Mellan svart och vitt

Hanna-Kajsa glad på Isdrottningen, Kärnsjön

Det är som ett knytnävsslag i magen.

Hildes röst som inte bär sig.. de lever inte längre..

Vi har haft en fin dag jag och Hanna-Kajsa, varit ute på Kärnsjön och klättrat Isdrottningen.

Skrattat men även varit lite rädda, blivit pumpade och HK vände för hon tyckte det var för svårt, att det inte skulle vara värt det att bli rädd. Jag prövade men med en inte modig känsla i kroppen. Upp kom jag, inte rädd men väldigt fokuserad med den utlösande känslan av att ha varit på gränsen. Upprymdheten som kommer när linjen mellan rädsla och övervinnande blir tunn.

Säger hejdå till HK och lyssnar av min telefon och den upprymda känslan vänder sig i kroppen, äts upp och lämnar en tomhet efter sig med en bitter eftersmak.

De är döda.. två fina underbara människor är borta..

Pratar med mamma i telefon, det är tryggt med mammor när det har hänt någonting. För första gången någonsin under den tid som jag klättrat så säger min mamma; Hanna, jag vill inte att du ska klättra. Men hon ångrar sig snabbt och jag vet att det är för att hon bryr sig om mig och inte vill att det ska hända mig någonting.

Sitter med en tom känsla och tänker att jag ska sluta klättra is iallafall. För är det värt det?

Om jag dör, är det värt det?

Vart går gränsen mellan det som är ok för att jag vill och vad som är ok om det skulle hända mig någonting?

Jag kan ingenting annat än att tänka på deras familjer och känna sorg över att de är borta.

Två fina människor är borta.

Ren enda in i själen

Hampus, den stora mössvirkaren glädjer sig till att bli ren

4o mm regn tyckte tydligen det var en bra idé att dyka upp till vår sista dag, men med YR som hjälp krämade vi ur det sista ur underarmarna igår istället.

En bättre idé än att klättra på blöta tufor var att åka ner till stora staden och tvaga våra kroppar med varmt vatten på hamamen tillsammans med Hampus.

En konstig, men skön känsla att bli intvålad, skrubbad, tvättad och masserad av en främmande man, men lätt i kroppen och en massa garner i bagaget känns det ok att lämna Hampus åt hans öde och åka hem till ett vintrigt Bohuslän.

Rykterna går om att det är feta isar hemma och tänker att handtagen på yxorna är ju nästan samma sak som tuforna här.

Som bambi

Jag får nästan till slutsvängen i Saklikent

Vår lilla hyrbil sladdar med sommardäcken över bortspolade lervägar, men fram kommer vi till slut trots att vägskyltar inte verkar var så vanligt här i Turkiet.

Sladdar gör även jag på hyrskidorna och det tar ett tag innan jag kommer på hur man svänger där i whiteouten första åket. Med ett adrenalinpåslag som inte är av dess like så sätter vi oss i korgliften (?) och åker upp till toppen.

Tänker att jag måste göra mer saker som jag är rädd för och det är nu det gäller.

Molnen lättar lite och det blir lättare och måste säga att jag är väldigt nöjd med min femte dag (någonsin) på slalomskidor. Mina lår får ingen vilodag, men vad gör det, imorgon blir det klättring igen.

Jag och min kropp i Turkiet

Petter njuter av kalksten och sol på Geyikbayiri games

Vi har hängt ihop nu ett tag och jag tänkte att vi kände varandra, men det var tydligen inte så.

Jag vet att vi har kommit i kläm några gånger under åren, men det är så sällan att jag glömmer bort det och blir lika förvånad varje gång.

Senast var när vi var i Chamonix, då ville det sig inte alls och tänkte att det var för att vi var trötta efter Kjerag, men nu finns det ingenting vettigt att skylla på.

Turkiet; sol, värme, röd och vacker kalksten.

Jag; kan knappt vänta på att få knyta in mig och och börjar ivrigt klättra.

Min kropp; vill det motsatta, vara kvar på marken.

Jag; fortsätter uppför tuforna med glädje.

Min kropp; klättrar ryckigt och med känslan att aldrig ha varit på klippa.

Jag; kul, ta nu det stora greppet och ut med vänster handen till tufan..

Min kropp; neejjj, du kommer att dö om du gör det..

Så har vi hållt på nu i två dagar jag och min kropp.

Jag skrattar åt den och fortsätter klättra, det är vilket som, 6a+ eller 7a+, den beter sig likadant.

Ryckigt med ett stort motstånd till varje flytt, med övertalning så vinner jag flytt för flytt.

Det är ett konstigt beteende som jag inte kan göra någonting åt, det är bara att skratta åt den och fortsätta klättra, njuta av solen och den fina klättringen.

I morgon är det vilodag och vi hoppas på att kunna komma upp för backarna till lite skidåkning, får se vad kroppen tycker om det, jag tycker iallafall det ska bli kul.