Framme

Det har varit en lång resa, packningen har långt överskridit vikttillåtelsen men vi har mirakulöst klarat oss förbi de flesta incheckningarna utan att betala för den. Jag tror det har någonting att göra med H-Ks charm som kan ha hjälpt till, hon verkar iallafall vara en fena på det här med flygrutiner. Dubbla dunjackor med fickorna fulla med torrmat hjälper på lite på den incheckade vikten.

Vi har väntat mer eller mindre en hel dag i Buenos Aires och med 12 minuters marginal till avgång ändå lyckats med konststycket att nästan missa planet. Fullt sysselsatta med att kolla i guideboken avbryter en försynt man oss med den enkla frågan; 

-Are you maybe going to El Calafate? I think the are calling for you.. gate nr six..

Vi rafsar ihop våra 15 kg för tunga handbagage och springer till gaten, hoppar på den extra insatta bussen och kliver på som de sista på planet.

Jag slumrar till på  planet, ögonen följer dygnsrytmen hemma, mörkret håller på komma även här. Sömnen tar över, på det där halvtillståndet mellan vakenhet och sömn passerar tiden i vetskap och i ovetskap. Piloten ropar ut att vi är redo för landning och jag tittar frånvarande ut genom fönstret.

Hjärtat håller på att stanna och det tar en millisekund innan jag inser vad det är min sömndruckna syn registrerat. Jag famlar desperat efter kameran, allt annat är oviktigt och bara av van rutin undviker jag att datorn flyger i golvet i mitt sökande efter det jag letar.

Skakig på handen, i kroppen och med ett växande tryck över bröstet, oklart om det är av glädje eller skräck får jag fångat det jag ser på bild. Bergskedjan i Patagonien.

Den som vi har åkt över halva jordklotet för att få se och jag tror inte jag kommer kunna se mig mätt på den.

Idag har resandet fortsatt med buss till El Chalten, vårt hem får de närmsta sex veckorna och utsikten här har samma effekt som på planet.

Någonstans där mellan glädjerus och förskräckelse har jag fått min introduktion till sydamerika.