Få en smak av bergen

Hanna-Kajsa tar oss mot toppen på Guillaumet

Tranquilo, jag har ingen aning om hur det stavas, men jag har förstått innebörden.

Lika mycket som jag har förstått innebörden av väderprognoser och anmarscher.

Vi har bara hunnit vara i El Chalten en halv dag men kroppen håller redan på att krypa ur skinnet på mig. Vi tittar på väderrapporten, och då snackar vi inte att gå in på YR.no och se om det ska bli sol eller regn de nästkommande dagarna, nä här snackar vi kolla vindriktning, vindstyrka, nederbörd, molnighet, tryck och temperatur.

Sen ska allt kokas ihop till ett beslut om det är värt att gå och klättra.

För att få ur myrorna i kroppen så beslutade vi att det absolut skulle vara värt att gå upp till  Piedra Negra för att lämna lite utrustning och förhoppningsvis få klättrat någonting.

Vi packade vi väskorna, som blev allt för tunga, fick lift med första bilen bort där anmarschen börjar och sen började den mödosamma vandringen inåt. Skyddade från en vacker skog föll bara några av det inkommande regnets droppar genom lövverket.

När skogen tar slut står vi i regnet och funderar på om vi ska fortsätta upp till Piedra Negra eller om vi ska stanna och sova nere vid Piedra del Fraile för att bara gå upp och stascha utrustning.

Vi beslutar och för att stanna, men när vi ser fyra färgglada prickar skynda förbi så tittar vi på varandra och inser att om de är på väg upp så varför inte.

Jag försöker hålla rygg på HK, men hon försvinner upp backen med en rasande fart och kvar är jag, rullgruset, regnet, mina trötta ben och en ljudbok med varierande ljud när vinden tar över utanför.

Mina förtjusning om att gå upp för backe med packning kommer till en spets, men sakta sakta sakta kommer jag uppåt och tillslut når vi platsen där i där vi ska få sova. Klockan är allt för mycket, blåsten viner runt tältet och när vi äntligen har fått i oss torrmaten till middag har våra tältgrannar för länge sen somnat.

Klockan ringer vid femtiden,  vinden har mojnat, det är inte sol men inte heller regn så planen blir att se om det går att klättra Amy-Vidailhet. Uppförsbacken väntar till insteget och när snöflingorna virvlar så känns verkligen beslutet om att klättra en mer alpin tur helt rätt.

Hanna-Kajsa ger sig iväg och med förmaningen om att hålla repet sträckt när vi går löpande så blir det nästan meditativt av ljudet av stegjärn och isyxor mot snö och is.

När HK äntligen gör stand så bränner vaderna och jag är glad för en paus. Den blir kortvarig då HK är snabb som en räv och strax är det dags igen. När vi kommer upp på kammen åker syntetjackan på och vinterkänslan är total när vi står på toppen med molnen yrandes runt omkring oss och rimfrost som pryder klippan. Glad att vi inte valde att klättra någon klipptur blir det en high five innan vi beger oss ner. Ner till tältet och trots att klockan bara är tre känns det skönt med en tupplur i en varm sovsäck.

Nedturen går snabbar och med lättare ryggsäckar så är vi ute vid vägen efter tre timmar, men det räcker inte. Mörkret håller på att ta över världen och vår plan att lifta tillbaka försvinner med solen.

Vi vandrar in till El pilar och får hjälp med att ringa efter taxi. Värmen från den öppna brasan och promenaden i benen gör att jag helst vill lägga mig raklång på golvet och somna på störten.

Som tur är så påminner mig HK om att bete mig som folk, så jag nöjer med en gamnacke i en av stolarna så länge.

Taxin kommer och gamnacken med den. Det sliter det här att vara ute i bergen, nu ser vädret ut att blåsa för mycket så vi får några välförtjänta vilodagar innan det förhoppingsvis är dags att gå in igen.

Då ska vi försöka köra på konceptet light is right..

Fakta:

Allt står redan i Rolandos fina guidebok Patagonia Vertical, men här kommer det ändå:

Från El Chalten, ta en taxi (200 arg.pesos) eller lifta, det gjorde vi. Strax efter skyltat om El Pilar hoppa av vid den andra, och större bron. Bilfärden dit tar mellan 35-45 minuter.

Det går in en stig till vänster med skyltning mot Piedra del Fraile. Promenaden in dit ska ta ca 2 h på mer eller mindre plan mark, för oss tog det lite längre. Det går att tälta och äta där om man vill. Att tälta kostar i dagsläget 75 a.p och att bara passera förbi kostar 150 a.p då det är på privat mark.

Härifrån börjar stigningen, knappt 1000 höjdmeter. Det går en bra och tydlig stig hela vägen upp och området runt en stor svart sten markerar platsen för Piedra negra med plats för kanske sju tält. Det finns rinnande vatten precis i närheten ner vänster. Det ska ta runt 2 h upp, för oss tog det lite mer.

600 höjdmeter till leder till Paso Guillaumet där man ska över för att klättra på östsidan. Det går att klättra under det stora blocket, eller scrambla runt till höger på klippan. Rännan var väldigt lös men ok.

Tid upp till insteget c:a 2 h. Vi klättrade upp löpande på strax över 3 h och fortsatte till toppen som ser ut att vara längre bort än vad den är.

Vi lämnade utrustning där uppe för att kunna gå in lättare till nästa gång, men var noga med att gömma utrustningen väl då det har förekommit stölder där uppe.

Framme

Det har varit en lång resa, packningen har långt överskridit vikttillåtelsen men vi har mirakulöst klarat oss förbi de flesta incheckningarna utan att betala för den. Jag tror det har någonting att göra med H-Ks charm som kan ha hjälpt till, hon verkar iallafall vara en fena på det här med flygrutiner. Dubbla dunjackor med fickorna fulla med torrmat hjälper på lite på den incheckade vikten.

Vi har väntat mer eller mindre en hel dag i Buenos Aires och med 12 minuters marginal till avgång ändå lyckats med konststycket att nästan missa planet. Fullt sysselsatta med att kolla i guideboken avbryter en försynt man oss med den enkla frågan; 

-Are you maybe going to El Calafate? I think the are calling for you.. gate nr six..

Vi rafsar ihop våra 15 kg för tunga handbagage och springer till gaten, hoppar på den extra insatta bussen och kliver på som de sista på planet.

Jag slumrar till på  planet, ögonen följer dygnsrytmen hemma, mörkret håller på komma även här. Sömnen tar över, på det där halvtillståndet mellan vakenhet och sömn passerar tiden i vetskap och i ovetskap. Piloten ropar ut att vi är redo för landning och jag tittar frånvarande ut genom fönstret.

Hjärtat håller på att stanna och det tar en millisekund innan jag inser vad det är min sömndruckna syn registrerat. Jag famlar desperat efter kameran, allt annat är oviktigt och bara av van rutin undviker jag att datorn flyger i golvet i mitt sökande efter det jag letar.

Skakig på handen, i kroppen och med ett växande tryck över bröstet, oklart om det är av glädje eller skräck får jag fångat det jag ser på bild. Bergskedjan i Patagonien.

Den som vi har åkt över halva jordklotet för att få se och jag tror inte jag kommer kunna se mig mätt på den.

Idag har resandet fortsatt med buss till El Chalten, vårt hem får de närmsta sex veckorna och utsikten här har samma effekt som på planet.

Någonstans där mellan glädjerus och förskräckelse har jag fått min introduktion till sydamerika.

Uppdatera livet

Mitt hjärta hoppar till lite extra,
telefonen plingar till, det är mail från Petter.
Jag står i en tyst skog, duggregnet når inte riktigt ner genom grenarna, men jag vet att det finns där utanför. Det dova ljudet avslöjar sig.

Sikten börjar bli på bristningsgränsen, trattkantarellerna är bara att glömma, de vanliga kantarellerna är svårhittade bland de gula björklöven som har blåst runt på marken, men de bleka taggsvamparna är svåra att missa då de lyser vita mot sitt underlag.

Jag skyndar mig hem, mörkret lägger sig och jag får uppdatering på Skype vad som händer i Dalen.
Så går dagarna, regnet ligger som ett lock över världen, svamparna växer till sig i skogen  och uppdateringarna är som små ljusglimtar att hålla fast vid när solens frånvaro gör sig påmind.

Petter och Stefan ligger insnöade i portan på 19:e replängden, men har friat den första hårda replängden, Beak Flake.

Det ska börjas i tid, Movitz testar sina skor.

Här har det varit två fina soldagar, den ena var nästan hela högen fastboende klättrare ute vid Fiskebäcksvik och njöt av solen på en fredag.

Per Larsson, det nya tillskottet tittade sig runt när alla slagit sig ner på varsin padda, ögonen vandrar över samlingen, familjen Spång, Claire, familjen Sköldstam och mig.

-Jobbar ingen här eller?

-Nä.. inte du heller?

-Nä..

Så går dagarna, en till fredag kommer, sol, Häller med Hilde, livet återvänder i takt med solen.

Sista uppdateringen kom från väggen igår, får se om jag får någon till senare idag, så länge går jag ut i blåsten.

Calaveras dome

Hammer Dome badar i kvällsljuset

Egentligen tycker jag inte om att skriva baklänges, att gå tillbaka i händelseförlopp när jag redan är borta. Tycker om att skriva i nuet, när fingrarna går av sig själv, tankar är onödiga och upplevelsen skriver sig själv. Jag har många inlägg som har försvunnit mellan viljan och tiden.

Men gör några försök, får se hur långt vi kommer.

Calavera Dome.

Första gången vi hörde om det var för nästan tio år sen när vi var i USA. Ryktet sa att det skulle vara nästan som Yosemite, men ensligt, inga folk och massa potential för nyturer. Lite senare fick vi en kopia på en artikel i Climbing skickat till oss från samma källa.

-Dit får vi åka någongång, ja det får vi verkligen.

Det hände givetvis inte under någon av våra andra USA-resor, Yosemite kom i väg, lockade oss för mycket. Rutade in vår resplan. Erbjöd för mycket.

Men på den här resan stängde de Yosemite, vi hamnade på den vägen som vi inte planerat och avslutade vår tur med en långtur på Calavera Dome.

Hilde följer på replängd 3, fint för händer, tunt för fötter på Silkroad

 Med ett kopierat papper från en artikel ger vi oss av från Lovers Leap, bilen är packad, köksgrejer ligger huller om buller med klätterutrustning, sovsäckar och skitiga kläder. Vi ska ju inte så långt.
Petter och Stefan packade och drog innan oss, innan Maddy och Howard nästan hade hunnit ur tältet och vi vinkar ett tillfälligt adjö till Neil, Maddy och Howard som fortfarande står och packar.

Kartan om hur man kommer fram är inte så tydlig och jag frågar helt enkelt lagens man, en brunklädd sheriff i Pollock Pines hur och var vi hittar vägen som ska ta oss genom skogarna till vårt mål.
-Do you have a four wheel drive, mam?
-Eh, no.. I don´t think soo..
- Oh, well, its snowing up there..

Han var helt enkelt full av lögner, men gav mig i alla fall en väganvisning efter mycket om och men, någon snö såg vi inte till och temperaturen höll sig runt 10 grader.

Jag följer på... nån av hörnreplängderna..

Vi ser en svart bil stå på vägen när vi kommer fram, det är Petter och Stefan som står med en hel hög av utskrivna topos som våra blivande polska grannar har skrivit ut.
Petter ser lite missnöjd ut med att vi kom fram samtidigt som dem trots att de drog en timme före oss och inte har, som vi, inhandlat mat på vägen. De stannade inte för att fråga om vägen och struntade i att försöka ta en genväg över bergen. Mannen i brunt hade jämnat ut vår väg.

Vilodag behöver man inte när hemfärden står nära, så vi följde Petter uppmaning om att ge oss upp för att klättra istället för att slå upp tälten först.

Jag, Hilde och Oskar knatar glatt upp till klippan och klättrar de första 6 replängderna på War of the Walls. Oskar drar ihop de två första replängderna och det är en glädje att få följa på en spricka som nästan hela vägen involverar thumstacks. Första gången på granit!
Vi firar ner när slabbarna tar över och hinner laga resans bästa middag, slå upp tälten, öppna ölen och göra brasa innan mörkret sänker sig. En bra vilodag.

Hilde på toppen med oroväckande lite sol kvar

Jag och Hilde repar upp efter Neil och Oskar på Silkroad, den andra topon som finns med på vårt kopierade papper.
Klättringen är kul, känslig och med tema dieder. Stämdieder lite mindre än vertikalt. Vaderna avslöjar lutningen men glad för det när diedret blir blint på flertal ställen och det är full on stem som gäller.
Vi drar ihop replängder nästan hela tiden, men lyckas missa lite vart näst sista replängden går och nästan magisk avslutning när solen växer i omfång samtidigt som den sakta, sakta, sakta sjunker mot horisonten.

Vi inser att vi faktiskt inte vet hur man kommer ner, börjar gå fort upp mot toppen, hittar en gammal väg, börjar jogga, vänder, joggar tillbaka, kastar oss ner i sjukt brant skog, hasar ner för marken som täcks av gamla barr, korsar en bäckfåra, hittar en stig, vänder ner igen tillbaka på stigen.. och.. där.
En gammal väg som sicksackar sig ner mot marken, vi tar oss neråt samtidigt som mörkret bli kompaktare. Lätt stressad känsla över att hamna långt, långt bort åt fel håll i en amerikansk mörk skog utan så mycket batterier i pannlamporna, mitt ute i ingenting utan täckning för telefoner byts mot ett lugn.

Helt plötsligt står vi vid ett upplyst tält..
-Hi guys, sorry, we don´t want to scare you..
-Hi! You got down from something good? Your car is just down the road.
Vi tittar på varandra och fyra meter senare hamnar vi på asfaltsvägen.
Gött, bilen står kvar, middagen är lagad, bålet igång och ölen är inte slut.

En bra sista dag i bergen.

INFO OM CALAVERAS DOME

Liknelsen med Yosemite var kanske lite överdriven, Calavera Domen är inte så stor och inte så brant men med super kvalitét på klippan.
Vägen kan vara lite svår att hitta, kommer du från South Lake Tahoe hållet så sväng av strax innan Pollock Pines (där det finns en bra matbutik- Safeway) in mot Sly Park Rd, ta vänster in på Mormon Emigrant road, höger in på 88:an, vänster in på Ellis Rd.
Tar c:a 2 timmar. Vi såg även en skylt Kyburz 13 miles, så det finns en genväg mellan Mormon Emigrant Rd och 50:an, men vi tog den inte. Petter och Stefan åkte över Placerville, 1 h extra.
Länk till karta.

Det är gratis camping, vi campade precis innan bron, men det fanns två fina campingar lite tidigare på vägen med toalett och bord.

Calavera Dome är nordvänt och får ingen sol i början av oktober, samma temp som i Yosemite ungefär.

Det finns ingen täckning och inget vatten (förutom i floden som flyter förbi)

Vi klättrade de 6 första replängderna av Wall of Wars, och firade ner innan slabbarna tog över.
Det gick fint att linka p1 och 2 , 3 och 4. Ta med någon extra # 0.75. Firningsankare på r2, 5 och 6.

Silkroad- Vi klättrade insteget på Sands of time (medans Oskar och Neil klättrade nått i mitten och Maddie och Howard klättrade det riktiga insteget.
På topon står det 14 replängder, men 1&2 föll bort eftersom vi startade rakt upp. 3&4 drog vi ihop, 5 vill man klättra för sig själv, den är lång, 6&7 drog vi ihop, så 10 blev det totalt.
Man kan säkert dra ihop fler.
På stand för r12 finns det ett nytt firningsankare, samma sak r14 även om det inte står på topon.
Tror det lättaste är att ta med sig två rep och fira ner till insteget.
Vi lyckades komma ner till vänster om klippan, grabbarna lika så, men jobbig nerstigning utan stig.
På mountainprojekt står det nerstigning till höger, dvs mellan Hidden Dome och Calavera Dome, inte så uppenbart när man kommer till toppen.

Hemma vs borta

Howard myser i sin kungsdress

Hemma, tystnad, en katt i knät, en brasa som sprakar och värmer

musik, mitt hus, nybäddad säng som dock lyser med sin frånvaro av sällskap. 

Höstfärger som nästan är svåra att ta in för de är så sprakande, vindstilla, ett tunt lager av dimma som lättas av solen strålar, klar himmel med nästan fullmåne, en doft av höst och igenkännande. Hemma.

Borta, sällskap, damm, skitiga fötter, underbar granit, kvällar runt elden, kall sovsäck som värms upp, skratt, frihet, lättnad, enkelt, öl efter klättring, lugn morgon, nya leder, nya vänner, kall natt, ibland kall dag, stjärnklart, polissirener, hamburgare, motorvägar, drinkar, nya smaker.

Vi är åter hemma i Sverige efter tre veckors semester over there. 

Inte som jag tänkt, men väldigt fin resa med med nya intryck, nya ställen. Roligt att få komma till nya klätterställen, både området runt Lovers Leap och Calavera Domes tack vare att de stängde Yosemite. Ta det goda med det onda.

En klok vän säger alltid till mig att jag ska göra nya saker, även om klättring är nästan det samma i sin form så är det på ny klippa, ny omgivning, nytt sätt, roligt att åka till nya ställen.

Det känns som vi har varit borta väldigt länge, det kommer lite mer bilder så såsmåningom, nu när jag faktiskt har en dator och inte bara en liten sketen telefon att skriva på.

Det låter som de är på väg att komma överens och förhoppningsvis öppna Yosemite igen.

Jag vet att Petter och Stefan stryker runt dalen som två hanhundar runt en löpande tik, ivriga att få komma till. 

Jag hoppas verkligen att de öppnar upp så alla förväntningar, drömmar och mål som alla klättrare går och väntar på att få komma igång med kan förverkligas.

Tills dess smyger Howard runt i sin Kungstass i dammet runt Yosemite och väntar han med, nått jag kan sakna att få le till på morgonen här hemma.

Det här med små telefoner istället för en dator är lika irriterande och oförståeligt som governmental shoutdown. Vi har hamnat i Lovers Leap området och lyckats fånga Yosemitesjukan som cirkulerat på Camp 4. Snoriga, hostandes och orkeslösa följer jag och Oskar efter en ivrig Hilde bland stenbumlingar, dikes och sjukt bra klippkvalité. Idag får vi tillökning i fin campen som erbjuder sol och värme på morgonen, något vi inte varit bortskämda med på den här resan.Petter och Stefan dyker förhoppningsvis upp med Howard ikväll om allt går vägen. Det vimlar av folk utan plan men mycket förhoppningar. Med inte många dagar kvar ligger hoppet om att få besöka dalen igen, annars så blir det calavera domen som avslutning innan hemfärd.

Utkastade ut dalen

Utkastad, det är inte så ofta jag blir det. Kanske uppför jag mig för bra eller lever för snällt för att bli det. Vi avslutade vår Needles vistelse med att åka ner till Kernville för att skaka våra rumpor till rock- och bluesfestival. Lite amerikansk studie. Tanken var att stanna i Touleme för två dagars klättring, men när vi kom dit i mörkret var campen stängd, så det blev Camp 4 istället. Bära mat, slå upp tält och klättra i två dagar. Sen började ryktet surra; de ska stänga parken, vi har 78 timmar på oss, 48 timmar på oss, det kanske inte händer. Men det händer, governmental shotdown. Vi ska vara ute ur parken innan klockan 3 imorgon. De flesta ger sig upp på väggarna idag, de hotar med att beslagta bilar och tillbehörigheter som finns kvar i campen. Vi blir utkastade och drar antagligen till Lovers Leap. Så kan det gå.

Utfrysta

Vinden börjar tillta och en snöflinga landar på Hildes axel medans vi ömsom tittar ner i ravinen mellan de vackraste klipporna jag vet och horisonten åt andra hållet där mörka molnen rullar in från. Planen var att våga försöka sig på Romantic Warrior, vi har försovit oss, Oskar och Neil har försvunnit ner dit redan. Campen har inte hyst en enda amerikan, men en god samling europer och vi står där alla, villrådiga över vad vi ska göra. Något kollektivt driv tar tag i oss, alla rackar på, planer ändras och på tredje valet börjar vi klättra. Jag har på mig alla kläder jag har hamed mig över och försöker stå still medans jag säkrar Hilde som skyfflar in kammar eftersom hon inte kan dra i triggern. När det är min tur att klättra försöker jag desperat få ut säkringar som sitter för tight samtidigt som jag inte känner varken fötter eller händer. Jag tror aldrig jag varit så kall någonsin när jag har klättrat, inte på is inte vinterbestigningen av Villskudd, inte vad jag kan komma ihåg. Överallt i djupet mellan klipporna hörs klagan och skratt över det absurda, men ingen ger sig. Vi är ute hela dagen, med alla kläder vi har och tänker att det här måste vara bra träning för nått. Vi söker skydd mot vinden, värmer oss i ett desperat förasök att bli varma i solen och avslutar vår dag en replängd under toppen på en hylla i solen. Oskar och Neil kommer hem efter mörkrets inbrott nerkylda och lyckliga, de har haft en fin men kall dag och tanken på att ge sig ner dit dagen efter är som bortblåst, det blev en lätt fin tur i solen istället på Voodoo domen istället, en bra avslutning på besöket bland de gula klipporna. Nu vidare mot förhoppningsvis varmare klippor!

Lost in Needles

Det ploppande ljudet av en öl som öppnas, musik som spelar, fläkten går runt, runt och luften smeker runt de nybadade benen. Here's your order honey! Det är vilodag, vi har två dagars klättring på perfekt granit i ryggen. Den gula lavan täcker graniten och ger den en overklig lyster. Lukten av varm barrskog, vinden som viner bland de knotiga träden, chipmunksen som ivrigt letar genom väskan för en möjlig lunch, de stora kottarna, den makalöst vackra omgivningen, lugnet. Allt är sig likt, det enda som har förändrats är Watchouten som inte pryder toppen längre. Den har brunnit ner. En fin start på en semester

Ideellt arbete

Petter klättrandes på Vetteberget, startandes mitt i en fårhage.
Hur länge till är det möjligt?

Jag sitter inne framför min dator trots att höstluften talar sitt klara språk över att klätterförhållandet inte blir bättre än så här.
Jag skriver och skriver, pratar i telefon och sliter mitt hår.

Varför?
Jo, jag utför ideellt arbete.
Ideellt arbete på en vacker höst dag när jag kunde ha varit ute och klättrat.

Jag försöker uppdatera Sverigeföraren och Accessdatabasen om att det är ABSOLUT förbjudet att köra sin bil in till Hallinden på den lilla traktorstigen.
Att det INTE är ok att parkera så att markägaren till Harkaberget kan komma förbi med sina hästar när han är ute och kör med dem på sin mark.
Jag har en hel hög med virke som ska snickras ihop till nya infoskyltar som ska sättas upp på Vinternberget, Hallinden, Galgeberget, Träleberget (Harkaberget slapp jag, tack för det Micke!), skyltar som ska repareras och en hel drös med "Klättrare" skyltar som på något sätt ska dra uppmärksamhet till sig till de förbi passerande klättrarna på de befintliga skyltarna som sitter uppe på ett antal klippor.

Som boende i Bohuslän och klättrare försöker jag hjälpa till med allt accessarbete som behövs göras och sitter med i styrelsen i BKK.
På bästa möjliga demokratiska sätt bevara möjligheten att klättra i Bohuslän och med massa viljor är det inte alltid lätt.
Det behövs någon som tar hand om skiten som blir när det inte kommunicerats ordentligt med markägare, när bilar parkeras på fel ställen, när klättrare struntar i frivilliga klätterförbud på klippor som riskeras att stängas, när folk bajsar i skogen som hundar sen rullar sig i, när det bultas på ställen det kanske inte skulle bultas på.

Varför gör jag det?
Ja, det kan man undra, ibland undrar jag.
Kanske för att jag är uppfostrad i sann klubbanda i Örebro, kanske för att jag bryr mig om fortsatt klättring i Bohuslän, men framför allt för att någon måste göra det.

Bohusläns Klätterklubb består just av folk som orkar bry sig om Bohuslän och tar hand om skiten som blir efter andra.
Därför känns det extra tråkigt att få skit av små män med stora megafoner att BKK inte gör någonting.
Är du sugen på att hjälpa till för att bevara Bohuslän, så är all hjälp välkommen.
De två viktigaste är kanske accesskommitténs och bultkommitténs, all hjälp tas emot med öppna armar.

Jag har en hel hög med virke som ska snickras ihop till infoskyltar till exempel...