan i korte trekk beskrives som kose-gose-myselyder som betyr at hun har våkna og mye tyder på at hun ligger og drar seg i teltet i en søvnig våken tilstand. Yep. På tide å stå opp. Jeg krever min havregrøt og Peter krever sine bagels/egg; tilsammen blir det en perfekt frokost. Linus er kaffeansvarlig og sørger for at alles mager kommer i gang(noe som er viktig siden det faktisk er Nå man skal gå på do om man skal gjøre det i det hele tatt)
I dag er dagen for å ta i. Jeg og Hanna har bestemt oss for Reservoir Wall, en vegg med utfordringer på rekke og rad. Varmer opp, deretter gjør Hanna et fantastisk fingerriss som jeg i første forsøk er sjanseløs på. Men etter et kvarter med oppsamling av mot og krefter karrer jeg meg opp jeg også, pulsen når et nytt maksnivå og jeg ser stjerner når jeg klipper ankeret. Pust. Pes. Blir så GLAD av fingerriss!
Dagen fortsetter. Noen kopper te senere har Hanna racka opp og skal prøve "Gurkha"(5.12-: som i norsk grad vil kunne vaere en 8-) Hun gjør et heltemodig forsøk, og når hun faller av i det hun desperat forsøker å få fingrene til å feste seg utbryter hun: "FEEEEEEL STORLEK!!!" Jeg forsøker litt seinere og innser virkelig hva fel storlek faktisk betyr. Det er for stort, det er for lite. Det er for bredt, det er for trangt. Ingen av mine nylig inndoktrinerte teknikker funker. Fingerene låser ikke uansett hvor mye jeg vrir, hånda går ikke inn, det er egentlig bare en ting å si om saken: Lilla CAmalot er umulig!


2008-10-18

Öknen eller örken






















Hösten håller på att smyga sig på

Bård och Robert lovade oss lift till Indian Creek första gången vi träffade dem utanför matbutiken i Yosemite utan att ens blinka. Antagligen för de inte ens hann tänka efter då jag och Hilde stog och höll tummarna och väntade på deras svar blint stirrandes på dem.

De höll sina ord och vi packade bilen så smackfull som det baragår att stoppa en hyrbil och begav oss ut ur parken på tisdagskvällen.
Vi såg pannlampor högt uppe på väggen som måste ha varit Petter och Stefans och jag hade god lust att skrika för full hals;

-Petter, jag älskar dig, men insåg att det skulle vara totalt bortkastat med röstresurser och att det bara skulle nå dem med en liten musviskning om ens det.

Nu är jag hemma igen.





















Underbar økenvy


Hemma i öknen där jag trivs så gott, med denna underbara röda sand som virvlar upp på benen, sprickorna som finns i oändlighet, toalettkö, gulgröna träden i botten av dalen, fullmånen som sakta stiger i horisonten och lyser upp vår camping vid Cottonwood hela natten.



























Grabbarna på tur

Hemma i sprickornas land och jag höll på att spricka när bilen kom ner i dalen på eftermiddagen.

Det bubblade i hela min kropp, jag försökte förklara med känslan av att återse någon som jag håller av men inte sett på en stund. En kärlekskänsla helt enkelt, för det är det som Indian Creek är för mig, kärlek.

Jag går runt och är konstant nyförälskad.

Tyvärr sa fick denna kärlekshistoria ett abrupt slut, hårt och brutalt, rätt in i hjärtat då jag inser att även om jag har vilat de sista dagarna, spretat med tårna, smörj in de med Lamisil så finns det inget bot.

Fotsvampen är här för att stanna.

Incredible Handcrack var ett kärt återseende som tog emot mig, men sen tog det stopp, inte ens med god vilja och total känslokontroll kunde jag hålla tillbaka den smärta som välver upp igenom hela kroppen från fötterna.

Jag hatar fotsvamp!
Jag hatar att vila!
Jag hatar att ha ont så jag gråter när jag stoppar ner fötterna i ett par klätterskor!
Men mest av allt så hatar jag att inte kunna klättra!

Nu sitter jag här i Moab och tycker synd om mig själv och har bestämt träff med Steph på söndag och hoppas innerligt att mina fotter ska släppa till så pass mycket att jag åtminstone ska få klättra en dag med henne.

Men med förhöppningar kommer besvikelser, så om det finnns NÅGON som har heta tips om hur fotsvamp bäst utrotas, förintas och förhindras, så tvivla inte, maila mig snabbast möjligast med ljusets hastighet och jag ska vara dig förevigt tacksam.

Tills dess sa har jag iallafall sällskap av Bård som lider av samma sak, kompanjonen i fotbad, allehanda salvor och puder och någon som kan mycket, och då menar jag mycket mer än mig om fotsvamp. Ungefar allt utom hur man snabbast möjligast blir av med det.

Ska nog offra någonting på bålet i kväll till svampguden, har redan fått smeknamnet Svampen av Peter, och även börjat lyssna till det.. kanske ett par klätterskor, det verkar vara de som orskar mig mest smärta.

Tills nästa gång så håller jag mig i öknen, eller örken som de kära norrmännen sager.

2008-10-13

Två små pluttar på El Cap

Här kommer tio anledningar att rättmäktigt få lov att vända på The Nose:

  1. Smärta i tårna (speciellt om de är angripna av svamp som har resulterat i djupa köttsår)

  2. Det faktum at vi greide å legge igjen to stk camalot#4, en stk camalot#3 samt en stk camalot #2 ved innsteget. Sikringer som er uunnvaerlige lengre oppe på ruta.

  3. Fler replag framför som gärna är som en kork på the Stoveleg crack, involverar både klättrare med ambitioner att göra det som en storvägg eller bara glada amatörer som vi som vill klättra upp en bit utan att behöva lägga in för mycket i det.

  4. Hildes sko döde i dag - hullet på höyre stortå gjorde det ikke lettere å stole på smöreteknikk på hyklerisk, vannpolert granitt. OG - skoene har dessuten gitt fra seg veskende gnagsår på haelen.

  5. En iskall vind som svepte över dalen och höll oss stackars klättrare i en temperatur strax över nollstrecket och minusgraderna från natten lyckades inte riktigt spolas bort av solens strålar.

  6. Hundre mennesker med kikkert rettet mot The Nose på grunn av verdensrekordforsök i speedklatring. På förste taulengde hadde de enda ikke starta å klatre, så alles öyne var rettet mot de som faktisk var i veggen på det tidspunket: Oss, samt noen treige aid-klatrere. Psykende å vite at alle flytt og kileplasseringer blir nöye iakttatt!

  7. Adrenalinstopp. Vi använde allt vårt adrenalin på att hänga runt Yuji och Hans när de skulle starta klättra, jag fick veta all svenska som Yuji kunde; Jag älskar dig och att Hanna betyder blomma på japanska.Dessutom fick Yuji hela den stora folksamlingen på ängen att skrika i kör; "HILDE AND HANNAAA" och vårt adrenalin gick åt till känslan av våra five-minutes-of-fame. Vi var helt tömda efteråt.

  8. Sterk fölelse av demoralisering når vi ved hjelp av rask hoderegning innså at Hans og Yuji(?)klatra omtrent ti ganger så fort som oss. Bevis: Vi var ved Sickle Ledge, fire taulengder oppe i veggen, da gutta toppa ut. Og til informasjon er The Nose 32 lengder.

  9. Rädsla, en oförklarlig känsla som av och till anfaller med full kraft på oskyldiga klättrare utan nåd. Det börjar i lilltårna och sprider sig som en kall känsla uppåt i kroppen, griper tag i hjärtat som snörper sig samman och paralyserar hjärnan och kroppen.
    Känslan av att dö kan tyckas banal ibland men av och till är det den enda tanken som cirkulerar, speciellt idag. Kroppen skriker om hjälp för att överleva, kanske är det en normal instinkt från gamla tiden som plösligt slår till?

  10. D-dagen: Dagen i dag ble ikke som vi trodde den kom til å bli: Dagen i dag var forhåndsbestemt til å bli som den ble. Det ble verken speed, 20 taulengder eller monstergod psyke. Derimot ble det noen fine taulengder på verdens kanskje fineste klippe, powerbars og avslapning på Sickle Ledge, latter på grunn av glemte kamkiler og generelt god stemning. Noen dager skal man bare ta de signalene man får og höre på dem. I dag snudde vi da vi hadde ti gode grunner for å snu.

Fordelene med å snu var mange. Vi fikk en times tid på enga under El Cap, og et glass svindyr men fantastisk rödvinsglass på Yosemites dyreste hotell. Hvilke grunner har du for å snu?

2008-10-11

Astrowoman




























Jeg i pump-sjokk etter den knallharde "endurance corner"

Vad är klockan?

Två gånger tidigare har jag vaknat, stel och undrat vad klockan är med en känsla av att vi har försovit oss. Konstigt nog var klockan tre första gången och halv tre andra gången, nått som inte stämmer.
Åh, jag hatar att vara klockansvarig men när den ringer strax innan halv fem så hoppar jag nästan ut ur sovsäcken och smyger bort till Hildes tält.

-Hilde, sover du viskar jag och jag hör ett gnyende till svar.

Jeg våkner med et rykk, halv fem torsdag morgen, midt i et mareritt om at jeg sitter fast i noe stort og vått og mörkt og sleipt. Behöver ingen Freud for å få en forklaring på hva det er som har romstert i hodet mitt i löpet av natta - jeg har drömt om denne beryktede Harding Slot som jeg vet jeg på en eller annen måte må klare å komme meg i gjennom samme dag. O skrekk. O gru. Det er bare å komme seg opp. Astroman, eller Astrowoman som den faktisk heter på torsdager, venter på oss.

På tross av beinhard alpin start står det to taulag ved innsteget. Helt utrolig med tanke på at det fortsatt er bekmörkt. Et amerikansk lag forsvinner opp i mörket og det var det eneste vi så av dem den dagen. Det andre taulaget er et ungt, fransk taulag overdimensjonert med selvtillit som tydeligvis tror de kommer til å cruise ruta på et par korte timer. Vel. Tilbake til det senere. Et eple, litt venting og noen slurker vann senere er vi klare til dyst. Hanna forsvinner oppover og ikke lenge etter kan jeg höre henne rope "Hilde, Legg aaaav!" (Jeg pröver å innföre "Standplaaaass"..uten saerlig innvirkning) og jeg fölger henne på taulengde 1+2 som verken er lett eller velsikra. Men vi er i gang!

Yack, de två replagen före oss har bara sprungit upp och här står jag och måste koppla på mitt klättra-sakta-så-kanske-jag-inte-trillar modus på den första replängden som står som 5.7 (5-) men som visar sig bestå av två säkringar och en massa sva och grus. Sakta men säkert, övervägande varje fotflytt så kommer jag iallafall upp till stand och jag ser bara rumpan på en i det engelska replaget som smidigt smyger upp Endurance corner.

Hilde kommer glatt upp och rackar på, eller eftersom det inte är några säkringar den första biten hänger hon på sig fyra camalots och fortsätter upp.

Tredje taulengde er ekstremt kort. Men siden Hanna med frykt i blikket formidler noe om at den kanskje ikke er så godt sikra tar jeg 10a-laybacken på alvor og genererer all krimpestyrke jeg har i noen få usikra krimpeflytt. Kjenner meg hjemme med en gang jeg får tommelen plassert på pekefingeren og en gul camalot senere står jeg på stand under Endurance Corner og kan umiddelbart bekrefte det ryktene sier: Den er lang. Det er jamming. Og det ser vanskelig ut. Sukk.
























Fransmannen på stand ger sig iväg och ser ut ungefär som om han skulle dansa bugg och hamnar en liten stund senare ungefär en meter ovanför Hildes huvud svärandes och skrikandes. Trots att mina franska kunskaper är begränsade så förstår jag att han inte riktigt gillar att jamma. Förundrad skakar jag på huvudet och undrar vad han gör här, rackar på och ger mig iväg på den finaste replängden på hela turen.

Jag har tjatat till mig den skarpa änden, lite elakt då Hilde inte ens visste vad hon gick miste om, men jag har drömt om att få leda den ända sen jag var här förra gången. Den är underbar den första biten, perfekt tajta handjam i ett hörn och lite överhängande som minskar ner till grön och röd alien och tvingar ut mig i layback, med största självbehärskning håller jag ihop laybacken tills jag får krypa in i avslutningskaminen och mysa.

Pump-sjokket har begynt å gi seg etter et kvarter med stönning på standplass. Hanna mener det skal gå an å linke sammen taulengde 5 og 6, og naiv som jeg er tar jeg ikke en gang et blikk i föreren för jeg sier ja. Klatrer et godt stykke og er ganske ubekymra helt til jeg ser en kamin dukke opp. Er det virkelig på MIN lengde? Kamin altså. Min favoritt. Jaha. Tar et raskt blikk ned på sela og kan konstatere at camalot-rekka har blitt kraktig uttynna. Pumpen kommer. Må sette den siste gule jeg har, og har enda ikke kommet meg inn i kaminen som er av uviss störrelse. Pumpen har kommet. Tar enda en kikk ned på sela. Det har IKKE kommet flere Camalots siden sist. Derimot har jeg omtrent 12 kamkiler i störrelsen grönn-röd alien. Sukk. Enden på historien om denne 60meterslengden er en blanding av banning, layback, desperat kaminklatring, krimping på lister helt offroute, og tilslutt lykkelig men skjelven rigging av standplass. Det kiler i magen. Over meg ser jeg Harding Slot.























Jag försöker att psyka upp mig för Harding Slot

Åh, helsike jag vågar knappt titta upp. Om Hilde hade en stark önskan att vi skulle gå Rostrum i fri så har jag en stark önskan att Astroman ska gå i box, men Harding Slot som ligger framför mig sätter skräck i mig.
Jag vet att den är den absolut svåraste replängden på hela turen och jag kommer få kämpa tills jag spyr, ge bort mitt skinn och en god del svett.
Jag tittar upp, tar tre djupa andetag, ett, två, tre och drar på mig skorna. Fötterna skriker, protesterar högljutt och jag tar tre djupa andetag till. Bra, då har jag någonting annat att tänka på ett tag.

Jag har Mikkis (som jag klättrade med förra gången och som trillade i försöket att komma in i slotten) ord som cirkulerar i huvudet
-Ah, even the Huber brother fell here, so it´s okey.
Jag tar i för kung och fosterland, sprattlar med benen, halkar med fötter, knän, handflator och precis när jag tänker att jag är hemma och ska flytta upp foten så hänger jag i repet.
Jag har precis blivit utspottad, det är det bästa sättet att beskriva det, en halv sekund tog det från att känna sig hemma till att dingla i det fria.

Ja, ja en och en halv timme senare har jag förlorat både skinn (eftersom jag av någon anledning har klättrat i linne) och svett men inte spytt. Millimeter för millimeter förflyttar jag mig i kaminen som måste ha krympt sen sista gången och jag kämpar mot panikkänslan över att sitta fast. Hilde ropar snälla uppmuntringsrop och tiden som existerar går i slowmotion.

Hilde är smart och väljer att kasta sig ut ur kaminen och försöker laybacka så gott det går och vilar i repet för att skaffa sig überkrafter för att ta sig upp till mig.

Nästa replängd är befriande, jag klättrar utanpå klippan, i fina sprickor och njuter av luften som nästan lyfter mig uppåt.
Anledningen att jag gör två repor på rad är att jag har lurat Hilde att göra Changing Corner som är nästa replängd som jag kommer ihåg som krimpig, läskig och tunn, riktig Hilde klättring och inte Hanna klättring.























Hannas vanlige hodeposisjon. 90 grader rett ut. På vei opp Changing Corners.

Jeg forbereder meg på hjörne/stemme/spraiseklatring men har ingen aning om hvor mange typer klatring jeg faktisk skal igjennom på denne fantastiske taulengden. Et buldreflytt (som får meg til å utstöte en merkelig lyd som kommer fra mitt innerste indre - aaah!) förer meg fra et hjörne til et annet, det er tynt og fint, akkurat sånn som jeg liker det. Jeg får tid til å plassere beina og tenke og stemme og gjöre herlige diederflytt og alt er fryd og gammen helt til jeg får öye på neste del av taulengden - en OW. Hvorfor er det sånn at jeg aldri slipper unna disse suisidale OW'ene og kaminene? Jesus! Jeg gjennomförer et lynkjapt selvmestringskurs(mantra: Opp Hilde. Opp!) og ikke vet jeg men plutselig står jeg på standplass og heiser sekk. Herlig hvordan jeg kan lure meg selv. Må innrömme jeg ikke helt husker hvordan jeg kom meg opp, men det inkluderte desperat, stor jam, og stadig forflytting av camalot#4.




























Kommentar! Jeg har bare en ting å si om denne taulengden. Pass opp for "5.9 Hands" i Yosemite!

Hilde gör åter igen ett otroligt jobb och jag pustar ut när jag kommer till stand, vart denna kvinna hämtar styrka ifrån är en gåta för mig.
Jag ser fram emot nästa replängd som jag åter har lyckats lura till mig för att slippa göra den sista taskigt säkrade replängden, den ska vara lätt 5.9 hands, det är ju det jag gillar.

Efter att ha satt en av våra två #3 under ett tak så inser jag några meter senare att jag har gjort bort mig, ovanför mig reser sig en fist spricka upp i oändligheter. Nu har jag inte njutit så mycket av att fistklättra som på den här replängden, de sitter perfekt och det är tur det för nu börjar det bli långt ner till den andra #3.




























Lykke! En stor hylle!

På dette tidspunktet av turen er vi begge lykkelige. En lengde igjen. perfekt vaer. Perfekt selskap. Nesten alt har gått i fritt, vi har hatt superfin stemning, og har med noen få unntak fölt oss svaert så udödelige. Jeg har nesten glemt at den siste lengda er min. Og den er visst nokså utfordrende. Jeg forbereder meg på å sette inn et motorisk krimpegir som ikke har reversmuligheter, for heller ikke denne lengden gir seg uten motstand. Jeg klatrer fort nok til å unngå å psyke ut men på tross av fint lite sikringer klarer jeg å pådra meg århudrets taudrag. Men hva gjör vel det? Vi står på toppen av Washington column, Astrowoman er beseira, det eneste som skiller oss fra mat og vin i camp4 er noen timers retur i bratt sanddynerenne.

Åh, ge mig någonting att dra i!
Jag står på svat med en knökfull säck på ryggen (annars så har vi hissat säcken för att slippa klättra med den, men den här repan är så flack) med fötter som får mig att se stjärnor även om jag har knaprat värktabletter hela dagen.
Jag är på väg att ge upp, kasta in handduken och nu vill jag bara upp, oavsett vad.
Men det finns inte en säkring i sikte så det är bara att bita ihop, samla mod och ta i lite extra.

Jag hittar Hilde under toppen och lyckan är fullständig, nu ska vi bara ner.






















Hilde på toppen av Astrowoman

Vi hinner ner innan mörkret kommer helt, men äventyret fortsätter.
Någonstans hamnar vi fel på stigen och plötsligt omges vi av gigantiska stenblock som omsluter oss. Vi hamnar på toppen av det största, tio höjdmeter från plana marken och vi kan se stigen, men med inga andra alternativ än att famla sig tillbaka, eller vänta, är inte vi klättrare?
Repet åker fram och vi firar oss ner till vår räddning på marken och när vi kommer tillbaka till campen får vi stående ovationer och en gouré måltid tillagad av våra pojkar, trerätters middagen avnjuts med de största leende vi har haft på länge.
Tack Linus, Petter, Peter, Tore och Stefan för det!























Hanna, mörbultad, dagen efter.

2008-10-09

Bättringsvägen..

..där har jag faktiskt (oj, mitt favortord som jag försöker att sluta med) bott på när jag bodde i Lindesberg och det tyckte Ulrik Carlsson var vansinnigt skoj och det kom alltid ett eller annat skämt om det.




























Monster off-width från marken

Men nu är jag faktiskt på bättringsvägen när det gäller mina fötter iallafall.

Jag har försökt att inte tänka på vilka väggar som omger mig, tittat ner i gruset och hängt ganska mycket på stranden, sen har jag varit och fått bilder från när vi klättrade Salathé av Tom som står och fotar nere under El Cap.

Dövörat har halvt slagits på när det har planerats vilka turer som ska klättras och det har hänt ganska mycket här de senaste dagarna;

  • Petter och Stefan har varit uppe på toppen och känt på de svåra replängderna på Golden Gate, och det verkar som det har gått väldigt bra så imorgon börjar de hissa, vila en dag (eller fler om det blir snö som prognosen halvt som halvt säger) och sen ska de köra på riktigt.
    De verkar ha en väldigt bra chans för att fria den, ska bli spännande att se hur det går.
  • Linus och Sindre klättrade Nosen på en dag, vi satt och spanade på dom, det såg bra ut.. ända tills mörkret kom.
    Vid fem tiden på morgonen kravlade de in i campen och fick i sig grillat kött innan de stupade i säng efter 22 (tror jag) klättring.
  • Hilde och Peter (gamla Pekka, vi försöker verkligen att tilltala honom med hans tydligen riktiga namn) hade alpin start och klättrade Sons of Yesterday och Serenety Crack.
  • Idag har Peter dessutom lovat att hans sista alpinastart är lagd då han och Tore (ca 50? ung norrbagge) steg upp innan solen för att hinna upp till toppen på Astroman.
Dessvärre har Sindre och Reymond beslutat att torka tält i norge istället för USA och min bundsförvalt i klubben jag-vill-oxå-klättra-men-det-vill-inte-min-kropp (Reymond) rest och nu måste jag nog ta ett allvarligt samtal med min kropp, eller mina tår.





























Precis under huvudväggen på Salathé

Jag ska testa gränserna lite med mina fötter imorgon då jag och überdamen ska försöka komma upp på Astroman innan mörkret lägger sig över dalen.
Så håll tummarna för oss, speciellt någongång vid niotiden då vi troligtvis befinner oss under Harding Slot och jag i ren förskräckelse blickar uppåt mot denna beryktade replängd.

Historierna i campen om hur många som har fastnat och det har behövts både matolja och Search and Rescue för att få ut fastklämda klättrare ur kaminen, att hälften inte kommer igenom och får försöka laybacka utan säkring på utsidan, ungefär som Great Crack på Lexby.

Är lite glad jag har klämt mig igenom den förut en gång, men tänk om jag har blivit större sen sist?

Nåja, det visar sig nog.. men håll tummarna ändå..

2008-10-07

Heltinnen Hanna


Gjesteinnlegg nummer tre kommer i korte trekk til å handle om Heltinnen Hanna.

Heltinnen Hanna som etter en hel vår med ussel, spak, syk og elendig kropp holder humøret oppe her i Camp 4 - selv om hennes egne forventninger om turen har måttet bli senka betraktelig("oppe"= stort sett langt over det nivået vi andre dødelige klarer å holde)

Som på tross av denne lumske kroppen sammen med Petter klatrer Salathe i stekende hete; jobber knallhardt i massevis av dager med håpet om at kroppen skal fikse påkjenninga - fordi det er dette hun har tenkt på siden usa-turen ble påtenkt for et år siden.

Som trøster meg når jeg er lei meg, og som ler med meg når jeg er glad. Siden jeg er av den typen som liker sentimentale karuseller hender begge deler relativt ofte.

Som kjemper seg gjennom den ekleste vondeste mest slitsomme gruuusomme OW'en jeg noensinne har vaert inne i - (en prestasjon som for øvrig skapte taus beundring blant samtlige taulag på veggen den dagen: "Who is this woman??" Spør en polakk meg når jeg står på standplass under denne beryktede lengden mens Hanna puster seg oppover gjennom sprekken fra Helvete. "The woman of my dreams" svarer jeg. )

Helteinnen Hanna som presser føttene sine, som ser ut som om de har vaert en runde i sirkelsaga, ned i altfortrange klatresko og klatrer alle lengdene på Rostrum i fri, noe jeg ikke hadde gjort hadde jeg hatt superduperkrefter. Og som svarer ydmykt unnvikende på mine spørsmål om hvordan det EGENTLIG går med foten, som i stedet for å klage smiler og klapper meg på kinnet og sier at vi har det fint på tur.

Som svelger et uendelig stor og ikke minst ufortjent legeregning med noen få sukk, veldig mange smil og kun antydning til noen få velfortjente tårer, og som klarer å le av det hele og det faktum at litt sopp skal tilbringe så mye smerte og frustrasjoner.

Som oppriktig gleder seg på mine vegne når jeg har vaert oppe i veggen og hun har sittet i Camp 4 nok en dag og tvinnet tumler og venta på at kroppen hennes skal begynne å oppføre seg.


Finnes Heltinnen Hanna på riktit? Eller eksisterer hun bare i min egen fantasi?

I alle fall, så takker jeg for at hun er her sammen med meg. Hun er min heltinne!
-Hild
e

Ibland är livet orättvist




























Petter håller sin plats i kön

-Oh, no what has happend to your foot?
-Hm.. well its a long story...

De sista dagarna har mer legat på minus sidan än plus sidan, det börjar med regn.
Mycket regn.
Hela natten efter jag och Hilde klättrade Rostrum regnade det, först så smyger sig det där nöjda tältsmilet på mig.
Jag ligger här inne och hör på smattret mot tältduken och har en bra känsla, det är ett av de ljuden jag verkligen tycker om, regn mot tältduk.

Men så fortsätter det att regna och när jag måste upp för mitt nattliga besök bakom det största trädet på campingen så kliver jag bokstavligt talat ner i ett ankeldjupt vattengrojs.
Vi har placerat vårt tält på ett av de sämre ställerna på camp 4 och det var inte så mycket som var torrt när morgonen äntligen kom.

För att göra det ännu värre så gav damen i kiosken bort vår tältplats till de före oss i kön så vi var tvugna att flytta hela vår camp i regn och jordsmet.

För att ännu mer förvärra situationen så har min vänstra fot svullnat upp och var röd, att gå på den var en pina, priset jag fick betala för att få klättra Rostrum..





















Röda piller i röda bilen

Vi flyr ner till Mariposa för att få i oss lite brunch och få ett avbrott mot ett sunkigt och blött camp 4.

Ph, jag kanske borde ändå..
nej vad jobbigt..
det kommer kosta skjortan..
nä jag har faktiskt inte råd..
fast det gör ju hemskt ont..
och så kan jag inte ens få ner foten i ett par vanliga skor..

Ja, ja, jag ger mig, vi åker upp till sjukhuset och efter ännu mer velande så bestämmer jag mig för att jag vill att en doktor ska titta på min fot.
Fem minuter senare så kommer den söta sköterskan och underhåller oss med frågor, jag får en stelkrampsspruta, någon stark pencillinliknande medicin för bakteriell infektion och piller mot fotsvampen och går därifrån 600 $ fattigare.
Ja 600 $..

-No, dont even think about it, I know what you are thinking,
dont try to puncture it with a needle, just let it be.. ok?

Det är precis som om han läste mina tankar, det var precis det jag hade bett Jenny att hjälpa mig med.. så det var bara att snällt säga ok och försöka låta det vara.

Det är mycker för ett snabbt besök på den amerikanska akuten, men men vad gör man?

När vi kommer tillbaka så är stämmningen inte allt för hög hos våra norska grannar Reimond och Sindre. De har nämligen precis brännt upp sitt tält, sovsäckar och liggunderlag i ett försök att torka sitt tält.

Så livet känns inte så illa ändå, men det är definitivt inte rättvist alla gånger.

2008-10-05

Halva tjejligan på tur




























Här vet jag hur bra dag vi har haft

Det pirrar lite i magen, denna gång av nervositet, en känsla som det var länge sen jag kände.
Okej då, det var senast inför Salathé, men innan dess så var det länge sen den känslan smög sig ner i magen.

Min blåsa trycker på och jag smyger ut i mörkret efter ha snurrat runt som en propeller i tältet och undrat vad klockan kan vara. Visarna står på halv tre och det är två timmar innan klockan ska ringa. Jag snurrar några varv till och somnar om.

När klockan ringer vid halv fem så hinner jag inte ens stänga av den innan Hilde har lyst upp hela deras tält med sin pannlampa, och är ute och fixar frukost.

Röda Hulken rular iväg mot vårt mål för dagen och solen tittar precis runt kanten när vi har gjort både anmarsch och firning ner till insteget på Rostrum.

Jag inser att den har krympt lite i storlek sen jag var här sista gången, men är nog lite nervösare den här gången. Jag vet att både jag och Hilde vill klättra den fritt och jag hinner knappt iväg innan nästa replag dyker upp vid insteget.





























Hilde kämpar på med ryggsäcken på tredje replängden.

När Hilde trillar på andra replängen som är en tunn fingerspricka, så är valet givet, vi måste prova igen och vi låter pojkarna under oss passera, men med ett ultimatum; att de tar vår kamera och tar åtminstone en bild åt oss.
Überdamen som hon är så fixar Hilde det andra gången och Five Ten gummit suger sig fast i sprickan som är allt för tunn att stå i. Jag får hålla tungan rätt i mun och tänker, som jag nästan alltid tänker när jag följer på en svår replängd, jag är glad att jag följde på den här..

Ah, jag försöker att andas lugnt och svälja den smärta som väller upp när jag råkar komma emot lilltån i fotjammen på tredje replängen. Eftersom det är 60 meter handjam så får jag svälja några gånger men glädjs över de lite bredare partierna och inser att Camalot #4 som vi tog med för den här replängden ligger i säcken.





























Hilde försöker så gummit ryker

Vi får lite vila på hyllan som bruter av leden med möjlighet att gå av, det finns lite i bakhuvudet eftersom väderprognosen sa regn framåt kvällen. Vi slår bort tanken då det nu befinner sig inte mer än sju fem replag under oss och om alla dessa människor tror att vädret ska hålla i sig så kan vi ju inte vara så fel ute?

Jag ser Hilde spänna hela kroppen så mycket hon kan i ett desperat försök att komma upp på tredje replängen, hon har redan försökt två gånger, men gravitationen har inte varit på hennes sida.
Musklerna skälver och jag kan inte mer än peppa för att kanske ge henne lite mer vilja och kraft men det hjälper inte, jorden vill ha henne mer än himlen.






























Hilde med en ledsen min, det är inte ofta

Möjligheten att prova en gång till finns inte riktigt då hyllan har fyllts på med ett och ett halvt replag som suktar efter samma topp som vi och vi fortsätter.
Hilde har en lite besviken uppsyn, men vi kommer överens om att det inte går att vara besviken när vi är på en av de finaste lederna i Yosemite, vi är här uppe och vi kämpar så gott vi kan.























Jag försöker få fötterna att stanna på väggen

När jag kommer upp till henne på standplatsen efter (ja, Hilde ledde de två i rad och jag de nästa två reporna efter det) nästa replängd så har den besvikna minen försvunnit och ersatts med ett stort leende.
- Det må vare ett av de besta diedre eg har gått säger hon och jag tänker ännu en gång att denna überkvinnan är värd en eloge.





























Hilde stilar med off-width kunskaperna

Nästa replängd är då min och det är den replängden jag har fruktat mest på hela turen. Jag har varit här två gånger med Petter och inte kunnat följa den replängden fritt, någon av gångerna, och nu står jag på rackad och klar.
Det må på pappret inte vara den svåraste, blyga 10a står det (svensk 6- ungefär) men sen står det två fruktade bokstäver efter det; OW.
OW är förkortningen på off-width och jag måste erkänna att jag tycker om sprickor väldigt väldigt mycket, men just ow är jag inte riktigt lika glad i.. kanske för att jag inte behärskar det som jag skulle önska.

Jag ger mig iväg, stämmer runt hejvilt så gott det går tills det inte finns något alternativ längre; nu är det in med knä och stacka händer som gäller. Till min förvåning så fungerar det över förväntan och efter att ha mer eller mindre kastat mig efter första tillgängliga grepp så har jag iallafall kommit förbi det som jag kommer ihåg som helt omöjligt.

Nu ska det bara vara lätt kamin klättring til stand. Ialla fall som jag kom ihåg det, det var så jag gjorde de två gångerna jag följe.
Då kan jag informera om att det är skillnad att leda och att följa.
Punkt.
I ett desperat försök att inte dö, eftersom jag lämnat den väldigt bra-att-ha-Camalot #5 längre ner i sprickan så slänger jag in en allt för utspänd #4 och ber till klättergudarna att de ska släppa upp mig.
Jga fick kämpa för mitt liv de resterande metrarna till stand och är tvungen att slå mig själv lite när jag ser Hilde följa.
Hon gör som man ska göra; sätt in vänster knä och stacka händerna, väldigt lätt (ja ja allt är relativt) medans jag var fast i tanken att vara vänd åt andra hållet med taskig chicken-wing och vadjam, inte att rekommendera.

Så kom ihåg; flytta med #5 upp och in med vänster knä...























Hilde i en mycket bekväm position, sista replängden

Lyckan över att ha klarat mig helskinnad upp hit och lyckats följa überHilde rent på alla repor gör att min kämpar vilja är på topp och det finns inte en chans att jag ska ge mig nu.
Handjam är som sagt min favorit och näst sista repan består av alla mina favoriter i ett lätt överhängande format, hand och fist i en evighet.
När jag sitter på stand och lyssnar på Hildes flåsningar, stånk och stön som ekar upp igenom sprickan och förstärks i den lilla grottan som jag sitter i blir jag glad över att ingen satt här när jag kom flåsandes upp.





























Hilde pustar ut på sista greppet

Jag ser Hilde krypa ut dubbelvikt och resa sig upp på sista repan innan toppen. Helt plötsligt hänger hon loss med båda fötterna och försvinner upp i den sista breda sprickan för denna gång.
När jag lite senare ska försöka göra samma sak så blir det inte lika graciöst och med ett stön får jag över kroppen på rätt köl, jag tänker minsann inte ge upp än.
Med Hildes leende på toppen så kämpar jag mig över kanten med de sista svagreppen under mina händer.
Vi är uppe!!
























Glada tjejer på toppen av världen

En av de bästa sakerna med Rostrum är att det bara behöva en liten kort firning, lite klyving och sen är det bara en kort promenad tillbaka till bilen som står parkerad och väntar på oss med er mat och vatten.

Det här är en av de finaste lederna i Yosemite (tycker jag iallafall) och att få göra den tillsammans med Hilde lämnar en väldigt väldigt bra känsla av belåtenhet. För att vi har varit så duktiga, för att vi har kämpat, skrattat, skojat och haft en bra tur hela dagen.





























Så här såg det ut dagen efter

2008-10-02

Utflykt till den andra världen

När vi kom ner från väggen så låg det lite behov för mina fötter att läka ihop så när Hilde sa att hon var redo för att komma ut ur dalen så var varken Petter eller Linus särskilt svår övertalade.

Vad gör då ett gäng glada klättrare om de inte ska klättra?
För min del så var jag med på vad som helst utom att sitta och titta i Yosemite i ett antal dagar medans alla klättrar runt omkring, den går en dag men inte mer.
Fanasin på vad man gör om man inte klättrar var inte direkt sprudlande, men några alternativ kom vi ändå på.























Brunch och lek med kamerainställning

Efter ett rådslag över ganska mycket vin och en god middag så föll valet på Santa Cruz.
Havet, sol, strand, kanske surfa, bo på hotel, äta middag ute var några av fördelarna med åka dit.

Men så sitter vi där i vår röda hulk på väg på dessa raka vägar, strirrandes rakt fram, för solen har tagit oss.
Röda Hulken är den coolaste bilen man kan ha, den har bara en nackdel, airconditionen funkar inte.
Alls.

Så i 35 graders värme så blir den som en bakugn, inte ens med fönstrerna nedvevande ger den den svalka som skulle behövas under låglandets brännande sol.
Så koman tar oss och håller oss i sitt grepp och vi börjar fantisera om havet och dess svalkandeverkan, hur länge vi ska bada och leka med vågorna.

Vi närmar oss Santa Cruz, vi ska bara över en liten bergsknalle, men där visar det sig vara kallare, ganska mycket kallare.
Så när vi äntligen rullar in i stan så är den molnklädd och jeansvänlig, så jag och Petter stannar säkert på stranden medans Linus och Hilde triggande varandra plaskar en sväng innan de kommer upp med blåa läppar.



























Hilde gör fynd

Vi lärde oss inte att surfa utan njöt av en god midag på restaurang och tog ordentlig sovmorgon på hotellet och spanade in alla kanaler innan vi av verkade en kärlekskomedi innan frukost.
Det kan ha något (iallafall för min del) med gårdagens drinkar att göra.
Medans grabbarna valde att gå på bio så roade jag och Hilde oss i säkert en och en halv timme på motsvarande Frälsningsarmen med att prova alla möjliga kreationer.

Provrums dörren gick i ett, ungefär i samma takt som skratten och jag tror att spanjorskorna som jobbade där hade lika skoj som vi.

Det är konstigt hur en stad kan ta så mycket tid ens tid, den försvinner i ett töcken av gator, drinkar, mat, affärer, cafér och önskningar om att få äga saker.























Petter fixar sista pyntet

Vi lovade att vi skulle döpa henne, men glömde skumpan och istället fick hon en kärleksfull tvätt och RÖDA HULKEN intatuerat på huven innan vi styrde tillbaka til vår andra verklighet, campinglivet.