Utsikt från 2nd Meat Wall
Vi slår upp tältet, fäller ut våra campingstolar, öppnar varsin öl och låter kvällssolen lugna våra själar medans blicken vilar på North Six Shooter.
Vi har flygit, landat i Vegas, uppgraderat vår minimini bokade hyrbil (Trym var övertygad om att det inte fanns små bilar i USA, de har tydligen fått det nu, bilen vi fick var i storlek med en Smart. Ingen bra kombo för tre klättrare med tre duffelbagar) och kört så länge vi orkade innan vi stupade i säng på ett motell.
Bilkörning och den sedvanliga proceduren i Moab innan vi äntligen landade på Super Bowl campingen efter två dygn på resa.
Jag har varit ganska nervös inför den här resan, trängt undan det att jag kanske inte skulle kunna klättra överhuvudtaget.
Fick ont i foten av att klättra 4+ ett tag innan vi åkte så jag har tryckt ner förväntningarna och intalat mig själv att det går bra vilket som.
Lite för att lugna mig själv sagt att det är ok om jag bara kan klättra högervända laybacksdieder om så på topprep.
Topprepade mycket riktigt första dagen, mycket mycket försiktigt vågade jag stoppa in foten i en spricka och känna efter.
Armarna fick göra det mesta jobbet, men det gick.
Det gick!
Igår så vågade jag leda.
Fördelen med att leda är att tankarna inte kan vara på en fot, de måste vara på allt annat med, och det gick.
Så igår när kvälls solen försvunnit på väg ner från klippan, vi satt i våra campingstolar runt lägerbålet med en öl i handen och med tillskott i campen av Olli, Annti och Juha i en bil och Anton med två fina irländare så kändes det väldigt bra.
Med nya förhoppningar och mindre rädsla så gläder jag mig till att bekanta mig med sprickorna igen och jag kanske ska klättra några högervända laybacksdieder bara för att.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar