Salathé

Ok, bra inlägg kräver tid och tiden här går åt att göra massa andra roliga saker, så ni får stå ut med att de är lite virriga, korta och kanske inte så organiserade.

Jag och blogger är inte alltid vänner, frustrationen är stor och ibland river jag mitt hår och undrar vad i hel...e görjag för fel för att få texten i ordning, men här kommer iallafall lite.

Vi har som sagt haft massor att göra de sista dagarna sen vi kom tillbaka till Yosemite igen. Temperaturen har sjunkit och nu är det dags att dra upp på väggarna som omringar oss.

Flitiga som små myror har vi varit, men mest Petter om vi pratar om att bära iallafall.

Ett litet mål med den här resan har varit att försöka fria Salathé, jag och Petter som ett team, båda klättrandes alla replängder. Ett ganska högt satt mål kan man säga, det sattes i höstas, skakandes hand över köksbordet.




























Petter försöker få fason på vår tvättkorg till dess rätta

Nu har min kropp inte funkat som den ska de närmaste fyra månaderna, men jag har inte velat ge upp hoppet om att få spendera tid tillsammans med Petter på den finaste granitväggen jag vet. Jag har haft blandade känslor om vår tur, de dagar jag knappt har orkat gå på plan mark (jo, så var det häromdagen) så har tvivlet varit starkt för att säga det så. Bara att klättra har varit tungt och hur kroppen då ska kunna klara av fyra, eller fem dagars klättring med massor av slit med hissning av Dolly (döpt vår hissäck igår..) har känts lika främmande som att försöka korsa Grönland på skidor.

Men som Lina skrev till mig; tjejen, du kommer komma upp där på ren vilja.. så jag har bestämt mig för att ge det en chans och ge all min vilja till nått jag verkligen tycker om.























Fullpackade framför Röda Hulken

Sagt och gjort, för att ens veta om vi skule ha en chans så packade vi på oss massor av vikt för att gå in till toppen av Salathé och fira ner till huvudväggen och känna på båda 13b reporna.

Vårt mål om att båda skulle klättra fritt har fått sänkts och nu är vi nere på att Petter ska följa alla repor han inte leder och jag får nog nöja mig att jumarera de som är hårda.

Fullpackade över öronen, Petters last var nog närmare 35-40 kg och min ynka 25 stetade vi med i fem timmar i uppförsbacke och små nedförsbackar, i sol och i skugga i förtvivlan och i glädje.




























Petter precis ovanför Salathé förberedandes fixing av rep

Nöjda över att vara på toppen firade Petter ner med våra två 100 meters statiska rep för att fixa dom för morgondagen och jag fick i uppdrag att hitta bästa biviplatsen























Perfekt bivispot på toppen i solnedgång och lä

Jag skötte min del perfekt och hittade en mysigt uppbyggd sovplats med lä, fin solnedgång och tom ett ljus, bättre äv så blir det inte!

Petter kom tillbaka med stora ögon och hade blivit påmind om hur exponerat det är vid long ledge, dit han hade firat ner.




























Petter som en liten prick på huvudväggen

Det är konstigt det där, hur höjd kan uppfattas olika. När vi firade ner dagen efter så kändes knäna som gelé när jag landade på long ledge och hela väggen som föll under mina fötter kändes oändlig. Däremot när vi sov där förra gången (när vi klättrade Freerider) så kändes den hyllan så hemma och det var inga problem att knata runt på den helt oberörd av höjden.




























En hiskeligt fin lång replängd

Jag säkrad Petter först och det såg bra ut, även om han fick hänga och prova på cruxen några gånger så är jag övertygad om att han kan göra dem. Har sett honom leda sånt han inte har satt på topprep bara med ren jävlar anamma, och tvivlar inte på att han kan plocka fram det när det behövs om vi kommer så långt.

Jag ville känna på båda två reporna även om det är långt över min kapacitet och gissa om det kittlade i magen när Petter sakta sänkte ner mig i luften med flera hundra meter under fötterna, dessutom överhängande.
Den första repan var helt otrolig, så fin klättring att det bara spritter i hela kroppen och jag blev påmind om varför jag tycker om El Cap så mycket. En sån replängd man bara blir glad av, ända ner till tårna!





























Läsk inköp

Slitna som två djur så bestämde vi oss för att köra, nu var det bara att fixa alla förberedelser.
Om vi hade varit två dirtbags som camp 4 kryllar av så hade vi letat i soptunnorna efter vatten flaskor (vi ska ha 4 liter/person/dag med oss upp).
Eftersom både Petter och jag är ganska så bekväma så åkte vi ner och köpte den billigaste läsken som gick att få tag på, gick ut på parkeringen och hällde ut den och vips så hade vi så många flaskor vi behövde.




























Petter gör sitt jobb

Nu började hårdgöran, packa hissäcken och hissa upp till Heartledge, klättra upp till Sandy Ledge, hissa dit och ligga i startgroparna.
Det spritter i hela kroppen av att vara på väg, att vara uppe på klippan. Både jag och Petter fick en känsla av att vara hemma, och viljan att bara fortsätta uppåt verkligen griper tag i kroppen, men båda behöver verkligen en riktig vilodag innna vi ska brottas med dessa granitsprickor.






















Petter tar sig en välförtjänt vila

Så imorgon bitti drar vi upp på riktigt, innan soeln stiger upp börjar vi och klättra Freeblast igen och sen kommer vi förhoppningsvis inte ner innan vi har nått toppen.
Håll tummarna för oss, det kan vi behöva och skicka så många positiva tankar till oss som fortplantar sig över havet och slår oss i oväntade dimensioner.

Kram på er!!