Hilde och Björn-Eivind väntar på finväder
Den är stor, mäktig och vacker.
Brant, spetsig med så många fina linjer att välja mellan.
Den har legat inbäddad i ett tjockt moln mest hela tiden sen vi kom, men några glimtar har vi fått.
Vi har varit uppe vid väggen en gång och nästan blivit överväldigade av den.
Duggregnet landar på tältduken där vi ligger under Blåmannen eller Store Blåmann som norrmännen envisas att säga.
Vi ligger och väntar på att dimman ska lätta, duggregnet ska sluta så att vi kan få komma upp och börja klättra på den led vi väntat på; Ultima Thule. Vi vill friklättra, kanske ett mål lite högt satt, men vågar man inte satsa så får man inga svar.
Hilde och Björn-Eivind på väg upp till Store Blåmann, Ultima Thule går i skiftet mellan mörk och ljust i vänster kant
Planen är att klättra på natten för att få den underbara midnattssolen att värma oss lite. Det är kallt uppe vid väggen i skuggan. Snön kyler och utandningsluften kondenseras.
Vi försöker få lite sömn innan vi går upp för att kompensera för den stundande vakna natten, men det går inte riktigt och rastlösheten tar över.
Prognosen säger klart och jag tänker att man får findagar eller nätter tilldelade till sig. Tar man inte vara på dem så är de borta för alltid.
Vår dag på Storpillaren var en sån dag, ett uppehåll som var för oss.
Det här är en till sån natt som vi måste ta, det ska bli sämre väder igen och Björn-Eivind som är med för att ta bilder ska åka hem dagen efter. Vi har mindre än ett dygn på oss.
Den första replängden är som att simma i en flod och friklättra kruxet på leden (8) är helt otänkbart, så det blir för Hilde att aida upp.
Hon sliter och blir blöt men solen kommer runt molnen och ger ett magiskt ljus.
Hilde strax efter traversen på 3:e repl, njutandes av solen
Vi får köra fast det är blött på sina ställen, lite tråkigt då vi hade hoppats på att få ett seriöst försök på att få friklättra. Vi försöker hålla motivationen uppe trots att det är blött, trillar på andra replängden (7-) som ska vara den lättaste då fötterna är täckta av blött mojs.
Utsikten är enastående och det går inte annat än att le. Det är mitt i natten redan och vi klättrar i full sol, himlen är klarblå och molnen som har rumsterat runt toppen i flera dagar är som bortblåsta. Inte ett enda så långt ögat kan nå.
Hilde smyger uppför 3:e replängden (7) och det börjar kännas som vår natt, förutom min mage som inte vill vara med. Misstänker vattenpåfyllet vid insteget men vet inte vad det är som ger mig en känsla av att vilja spy. Inte akut, men som en svart skugga som följer efter.
Hilde följer på 4:e repl.
Vi delar upp den 3:e replängden i två efter rekommendation från Magnus och nästa (7+/8-) är min. Superfin klättring och helt plötsligt står jag på cruxet.
Tunna, grunda fingerslots. Ser hur jag ska göra för att det ska gå vägen.
Jag ska bara få upp foten där. På det där bra fotsteget.
Pumpen kommer smygandes och jag försöker. Backar ner igen. Provar igen.
Ger allt jag har, men det är inte tillräckligt, jag hänger i repet och tittar upp. Björn-Eivind ler och jag ger allt ännu en gång, den här gången med lite bättre resultat.
Om jag bara hade tagit i liiite till hade det gått tänker jag på standplatsen. men vet innerst inne att jag gav allt och att jag inte hade lite till att ge.
Natten går och Hilde gör en hjälteinsats på repl. 5 (8-), hon slinter av på cruxet med foten, emn gör det på direkten efter och sliter sig upp i det blöta diedret ivrigt påhejjad av BE som hänger med kameran i högsta hugg. Jag provar att följa i god stil, men är för trött och inte lika motiverad som Hilde att jobba mig förbi alla blöta fingerjam.
Tittar upp på nästa replängd som med är blöt (8-) och musten går ur mig.
-Hilde???
- Ja, det kan jag..
Hon rackar upp och ger sig i väg, friklättrandes det som går och tar sig med varierande aidtekniker förbi det som är för blött. Funderar på att stoppa fingrarna i halsen för att slippa känslan av illamåendet, men är inte så lockad av det. Antagligen för att det inte skulle komma upp så mycket. En halv powerbar och några bitar av powerbar blocks är allt som finns i magen. Mer ville den inte ta emot.
Den sista repländen är min och jag gläder mig, har läst att den är bökig och att man gärna skulle vilja ha en camalot #4. BE säger att det inte stämmer och jag blir nästan lite nedstämd, hade sett fram emot lite kroppsklättring till motsats till de tunna diedrerna som dominerat leden hitills.
Lite bökigt är det, lite blött, många handjam och lite bred klättring (men verkligen fint utan #4) och med repdrag står jag äntligen på toppen. Det är mitt på dagen och ögonen börjar ge vika.
Det var den här natten vi fick, sen kom regnet igen. När vi sent omsider får krypa ner mellan lakanen i bergshuset hemma hos Magnus och Thomas så somnar jag innan ögonlocken har fallit på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar