2008-09-28

Salathé fortsättning
























Redo för lite rock ´n roll

Jag är lite nervös, det kittlar faktisk (oj, mitt favoritord som jag försöker att sluta med) lite i magen.
Klockan är tidigt, för tidigt eftersom vår klocka är lite lynnig och ringer lite som den känner men det är mörkt ute och jag står under El Cap.
Den breder ut sig över mig, stor, svart och mäktig och väntar på att klättras av mig, som sagt lite nervös är jag faktiskt.
Jag börjar i mörker och har 65 meter av klättring framför mig, pannlampans sken inhuldar mig i en väldigt liten värld och det enda jag behöver bekymra mig om är vart jag ska sätta nästa fot och nästa hand.
Det är varmt, för varmt redan och svetten fullkomligt sprutar ut ur min kropp och jag får stanna, lyfta på hjälmen och torka svetten ur pannan.























Vår förhoppning om att fria Salathé ligger många månader tillbaka ingrodda i både mig och Petter, men får ett abrupt slut när Petter trillar på replängd nummer 5, ett 5.11 sva.
Han blir nerfirad till stand och provar igen.
Med ett bröl kommer han av när han har tagit sig förbi cruxet och var hemma.
Hängandes med ett tungt kroppspråk så inser vi att det kommer inte vara dagen idag, vi har ett replag till på stand och två efter det.
Antingen ska vi släppa förbi alla replag och prova igen, men då kommer dagen försvinna så vi beslutar att bara fortsätta uppåt och se vad som händer.
Molokna och efter ha tappat lite av stinget fortsätter vi klättra Freeblast (som är de 11 första replängderna på Salathé, men även fler leder på El Cap) och är nere på Heart Ledges tidigt.

Vi äter lite lunch och försöker gömma oss från solen som förgör oss, värmen är genomträngande och jag får deja vú, har vi inte redan sagt att vi inte ska klättra i solen?

Rådslag efter mat, vatten och fria fötter så beslutar vi oss för att fortsätta, vi kan köra och se hur der går på resten. Går det så går det och går det inte så kommer vi ändå få tre otroliga dagar till.
























Frukost dag två, fruktcocktail på burk

I planeringen låg att vi skulle sova på en hylla precis efter Hollow Flake efter ah fixa rep tre repländer upp. Petter är en god organisatör till motsatts till mig och schemat hålls, så det är bara att korka upp Ravioliburkarna till middag och försöka sova lite. Vi ligger skavfötters på en grushylla och min kropp som föredrar att sova på sidan får sig en törn. De blåa doftförsedda billiga liggunderlagen som vi köpt för ändamålet håller inte riktigt måttet att leva upp till våra dunförsedda Exped liggunderlag.

Vi har även sällskap av en amerikan som har samma plan som vi, att försöka klättra allt fritt och två engelsmänn som är med och hissar åt honom. De är riktigta grabbar och fiser högljutt från sina portor som de har tagit med sig och gottar sig i. Jag önskar att bitchborden hade fått följa med på den här turen, men vi avstod av någon anledning.. undrar varför?























Petter inspekterar betten av Monster Offwidth

Dag två går bra, vi är tätt följda av våra vänner och Petter gör en hjälteinsats på 1 1/2 timme på Monster offwidth, kämpandes mot solen, svetten och en hissnande Camalot # 6 spricka (det betyder stort, för stort att få fast någon kroppsdel riktigt säkert, men för litet för att kunna klämma in kroppen i sprickan).

Jag kan inte göra så mycket annat än att mata ut 10 cm rep då och då och höra hans flås, pust, stånk och stön. Jag har försökt att föja på alla replängder som Petter har lett och lett de som jag har kunnat, men här känner jag att jag kan skona min kropp från otaliga skrubbsår så jag kopplar snabbt på mina jumars när Petter utmattad kommer upp på stand.





























Jag i full jumareringsutrustning

Ungefär så här ser det ut då, även om jag ser ut som Bambi på hal is just på den här bilden.
Det är faktist (oj, där kom det igen) ett ganska snabbt sätt att att ta sig upp på repet, även om det i de flesta fall är snabbare att följa och få klättra.

Vi har El Cap Tower (eller är det Spire, lite trött just nu..) som natthärbärge för andra natten och som ni ser på bilden nedan så är det ett torn som ger mycket utrymme för att sträcka på benen under natten.





























Det är ett otroligt ställe att både få sova på.
Ovanför en sträcker resten av klippan ut sig mot himlen, som en bölja över huvudet, klippan börjar branta till sig och övergår i en fantastisk sjärnhimmel. En lätt bris smeker den hud som har råkat hamna utanför sovsäcken och en massiv känsla av lycka sprider sig genom kroppen.
Vi ligger här högt uppe på en bit klippa, efter ännu en god ravioli middag efter en underbar dag på klippan. Ja det pirrar til lite i magen igen när jag tänker på det.






















Onda fötter söker skugga

Vad jag däremot inte får någon positiv känsla av att tänka på är mina fötter. Det är ett helt kapitel för sig själv och vi fär se om jag återkommer till dom senare.
Men för att fatta det kort; jag får alltid fotsvamp när jag kommer till Yosemite, och då menar jag inte bara lite kliande mellan tårna som de flesta kanske förknippar med fotsvamp.
Min fotsvamp tror jag har muterat från någon planet långt bortom denna galax där fotsvamparna är kungar och sakta äter upp sina värdar människorna och de börjar vid lilltån och gräver ut ett stort hål för att gotta sig i, och kanske två om de är exttra hungriga.

Då gör det ont att klämma ner de i ett par klätterskor (tänkt smärtan från två brytna lilltår och sen klämma ner de i ett par balletskor och ställ er på tårna).
Nej, smärtstillande hjälper inte..

Ok, nog om forsvamp jag skulle kunna fortsätta i flera timmar till för att summera hur mycket jag har tänkt på fotsvamp de här senaste fyra dagarna



























Jag njuter av att få lite luft under fötterna

Värmen tar ut sin rätt på oss, klippan glöder under händerna och fram emot slutet av dag tre när vi närmar oss huvudväggen så är all, och då menar jag ALL vår krita slut (även den vi tog med extra) och efter att ha klarat första diedret under huvudväggen så är Petter färdig.
Det är uteslutet att försöka peppa honom till att prova att klättra fritt (jag vill inte ens sätta på mig ett par klätterskor efter ha klättrat den första biten av det diedret, men snabbt ombeslutat till jumaringsmodus).
Det blir mix av klättring och aidning upp til Long Ledge och vi avslutar dagen ännu en gång med ravioli på burk, tänk att kall (eller ljummen) ravioli kan smaka så gott. Jag kan knappt få i mig två tuggor av det på marken, men här uppe med 900 meter luft under fötterna känns det som en gourmet måltid.























Nöjda kroppar på toppen, Petter svävar nästan

Vi kommer upp på toppen tidigt och leendet sprider sig, det är så underbart att vara på toppen!
Vi har haft en underbar resa genom fin granit, Dolly (hissäcken) har skött sig exemplariskt och varit medgörlig och kroppen är så där sliten som jag bara blir at fyra dagars konstant rörelse.
Båda två är väldigt överens om att det inte gjorde någonting att det inte blev friklättring hela vägen, vi gjorde vad vi förmådde och hade kul hela vägen upp.

Nu är det vilodagar som väntar på mig tills mina fötter har läkt ihop och jag tror vi packar ihop imorgon bitti och beger oss ut till havet för några dagar, vi får se.

Tänker på er alla hemma och glöm inte att jag saknar er även om det verkar som jag har det alldeles förträffligt här =)

Kram!

2008-09-24

Hviledagsmodus.


Jeg hadde egentlig tenkt å skrive et innlegg om Yosemite. Om diversiteten her. Om de fantastiske klippene som drar og lokker så innmari og som får oss til å bli her så lenge. Men også om den manglende folketomheten, stillheten, ensomheten, roa. Her skal man kjempe for å få ro, spesielt om man ligger i telt i Camp4. FOlk overalt! Inni Utapå rundt under over ved siden av. Folk. Hyggelige folk, men likevel. Noen dager önsker jeg bare å legge meg i et lydtett , fullisolert rom og ikke behöve å stå opp av soveposen med fölelsen av å tråkke rett inn i noens frokostbord.

MEN - i stedet for å skrive et langt innlegg om dette, kan jeg heller få satt ord på det som jeg kjenner så godt i kroppen nå, som er umulig å ikke si noe om: Half Dome.
Hver bevegelse jeg gjör i dag minner meg om denne klippen. Taerne, som hadde på seg trange klatresko, sammenhengende, i 13 timer i går er misforma som aldri för. Mitt venstre kne er blått og stort (Jeg har hört det för, men laerer visst aldri: layback på led med foten bak tauet er ingen god ide.) og skriker NEEEI når jeg bruker det til noe som helst annet enn å sitte på en pad og spise is. Hoftene jamrer seg etter mange timer med blytung sekk opp og ned fra fjellet. Hendene er selvsagt et kapittel for seg selv. Ryggen har problemer med å bestemme seg om den vil henge på resten av kroppen, den har gått ut i streik. Og hodet; er slitent mentalt etter lange dager. MEN! Half Dome er en fantastisk vegg! Og det var en tur jeg aldri skulle vaert foruten. Det var godt å klatre med Jo arve, som i god stil leda an det som var av a0-lengder og som fikk meg til å komme meg ned fra adrenalin-fjellet jeg befant meg på etter å ha tatt et relativt kraftig fall på 4. taulengde.

Jeg har mye å laere her. Det förste og mest innlysende er jamminga. Jeg har jo vaert en bitter motstander, helt til nå for noen uker siden. Layback har liksom vaert litt mer min greie. Men etter noen tilfeller av fullstendig utpumping og blinde kam-plasseringer har jeg vel begynt å revurdere min laybackstrategi. Og starta å jamme. Og jammeskolen er en lang skole. Jeg er vel i förste klasse på barneskolen nå. Modul 1 "lett håndjam" er bestått. Modul 2 "fingerjam" har jeg nogenlunde fått godkjent i. (Dog ikke "mycket väl godkjend"..) Moduler som 3-6(fotjam, stor håndjam, kroppsjam, kaminhelvetesjam) er såvidt påbegynt, men kunnskapsnivået og ikke minst erfaringa som skal til er så vanvittig at jeg innser at det kommer til å ta lang tid för jeg kan spörre om å få lov til å ta eksamen i disse modulene.

En annen ting jeg kunne hatt en fordel av å laere meg, er teknisk klatring. I går var det innslag av a0, som stort sett kun er å dra seg forbi vanskelige punkt ved hjelp av sikringer/bolter, og jeg sleit maks. Ble mer sliten av de lengdene der jeg fulgte jo arve i boltestiger enn når jeg selv leda. VELDIG frustrerende. Det får bli et lynkurs, snart, om jeg i det hele tatt skal tenke på å klatre lengre ruter her i yosemite framover. Nytter jo ikke å henge som et slips i tauet med en masse hjelpemidler som jeg ikke helt forstår hvordan jeg skal benytte meg av. Jeg kan innrömme at jumaren var mer til bry enn til hjelp i går..sukk.

I dag har vi, som en fin hviledagsklassiker, spist en bötte is (cookies and cream), drukket en flaske kald hvitvin(av ukjent amerikansk merke) spist pannekaker bacon stekte poteter egg(salt og fett!!) og avslutta av en bedre middag i kveld med gjengen(som nå består av hanna petter meg pekka linus ola jo arve sindre og raymond) er hviledagen komplett.

Hanna og Petter er i veggen nå. Det er spennende. Send dem gjerne tanker om dere har tid, de mottas garantert med takk!

So long -
Hild
e

2008-09-22

Salathé

Ok, bra inlägg kräver tid och tiden här går åt att göra massa andra roliga saker, så ni får stå ut med att de är lite virriga, korta och kanske inte så organiserade.

Jag och blogger är inte alltid vänner, frustrationen är stor och ibland river jag mitt hår och undrar vad i hel...e görjag för fel för att få texten i ordning, men här kommer iallafall lite.

Vi har som sagt haft massor att göra de sista dagarna sen vi kom tillbaka till Yosemite igen. Temperaturen har sjunkit och nu är det dags att dra upp på väggarna som omringar oss.

Flitiga som små myror har vi varit, men mest Petter om vi pratar om att bära iallafall.

Ett litet mål med den här resan har varit att försöka fria Salathé, jag och Petter som ett team, båda klättrandes alla replängder. Ett ganska högt satt mål kan man säga, det sattes i höstas, skakandes hand över köksbordet.




























Petter försöker få fason på vår tvättkorg till dess rätta

Nu har min kropp inte funkat som den ska de närmaste fyra månaderna, men jag har inte velat ge upp hoppet om att få spendera tid tillsammans med Petter på den finaste granitväggen jag vet. Jag har haft blandade känslor om vår tur, de dagar jag knappt har orkat gå på plan mark (jo, så var det häromdagen) så har tvivlet varit starkt för att säga det så. Bara att klättra har varit tungt och hur kroppen då ska kunna klara av fyra, eller fem dagars klättring med massor av slit med hissning av Dolly (döpt vår hissäck igår..) har känts lika främmande som att försöka korsa Grönland på skidor.

Men som Lina skrev till mig; tjejen, du kommer komma upp där på ren vilja.. så jag har bestämt mig för att ge det en chans och ge all min vilja till nått jag verkligen tycker om.























Fullpackade framför Röda Hulken

Sagt och gjort, för att ens veta om vi skule ha en chans så packade vi på oss massor av vikt för att gå in till toppen av Salathé och fira ner till huvudväggen och känna på båda 13b reporna.

Vårt mål om att båda skulle klättra fritt har fått sänkts och nu är vi nere på att Petter ska följa alla repor han inte leder och jag får nog nöja mig att jumarera de som är hårda.

Fullpackade över öronen, Petters last var nog närmare 35-40 kg och min ynka 25 stetade vi med i fem timmar i uppförsbacke och små nedförsbackar, i sol och i skugga i förtvivlan och i glädje.




























Petter precis ovanför Salathé förberedandes fixing av rep

Nöjda över att vara på toppen firade Petter ner med våra två 100 meters statiska rep för att fixa dom för morgondagen och jag fick i uppdrag att hitta bästa biviplatsen























Perfekt bivispot på toppen i solnedgång och lä

Jag skötte min del perfekt och hittade en mysigt uppbyggd sovplats med lä, fin solnedgång och tom ett ljus, bättre äv så blir det inte!

Petter kom tillbaka med stora ögon och hade blivit påmind om hur exponerat det är vid long ledge, dit han hade firat ner.




























Petter som en liten prick på huvudväggen

Det är konstigt det där, hur höjd kan uppfattas olika. När vi firade ner dagen efter så kändes knäna som gelé när jag landade på long ledge och hela väggen som föll under mina fötter kändes oändlig. Däremot när vi sov där förra gången (när vi klättrade Freerider) så kändes den hyllan så hemma och det var inga problem att knata runt på den helt oberörd av höjden.




























En hiskeligt fin lång replängd

Jag säkrad Petter först och det såg bra ut, även om han fick hänga och prova på cruxen några gånger så är jag övertygad om att han kan göra dem. Har sett honom leda sånt han inte har satt på topprep bara med ren jävlar anamma, och tvivlar inte på att han kan plocka fram det när det behövs om vi kommer så långt.

Jag ville känna på båda två reporna även om det är långt över min kapacitet och gissa om det kittlade i magen när Petter sakta sänkte ner mig i luften med flera hundra meter under fötterna, dessutom överhängande.
Den första repan var helt otrolig, så fin klättring att det bara spritter i hela kroppen och jag blev påmind om varför jag tycker om El Cap så mycket. En sån replängd man bara blir glad av, ända ner till tårna!





























Läsk inköp

Slitna som två djur så bestämde vi oss för att köra, nu var det bara att fixa alla förberedelser.
Om vi hade varit två dirtbags som camp 4 kryllar av så hade vi letat i soptunnorna efter vatten flaskor (vi ska ha 4 liter/person/dag med oss upp).
Eftersom både Petter och jag är ganska så bekväma så åkte vi ner och köpte den billigaste läsken som gick att få tag på, gick ut på parkeringen och hällde ut den och vips så hade vi så många flaskor vi behövde.




























Petter gör sitt jobb

Nu började hårdgöran, packa hissäcken och hissa upp till Heartledge, klättra upp till Sandy Ledge, hissa dit och ligga i startgroparna.
Det spritter i hela kroppen av att vara på väg, att vara uppe på klippan. Både jag och Petter fick en känsla av att vara hemma, och viljan att bara fortsätta uppåt verkligen griper tag i kroppen, men båda behöver verkligen en riktig vilodag innna vi ska brottas med dessa granitsprickor.






















Petter tar sig en välförtjänt vila

Så imorgon bitti drar vi upp på riktigt, innan soeln stiger upp börjar vi och klättra Freeblast igen och sen kommer vi förhoppningsvis inte ner innan vi har nått toppen.
Håll tummarna för oss, det kan vi behöva och skicka så många positiva tankar till oss som fortplantar sig över havet och slår oss i oväntade dimensioner.

Kram på er!!

2008-09-17

Hulken!





























Hilde i mörker med tung packning

Tidigt tidigt vaknar vi och lyckas trycka i oss lite havregryn med varmt vatten innan vi börjar vår färd mot vårt stora mål, Hulken.

Mörkret omsluter oss och jag går som i trans fram på stigen, vänter fot, höger fot, vänster fot, höger fot i pannlampans sken med tystnad i öronen. Vi pratar lite men snart så tystar vi och bara går, det är som om mörkret tar min energi, sväljer den och lämnar mig i ett tomrum som bara kan fyllas genom att fortsätta framåt.

Jag är spänd på hur min kropp ska fungera, de närmsta dagarna har varit väldigt svajjiga, både i kroppen, men även kopplat till det, humöret. Nästan kusligt hur närt kopplade den fysiska känslan är till den mentala. I min resa ligger så mycket förhoppningar och förväntningar och jag vet att min far försöker pränta in ett av sina motton; om du inte har några förväntningar så blir inte besvikelsen lika stor, men jag har svårt att leva efter det.

Linus övertygade mig om att boffa med astmamedicin och jag känner mig redo för att prova allt så jag ökar dosen.. rejält.. och det känns bra.






























Petter och Hulken


Ca fyra timmar senare efter en evinnerlig uppförsbacke så står vi äntligen där öga mot öga med The Incredible Hulk, en stor vit granitklump.

Ryggsäckarna packas snabbt om för här ska det klättras! Med lite ovisshet över hur kroppen ska funka så blir det Red Dihedral tillsammans med Hilde medans grabbarna kastade sig över Positive Vibration som är snäppet hårdare.

Hilde har fått förklarat för sig av två källor att Hulken är nordvänd och därmed kyligt, så vi förbereder oss på en kall dag, med långkalsonger, dunjacka och diverse varma kläder.

Döm till vår förvåning så är det varmt.. så varmt att långkalsongerna åker av på första standplats med svetten lackandes ur öronen efter sista anmarschen med lite 4th class scrambling.
Men mest förvånade blir vi nog när solen, ja solen tittar runt hörnet vid tolv tiden och väggen badar i sol.




























Jag som kermit i min vindjacka

Vänster eller höger? Sprickorna är alla perfekta, graniten är vit och skön och den är framför allt snäll. Ja, hur ska man förklara att en klippa är snäll? Bra friktion, runda former raka kanter, fina handjam räcker inte riktigt, den var bara snäll. Framför allt så behandlade den mig snällt, jag kände mig levande på den klippan, kroppen fungerade och vi hade en otroligt fin bergsbestigar dag på klippan med gott humör.




























Hilde tittar förskräckt genom hennes kryphål

Klättringen avslutas på ett spännande och annorlunda sätt, ett fint litet kryphål på tolfte replängden, lite som en symbol att här slutar klättrinen och nedstigningen börjar.
Hulken känns väldigt alpint, men på samma gång som en snäll liten klippa, men nedstigningen låg definitivt åt det alpina hållet. Hilde drar ned en stor sten som hon stog på och efter att ha studsat ca 100 meter (ja stenen, inte Hilde) så splittrades den i tusen bitar och Hilde svor på att hon inte skulle gå ner i rännan en gång till.











.

.

.

.

.

.

Tuffa Hilde med blod och jamhanskar


Dag två blev därför ingen nedstigning i rännan, utan bara de fem första replängderna på Positive Vibration.
Ååååhhh för vilken led! Här blev det klättring av och varje replängs var finare än den förra och när vi hade klättrat ifatt replagen före oss så ville varken jag eller Hilde titta upp på resten av leden. Ångesten över de fina replängderna som låg ovanför oss oklättrade skulle bli för stor, så det var bara att titta ner och fira.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Hulken, Hilde och Hanna

2008-09-16

Före hulken

Vilodag i Mammoth, nymasserad av Hilde på ett motellrum och kroppen känns som den har blivit överkörd av en lastbil.
Det händer så mycket som jag skulle vilja få ner, men här kommer iallafall lite;

Vi gjorde ett tappert försök att klättra i Yosemite efter hemkomst från Toulomne Petter och jag.
Klättersuget var stort och det fick bli Freeblast som en förberedelse för Salathé.

Klockan ringer vid fem och vi tycker att vi borde ha god tid på oss innan den varma solen tittar fram runt kanten på El Cap och ser framför oss en hyffsad dag med lite vind.



























Petter i full sol

Vi blev kokta, rökta, stekta, friterade, flamberade, överhettade och dumma i huvudet.
Jag vet inte hur många gånger dt behöver printas in i huvudet på både mig och Petter, vi ska INTE klättra i solen!
Överoptimism brukar alltid sluta med ömma fötter som vägrar att passa in sig i ett par små klätterskor och total ointelligens med ett huvud som känns som en treårings.
Vi kom upp men lovade varandra att vi INTE ska klättra mer i solen, så efter lite överläggande med de andra så beslutade vi att dra högre upp mot kylan.




























Hilde på nedstigningen vid Fairwievdome

Toulumne fick det bli en dag på väg till vårt stora mål, The Incredible Hulk som vi hört så mycket om.

Jag och Hilde (lite lätt bakfulla efter Petter för sena "födelsedagsfirning" med vin, öl och whiskey kvällen innan) tänkte vi skulle klättra en fin lätt klassiker, men efter att ha hamnat efter tre långsamma replag så fck vi tänka om.























Två glada tjejer i solen

Vi började på någon runout 5.9 med efter första replängden behövde vi bara titta på varandra och nicka för att vara överens om att nedåtklättra och traversera in på närliggande led som inte var runout utan bara lite långt mellan säkringarna.

En perfekt dag för min kropp som inte har velat ställa in sig än, den har inte velat göra som jag vill. I uppförsbacken till domen så höll jag en åttioårings tempo och hade gråten i halsen, jag vill så mycket och det vill inte kroppen.
Linus som höll mig sällskap övertygade mig om att jag borde boffa lite mer astmamedicin.




























Högläsning, Mio min Mio

Färdigklättrade i mycket behagligare temeratur styrde vi kosan mot bårt mål, fast först ett stopp i Mammoth där stötte ihop med Ola och Jo-Arve som hade vilodag. Pizzamagen stog på ända när mörkret sänker sig över den vilda västern och vår bil parkeras på Mono lake.

The Incredible Hulk ska bjuda på nordvägg och alpin granit och en hiskelig anmarsch som kräver en före-solen-går-upp start och vi kryper ner i sovsäckarna för några timmars sömn.

Resten av historien om vår Hulk kommer snart när jag har hunnit smälta alla positiva intryck, men här nedan är ett smakprov.

2008-09-11

Ett nytt liv




























Fairwiev dome, kommer ej ihåg leden just nu

Klockan är halv nio och både jag och Petter stupar ner i sovsäckarna fulla, mätta och totalt färdiga.





























Vår fina Dodgevan från The great white book

Vi somnar 30 sekunder senare på campingen uppe i Toulomne Meadows, och då menar jag uppe för vi är på ca 3000 möh. Här är det kallare än i Yosemite där vi bara landade en dag innan vi insåg att när vi inte ens orkade sitta still i skuggan så var det uteslutet att klättra.

San Fran försökte vi komma ut så fort som möjligt ifrån så vi köpte den tredje bilen vi tittade på, kanske inte det mest logiska valet, men en 12 personers röd fin Dodge van som har tillhört brandkåren kändes väldigt väldigt bra. Den spinner som en katt och så är den ju som sagt röd och fin, dock ej döpt än så namnförslag mottages gärna..





























Nedstigningen från Daff Dome

Det känns som ett perfekt val att åka upp till högre höjd och svalare väder och bara leka lite bland alla högar med perfekt vit granit efter storstads stress med att köpa bil. Konstigt, så fort jag fick ta av mig skorna och sätta upp fötterna på fönsterbrädet, sätta på lite musik och Petter gasade upp på motorvägen så kände jag mig hemma.




























Svaigt och fint

Vi har klättrat fina lätta klasiska leder och bara njutit av början av vår ledighet och det känns som en bättre början kunde vi inte ha fått.

























Uppfriskande bad i Tenaya lake

Idag åkte vi ner till Yosemite igen där temperaturen har sänkts, och så dök Hilde,Linus, Ola och Jo-Arve upp, underbart att få se dom igen. Det blev kramkalas så det stog härliga till och nu måste jag springa och hjälpa till med maten och packa väskan inför Freeblast imorgon!

Hörs snart igen,

Hanna =)

gjesteinnlegg nr.1. Hilde möter Hanna!

Jeg har fått aeren av å få skrive gjesteinnlegg på hannas blogg. Skremmende! Siden hannas blogg er så fin. Og ikke minst så er det jo Hannas blogg. jeg har overhode ikke tenkt å bli noen inntrenger, men kommer kanskje i ny og ne til å få lov til å skrive noen innlegg som kanskje kan nyansere Hannas bilde på oppholdet her. Når det er sagt så vil jeg gjerne forsöke å holde Hanna-standarden på innleggene som blir skrevet. Så : Jeg pröver meg. Jeg er altså Hilde, Hannas norske venn(aka den rara fjelltösen, som det ble sagt om meg for et dröyt år siden)og vi utstötte for noen timer siden det som må vaere de mest höylytte hylene på lenge her i dalen da vi möttes i camp4. Det föles uvirkelig å endelig vaere her, stedet så mange har prata om og som til nå kun har vaert et mytisk sted for meg. litt som langtvekkistan. Og i tillegg så möter jeg Hanna og Petter her, i strålende humör begge to, mest fordi de er HER akkurat NÅ og at el cap fortsatt står der og venter på dem, men også fordi de har kjöpt verdens kuleste bil som Hanna med sikkerhet kommer til å komme med flere detaljer om seinere. Petter ble nok glad for å få flere lekekamerater(les: som han kan buldre og drikke öl med) og Hanna ble forhåpentligvis glad for å se meg også; nå har vi jo tilgang på hverandres garderober igjen..Ökosamarbeidet fortsetter. og JEG! Ble så veldig veldig glad for å möte Hanna.

For å gjöre en lang historie kort så har jeg, sammen med Jo Arve, Ola Iver og Linus hatt ei fantastisk uke i THe Needles. Et sted langt vekk fra alt. Et sted med det jeg ikke kan forstå kan vaere noe annet enn autentisk amerikansk stemning. Et sted med granitt, bombefast granitt, lite folk, klokkereine linjer, et utall fine klassikere. Jeg har gått i en hard jamme-og delvis kaminskole noe som åpenbart, iallefall for mitt vedkommende, kommer til å trenge mange flere moduler. Jeg har kanskje kommet meg forbi håndjam modul 1a. når det kommer til kaminklatring har jeg vel egentlig ikke kommet meg gjennom intro-kurset enda. Men for all del. Det hjelper å despe inne i en 30 meters kamin i et par timer med en gjennomsnittelig puls på 136. Og det hjelper å möte riss som IKKE KAN LAYBACKES, uansett fra hvilken vinkel man angriper det.

På tide for Hanna å skrive litt.
På gjensyn!
hilde

2008-09-03

Resfeber?

Nu drar vi,
eller om fyra timmar..
Ej färdigpackad och dödstrött.

Kram på er alla underbara människor!

2008-09-01

Svampar och spegelblankt vatten

Ännu snurrigare, virrigare och oorganiserad.

Vi åker snart och det känns som det är kortslutning i mitt huvud, jag HATAR att packa.
Jag bara är sån, jag kan inte packa förens jag bara måste, så där riktigt sent på natten innan jag ska åka, gärna slänga ner det sista i väskan precis innan avfärd på morgonen.

Igår så hade jag faktiskt ganska mycket tid att fixa allt det som jag borde fixa, men istället la jag mig i soffan, vinklade periennerna och tittade på två avsnitt av Gossip Girl. Väldigt dålig serie som tydligen går på söndagar.
Vandrade runt lite i lägenheten tills det höll på att bli kväll, då vaknar jag lite.

Snör på mig skorna och ger mig ut på en joggingtur i höstluften.
Tar djupa andetag, försöker insupa så mycket svensk höst jag kan för att rensa huvudet från allt för många tankar.

Det går ett stygn av besvikelse i kroppen, det är någonting särskilt med hösten och i år kommer jag att missa den. Jag kommer inte sakna regnet, men den klara kalla luften i Bohus tidigt på söndagsmorgonen.
Daggen som pryder varje grässtrå på morgonen.
Tårna som blir fuktiga.
Gulnande löv och skiftande färger.
Sticket på graniten.
Solnjutandet, den sista värmen i ansiktet.
Uppvaknandet av att cykla i kall luft på morgonen.
Klä på sig för att gå ut.
Flugsvampar.

Det var fullt med ståtliga flugsvampar i Skatås, det måste vara den vackraste svampen som finns. Intensiv röd, ståtlig och giftig. En farlig kombination, vacker men farlig.
Det var en magisk springtur, flugsvampar och skymmning, folk på väg hem och Härlanda tjärn låg helt spegelblank med lamporna som kastade långa sken över kolsvart vatten.
Det var givet, det var tvunget att bli ett sista dopp för året.

Ha det nu underbart här hemma i höst, det kommer uppdateringar från USA.

Kram
Hanna