2009-10-26

Vilodagar i Provence

Japp då är jag hemkommen från en vecka i Provence, tanken var sol och god mat. Vädret ville inte samma sak, men det blev en massa god mat, dessutom har jag samlat på mig tillräckligt vilodagsinformation livet ut för mina Frankrikeresor.
Åkandes på måfå varje dag så spanade vi in alla små mysiga bergsbyar, stannade på flera stora "turistmål" och av och till var jag glad att vi inte var där på högsäsongen, vågar knappt tänka på hur trångt det måste vara.
Här kommer några av dem om du skulle köpa en billig biljett med Ryanair och ha någonting att göra på vilodagarna.




























Roussillon i sin färgprakt

En hel busslass med tyskar tänkte på samma sak som mamma, titta på den färgsprakande delen som den lilla byn ligger belägen på.
Liggandes på en av de största ockratillgångarna så är givetvis alla hus målade i samma färg som jorden runt omkring; gult, rött, orange, brunt och rosa.

Jag och Petter tittade förbi i byn på en vilodag när vi var i Buoux för några år sen, men vi betalada aldrig för att gå in utan satt ute i solen på kyrkogården istället.
Vet inte om det är värt dryga 50-lappen, men mäktigt är det med färger som inte direkt kryllar i bohusjorden.























Duggregn med utsikt, Théâtre antique d'Orange

Det är grått och duggregnar, stranden känns avlägsen och vi hamnade i Orange för att spana in en av de bäst bevarade romerska amfiteatrarna; Théâtre antique d'Orange. Mäktigt att tänka att den har stått här på samma ställe i ca 2000 år utan att ha farit allt för illa.
En modell större variant av en mobiltelefon slussar oss runt teatern med en tråkig berättarröst och myrorna i min kropp orkar inte vänta och hålla den långsamma takten.

Jag springer upp och ner vänster och till höger innan medans mamma lugnt går och lyssnar och håller en betydligt makligare takt i hennes upptäcktväg.





























God mat och vin till den

Det blev restaurang både till lunch och middag, men måste erkänna att den erkänt lyxiga anklevern fick det att vända sig i magen på mig och servetten blev räddningen.
Ibland stämmer inte mina smaklökar med fransmännen, men överlag så finns det så mycket god mat att jag lugnt skulle kunna och bli tjock om jag stannade för länge.
En riktig mousse de chocoulat är nog en av de godaste efterrätterna jag vet.




























Grönska vid Fontaine de Vaucluse

Gömt i en dalgång ligger en söt liten by; Fontaine de Vaucluse, som vilken vanlig fransk by, men den skiljer sig lite ändå.
Strax ovanför byn kommer det upp vatten ur ett hål i berget, och det kommer massa vatten! När det rinner på ordentligt så kommer det 200 m³/sekunder, tyvärr så var det inte så mycket sprut när vi var där, men ändå värt ett besök om inte annat bara för det kristallklara porlande vattnet. Källan kommer från ett kollapsat grottsystem, ingen vet riktigt hur djupt det är, en liten ubåtsrobot har dykt ner till 315 meter men det fortsätter ner ännu längre.
Vi passade på att bada fötterna lite och äta en god lunch i en av de otaliga resturangerna som kantrar floden som flyter genom byn.
Häger i vattnet och några andra lata turister, vågar inte tänka hur det är på sommaren..





























Lilla mamma blir extra liten i La Cathedrale d´image



Vi knatar runt i Les Baux de Provance, en av dessa små underbara byar som är belägen högt upp med magnefik utsikt. Det är sol men kall vind och vi småhuttrar. Kör vidare på måfå och hamnar i dalen mittemot Le Val d´Enfer och stannar vid vad som en gång har varit en stenbrott. Nu är det omgjort till konsthall och därmed en mäktig sådan. När vi var där hade de en helt surrealistisk utställning av Picassos verk i en stor sal med flera rum där ljud och bild tillsammans spelade upp de olika perioderna i hans skapande. Jag är inte konstintresserad, men det här borde upplevas av alla.

Snurriga av allt intryck åkte vi vidare mot nya äventyr.

2009-10-12

Bulta hela bohuslän boys?

Bultar eller inte, vad tycker du?

Bohusläns klätterklubb hade ett litet extra möte i lördags, väldigt trevligt med mycket folk och god fika, kakfaten stannade hos mig varje gång och lite till.
Anledningen till att samlas en lördagskväll med massa gott känt folk var inte bara nöje utan lite nytta med.

Det heta ämnet för kvällen var hurvida vi klättrare och därmed Bohusläns KK ska ställa sig till bultandet på våra kära berg.
Själv är jag splittrad, vet inte om jag står på totalt-bultförbuds-sidan eller låt-det-vara-som det-har-varit-sidan.

Bohuslän är för mig ett ställe med unik klippa med perfekt granit och så många sprickor att underhålla mig i en livstid. Det är därför jag vill vara här, bo här och klättra här. Alla leder har en speciell betydelse för mig, varje spricka bjuder på någonting unikt och en total upplevelse.

Kommer fortfarande ihåg min första tur hit, med hyrbil och en överpeppad tillrest från UmeåKarin vid ratten, nu skulle vi minsann våga oss på ett besök till sprickmeccat.

Vi avverkade alla fyra klassiska 6-, Villskudd utan dubbelrep trots rådet från Rikard i stugan, livrädd på cruxet på Prismaster där jag stog still i säkert 45 minuter medans solen sänkte sig i granskogen, svetten och de djupa andetagen under taket på Mallorol och slitet på Bergkirstis polska.

Nöjda åkte vi hem till andra delar av Sverige, nu hade vi blivit riktiga klättrare.

Lite av den känslan vill jag ska bevaras i denna del av Sverige. Att det ska finnas en liten del där traditionen att lägga egna säkringar bevaras, lite Peak Distrikt, där steget till att våga åka dit är lite längre och större än att åka till Aspen och klättra de lätta fina bultade lederna.

Att komma ihåg namnet på de leder jag klättrar, att ha en vördnadsfull blick upp mot Minaret när jag besöker Häller.

Det är på intet sätt jag inte tycker det är kul att klättra de bultade lederna som finns här, jag får en pirrande känsla varje gång jag klättrar Berberis eller Gamzatti på Skälefjäll.

Däremot så beskrev en kund som kom in idag så bra. (nyinflyttad till Oslo, men infödd bohuslänning)
-Nä sportklättringen har tagit död på min klätterlust i Oslo. Det är bara jugg på jugg, crimp på crimp och det är bara graderna på leden jag kommer ihåg.

Jag klipper med glädje Petters statiska repstumpar han har satt upp på nästan varje led på Branta väggen på Hallinden, men jag är helt emot bultade ankare där, så som sagt jag vet inte ens själv vart jag står. Om det ska sitta bultade ankare på varje led i hela Bohuslän så blir det en allt för stor summa att hålla efter när de börjar bli dåliga och med tanke på de flesta klättrarnas engagemang för klubbverksamhet så ser ju inte det så ljust ut.

Jag vill bocka, buga och ge en lång varm applåd för alla de klättrare som lägger ner sin tid idellt på klubbverksamhet, tack för att ni orkar. Hoppas inte ni ska behöva lägga bultunderhåll på era axlar med.

Vad står du?

Vinden vänder?





















Nu blåser höstvinden och det hetaste ämnet just nu är bultandets vara eller inte vara. Jag återkommer till det, först en uppdatering från snyggaste killen i Staterna.

Mailet har legat orörd i boxen några dagar, iallafall 4 dagar:
Vi är framme!

Jag hade tänkt ringa dig från toppen av El Cap, men hade ingen täckning. Vi har varit uppe å jobbat.
Inte samma flyt som sist. Det började med en snöstorm, som drog förbi rätt kvickt, men det fortsatte vara kallt som skammen någon dag till.

Sen tänkte vi gå från Tamarak Flat, men vägen in till campingplatsen var stängd, så det fick bli Eastern ledges iallafall, och det var nog bra. Den vägen är snabbare.

Stefan glömde dock selen, men det löste sig. Vi gick upp med en tung packning och gick sedan ner direkt. Sen tänkte vi klättra freeblast, men kom på att vi hade lämnat alla rep på toppen. Vi lånade ett rep av Mason och satte av mot klippan och såg verkligen fram emot att äntligen få klättra lite, men när vi kom fram insåg vi snart att det inte skulle bli nåt. Total trafikstockning. Inga såna problem på Grönland va?

Så vi packade om och gick upp till grottan på toppen av Salathe istället. Tyst, stjärnklart. Brasa på kvällen. Ingen whiskey (den glömde vi nere). Så nu är vi alltså nere igen. Mätta efter en Large pizza med peperoni, jalapenio, tomat och champinoner.

Hur har det gått då? Jo, vi toppade headwallen 2 dagar. Svårt och hårt! Klurigt dieder och hejdlöst crimpande i början. Jobbigt flarade jam i en liten evighet upp till hårt lillfingerjammande på slutet. Sedan power genom hela andra repan. Jag löste nästan allt första dagen, och idag gjorde jag hela första biten utan fall. Sjukt pumpande, men det kan gå! Det kommer att gå!! Den andra repan hittade jag bra sekvenser på och känner mig säker på att jag kan göra. Stefan slet mer med sina feta fingrar. Får se om han löser det. Det blåser som sjuttan på väggen. Iskall vind. Men prognosen spår varmare väder framöver. Vi hoppas på lagom. Lagom är bäst.
Nu ska vi packa hissäcken och dra upp den så långt vi kan. Sen klättra freeblast om vi hinner. Vila ett par dagar och sedan kör vi. Om vädret håller så kommer vi vara på väggen från måndag och ca 5 dagar framöver.

Sen är det bara att åka hem igen.

Kollade YR.NO där prognosen säger 160mm nederbörd idag, hoppas det inte stämmer, svårt att föreställa sig det i ett slag. Inte värst vidare klätterväder... hoppas hoppas på fint väder.

Kanske en uppdatering till innan jag och mor åker till Marsielle för lite god mat, sol och gott vin på torsdag.

Håll tummarna för pojkarna!!

2009-10-03

Ingen knorr än..

Nu finns det ännu ett konstaterat fall av svininfluensan efter läkarbesök igår.
Snabbt avfärdade han mina egna spekulationer om felet med min egen kropp till svininfluensan.

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att besöka läkaren, jag känner mig alltid så enfaldig. På något sätt så inbillar jag mig att jag borde känna min kropp bäst, veta dess fel och brister, symptomer vid sjukdom, men icke.

Två minuter efter jag satt mig i stolen och försökt förklara mina symtomer och egna tolkningar så tittar han upp över sina glasögon och säger; Hmm, nja med en lätt rättande ton, du har svininfluensa.
-Men magontet kan..
-Nej.

Ok, det är bara att gå ut slokörad med vetskapen att det ändå inte fanns någonting mer att göra; sov drick mycket vatten och rör på dig så mycket som möjligt.
Jaja, det hade jag ju kunnat komma på själv iallafall. Som tur är jag inte smittsam längre, inte för att det gör någon skillnad.

Lämnade av Petter på Landvetter, han och Stefan borde ligga och sova gott utanför kiosken i Camp4. Deras mål är att friklättra Salathe´och jag har inte mista tvivel om att de kommer att lyckas, ett bättre replag för det går nog inte att sätta ihop. Återkommer med uppdateringar.
När nu en dator springer förbi mig..