2011-12-20

Nästan där





















Petter på Hamburgö veckan innan, lite kyligare förhållanden

Igår gick det upp för mig att det snart är jul, en lätt bisarr känsla att stå och pyssla med julklappar när vi precis varit ute och klättrat.
Häller i sol och för varmt med fleecetröja uppför Mallorol
vindstilla med vårkänsla i luften.
Underbart att få klättra rep men julkänslan har som sagt inte kommit än.

Såg några istappar som fryst till längst vägen till jobbet
så kanske kanske..

hur som helst,
God Jul på er och hoppas ni kommer ut i solen och får lite vårkänsla..

2011-11-17






















Lina njuter av uppvärmningen i solen


Ibland känns det som mitt liv upprepar sig
resor till Indian Creek, till Yosemite
till Céüse, till Verdon
till Margalef.
Samma ställen under olika resor.

Tänker att vi kanske är tråkiga
som åker till samma ställen om och om igen
men kommer på varför det är samma destinationer som lockar mig.
Glädjen.

Det är det som jag suktar efter, glädjen över att klättra på vissa ställen.





















Petter på bra försök på en 8a innan pumpen tar honom


Margalef är en av de ställena,
jag fullkomligt bubblar av glädje att klättra där
att testa för svåra leder
att trilla långt efter att ha satsat järnet till nästa grepp
att precis klara av att hålla ihop det till ankaret
frihet och lek.

Kanske är vi tråkiga men när jag leende säger till Petter för hundrade gången
-Duu.. jag ÄLSKAR Margalef.. att klättra sport på kalksten..
så vet jag att att det är det här jag vill göra.

Drar ner mössan och kryper ner under täcket
ett kallt hus välkomnade oss och jag funderar på när vi kan åka nästa gång.

2011-11-04

Tack och hej..

Solens strålar landar på mig när jag gör min morgonyoga
jag får en halvtimme med sol och känner att det finns hopp för dagen
de täta gråa molnen äter dock strax upp solen
och dropparna landar på vindrutan när jag åker till jobbet

Vi köpte en biljett till Barcelona och hoppas på att solen lyser där istället
fingrarna förbereder sig på pockets i Margalef och tufor i Rodellar
kan nästan inte vänta
prognosen över Spanien ser lite bättre ut än Brodalen.

2011-10-31

Att komma hem




























Livi ser till att Jossan kommer över kanten vid ett höstigt Häller

Det är konstigt det där med att resa.
Flyga över dag och natt
vrida på dygnet och helt plötsligt vara hemma någon annanstans.

Att landa i Yosemite kändes som att komma hem
Camp 4 såg likadant ut, lukten den samma
nya klättrare i gamla skepnader
El Cap lika ståtlig, graniten välbekant

Utanför är det grått, det duggar
utsikten från köksfönstret ser likadant ut
lite mer höst än när vi åkte
Häller får fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare
huden från Yosemite rullar av fingrarna
jag ömsar skinn från en resa som känns avlägsen

Det är skönt att komma hem
men förfäras lite över hur det andra hemma suddas ut så fort
Varför är vi så anpassningsbara?

2011-10-20

Steck Salathé utan skrapsår





























Lite bökigt på repan innan The Narrows

Sista dagen i Dalen och vi har tre val på vår lista:
Nosen på en dag, West Face på El Cap eller Steck Salathé.
Det får bli Steck Salathé, en led som stått på min ticklist de senaste gångerna vi varit i Yosemite, men som bara inte blivit av.
Kanske av lite skräck för att se ut som ett paket köttfärs.
Eller för alla historier om folk som har fastnat i The Narrows, om de som har fått övernatta, eller som bara har haft allmän epik.




























Starten på The Narrows

Det visar sig vara mycket bättre och roligare än jag hade kunnat gissat.
Mycket breda sprickor, många kaminer, men av den snälla varianten.
The Narrows var lite bökig att komma in i, men med en fin fistspricka för att komma in i den och sen ganska rymlig om man nu kan säga så om en squeeze kamin?
Fina grepp med jämna mellanrum att få hjälp av, rent av kul klättring!
Har man minsta förkärlek för breda sprickor så kan jag verkligen rekommendera att klättra den, inte alls så illa som alla historier vill ha det till.





















Det är med sorg jag åker från Yosemite
inser att jag aldrig åkt härifrån utan att åka vidare till Indian Creek
nu är det hem till Bohuslän som gäller
känns lite bättre och får fjärilar i magen
dags att åka hem utan skrapsår

2011-10-17

Vilodagar




























Det har blivit en hel del av den här varan
hänga i gräset på The Meadows och med lystna blickar längta tillbaka upp på El Cap
legat på stranden och solat
vilat
låtit infektionen i foten lägga sig.

I morgon är vår sista klätterdag
om värktabletterna gör sitt jobb så blir det en tur upp på Steck Salathé med Petter
Si så där 10 repor kamin/offwidths av 17 möjliga
Blir en bra sista dag
så kan jag åka hem och slicka såren
Ta några till vilodagar
och längta tillbaka innan jag har landat på Landvetter

2011-10-15

Snut, så var Nosen slut





























Hanna-Kajsa på stand efter Changing Corner

-Mikey, do you know if it´s gone rain today, those clouds doesn´t look to good..?
- No, thats no rainclouds and there hasn´t been anything about rain on the forecast..

Hanna-Kajsa har nöjt gett sig iväg på Changing Corner och aidar på som en gudinna när regndropparna börjar singla ner i ansiktet på mig.
-Regnar det kommer det från HK med en viss oro i rösten.
-Eh.. nej då, tror inte det fortsätt du..




























Blöt Hanna-Kajsa snart på stand innan bultstegen

Till slut kan jag varken övertyga mig själv eller HK om att det inte regnar, de droppar som kommer rinnandes från toppen landar med jämna mellanrum på miss Piggy och ljudet påminner om en bongotrumma.

Utsikten är borta och vi befinner oss mitt i regnetmolnet, sakta men säkert klättrandes uppåt. Det tar tid och ett par regnbyxor hade inte gjort saken sämre. Vet inte riktigt vad vi tänkte när vi bara packade ner varsin regnjacka. Väderprognosen såg strålande ut? Det regnar aldrig i Kalifornien?

Vi kommer upp i mörkret, pissblöta och ganska hungriga, glada över att äntligen stå på toppen efter ha släpat Miss Piggy de sista 40 metrarna över slutsvaet.
Lusten att knata ner i 5 h är inte överhängande så vi joggar runt på toppen för att hitta två bra sovplatser, skjuta upp problemet till morgondagen känns helt rätt.
Helt rätt tills vi packar upp våra blöta dunsovsäckar ur Miss Piggy och inser att alternativet att sova i en blöt sovsäck för att gå upp i morgon bitti och ta på oss våra pissblöta kläder för att sen gå i 5h inte är mycket roligare.


























Två blöta dårliga arslen..


-Vi är två dårliga arslen säger vi till varandra på finlandssvenska, refererande till Ollies översättning av bad asses, skrattar och fortsätter ut i regnet och mörkret.
Vi har två bördor att släpa på, Miss Piggy, som är stor, otymplig och svajjig, men med höftbälte eller Chain of Pain som är vår utrustningslinga med allt skrot samt ett blött rep; obekvämt och blodstypande till armarna men lättare och kompakt.
Vid två tiden på natten snubblar vi in i camp 4, illaluktande efter tre dagars svett och fortfarande pissblöta stupar vi ner i drömmarnas värld i torra sovsäckar.

2011-10-13

Snapp, Nosen dag två

























Hanna-Kajsa på bultstegen på väg till Bootflake

-What time is it?
-Oh, shit, it´s six o´clock.. our alarm hasn´t done of..

Engelsmännen som har legat och fist ovanför mitt ansikte hela i sin porta skulle gå upp vid fem, men deras alarm funkade tydligen inte.
Inte bra, det betyder köbildning idag igen..

Min fötter vill inte vara med, mitt hål mellan tårna har blivit inflammerat och foten ser ut som en golfboll. Att ha på sig klätterskorna känns outhärdligt.
Vi tittar på varandra och Hanna-Kajsa säger snällt att det är helt ok om jag vill vända.
Jag tar några av vårt starka värktabletter, tänker att det bara är smärta och konstaterar att jag är inte typen som vänder.

Att få äta Texasflake till frukost istället för tänkta efterrätten igår gjorde iallafall att vi kom igång ordentligt, och ja.. jag klippte kycklingbulten..

























Kiwikille på Kingswingen

Jag såg fram emot The Kingswing från Bootflake med blandad förtjusning, Petter gjorde den förra gången vi var här och när vi gjorde Nosen på en dag klättrade vi Jardintraverse så det pirrar lite i magen.

Jag svingar mig fram och tillbaka, springer längst klippan men får inte till det på första försöken.
-HK, jag tror jag måste ner lite, lite, lite till.. jag saknar typ tre meter...

Det är innan jag inser att jag faktiskt måste kravla lite på klippan i det horisontala läget för att komma åt det magiska greppet som ska ta mig över till andra sidan.
Jag kravlar, sprattlar med fötterna på klippan och kommer äntligen över och hör tutandet från The Meadows.
Jag tackar och bockar inte utan fortsätter uppåt, för att kiwigrabbarna som gör nosen på en dag ska ha en chans att få komma förbi.





























HK på väg upp under the Great Roof

Vid Camp 4 är det rena rama festen, våra två engelsmän har bestämt sig att stanna där, plus tre amerikaner. 5 personer är mer än tillräckligt på Camp 4, 7 skulle vara en katastrof, så vi har inte så mycket val.

Jag fortsätter upp, leapfroggandes röd och gul C3:a och när HK ska rensa så kommer det en lång harrang ut ur henne som inte passar sig i skrift här. Kontentan var att hon inte ville vara här och gärna ville fira ner.
Vi har inte direkt förberett oss enligt McNamaras rekomendation och HK:s tre replängder med aidträning hemma hade inte direkt innehållit traversrensning i mörkret och med lätt blodsockerfall.
Det är inte så mycket jag kunde göra förutom att slå dövörat till, ge henne en stor kram när hon kom till stand och fortsätta upp i mörkret.

Väl uppe på sitt liggunderlag på Camp 5, med en vinflaska i handen och sin nyöppnade kalla lasange på burk så såg hon lika nöjd ut igen. Dags för att få lite sömn!

2011-10-11

Snipp, Nosen dag ett..
























Hanna-Kajsa bekantar sig med hur Miss Piggy ska hissas

-Hanna, jag får inte komma upp till standplatsen...
-..jag får hänga här och vänta lite...

Det är lite av ett krig att få klättra Nosen, klättrare från alla länder slåss om att få börja klättra varje dag och mer än två replag som startar varje dag är svårt att få till, dels för sovplatser men även för att det går för långsamt. Det betyder visserligen inte att inte fem replag försöker starta samtidigt.

Engelsmännen innan oss gick upp vid 03.00 för att vara säkra på att vara före oss och men tyvärr är de inte så snabba som vi har hoppats på.
Dagen börjar komma runt hörnet på El Cap och Hanna-Kajsa får inte komma upp till standplatsen för dem.
Ett krig där den som är först bestämmer.























Dagen går sin gång och vi finner oss i att vara nr 2 på väg upp mot toppen, det är ingen idé att stressa, då vi flera gånger får vänta för att få komma upp till standplatserna.

Gissar att för åtminstone en av grabbarna framför oss så är det att få klättra Nosen en livsdröm som håller på att förverkligas och han är stressad och njuter inte särskilt mycket av att vara här.
Stressen över att inte komma upp till den planerade sovplatsen, att inte vara tillräckligt snabb, över att maten eller vattnet ska ta slut, över att man inte ska klara det.
Har läst någonstans att ca 60% som börjar på Nosen vänder och gissar att det stämmer.
Mest tror jag det är för att de inte känner sig bekväma med att vara högt uppe i väggen och tillräckligt motiverade med att slita.
För att klättra storvägg är att slita.




























Vår delade sovplats, El Cap Tower

Det är någonting som som jag visste att HK är bra på, att slita och det visar sig vara rätt.
Klättringen är tung och ovan, viljan att friklättra sliter i kroppen och vi gör så gott vi kan med den saken, men med en bastkjol till rack så är det svårt. Att dra i säkringar känns som tabu, men det släpper.
Selen tyngs ner av trippel uppsättning av nästan alla säkringar, kortslingor, massa extra karbiner, skruvkarbiner, hissrepet,vanliga skor, jumars, stegar och protraxionen.
Men vi klarar oss bra, skrattar och rör oss uppåt.

Vi kommer upp till El Cap Tower och HK promenerar lugnt runt på hyllan när vi försöker komma i ordning för natten och utan att tveka lägger hon sig ytterst på den bit av hyllan vi får dela på efter att engelsmännen har slagit upp sin porta mitt på hyllan så tanken att få sträcka ut sig ödelades och vi får ligga i bredd.

Efter en liten flaska vin och chokladpudding efter sedvanlig kall -ravioli-på-burk-middag är vi mer inne på fnittrandet och det är dags för att sova.

2011-10-04

Att få stryk




























HK på väg ner från Higher Cathedral i sista ljuset

-Jag ska sälja klättergrejerna..
...sälja dem och köpa kiteutrustning istället..

Jag hör Hanna-Kajsa mumla ur kaminen, blandat med lite stånkande, stönande och skrapet från ryggsäcken.

-She´s not to happy is she?
Amerikanen som jag delar standplats med verkar ha ett ett gott öra för språk, även om HK:s mumlande nog är universiellt.
Vi är uppe på Northeast Buttress på Higher Cathedral, startat sent på dagen, gått 2h i anmarsch och klättrat de 6 första replängderna simultant. Rört oss snabbt bland handjam och fina sprickor, blockig men lätt terräng.

Så fastnade vi i kaminreporna och de bökiga breda sprickorna.
Det går långsamt och skrapmärkerna från squeezekaminen på Half Dome känns på ryggen och valet med korta shorts känns inte helt genomtänkt.
Petter har sagt att han tycker det är sexigt med jamsår, undrar om han tycker det om skrapade knän med?

Vi kommer upp innan solen går ner och snubblar ner i mörkret bland snår och rasbranter, ännu en dag med för lite vatten och mat.
A full body workout som det stod i föraren, ännu en dag med stryk.

Tre timmar senare snubblar vi in i camp 4 där Ollie och Adrian har lagat mat till oss, somnar innan huvudet har landat på kudden och slipper känna hur alla muskler värker.

- Det är hårt här va?
HK ser på mig över frukostbordet för att få en bekräftelse på att jag med tycker att Yosmite är hårt.
-Ja, det går ju att göra det lätt, klättra en repors utan anmarsch...
- Jo, men det är ju inte därför vi är här..?

När vi hämtar Stefan och Petter på morgonen så verkar det som de har fått ett släng av stryk de med på sitt försök att klättra Zodiac fritt.

Det är nog så, det är inte för att ha det lätt som vi är här i Yosemite, det är för att vi vill ha lite stryk. Det tål vi.
Även om HK mumlar om att hon ska sälja sina klättergrejer och köpa kiteutrustning med jämna mellanrum.

2011-10-01

Half Dome, från mörker till mörker






















Vyn som möter en på morgonen från I-120

-Left or right?
Två pannlampor lyser ner på mig från ovan, det ser ut som de är oändligt långt bort, men jag vet att de bara är en replängd bort.
En replängd bort och på toppen av Half Dome.

-You go right there and then back left, go Hanna!

Jag och Hanna-Kajsa rullade in i Yosemite tidigt på morgonen fyra dagar tidigare, stannade bilen och ylade rakt ut, jag av glädje att vara tillbaka. HK blev väldigt tyst när vi åkte förbi El Cap men fick några dagar på sig att förhoppningsvis lära känna klippan lite innan vi packade väskan för att gå upp till Half Dome.
























HK följer innan de många kamin reporna

En lång promenad upp för Death Slabs, som inte alls är så mycket death, förutom för våra lårmuskler, för oss upp till klippan i mörker på kvällen.
Besviken tittar jag upp och ser fasta rep uppför starten, men det kompenseras av en brasa och två trevliga grabbar.
Vi har en lång dag framför oss och vi börjar klättra i mörkret vid fem på morgonen samtidigt som grabbarna börja jumarera. De försvinner upp i mörkret som fallande stjärnor i omvänd bana.

Det är konstigt det där med att klättra i mörker. På morgonen så är det nästan skönt, innesluten i min egen lilla bubbla av ljus. Det enda jag ser är nästa ställe jag ska sätta handen eller foten, fokus är bara på de närmsta flytten och världen runt omkring mig finns inte.

Vi klättrar på bra, klättrar lite simultant och lite shortfixing och vi är ifatt grabbarna. En liten önskan om att försöka klättra allt i fritt övergår med tröttheten från anmarschen i kroppen till att vilja ha en bra dag och komma upp innan mörkret.
Vi klättrar det mesta i fritt och lägger ner planerna om att andremannen skulle jumarera när vi inser att det går väldigt mycket fortare att båda klättrar. Dessutom är det mycket roligare.






















HK på väg upp till Big Sandy Ledge

Dagen går och det känns aldrig som det är läge att försöka passera grabbarna. Vi är konstant ifatt dem, men har svårt med där där; vi-är-bara-lite-snabbare-än-er-och-därför-ska-vi-få-passera..
Vi pitchar istället resten av dagen, men har det bra och känner hur kroppen börjar bli trött. I takt med att vi kommer högre och högre så ökar även svårigheterna på replängderna och orken att friklättra minskar.

Toppen ser så nära ut, men det tar tid och när vi kommer upp till Thank God Ledge så är det ett trevlig avbrott.
Kommer ihåg att jag var livrädd när jag följde Petter på den här replängden när vi gjorde den förra gången. Nu njuter jag och väljer det krypande alternativet. Att gå över vågar jag inte och att hangla som många gör känns inte heller bra, så jag kryper på alla fyra, sakta men säkert över.
HK fick nog samma upplevelse som jag förra gången och jag hör henne mumla för sig själv när mörkret faller över henne.






















Thank God Ledge i sista solen

Vi är två repländer från toppen och vi följer spåren av grabbarnas pannlampor, med guidning den sista biten.
First right and then left, det är som ett tyst mantra för mig.
Så långt bort, men ändå så nära.
Mörkret känns mörkare och 23 repländer känns i kroppen men vi sprintar upp på toppen nästan 15 h tröttare.

High Five Hanna-Kajsa, nu börjar nerstigningen..

2011-09-15

Resfeber






















Det regnar, massor.
Måste vara den värsta hösten på länge.
Det är allt för kort tid till vår USA resa och någon mängdträning inför resan har det inte blivit att tala om.
Massor regn och massor jobb.
Vi får ta det som det kommer helt enkelt.

Det vi däremot har hunnit med är en sväng till Hallinden för att förfina hissningsteknikerna för Hanna-Kajsa.
Hon klarade det galant och jag fick åka hissäck, inte varje dag man får det.
Nu vill jag bara till USA, få stå under El Cap och blicka uppåt.
Börja klättra, och fortsätta, och fortsätta.
Nu.

2011-08-31

Som det ska vara




























Petter på en välkänd spricka..


Det har regnat lite för mycket nu i det sista
det är ju NU jag vill klättra
nu när luften börjar bli krispig
och klätterlusten kommit tillbaka

Har haft några fina kvällspass efter jobbet
klippan är sval och friktionen som den ska
solen står lågt och värmer precis lagom
kroppen bubblar av lycka

Börjar ladda för USA
men då får det allt sluta regna
och solen får ta över
för lite mer lycka
höstlycka

2011-08-24

Döden gör sig påmind




























Den överfaller mig bakifrån helt oväntat,
Sorgen.
kastar sig över mig
och sliter bort det skal jag byggt upp
drar mig ner på djupet
lämnar mig blottad
utan möjlighet att kunna andas

Ligger där en stund innan
jag samlar ihop det som ska vara jag
och börjar försiktigt andas igen.
Men det svarta ljuset från sorgen
lyser genom skarvarna på mitt skal
som helt plötsligt känns för litet.

2011-08-22

Spontanresa till Frankrike


























Petter är glad och i sitt rätta jag
, Verdon


-Jag vill bara klättra..

Kollar YR. Bohuslän regn hela veckan. Oslo regn hela veckan. Västervik regn hela veckan. Stavanger regn hela veckan.

Min blivande mans röst är som ett eko i mitt huvud. Han har en veckas ledighet och jag har massor jobb, men kanske kan få ledigt en dag eller två och föreslog att vi skulle hitta på någonting. Kanske paddla och sova över någonstans.
Petter låter som en treåring som blivit av med sin leksak i sandlådan och jag ser framför mig en lång vecka i regn i Bohuslän med en sur Petter.

Han är rolig han Petter, just när det kommer till behovet att få klättra så är det som en treårings behov. Får han inte klättra så blir han rastlös, med en växande irritation och orationellt betendee, han som annars är rationell.

Kollar YR igen. Nice, sol och 28 grader hela veckan. Kollar Norwegian, det går ett billigt flyg imorgon bitti. Börjar ringa runt. Ettrigt och målmedvetet.























Céüse, kanske bästa klippan i världen?


Kanske en av min sämre och bättre egenskaper, när jag vill någonting så vill jag det och ger mig inte i första taget. Många samtal senare och packning, organiserande och mailande så kunde jag se fram emot några fina dagar med en glad Petter.

Verdon är sig likt, gamarna seglar på uppåtvindarna, hängpilarna skuggar tältet, klippan är lika grå och vacker, tårna får lika mycket stryk och sannorlikheten att man firar ner på fel ställe är lika stor. Vackert. Stort.

Även Céüse var sig likt, ännu en gång kom kommentaren; det här måste vara den bästa sportklippan i världen! Lika mycket folk som trängs vid Super Mickey, den stigande solen på morgonen, siestan i skuggan mitt på dagen, det nervösa pillandet efter det perfekta hålet, balanserandet för att hålla sig kvar på klippan, det extra andetagen för att kunna slappna av för att hitta viloposition, segelflygen, utsikten.

Jag är ledsen Perra att jag tänjde på alla gränser som fanns för att få komma iväg, men tackar dig för fem fina dagar i Frankrike, Axel för att du kunde jobba på tisdagen, Jonas att du kunde jobba torsdag,fredag och lördagen och Janne för att du kunde ta min kursdag på lördagen!

2011-08-12

Tillsammans





















High five för Linda och Brolle som lärde sig vad det betyder att vara ett replag

Underbar och rolig dag igår på Skälefjäll tillsammans med Jonas Paulsson. Hade tänkte att åka till Hallinden själv för att clogga och jumarera, lite Yosemite träning helt enkelt, när det pep till i telefonen. Gick inte att motstå.

Har fått frågan hela sommaren om jag fått klättrat mycket. Får svara ärligt varje gång; Nä du, knappt nått alls, jag är inte ens intresserad av att klättra på sommaren. Alltid fått en förvånad min till svars. Men i takt med att temperaturen sjunker så ökar mitt klättersug. Nu vill jag bara klättra.

Jag och Jonas diskuterade två intressanta saker igår medan solen värmde våra ryggar på stora stenen vid Skälefjäll efter en fin klätterdag.
Det ena var varför soloklättring upprör så många människor, och det andra var att känslan av att vara två.

När jag började klättra så var en stor del av klättringen för mig att vara 2 stycken i ett replag. Känslan av att sitta på toppen av den led man lett upp och säkra upp sin andreman. Lite trött och stolt. Se leendet på den andra när toppen närmade sig. Gemenskapen och banden som blir mellan två när man blir rädd, glad, arg eller ledsen, allt beroende på hur klättringen gick under dagen. Att vara ute tillsammans. Att klättra tillsammans.

För min del så är det inte så ofta det händer längre och fler med mig känns det som. Det åker upp topprep på den tilltänkta leden, eller så får den andre rensa leden för att båda vill leda. Nu så är det effektivitet som gäller och det är sällan som jag följer om det bara är en vanlig kort replängd. Det känns som fokusen har ändrats till den mer egoistiska sidan av klättringen. Fokusering på jaget och prestationen. Den egna upplevelsen istället för den delade.

Kanske därför jag tycker om att klättra långturer så mycket. Känslan av att vara ett replag ute på äventyr. Klättring tillsammans. Det krävs två för att komma upp och det är en upplevelse som man delar. Blev så glad när jag såg ett norsk replag göra En liten bit granit och fortsättningen på Hassan Chop i två replängder med stand ovanför En liten bit granit. Tänker att det finns hopp om replagstraditionen.

2011-08-08

Kärlek och dans






















Maja och Stefan ska snart säga ja...

Sitter och dinglar med benen uppe på kanten vid Sjöhäller
solen håller på att gå ner och den dansar med molnen
det skiftar i guld som övergår till rosa
vattnet är spegelblankt
världen är tyst

Det har varit en fin dag
jag och Oskar har lekt
fått smisk på Sjöhäller
åkt och badat vid en tom badplats
ätit middag
sovit middag på Oskar och Hildes soffa
ätit björnbärspaj
och nu sitter jag och dinglar med benen med två liter nyplockade blåbär.

Det har varit så mycket glädje och kärlek i det sista
underbara systrarna Mia och Petra och syskonbarn Tilia på besök
fin klätterdag med Simon och Ingelin
soldag med bästa Loti på besök från Frankrike
Maja och Stefans bröllop med dans in till morgontimmarna
med underbara människor som gav massa energi och inspiration
Åsa med familj på besök
höstenluften som börjar komma
Hanna-Kajsa och jag som ska köpa biljett till USA

Ser ut över det spegelblanka vattnet
och åker med ett leende hem till torpet
Tack världen för att du är så fin!


2011-07-29

Med brinnande fackla uppåt.






















Bästa utsikten över Baugen

Vi vaknar helt färdiga efter den låånga dagen på Blåmannen. Kroppen värker, lederna vill inte riktigt vara med. Såren på fingrar och händer värker. Fötterna är ömma. Ögonen vill bara sova mer.

Om vi ska få gjort något de två sista dagarna så är det nu det ska ske. Så vi packar väskan. Tar bussen ut till Grötfjord, avverkar anmarschen upp till Holländarehyttan, försöker sova bland alla inkommande gäster mitt i natten, går ner på snön till insteget, snör på oss skorna, klättrar Thanatos i skiftande väder.
Första replängden klättrar Hilde fel, andra replängden regnar det på mig när jag förskräckt förbannar vårt extremt slimmade rack, den tredje replängden är tyvärr blöt, men på det fjärde händer det.




























Spanar upp mot Thanatos på Baugen


Jamhandskarna är tejpade, motivationen har ökar och jag sneglar upp mot den spricka som jag hört så mycket historier om. Ser hur den ringlar sig som en orm uppför den lätt överhängande skölden.
Jag ger mig iväg, lite för koncentrerad men det släpper när jag får börja kämpa. I ledbeskrivningen står det nått om hand/fistjam och jag har en bild hur det ska se ut. Den stämmer inte med verkligheten.

Vi har slimmat racket för vi trodde inte vi skulle få klättrat nått, YR sa regn och vi tog med 2 blå, 2 gula (ifall det skulle bli Thanatos) och en av varje av de resterande och ett minimerat kilset då vi råkat bli av med 4 kilar.
Jag letar efter fistsprickan men hittar den inte, istället så har jag tighta handjam i en flärad spricka. Desperat letar jag efter den röda eller gröna som vi lämnade kvar på sängen.

Jamhandskarna går sönder, korvar sig mitt på handen, men jag har inte tid att fixa det, inte tid att släppa en hand för att riva av dem. Jammar mig desperat upp och lyckas med nöd och näppe komma upp de sista metrarna innan stand då pumpen har spridit sig i hela kroppen.
Kravlar upp till nästa hylla och skriker glatt; Lägg av!
Hanna-Thanatos 1-0, tack för att du inte vände på facklan.

2011-07-22

Ta den natt som kom





















Hilde och Björn-Eivind väntar på finväder

Den är stor, mäktig och vacker.
Brant, spetsig med så många fina linjer att välja mellan.
Den har legat inbäddad i ett tjockt moln mest hela tiden sen vi kom, men några glimtar har vi fått.
Vi har varit uppe vid väggen en gång och nästan blivit överväldigade av den.

Duggregnet landar på tältduken där vi ligger under Blåmannen eller Store Blåmann som norrmännen envisas att säga.
Vi ligger och väntar på att dimman ska lätta, duggregnet ska sluta så att vi kan få komma upp och börja klättra på den led vi väntat på; Ultima Thule. Vi vill friklättra, kanske ett mål lite högt satt, men vågar man inte satsa så får man inga svar.






















Hilde och Björn-Eivind på väg upp till Store Blåmann, Ultima Thule går i skiftet mellan mörk och ljust i vänster kant

Planen är att klättra på natten för att få den underbara midnattssolen att värma oss lite. Det är kallt uppe vid väggen i skuggan. Snön kyler och utandningsluften kondenseras.
Vi försöker få lite sömn innan vi går upp för att kompensera för den stundande vakna natten, men det går inte riktigt och rastlösheten tar över.

Prognosen säger klart och jag tänker att man får findagar eller nätter tilldelade till sig. Tar man inte vara på dem så är de borta för alltid.
Vår dag på Storpillaren var en sån dag, ett uppehåll som var för oss.

Det här är en till sån natt som vi måste ta, det ska bli sämre väder igen och Björn-Eivind som är med för att ta bilder ska åka hem dagen efter. Vi har mindre än ett dygn på oss.
Den första replängden är som att simma i en flod och friklättra kruxet på leden (8) är helt otänkbart, så det blir för Hilde att aida upp.
Hon sliter och blir blöt men solen kommer runt molnen och ger ett magiskt ljus.





















Hilde strax efter traversen på 3:e repl, njutandes av solen


Vi får köra fast det är blött på sina ställen, lite tråkigt då vi hade hoppats på att få ett seriöst försök på att få friklättra. Vi försöker hålla motivationen uppe trots att det är blött, trillar på andra replängden (7-) som ska vara den lättaste då fötterna är täckta av blött mojs.

Utsikten är enastående och det går inte annat än att le. Det är mitt i natten redan och vi klättrar i full sol, himlen är klarblå och molnen som har rumsterat runt toppen i flera dagar är som bortblåsta. Inte ett enda så långt ögat kan nå.

Hilde smyger uppför 3:e replängden (7) och det börjar kännas som vår natt, förutom min mage som inte vill vara med. Misstänker vattenpåfyllet vid insteget men vet inte vad det är som ger mig en känsla av att vilja spy. Inte akut, men som en svart skugga som följer efter.





















Hilde följer på 4:e repl.


Vi delar upp den 3:e replängden i två efter rekommendation från Magnus och nästa (7+/8-) är min. Superfin klättring och helt plötsligt står jag på cruxet.
Tunna, grunda fingerslots. Ser hur jag ska göra för att det ska gå vägen.
Jag ska bara få upp foten där. På det där bra fotsteget.
Pumpen kommer smygandes och jag försöker. Backar ner igen. Provar igen.
Ger allt jag har, men det är inte tillräckligt, jag hänger i repet och tittar upp. Björn-Eivind ler och jag ger allt ännu en gång, den här gången med lite bättre resultat.
Om jag bara hade tagit i liiite till hade det gått tänker jag på standplatsen. men vet innerst inne att jag gav allt och att jag inte hade lite till att ge.

Natten går och Hilde gör en hjälteinsats på repl. 5 (8-), hon slinter av på cruxet med foten, emn gör det på direkten efter och sliter sig upp i det blöta diedret ivrigt påhejjad av BE som hänger med kameran i högsta hugg. Jag provar att följa i god stil, men är för trött och inte lika motiverad som Hilde att jobba mig förbi alla blöta fingerjam.
Tittar upp på nästa replängd som med är blöt (8-) och musten går ur mig.
-Hilde???
- Ja, det kan jag..

Hon rackar upp och ger sig i väg, friklättrandes det som går och tar sig med varierande aidtekniker förbi det som är för blött. Funderar på att stoppa fingrarna i halsen för att slippa känslan av illamåendet, men är inte så lockad av det. Antagligen för att det inte skulle komma upp så mycket. En halv powerbar och några bitar av powerbar blocks är allt som finns i magen. Mer ville den inte ta emot.

Den sista repländen är min och jag gläder mig, har läst att den är bökig och att man gärna skulle vilja ha en camalot #4. BE säger att det inte stämmer och jag blir nästan lite nedstämd, hade sett fram emot lite kroppsklättring till motsats till de tunna diedrerna som dominerat leden hitills.

Lite bökigt är det, lite blött, många handjam och lite bred klättring (men verkligen fint utan #4) och med repdrag står jag äntligen på toppen. Det är mitt på dagen och ögonen börjar ge vika.
Det var den här natten vi fick, sen kom regnet igen. När vi sent omsider får krypa ner mellan lakanen i bergshuset hemma hos Magnus och Thomas så somnar jag innan ögonlocken har fallit på plats.

2011-07-14

Resfeber




























Någon annan har väntat i Uddevalla

Det är en speciell känsla som infinner sig när jag är på resa
först så slår resfebern till
nu på senare år så slår den nästan knockout på mig
sen kommer lugnet
så fort jag tagit första steget på resan så blir jag lugn
sätter mig ner och tittar på folk
följer med i strömmen

Det är en speciell känsla att resa
imorgon börjar förhoppningsvis vår resa mot blå himmel
granit och klättring på Ultima Thule.
Det är lite så det känns nu, lite resfeber
men sen kommer lugnet.

2011-07-07

Blå himmel på Blåmannen?






















Engla försöker svalka sig lite

Tiden går fort
fick besök av syster Tuva, Simen och Engla
Engla fyllde 5 år precis
tiden går allt för fort
det är så uppenbart när tiden mäts med ett liv som växer.
Underbart att få träffa dem och få lite av den energi som fanns som barn























Katrin och Jon i allt för varmt klätterväder

Tiden går fort
Kommer hem från jobbet
åker ut till Hamburgö för att träffa Katrin och Jon
klättrar ytterst lite
badar i havet
äter god middag med vin
öppnar fönsterna på vid gavel och somnar snabbt


Kommer hem från jobbet
cyklar för att hälsa på Oskar som köpt hus på andra sidan kullen
stannar och plockar massor hallon
husesyn hos Oskar
vi cyklar och badar i havet
klockan är tio, himlen färgas röd och det är fortfarande varmt
torkar på de ljumma granithällarna
cyklar hemåt
stannar och plockar massa smultron

Imorgon åker jag och Hilde till Tromsö och hoppas YR inte har rätt så vi kan få klättra lite på Blåmannen.

2011-07-04




























Vågakallen har mössa, fönstret från fiskehuset hos Emma

Lofoten,
smakar på mina minnen från alla turer till Lofoten
de flesta är söta
kryddiga
saltstänkta
men några är bittra

Petter och Oskar står redo för vår 23h bilfärd mot norr när jag dyblöt kom hem från att ha hållit en grundkurs i regn.
Bilen är packad, maten är inköpt, bensinen fylld, det är bara jag som saknas och lite mer av det som jag borde ha haft med mig. Hilde flyger upp om några dagar.

-Äsch, jag glömde att ta med mig min nya fina ullunderställströja från Houdini... vi har inte hunnit långt, men tillräckligt för att inte vända.
-Oj då, glömde nog hjälmen med.. ja ja..
-Åh, ja.. vindjackan ligger kvar i andra bilen..
- nej.., vattensystemet, jag som hatar att ha vanliga vattenflaskor i ryggsäcken när jag klättrar
-åh, helvete.. selen... inte bra det här..

Vi kommer närmare och mitt hjärta bankar fortare och fortare. Lofoten är magiskt och jag är kär, den välkända siluetten av Presten, bergen som fortsätter ut mot Å inhöljda i moln, det turkosa havet, vita stranden, Henningsvear.
Det smakar sött.





























Arild Meyer, the man, the myth, the legend, Mr Lofoten smyger upp för Tromsöexpressen.

Som tur är så var Helen och Jonas barmhärtiga nog att låna ut ett helt kit av nödvändiga saker för en klätteresa; hjälm, sele, vindjacka och vattensystem.
Petter och Oskar drar till Freya första dagen och jag ringer Arild, Mr Lofoten och min lärare när vi gick på Lofotens Folkehöyskole.
- Hallå Arild, det är Hanna Mellin..
- Nemän HEJ, det var inte igår..
- Vill du klättra Vestpillaren imorgon?
- JA! Har egentligen ett byggprojekt som jag borde göra så jag vill väldigt gärna komma ut och klättra.

Vädret ser dock inte så lovande ut och vi bränner av Tromsö expressen på en timme innan Arild packar ihop och återgår till sitt byggprojekt. Är så taggad på att klättra så att jag håller på att skaka av klippan. Jag skojar inte.
Arild, som nu har hunnit fylla 62 och alltid är lika taggad på att klättra, kommer med sin karaktäristiska härmning av svenska; Lugna ner dig..
Sjukt inspirerande att få komma ut med Arild, så vill jag bli när jag är 62!

Vädret är dock inte lika inspirerande, duggregn och 10 grader.
I tre dagar.
Gamla minnen om frustration om väntan på bra väder, för att inte tala om nutid.
YR säger sol, himlen nåt annat.
Det smakar bittert.























Jag försöker hitta säkringar till traversen på Korståget

Hilde kommer med finvädret, iallafall klätterbart väder och klätterivern slår nästan över.
Vi får två superfina dagar på Presten och en fin uppvärming till Storpillaren som är vårt stora mål.
Korståget går som ett tåg, vi smyger uppför sva och jag blir påmind om hur sjukt bra friktionen är här. Makalöst!
Så på fötterna så går det bra, du har klarat det här i dina gamla 5.10 Diamond för 9 år sen, det klarar du. Stå på föttena!
Det är som ett mantra när jag följer Hilde på Korstågets cruxrepa, svadrottning är vad hon är Hilde. Dessutom modig när hon skippar förarens rekommendation att gå ut höger till taket för säkring utan ränner rakt upp istället. Alltid lika imponerad över hennes svaklättringsmod. Ge mig någonting brett och bökigt, det kommer jag alltid uppför och njuter tom, men det här skrämmer skiter ur mig. Konstigt.

När vädret ser ostabilt ut nästa dag så satsar vi på Vestpillaren och jag har glömt bort hur fin den leden är. Fin granit, fina sprickor, långa repor (vi gjorde den i 7 istället för 10), utsikten och framför allt underbar klättring.
Det börjar dugga på mig när jag drar ihop 6:an och 7:an, vi blir inneslutna i molnen och jag får en tanke i bakhuvudet på en gång.
Slutsvaet.
Inte någonting jag vill göra om, klättra slutsvaet med repdrag i regn men det gick.

Det smakar sött och stänk av salt.
Mitt hjärta bankar för Lofoten.

2011-07-01

Lofotenklättring, Storpillaren






















Petter och Oskar spanar in sin linje på Storpillaren

"This is a climb you won't tell your parents about. Some very good and physical pitches on the pillar, but surrounded by deadly climbing and scrambling both on the approach and in particular on the last two pitches. The arete layback on pitch 15 is neither protected nor trivial. Do not trend leftwards on the last grass pitch. The correct way up (slightly to the right of the pillar)is just a little bit more solid though, according to locals. The descent is long and slightly less dangerous than the approach... I do not recommend this route - it is dangerous."

Hilde läser kommentarerna på vårt utdrag från Rockfaxs ledbeskrivning över Storpillaren när vi trötta sakta tar oss utåt i Djupfjorden. Mot vila och rödvin.
Benen vill knappt bära mig efter anspänningarna från gräsbackarna på nedstigningen. Jag har gått returen en gång tidigare, då med Mathias och Petter för 8 år sen, då kändes det inte så här skräckinjagande att gå ner eller upp för den delen heller. Antar att min känsla för att springa i branta gräsbackar inte är lika fingertoppskänslig längre. Närmare som en elefant i ett glashus.

-Fan, vad bra vi är Hilde!
Vi klarade det, slant inte på anmarschen, klarade att klättra alla repor i fritt och överlevde nedstigningen. Ledsen att jag är en sån kyckling när det gäller att gå nerför i gräsbacke...
Leendet sprider sig är vi går längst vägen tillbaka till campen, midnattssolen färgar världen orange och värmer trots att timmen är sen.
En high-five och jag ser att Hilde har det lika bra som jag.




























Oskar följer på Genus Locy medans jag kämpar mig uppåt från storhyllan

Vi har haft en underbar lugn dag på Storpillaren, lyckats fria alla repor i ett svep, vi är lyckliga men trötta och Hilde börjar med; ett skepp kommer lastat med rosmarinmarinerade lammkotletter... drömmen om god mat hägrar, de torra mackorna med jordnötssmör klibbandes i gomen har inte riktigt mättat under dagen.
Vi stapplar in mot tälten, dricker lite rödvin, trycker pastaresterna och stupar i säng, en fin dag i bergen.
När vi vaknar så är det inte länge innan dropparna smattrar mot tältduken och tid för ihoppackning och lyxfrukost hos Emma och Kristin erbjuds.

Storpillaren är inte alls så illa som kommentaren på Rocksfax anger även om jag måste erkänna att när jag stog där mitt på svat på repl.16 så önskade jag innerligt att det satt en bult mitt framför näsan.
Hilde som startade sin klätterdag med knappt ha sovit och vridit sig i magsmärtor spyr två gånger innan vi börjar klättra.
-Vi går in och ser hur det går kommer det från en sammanbiten Hilde på morgonen.
-Vi ser hur get går, kanske du får ta lite mer ansvar och leda lite mer säger Hilde bland buskarna.
-Vi klättrar upp till Storhyllan så ser vi hur det går, säger Hilde vid insteget

Tanken på att gå ner samma väg som vi gick upp finns inte i min vildaste fantasi och jag blir glad när Hilde verkar med på att fortsätta uppåt. Dagen flyter på, fin klippkvalité med sjukt bra friktion. Jag får replängden från Storhyllan och sliter, blir pumpad, önskar att jag hade mina fina gula jamhandskar men kommer till slut upp helt färdig.
Timmarna går och metrarna kvar blir färre. Vi har en fin dag, utsikten är enastående, fikar på standplatserna och Hilde ser ut att må bättre. Vi är nästan uppe, nu ska vi bara upp de två sista replängderna.

- Har du lust att ta den här replängden säger Hilde och undviker att titta uppåt mot pinnakeln och svat.
Det finns inte så många andra svar än nej, men det är klart att jag gör.
-Om det inte känns bra så kan du komma ner så provar jag säger Hilde och jag ger mig iväg.

Jag får in lite säkringar i början och ser brottet efter blocket som hamnade på Rapp för många år sen. Kommer upp till svat och går ut och känner på areten. Kritar på lite mer. Känner på den några gånger. Tittar upp på de närmsta metrarna utan säkring. Det lämnar ett stort vitt handavtryck runt kanten, men den får inte sällskap av fler.

Jag klättrar dit som Oskar har sagt till Hilde tolv gånger att hon inte ska klättra; ut till vänster i hopp om de "poor nuts" som det står om i föraren.
Kanske var det en hänvisning om en sammandragen hos männen som klättrat leden innan, inte hittar jag någonting som antyder till säkring iallafall. Försökte gräva ut en microspricka med kilpetaren, men inser idiotion med det och slutar. En dålig microkil, i klippa som smulas sönder under kilpetaren, i sidled försämrar bara saken.

Kritar upp och kör ner naglarna i den enda lilla crimpen som finns, börjar traversera mot areten som hägrar två flytt bort. Känner på de små fotstegen. Tänker på den utomordentliga friktionen. Tittar ner mot sista säkringen. Går tillbaka. Så håller jag på tills pulsen gått upp och ner igen, panikkänslan lika så. Helt plötsligt är jag över och därmed illamåendet.

Nu är det bara lite gräsklättring kvar.
Sen är det bara lite brant gräsbacke nerför kvar,
sen ska vi bara hitta bort längst Vågakallens sida,
sen är det bara att komma ner till stigen och ner till platt mark,
sen är det bara ut längst Djupfjorden,
sen är det bara lite asfalt innan vi är hemma igen,
sen klarade vi det, Hilde och jag.






















Hilde på väg neråt från toppen med Henningsvear i bakgrunden

Lite info om du är sugen;

Vi klättrade på ett helrep och hade ett halvrep som släprep. Hade varsin säck som vi hissade på repl; 3,4 och 6. 2 liter vatten, 5 Cliffbars, en chokladkaka, 4 mackor var.
Klippan får sol på förmiddagen och verkar torka snabbt (som allt i Lofoten) ca 15 grader, perfekt!
1 #3, 2 #2, 2 #1, 2# 0.75, 2 #0.5 camalots, 2 röda, 1 grå, 2 gula, 2 gröna och 1 blå alien, 6 st 60 cm slingor, 6 vanliga. Lagom för oss, saknade ingenting förutom på slutet av repl.7, då hade det varit fint med en # 4 eller en till #3.

Anmarsch: Det tog oss ca 2 h att komma till insteget, parkera vid Kalle och vik av höger in på stigen som går på vänster sida om Kallevattnet. Stigen blir mindre och mindre efter vattnet och vi höll oss över svahällarna så mycket det gick. Sen är det en del brant gräsklättring och lite scrambling för att komma upp till insteget, inte stället att halka på, men tar man det lugnt så är det inte så otäckt som det ser ut från början.
Det går att fylla vatten bra 100 m innan insteget om man är där tidigt på säsongen.

Repl 1: 5 Man kan börja på vilken sida av det stora blocket, förra gången började vi på höger sida, denna gång på vänster sida. Tror höger var bättre.
Repl. 2: 6- Travers runt hörn till vänster, upp i sprickan och sen travers till vänster igen, lite tunt säkrat, men bättre än det ser ut. Små Aliens är bra..
Repl. 3: 7- Det finns en liten hylla på mitten, tror det kan vara skönt att dela upp den på två. Hilde klättrade den vänstra sprickan från hyllan och den var definitivt inte 7-, närmare 7. Den högra ska tydligen vara lättare.
Repl. 4: 7 Tung spricka, hade varit skönt med jamhandskar, jag klättrade för långt, hade ingenting kvar att göra stand med i den breda sprickan där nere.
Repl. 5: 6, Hildes repl, kommer inte ihåg den alls...
Repl. 6 7- Inte så svår kanske 6-6+, det är inte kaminklättring utan stäm och jamklättring, sen upp i ett flackt hörn upp höger. Kul klättring!
Repl. 7: 6+ Upp i dieder, lite blött när vi var där, men gick väldigt bra att stämma förbi, tror det vara lättare att stämma sig förbi istället för att klättra i hörnat. Lite cruxigt att ta sig ut vänster under taket, men kolla efter fotsteg.
Repl. 8. 6- Mer som 5+, jag tog den vänstra vägen, lite stora block men det är ok. Lite svårläst, men klättra upp till en liten vägg med flera olika sprickor. Här börjar klippkvaliten att ge sig, med mer lösa block och flackare terräng.
Repl. 9: 5, Hilde klättrade upp i vänsterkant och sen uppåt mot höger.
Repl. 10: 5, står konstigt i föraren, klättrade upp sprickan rakt upp och sen ner igen för att sen bara traversera bort höger, bättre att bara följa formationen till höger upp i hörnet och sen bort för att slippa repdrag.
Repl. 11: 4, upp på höger sida av blocket, lätt och kul klättring, ganska mycket routefinding.
Repl. 12: 4 Drog ihop de här reporna, satte inga säkringar, tror repdraget hade blivit mördande annars. Kul klättring.
Repl. 13:3
Repl. 14 Fira ner till kammen och bort till stand under pinnakeln, fasta kilar
Repl. 15 Läskig. Säkringar i början, men inte de sista 20 metrarna. Jag gick ut vänster i de små sprickorna (finns inga säkringar, sorry det där med poor nuts är bara att glömma.) och tog sen två svasteg ut mot areten, tydligen ska det vara lättare att klättra på areten hela vägen.
Här kan man även fira ner mot höger och klättra upp i det branta gräset istället.
Repl. 16 Runda klippan och upp mot höger, sen bara hitta lättaste vägen upp i det branta gräset

Nedstigning: En 30 meters firning från toppen på fasta kilar ner mot Henningsvearhållet, så kom vi ner i ett liten pass, scrambling upp på nästa pinnakel och sen scrambling ner på andra sidan. Lite brant gräs i början men det blir bättre snabbt. Där börjar rännan, vi gick ner ca 200m och började sen skråa ut höger på nersidan av Vågakallen. Håll höjd är ett mantra att komma ihåg, det är lätt att luras neråt även om man inte vill komma för högt. Skulle nog gått ner lite till för att komma ut på grässluttingen under tidigare istället för att scrambla på vissa ställen som vi fick göra. Har man inte gått nedstigningen från Vågakallen tidigare så är det bra att hålla koll på passet som skymtar bort höger när man kommit runt kanten under Vågakallen. Stigen går under klipphällarna och är underbar att komma fram till. 2,5-3 h tog nedstigningen och då stressade vi inte.

Vi klättrade på 15 h bil till bil och tog det väldigt lugnt hela turen mot första gången då det tog oss 24.




2011-06-22

Inte lätt att göra rätt






















Hoppas att Hallinden inte ser ut så här hemma just nu

Sitter i ett regnigt Lofoten med en växande frustration och klätterabstinens och väntar på det lovade finvädret.

Fick mail från John om att det har varit en hel del felparkeringar vid Hallinden och att markägaren inte kommit förbi med sin traktor. Inte så bra och speciellt inte med en stundande midsommarhelg.

I föraren står det att man ska parkera in på en liten ficka på höger sida när man svänger in mot Ingalsröd.
Det har givetvis ändrats över åren och det nya bättre är att parkera vid Hallinden station där det finns en stor och fin asfalterad parkering.
Inte lätt att göra rätt, så kolla gärna accessdatabasen innan du ska ut och sätta din drömled.

Ha en fin midsommar!

2011-06-17

De små och stora sakerna





















Larsas smycken gjorde hela dagen!

Det finns saker i livet som är extra bra,
små stunder som etsar sig fast,
gester från vänner som värmer,
den där låten som känns helt rätt
basen som vibrerar i kroppen i bilen
planer om att åka iväg
en puss på kinden
vinden i håret på toppen av klippan
trötthet i kroppen efter en lång klätterdag
ett glas kallt vitt vin
plocka in sin egenodlade sallad till middagen

ja, listan är för lång för att avhandla här.
Hilde gav mig en bok hon hade gjort till mig; En bok om små, og STÖRRE, og STORE Gleder. Gledeboken är till för att fyllas i till den är toppfull med stora, små och även VÄLDIGT stora eller VÄLDIGT små gleder.

Så känns mitt liv just nu, man skulle kunna tro att det inte hänt någonting alls på sistone, men det är tvärtom. När det händer för mycket bra så lever jag på det, lagrar det närmast hjärtat, fyller på med energi och lever ett eget liv. Bara med och för mig.

Jag har fått varit på långtursmodus med Hilde
varit i Stugun och haft 5-dagars kurs med Storumans folkhögskola
Fått smittas av Katrins underbara skratt
klättrat fjällturer i Stugun
sjösatt vår nya kajak
gjort upp planer om semester
Kjerag/Lofoten/Dolomiterna/Frankrike beroende på YR
sagt JA när Petter frågat
Just nu känns livet extra bra


2011-05-28

Ett öppet brev

Kära immunförsvar,

jag skriver detta för att jag tillsammans med min kropp anser att vi har blivit felbehandlade.
Visserligen fick vi tre veckor i USA med god hälsa, men efter det så har det varit under all kritik.
Bara för att vi tog semester så ser jag inte det vara skäligt att ni på immunförsvaret ska ha ännu mer ledighet. Om jag inte har fel så sammanfaller er semesterperiod oftast med höst eller vinter.

Ska det fortsätta så här så föreslår jag att ni borde föra en mer restriktiv invandrarpolitik och inte låta alla bakterier och virus få uppehållstillstånd. Visserligen ser jag mig som en öppen och välkomnande person, men vissa begränsningar måste jag dock än ha.

Jag har skött mina sömnvanor, med genomsnittlig sömn på mer än 10 h/natt, exemplarisk. Jag har haft ett måttligt alkoholintag, även om det har varit ett visst intag när vi har haft besök, dock ej över hälsovådligt, samt haft en varierande kost med mycket frukt och grönsaker.
Även ett försök med vitlök, ingefära, vitaminpiller, nässköljning och flertalet andra desperata metoder visar sig ha ett liten påverkan på er.

Då jag avser att ha vissa lite större projekt i sommar och höst så går det inte i linje med den sjukdomsbild som ni vill ha. Kombinationen av sänkt kondition, tilltäppta luftvägar, igengrodda luftrör samt hosta går inte stick i sträv med min ambition att vara i god klätterform.

Jag anser att jag har gjort mitt bästa för att blidka er men det verkar som om vi inte är av samma uppfattning. Finns det någonting som gör att vi kan komma till en förlikning?
Med förhållandet 3:1 i sjuk/friskt tillstånd så tycker jag i alla fall att vi kunde förhandla oss till det omvända.

Jag ser fram emot er svar snarast,

Mvh/
Hanna och hennes kropp

2011-05-19

Ulorna stängt igen!

Pratade med Johan Svensson efter lite tvetydig information på Accessdatabasen och Bohusläns Klätterklubbs hemsida.

Men för tillfället är HELA Ulorna stängt för klättring till boet är lokaliserat, för att sen ha möjlighet att öppna upp de delar som inte stör i häckningen.

Det sitter tre flång nya skyltar uppsatta, de boende är informerade och snälla, klättra inte på Ulorna!
Spread the word..

2011-05-17

Dammat av skelettet






















Glatt gäng på väg hem från Hallinden

-Bra jobbat!!
Det kommer från Petter långt nere på marken någonstans och jag hör honom bara diffust.
-Hm, är inte uppe vid toppen än, tänker inte ta ut någonting i förskott mumlar jag för mig själv.
Klättrar med yttersta försiktighet upp de sista metrarna innan jag släpper ut ett litet glädjetjut.

Min eviga följeslagare Gå på pumpen har nu avbetats och glädjen sprider sig i kroppen.
Det är en konstig led, inte särskilt svår, men jag måste ha is i magen för att avslappnat ta mig förbi laybacken där jag två gånger trillat upp och ner.

Igår så tänkte jag på vad Malin Holmberg sa till mig sista gången jag trillade; kolla in flytten så att du kan dem ordentligt.
Jag har bara klättrat upp och mer fokuserat på att komma upp än faktiskt komma ihåg vad det är jag har gjort för att komma upp.
Det gjorde jag igår, hittade hur jag skulle göra. Grepp för grepp, steg för steg. Ny beta. Ingen layback. Bara sprickklättring.

Det gick bättre.
Går nu runt med bubblor i kroppen. Jag skulle vilja spara den känslan. Känsla av lugn, kontroll och fokus när jag klättrar blandat med den bubblande känslan efteråt. Ha den i en flaska för att ta en klunk inför svåra leder.
Går det att köpa någonstans?

2011-05-15

Gå på pumpen




























Ett annat försök, ett annat år

Klättrar stelt och ryckigt uppåt,
kroppen vill inte vara med, den är trött
sakta tar jag mig uppåt på min nemesis; Gå på pumpen
det går så lätt på topprep, känns enkelt
men nu leder jag
och kroppen kommer ihåg de två senaste gångerna

Hur jag trillat långt, upp och ner
slagit i ryggen, tappat luften
kroppen kommer ihåg
och det är som om hela kroppen stretar emot
stretar emot min vilja att kunna klättra smidigt genom cruxet
jag kommer närmre
känner pulsen stiga
håller hårdare i greppen
klättrar stelare
tills jag står där mitt i allt och säger.. ta..

Nu hoppas jag på fint väder för imorgon
för imorgon tänker jag inte säga ta.

2011-05-09

När är man för gammal?





















Full fokus på åttor

Har haft en grundkurs för Klättertorpet i helgen, strålande sol, trevliga elever, inga huggormsbett. Mycket härligt folk på campingen och en dundermiddag med bastubad hos Petters mamma Stina som precis köpt hus 10 minuter från oss. Lammstek, bubbel och rabarderpaj på de första rabarberna.
En superfin helg helt enkelt.

- Vad har varit dina äldsta elever?
Förvånad över den direkt frågan så får jag tänka en stund och sen lite tvekande svara; ni...
- Jaha, ja jag funderade på om vi var helt galna som vill lära oss klättra så här pass sent i livet.

Kerstins raka fråga fick mig att fundera, kan man vara för gammal för att börja klättra och hur inspirerande det är när människor inte är rädda för att utforska nya saker.
Stina följde med ut och klättrade förra helgen med galant resultat, det visar att även efter pensionen så kan det vara passande att börja.
Är det så att man blir latare eller räddare för nya saker när man blir äldre?
Eller är känslan över att det redan är för sent större?

Jag hoppas att jag fortsätter prova nya saker fram till min pension och efter den med för den delen..

2011-05-06

Så lite så lite




























Petter spanar efter nästa grepp..

Det behövs så lite
för att känna ro
bli glad
glömma bort sin 8-dagars-arbetsvecka

Har inte alls varit sugen på att klättra sen vi kom hem
tror det har haft någonting med bakterier i kroppen att göra
blir inte sugen på att klättra när jag är sjuk

Men igår när jag stog på jobbet så kände jag det helt plötsligt;
suget efter granit!
En snabb sväng till Häller och Mallorol innan solen försvann
hostade och var tvungen att stanna för att hämta andan några gånger

glad och med ro i kroppen
firar ner för en torr Canapé
nu vill jag vara frisk!