Bekänna färg

Vilken storlek passar dina händer och fingrar?

Trym pustar inne på Cave Route där vi gömt oss för solen.
Topprepet kommer sakta neråt och han deklarerar lite pustande att han är glad att han topprepade för att  klara av att leda det hade aldrig gått. Cave Route är graderad 5.10+, en ungefärlig översättning är svensk 6+ och är i tight röd camalot storlek.

Samme man glider uppför topprep på Ruby´s Cafe och börjar funderar på vart säkringarna ska läggas vid ett ev ledpress. 5.13- eller svensk 8+/9- och där passar bara grå camalot eller gul C3.

Allt handlar om storleken här och det är så roligt att bli påmind om det.
Vilken storlek som passar och vilken som inte passar, eller kanske rättare sagt hur bra eller dålig man är på att utstå smärta, viljan att pressa sig, teknisk färdighet och hur bra pump man upparbetat.

Vi har nästan bara klättrat röd camalot (himmel för mig men helvete för Trym), lila camalot (Hilde är en rackare på det, medan jag och Trym lär oss) och grå camalot som nog är lika slitsamt för oss alla.

Oavsett om du har stora eller små händer, tunna eller tjocka fingrar, långa eller korta så har du en fördel men även en nackdel i dessa sprickor som erbjuder motstånd.
Frågan är hur mycket motstånd man klarar innan man kommer över på den andra sidan, där färgerna inta bara blir ett helvete utan någonting att glädja sig över.

Så går dagarna

Hilde, Trym, Jossan och Mackan på väg upp till Broken Tooth innan solen tar över

Så går dagarna.
Upp och äta frukost, packa väskan, fylla vatten och långsamt ta sig till bilen.
Snacka skit med påfyllningen på campspoten,
nu har Jossan, Markus, Martin, Herr Schön och Malin dykt upp
Anton åkt men lämnat sina irländska vänner som hookat upp med någon dude från norr och sist men inte minst har Alf sitt hus hos oss med.
Full cirkus kan man säga.
För dem som varit i Creeken några gånger har med största sannolikhet stött på Alf någongång.
Tyst har vi det illafall inte på morgonen eller kvällen, dock så finns det inte så mycket att fylla in i historieberättandet för att säga så.

Försiktig körning md hyrbilen på de bumpiga vägarna,
strykandes längst skuggan för att undvika den brännande solen
få stryk på de storlekarna vi inte kan
känna sig som en drottning på de som vi behärskar
känna sig skräckslagen trots att den gröna camaloten är i knähöjd
skrapa upp armar och ben mot den fina sandstenen

Åka hem i solnedgången
laga mat så fort vi kan efter att ölen och chipsen tagit slut
eller mer tacka Hilde för att hon har lagat mat
snacka skit runt lägerelden
somna svettig i sovsäcken
och börja om.
Så går dagarna.

Sprickklättring på riktigt

Utsikt från 2nd Meat Wall

Vi slår upp tältet, fäller ut våra campingstolar, öppnar varsin öl och låter kvällssolen lugna våra själar medans blicken vilar på North Six Shooter.
Vi har flygit, landat i Vegas, uppgraderat vår minimini bokade hyrbil (Trym var övertygad om att det inte fanns små bilar i USA, de har tydligen fått det nu, bilen vi fick var i storlek med en Smart. Ingen bra kombo för tre klättrare med tre duffelbagar) och kört så länge vi orkade innan vi stupade i säng på ett motell.

Bilkörning och den sedvanliga proceduren i Moab innan vi äntligen landade på Super Bowl campingen  efter två dygn på resa.

Jag har varit ganska nervös inför den här resan, trängt undan det att jag kanske inte skulle kunna klättra överhuvudtaget.
Fick ont i foten av att klättra 4+ ett tag innan vi åkte så jag har tryckt ner förväntningarna och intalat mig själv att det går bra vilket som.
Lite för att lugna mig själv sagt att det är ok om jag bara kan klättra högervända laybacksdieder om så på topprep.
Topprepade mycket riktigt första dagen, mycket mycket försiktigt vågade jag stoppa in foten i en spricka och känna efter.
Armarna fick göra det mesta jobbet, men det gick.
Det gick!

Igår så vågade jag leda.
Fördelen med att leda är att tankarna inte kan vara på en fot, de måste vara på allt annat med, och det gick.
Så igår när kvälls solen försvunnit på väg ner från klippan, vi satt i våra campingstolar runt lägerbålet med en öl i handen och med tillskott i campen av Olli, Annti och Juha i en bil och Anton med två fina irländare så kändes det väldigt bra.

Med nya förhoppningar och mindre rädsla så gläder jag mig till att bekanta mig med sprickorna igen och jag kanske ska klättra några högervända laybacksdieder bara för att.

Katt bland hermelinerna

Jag har varit i stora staden på andra sidan
försökt smälta in, lära mig storstadsbeteende,
men jag lyckades inte så bra.

Jag tittar runt mig och möter ett svart/grått/brunt hav
ett hav av folk som skyndar förbi
skyndar för att skynda och jag sticker ut som en färgglad finne i pannan,
tittar ner på mig och ser regnbågens färger.

Jag sitter som ett barn och tittar runt på tunnelbanan,
möter folks blickar som snabbt försvinner
ler snabbt till damen snett mittemot
som till min förvåning ler tillbaka.

Förvånande hur så många människor kan titta rakt fram utan att titta på någonting
tittar rakt ut i luften med tomma blickar
försöker, men min blick landar på någon där framme
söker ögonkontakt men ser bara tomma ögon.

Packar för USA och gläds lite åt att möta motsatsen,
möta människor som spontant börjar prata med en i matbutiken
som berättar sin livshistoria innan skorna är knutna under leder
gläds till att återse öknen och Indian Creek.

Las Vegas here we come!

Höstglädje

Jaha,
så står jag där igen med skägget, om jag nu hade haft skägg, i brevlådan.
Påsen med trattkantareller dignar över och plana platser i huset för att torka dem finns inte riktigt,
tittar ner i påsen och undrar hur det här kunde hända ännu en gång.

Efter en snabb tur till Häller för att kolla hur foten funkar att klättra med så spontanhamnade vi i en vacker höstskog.

-Näe, det är ingen idé att plocka dem som är mindre än typ 2 cm, de blir ingenting när man torkar dem, bara skräp..

Tittar skamset ner i min påse, på de små trattisarna som ligger där och samsas med de stora.
Jag har dammsugit marken, gått och plockat efter Hilde som kanske var smart och bara tog de stora.

Men jag kan inte låta bli, det är någonting som händer med mig när jag får börja, för jag är en samlare.
Ja, jag kan lika gärna erkänna på en gång; en samlare.
Har jag börjat finns det ingen återvändo, då ska jag ha varenda liten plutt, ok inte varenda, för även jag har en gräns hur små svampar jag orkar släpa med mig hem, men min gräns går långt under Hildes.
Vad är det för fel på mig, varför måste jag samla saker hela tiden?

Så nu står jag här åter igen med allt för mycket svamp och med en syssla som jag hatar; att rensa och ta hand om dem.
Jag som egentligen inte är så förtjust i svamp.
Kunde jag inte bara nöjt mig med att samla på Mallorol ännu en gång?