Förra helgen var jag i Växjö för att hälsa på Olle, min far som är sjuk.
Jag kliver in i hissen, upp till våning 9, avdelning 34, lite passande tycker min far eftersom han är född 34, lätt att hålla reda på.
Fjärilarna i magen har vid det här laget ätit upp hela magen och tagit hjärtat med sig, växt till örnars storlek och river och sliter i mig.
Det har gått en vecka sen jag åkte från Växjö sist, då hade marken under mig raserat och världen såg svart ut. Mina värderingar om vad som är viktigt i livet hade fått sig en kraftig törn.
Olle mellan mörker och ljus
Nu, nästan en vecka senare ringer Mia, min syster på Olles sida och jag tappar bort mig själv ganska snart.
- Han har en elakartad tumör.. bla bla bla
Världen raserar och jag faller ner i ett bottenlöst svart hål, jag svävar fritt i luften och orden ur telefonen blir till bokstäver som flyger med mig i mörkret, vissa trycker ner mig fortare det går inte att bota, underhålla, strålning.. men vissa låter mig sväva på dem, jag klamrar mig fast vid dem och håller dem nära mig bäst för Olle, har inte ont..
Systrar ystrar söker tröst, Mia, Ylva och jag.
Jag försöker hålla mig på benen, försöker få det att funka, med en massa människor runt omkring mig som lyfter mig en bit varje dag. En kram här, ett gulligt sms där, ett leende, klättring på Domen tills mjölksyran tar över.
Tack för at ni alla finns!
kram..