Tillsammans

High five för Linda och Brolle som lärde sig vad det betyder att vara ett replag

Underbar och rolig dag igår på Skälefjäll tillsammans med Jonas Paulsson. Hade tänkte att åka till Hallinden själv för att clogga och jumarera, lite Yosemite träning helt enkelt, när det pep till i telefonen. Gick inte att motstå.

Har fått frågan hela sommaren om jag fått klättrat mycket. Får svara ärligt varje gång; Nä du, knappt nått alls, jag är inte ens intresserad av att klättra på sommaren. Alltid fått en förvånad min till svars. Men i takt med att temperaturen sjunker så ökar mitt klättersug. Nu vill jag bara klättra.

Jag och Jonas diskuterade två intressanta saker igår medan solen värmde våra ryggar på stora stenen vid Skälefjäll efter en fin klätterdag.
Det ena var varför soloklättring upprör så många människor, och det andra var att känslan av att vara två.

När jag började klättra så var en stor del av klättringen för mig att vara 2 stycken i ett replag. Känslan av att sitta på toppen av den led man lett upp och säkra upp sin andreman. Lite trött och stolt. Se leendet på den andra när toppen närmade sig. Gemenskapen och banden som blir mellan två när man blir rädd, glad, arg eller ledsen, allt beroende på hur klättringen gick under dagen. Att vara ute tillsammans. Att klättra tillsammans.

För min del så är det inte så ofta det händer längre och fler med mig känns det som. Det åker upp topprep på den tilltänkta leden, eller så får den andre rensa leden för att båda vill leda. Nu så är det effektivitet som gäller och det är sällan som jag följer om det bara är en vanlig kort replängd. Det känns som fokusen har ändrats till den mer egoistiska sidan av klättringen. Fokusering på jaget och prestationen. Den egna upplevelsen istället för den delade.

Kanske därför jag tycker om att klättra långturer så mycket. Känslan av att vara ett replag ute på äventyr. Klättring tillsammans. Det krävs två för att komma upp och det är en upplevelse som man delar. Blev så glad när jag såg ett norsk replag göra En liten bit granit och fortsättningen på Hassan Chop i två replängder med stand ovanför En liten bit granit. Tänker att det finns hopp om replagstraditionen.

Tar du hand om din klippa?

Blommor som fick stanna, Ulamertorssuaq, Grönland

Byxorna kavlas upp, underställströjan åker av och till slut även linnet.

Solen värmer på Häller och medans Petter och Wulf klurar ut projektet på stora väggen hänger jag upp ett cloggrep på Mallorol.

Det är skönt att bara röra sig på varm klippa och flyttar vidare repet till Chapman när jag ser dem; grästuvorna.

Som nybliven klättrare och medlem i Örebro Klätterklubb så fanns det inte på världskartan att inte dyka upp på städdagarna i Rosendal där det putsades, fejades och rensades.

Ett beteende som följt med mig sen dess och många som har varit i närheten vet att det ofta kommer grästuvor flygandes när jag klättrar.

För min del så är det mer inspirerande att klättra en led som är ren och utan små grästuvor som sticker upp eller mossa brevid och speciellt för nästa person som ska klättra.

Jag kan inte låta bli, pillar på lavarna vid instegen på Häller, pillar på mossan på Skälefjäll, rycker oskyldiga ormbunkar men roligast är grästuvor..

Klättrar rakt upp på insteget till Chapman istället för att traversera in och det är då jag inser att en av de mest klättrade lederna på Häller är full av grästuvor.

Håller våra klippor på att växa igen eller är det så att engagemanget att pyssla om våra klippor är på väg att försvinna?

Så det här är en uppmaning till er alla; ta hand om era klippor!

Plocka upp skräp som inte är ditt, borsta bort lava, pilla bort mossa, dra bort grästuvor och håll klipporna fina. För visst är de värda det?

Nu åker jag snart till Indian Creek och tyvärr så är det varken lavar, mossor eller grästuvor i sprickorna där..

Hålla sig kvar

Att hålla sig kvar

- Det jag gillar med bouldring är att det inte är lika mycket prestationskrav som kilklättring. Det gör inte så mycket om jag inte klarar en boulder, du ska bara veta hur många boulders jag har lämnat och gått vidare.

Det finns en poäng i Linas tanke om att bouldra, att det är mera lek i det och mindre prestationsinriktat.

Helgen har varit helt fantastikt även om den solen som YR lovade tidigt i veckan inte var framma så mycket. Lina, Lina, Henke och Ajja fann varsin sängplats och var sugna på att bouldra och förgyllde helgen.

Jag funderade lite på mitt förhållande till prestation och klättring. För många år sen hade jag sjukt prestationsångest, i.o.m att jag blev sponsrad, syntes mer på bilder i tidningar osv.

Min glädje av att klättra byttes ut mot känslan av att jag borde klättra de svåra lederna, att folk förväntade sig att jag skulle vara så bra som de trodde, att jag "borde" klara den här leden för att den har en viss grad.

Fick mycket småpikar om "du som är så bra vill väl inte klättra med mig", hörde på omvägar om folk som blev glada för de klarade den där blå leden som jag inte klarade inomhus och massa andra konstiga saker.

Jag brottades ganska mycket med min motivation till att klättra och hade svårt att axla den förväntningen som jag själv la på mig.

Lina och Lina med sikte på Hogen

Vändpunkten blev att jag blev medveten om att jag faktiskt grämde mig att klättra bland folk och bestämde mig för att ändra på det. Skrev en lång ticklist på leder i Bohus som jag skulle prova. Allt från 6- till 9- som jag tyckte var lite läskiga eller som jag hade förväntningar på.

Om jag ärligt gav dem ett försök på led så fick jag stryka dem från listan, oavsett om jag klarade dem eller inte. Allt för att släppa lite på kravet att klara dem.

Jag kan fortfarande brottas med mig själv, men mest för att jag så gärna vill klara någonting istället för vara orolig för vad någon annan ska tro. Jag kan fortfarande bli lite nervös för det okända eller för det kända istället för att bara ta det som det kommer.

Den här helgen har verkligen varit lek och så mycket glädje. Den känslan i kroppen som jag alltid vill ska vara där; glädje, oändlig glädje över att klättra och en god uppdrift som de säger i norge.

Utan prestation och med bara en padda och vänner.

Isläget i Munkedal

Jag sladdar in på parkeringen, ofrivilligt, och försöker hålla mig på benen med halkan mot kängorna. Småjoggar in så pudrsnön yr för att kolla in isläget i Munkeldal tills astman säger ifrån. Har tyvärr en tid att passa för att affären ska öppnas.
Tar en bild och joggar vidare; så här är för er alla som är nyfikna och är lediga i helgen!





























Det första fallet man kommer till





























Längst in i hörnet




























Precis till vänster den förra, behöver nog lite mera tid :)





























Längst bort, det forsar fortfarande vatten bakom

Nya berg finns det överallt

I vintras promenerade vi förbi den här klippan, men det tog oss ett tag att komma dit igen.
Igår med varm höstsol värmandes i ryggen satte vi upp två topprep för en kort klättersession med kul klättring, blir blött och lite löst, men äventyrligt.

Vi såg spår efter andra som varit där före oss, fastsatt kil, ansade kaprifoler och lite träd.
Vet att våra finnar var där en sväng, men misstänkte att de inte hade lagt ner det jobbet för en dags klättring och det såg ut som rensningen var förra året (?). Tänkte att det kanske var Rask, då det är runt knuten till honom, men mötte honom promenerandes på vägen hem och han visste att det hade suttit några borstar, men det var inte hans.

Nu vill jag inte trampa i klaveret om det är någon som inte har klättrat färdigt sina projekt, så om du har Fågelviken kärt om ditt hjärta, hör gärna av dig...

0,5 liter av själslig lycka

Det har gått i ett sista tiden.
Mycket jobb, mycket folk.
Lite klättring, lite ensamtid.

Den enda lediga dagen så duggregnar det, vi besöker Mörkrets hjärta, Jappe och Ullis nya projektklippa.

Rastlösheten kryper runt i kroppen,
börjar härja i magtrakten,
äter upp mig inifrån
lämnar mig med ett svart hål som jag inte vet vad jag ska fylla med.

Hilde och Jonas klättrar på Första kretsen 7+/8- (?) den enda leden som är gådd på klippan.
Jag toppar en gång, underbar klättring, brant, handjam, delikat teknisk klättring, knälås, stora grepp, tunna sprickor.

Men det hjälper inte. Det inne i mig lugnar inte ner sig.

Jag har med en tom Nalgeneflaska och går ut i skogen ensam. Sätter mig mitt bland blåbärsrisen och plockar istället. Lyssnar på vinden, fåglarna, tar in lugnet och låter mig fyllas av det i takt med att flaskan fylls.

Vid halvlitern är jag helt återställd. Lugn, glad, fylld av energi. Jag plockar vidare och övergår till att bli girig, lite stressad över att jag har missat något blåbär, vill plocka snabbare, vill ha mer.

Går tillbaka, toppar en gång till fylld med energi och med uppbackning från Hilde och Jonas med vilda säkringsbeta så ger jag mig iväg uppåt igen.
Med lugn i kroppen och viss nervositet så smyger jag upp bland knälåsen, handjammen, får nästan till alla säkrinsbeta och så står jag till slut på toppen med så mycket bubblande energi och glädje i kroppen.

Fylld av någonting annat.
Själslig lycka

STOPP!

Ring 112!

Telefonen ligger i mitt topplock!

Jag slänger av mig ryggsäcken, tar ett gigantiskt språng över diket och tänker inte ens att jag har på mig flipflops när jag börjar springa ut på klöveråkern.

Min två klätterkurselever, Sophia och Jill ser ytterst förvånade ut, eller kanske mer förskräckta på mig men gör som jag säger och börjar leta efter min telefon.

Kanske ser de lite rädda ut för jag är i färd att springa rakt mot en flock ungkalvar som har rymt från sin hage. De är nu på lyckoruset av att vara fria och kommer i full fart springande över åkern. Gräset flyger, svansarna står rakt upp i luften och de är på väg rakt mot stora vägen i full galopp.

Jag viftar med armarna som en väderkvarn och våra ögon möts, vi springer rakt mot varandra och de verkar inte ha för avsikt att låta en liten plutt låta stå i vägen för deras rymningsplan. Tillslut inser de att jag nog ändå är envisare än dem och de viker av i en båge och jag viker av och styr deras väg helt runt om.

Sen fick Ståckhålmsflickorna lära sig ett och annat både om hur man klättrar tvårepors och hur man tar hand om lösa ungtjurar. Lite gammal hedlig lantlära.

En andremans dilemma

Fjärde klätterdagen på, Hallinden då Jossan säger; Du, jag skulle vilja göra General.. toppade den förra året en snabbis..

-Ja, kör hårt!

Hm, ska jag säga att hon kanske borde toppa in starten, den är ju ganska läskig och inte allt för bra säkrad..?

-Vill du känna på den på topp först?

Helvete, jag har ju lovat att jag aldrig ska rekomendera någon att bara hoppa på den utan ha kollat början... men även lovat mig att aldrig psyka ner någon..

-Nej, jag kör nog bara på en gång.

-Perfekt!

Ahh, hoppas det går bra.. Jossan är stabil och lugn.. det går nog bra.. igår fick hon Electric att se ut som 5+...

Lite nervöst säkrar jag Jossan som smyger uppför starten. Hon upptäcker att säkringarna inte är så bra, men lugnt och metodiskt klättrar hon förbi med is i magen och det är då frågan dyker upp.

Vad är andremannens uppgift? Att skydda förstemannen från eventuella benbrott? Att peppa trots vetskapen om skada?

Hade jag avrådit Jossan från att bara köra så hade jag peppat ner henne och vi hade gått runt och toppat den först. Det värsta jag vet är att bli nerpsykad. Inte bli trodd, samtidigt som jag inte vill stå inför ett eventuellt benbrott för att säkringarna är dåliga.

Nu gled ju Jossan uppför starten som en försiktig vessla, det gick bra och jag kunde torka bort handsvetten så fort hon la den första bra kilen. Skönt.

Minnen från en tid som flytt

Sitter och pillar med vår hemsida och bläddrar igenom bilder från alla våra resor. Tanken är att vi ska kunna fylla ut inspirationssidan ut till bredden, ett oändligt arbete i tid.

Två tankar dyker snabbt upp;

Hur har jag, som mest känner mig liten och rädd mest hela tiden lyckats samla mod och styrka till så många fina äventyr?

Varför försvinner minnen så fort?

Kollade igenom alla blogginlägg med etikett USA och höll på att svimma av alla minnet som sköljde över mig. Jag har nästan hunnit glömma hur vår dag på Nosen var, hur varmt det var på Salathé, hur mycket jag älskar Indian Creek och det suger till i restarmen. Längtar efter att få vara skitig, dödstrött, öm i hela kroppen, full av nya intryck, sår på händerna, spruckna nagelband, lukta svett, vänta på nästa klätterdag och vara ledig.

Men så kommer jag på att det är ju så jag har det nu, här hemma.
Tittar ut genom fönstret
dags att ut och leka
Lilla rädda jag och Bohuslän

Ulorna riskerar att stängas!

Ulorna är ett magiskt ställe med perfekt klippa, sandstrand, hav och vackra linjer.

Dessvärre så finns det fåglar som tycker om att bygga bo och för dem är det mycket viktigare att få fortplanta sig än för oss att få klättra vårt projekt.

Så därför vill jag uppmana ALLA som har planer på att klättra på Ulorna i helgen att inte fullfölja sina planer. Det har noterats att det finns störningskänsliga häckningsplatser som fågelskådarna håller ett vaksamt öga på och speciellt denna helgen som kommer.

Så snälla, snälla, snälla klättra INTE på Ulorna, iallfall denna helg tills vi vet hur känsligt det är med häckningsplatserna.

Det vore oturligt om Ulorna skulle stängas på helårsbasis bli ett fågelskyddområde.

Sprid gärna detta till alla som kan tänkas komma till bohuslän den här helgen!

Tackar och bockar, lovar att återkomma så snart jag vet lite mer..

Ur led är tiden

Hur fort skulle du köra? På väg hem till oss..

Inget är sig likt här i Brodalen

Vägverket verkar lika förvirrade som den helikoptern som landade mitt i centrum (he he fyndigt va, gissa er till vart centrum i Brodalen är..) härom morgonen till allas förvåning.

Petter på sitt nya projekt på Buråsen, brant, rent, svårt och vackert!

Jag hann knappt ta av mig långkalsongerna i processen för våren innan det var tvunget att slita fram flipflopsen för att fötterna inte skulle grillas.

Hur kan det redan vara för varmt för att klättra i solen?

Både snoken och ryggen visade en lätt ton av laxrosa (Petters vackra beskrivning på min färgton) efter besök på Buråsen igår.

Bladen har inte ens hunnit titta fram innan det är dags att söka sig till skuggan, vart är världen på väg?

Nu drar vi till Skälefjäll för att inspektera skuggan.

Ha en fin dag!

Vårskakis

Spanar på vad som är torrt på Vettekullen

- Ska vi åka till Häller eller Vettekullen?

Petter funderar en stund.. - Vettekullen, jag orkar bara motivera mig på Vettekullen en, kanske två gånger på våren, så då kan jag lika gärna lura mig själv idag..

Tänkte jag skulle lära mig av mitt misstag på Häller och snörade kängorna och på med damasker, här ska det minsann inte bli några blöta fötter!
Våren är på väg med stormsteg, knappt en decimeter snö på väg upp till Vettekulle och jag kände mig verkligen som en friluftsfjant, här hade det verkligen inte behövs mer än mina favoriter, guide Tennien.

Vi hade en snabb visit på klippan, men hann klättra allt som var torrt. Lite skakigt att lägga kil igen, crimparna tycks ha krympt och vet inte om friktionen under klätterskorna kändes lite annorlunda med























Om det är någon som saknar en klättersko och en keps så finns det att återfås hos oss på Klättertorpet!

Det som är torrt på Vettekullen för tillfället var; Tröttmössans Tystnad 6-, For you 5+, Trinda tår och trånga tofflor 7-, Nästan som Debiloff.. 7-, Physical graffiti 7-

Men igår var det lite sol och jag vet att så fort solen är framme så torkar det upp väldigt snabbt på fler leder.. även om det kanske var lite väl blött på de andra lederna

Insnöad?

Kanske har mina tankar varit lite enkelspåriga så här under vintern,

eller som min syster Jessica sa (som håller koll på mig genom bloggen)

- Isklättring, isklättring och isklättring, det har inte varit så mycket annat..

Jaja, nu håller jag på att tina i takt med våren

Utby i söndags, Ulorna i tisdags och Häller igår.

Ajja med lilleman Noa var på besök och åkte hem på förmiddagen, så jag packade cinchen och rep för lite clogging.

-Pucko, hur tänkte du egentligen?

-Har inte du jobbat i friluftsbutik? Skulle du råda dina kunder att knata i 20 cm blötsnö i 5.10 Guide Tennie? Nä, tänkte väl det.. när du har fina kängor som håller tätt och dessutom packade du precis undan damaskerna..

Väl på toppen så är det varmare att knata runt barfota och så fort jag får ner fötterna i klätterskorna så vaknar jag igen.

Tinar.

Njuter av ensamheten

solen, lätt vind, blå himmel.

Det är ovant att clogga, jag klättrar försiktigt.

Lite rädd, inte lika koncentrerad som om jag skulle sola, men ändå med känslan av att sola. Inte lika avslappnad som på led, men ändå med ett rep, så försiktigt smyger jag upp för Mallorol så många gånger som jag önskar.

Sitter på toppen och låter strumporna halvtorka innan jag nöjt klampar hem genom snön.

Mallorol går att klättra, lika så Chapman, Trampolin, Djurgårdsfärjan, kanske fler, tittade inte så noga.

På Torline, Internationalen, Hajen och Canapé forsar det vatten.

Glöm inte ordentliga skor och damasker..

Klätternördar av rang

Mallorol, mars -06

Det har gått bra den här hösten, trots att det har varit kasst väder. Det har gått bra, tänker att jag kan vara lycklig utan att få klättra hela tiden.

Att jag kan göra andra saker som får mig att må bra, jag är inte en slav under adrenalinet och klätterflytt.

Jag är inte en sån där inbiten klätterjunkie som bara tänker klättring, känner klättring, pratar klättring, lever klättring. En sån som kan varje flytt på alla leder, vet alla grader på leder i närområdet. Håller mig uppdaterad på vad andra klättrar jorden runt, vet att Black Diamond har kommit med en ny karbin.

Petter leker med barnens julklapp

Det har gått bra den här hösten trots allt, i helgen firade vi jul med hela familjen, väldigt trevligt att träffa hela familjen med tillhörande barn. Förra helgen besökte jag stora staden på andra kusten. Hälsade på Hanna-Kajsa, gjorde örhängen, drack vitvin och sånt som normala människor gör. Visserligen fick jag ett så bra pass på Karbin att jag knappt kunde knyta händerna två dagar senare, men jag har hållt mig lugn. Sysselsatt mig.

Petter för snabbvisit på Häller

Så kommer söndagsmorgon och sol. Det börjar rycka i kroppen.

Min syster med barn och sambo är på väg för att besöka oss.

Solen skiner, det är precis runt noll grader, frosten ligger med ett tjockt täcke över världen.

Jessica ringer och meddelar att de borde dyka upp om drygt en timme.

Petter och jag tittar på varandra.

-Hinner vi?

Vi lämnar frukosten som den står, skyndar ut, packar väskan och startar bilen.

Klätterjunkie i solen

Det är där och då i bilen på väg till Häller med en timmes frist innan det dyker upp besök, inser jag det, jag är nog beroende ändå.

Bara en led säger jag till Petter, jag blir lycklig om jag bara får klättra Mallorol en gång...

Jag med, kommer det från Petter och jag vet att jag har en allierad i mitt sökande efter lite lycka.

Vi ställer klockan och hinner precis en gång var på Trampolin innan klockan ringer, dags att packa ihop!

Inser att det är inte det att jag inte är en lycklig Hanna om jag inte får klättra, det är bara det att jag blir lyckligare.

Bulta hela bohuslän boys?

Bultar eller inte, vad tycker du?

Bohusläns klätterklubb hade ett litet extra möte i lördags, väldigt trevligt med mycket folk och god fika, kakfaten stannade hos mig varje gång och lite till.
Anledningen till att samlas en lördagskväll med massa gott känt folk var inte bara nöje utan lite nytta med.

Det heta ämnet för kvällen var hurvida vi klättrare och därmed Bohusläns KK ska ställa sig till bultandet på våra kära berg.
Själv är jag splittrad, vet inte om jag står på totalt-bultförbuds-sidan eller låt-det-vara-som det-har-varit-sidan.

Bohuslän är för mig ett ställe med unik klippa med perfekt granit och så många sprickor att underhålla mig i en livstid. Det är därför jag vill vara här, bo här och klättra här. Alla leder har en speciell betydelse för mig, varje spricka bjuder på någonting unikt och en total upplevelse.

Kommer fortfarande ihåg min första tur hit, med hyrbil och en överpeppad tillrest från UmeåKarin vid ratten, nu skulle vi minsann våga oss på ett besök till sprickmeccat.

Vi avverkade alla fyra klassiska 6-, Villskudd utan dubbelrep trots rådet från Rikard i stugan, livrädd på cruxet på Prismaster där jag stog still i säkert 45 minuter medans solen sänkte sig i granskogen, svetten och de djupa andetagen under taket på Mallorol och slitet på Bergkirstis polska.

Nöjda åkte vi hem till andra delar av Sverige, nu hade vi blivit riktiga klättrare.

Lite av den känslan vill jag ska bevaras i denna del av Sverige. Att det ska finnas en liten del där traditionen att lägga egna säkringar bevaras, lite Peak Distrikt, där steget till att våga åka dit är lite längre och större än att åka till Aspen och klättra de lätta fina bultade lederna.

Att komma ihåg namnet på de leder jag klättrar, att ha en vördnadsfull blick upp mot Minaret när jag besöker Häller.

Det är på intet sätt jag inte tycker det är kul att klättra de bultade lederna som finns här, jag får en pirrande känsla varje gång jag klättrar Berberis eller Gamzatti på Skälefjäll.

Däremot så beskrev en kund som kom in idag så bra. (nyinflyttad till Oslo, men infödd bohuslänning)
-Nä sportklättringen har tagit död på min klätterlust i Oslo. Det är bara jugg på jugg, crimp på crimp och det är bara graderna på leden jag kommer ihåg.

Jag klipper med glädje Petters statiska repstumpar han har satt upp på nästan varje led på Branta väggen på Hallinden, men jag är helt emot bultade ankare där, så som sagt jag vet inte ens själv vart jag står. Om det ska sitta bultade ankare på varje led i hela Bohuslän så blir det en allt för stor summa att hålla efter när de börjar bli dåliga och med tanke på de flesta klättrarnas engagemang för klubbverksamhet så ser ju inte det så ljust ut.

Jag vill bocka, buga och ge en lång varm applåd för alla de klättrare som lägger ner sin tid idellt på klubbverksamhet, tack för att ni orkar. Hoppas inte ni ska behöva lägga bultunderhåll på era axlar med.

Vad står du?

Oskar nöjd efter bakåtvolt

Jag fick en minisemester förra veckan, med ledigt på tisdag onsdag, och det blev två otroligt bra dagar i Bohuslän.
Jag är lite knäppt funtad av och till.
Lite stressad över att inte ha någon bestämd att klättra med, sjukgymnasttid på onsdagsmorgon och barnkalas på onsdagskvällen kändes som helt oöverstigliga hinder och jag övervägde att stanna hemma i stan.

Tack och lov kom jag på bättre tankar, jag blir nästan lite rädd för mig själv hur enkelspårig mina tankebanor blir.
Som tur var kom jag iväg och hade en underbar dag på Hallinden tillsammans med Linus, Inge, Oskar och Ankan.
Lika glad varje gång branta väggen överraskar med kvalitetsleder och jag älskar in och utmarschen över ängen. Det är någonting magiskt med Hallindens stora vägg som majestätiskt reser sig från ängen.






















Ankans första bakåtvolt på länge

Onsdagen var en själarenare för en stressad stadsbo.

Långfrukost vid stugan.
Morgondopp i Välseröd ensam med spegelblankt vatten, torka naken i solen.
Skälefjällsäventyr tillsammans med Anders Spång, denne man som glädjer oss alla.
Kvällsdopp i havet med lekar tillsammans med Ankan och Oskar.
Engångsgrill och solnedgång.

Jag gick med ett stort leende på läpparna på Fjällsport hela dageni torsdags.

Vem är du glad i?

Dom senaste dagarna har, av olika anledningar, lett till diskutioner om hur vi som människor påverkar varandra både både positivt och negativt.

Lars frågade mig när jag stog efter jobbet i måndags och väntade på Petter som skulle komma och hämta mig om jag var nykär och efter lite betänkte tid så svarade jag faktiskt ja.
Jag är nog lite nykär i Petter.
Det finns många människor jag är glad i (för att sno lite norska utryck, men jag tycker att det är så bra) och jag vill att alla dom ska få veta det, även om jag är allt för dålig på att berätta det och jag är extra glad i Petter.

Så idag kan väl du känna efter vem du är extra glad i och berätta det till personen i fråga?

Nu ska jag springa till vårdcentralen för att få mina misstankar bekräftade om ett boreliabett i knävecket, håll tummarna att det inte är det.

Stor kram till alla

Sverigesommar

Linus som stolt husägare

Tiden räcker inte riktigt till i mitt liv, iallafall inte till att göra en massa småsaker, tex som att skriva här.
Det gör ingenting har jag kommit på för istället gör jag någonting som får mig att må bra; träffar vänner jag tycker om och försöker vara ute och klättra så mycket som möjligt.

Den gångna helgen var väldigt trevlig, jag åkte upp tillsammans med Henrik Sjökvist och tillhörande diskution om livet och val vi gör.
Hilde och Linus hade väntat med middagen tills jag dök upp, sill med färsk potatis och lite vin och Hanna-Kajsa dök upp lagom till efterrätten.

Hanna-Kajsa i värmen som nästan var outhärdlig

Livet kan kännas så olika meningsfullt, men i fredagen bjöd på en riktigt högkvalitativ dag, sov morgon, yoga innan frukost i solen, en väldigt trevlig dag med HK på Skälefjäll.
En känsla av totalt lugn och välbefinnande, lite vad jag behövde innan en helg med nybörjarkurs.

Kvällen toppades med ett telefonsamtal från Alexanderssons pöjk, Oskar ringer, hemkommen från USA och bjuder in sig själv på middag hemma hos oss.
Det var bara att ringa och förvarna en ovetande Stefan om att Hilde, Magnus och Oskar skulle dimpa ner.
En sen kväll med ännu lite mer alkohol skulle fått Toffe att få utbrista; inte instruktörsmässigt Mellin när jag halvfull försökte tänka ut vad jag skulle ha med mig för morgondagen.




























Andreas och Josefine i gassande sol

Jag var en trafikfara på morgonen när jag hämtade Magnus, men det blev bättre ut under dagen, kanske för att instruktörsrollen kräver det?

Nu räcker inte tiden igen, så nu ska jag gå och lägga mig och får försöka imorgon med uppdatering om en blåsig dag på Hallinden med Petter idag.

Vad är det med blåst som gör att man blir så oändligt mycket mer sliten förresten?
Idag har det tjutit hela dagen i öronen, jag hade på mig mina fina örhängen som jag fick av HK i försenad födelsedagspresent och dom genererade en vindturbulens i öronen, kanske därför..

Möhippehelg

Det är tomt i huvudet.

Jag somnade på soffan efter jobbet och var djupt nere i sömnens förädiska landskap när ett bekant ljud obönhörligt knackar på min drömvärld.
Det är Hilde som ringer för att fråga om den frågan som har hängt i luften sen hon fick veta att det är torrt på Kjerag.
Det känns lite overkligt att bestämma oss för att köra nästa helg om vädret håller i sig. Tanken har hela tiden varit att vi skulle åka dit i juli, augusti någongång för det är då det brukar vara torrt och helt plötsligt så närmade det si med stormsteg.
Förhoppningen är att klättra Hoka Hey (vad annars, klättrar några svenskar någonting annat på Kjerag?) fritt på en dag, vi får se hur det går.
Här har jag retat Ann-Sofie och Lina för om var nervösa inför Mongejura och helt plötsligt blev jag lite nervös själv och var tvungen att plocka fram guidboken.
Det kommer att bli en lååång dag, visserligen är den kortare, ja, ja, några replängder kortare iallafall än Mongjura, men avsevärt mycket svårare.

Jag är fortfarande helt borta och tog en sväng till Clara och Patrik för att försöka vakna till lite.

Clara och Oskar finklädda inför sin examen

I fredags var Clara färdig med sina läkarstudier och det blev en liten fest på gården utanför oss med hela klättergänget samlat.
Det låter lite cliche, men jag kan inte förstå att det har gått så fort, Clara började läsa till läkare när jag och Petter flyttade till Göteborg och det känns inte som om det var så länge sen.

Möhippesamling

Efter jobbet så blev jag upp plockad av Lina, Jessica och Jossan för att åka ut till Hönö för att fortsätta dagen på Linas möhippa.
Hönö är verkligen underbart på kvällen när det är varmt, badkläderna åkte på så fort vi kom ut till vårt läger och två dopp svalkade av oss lite.
Dom tre badkrukorna Lina, Lina och jag stog kvar på klippkanten och funderade om det verkligen var ett så smart drag att hoppa i det kalla vattnet. Lina kunde inte låta bli att ge vår soon to be married Lina en knuff i ryggen och då var jag snabb att ge Lina själv en knuff och jag skulle vilja se hennes ansiktsuttryck ändras från triumf till kraftig förvåning.
Det blev grillning, vindrickande och gitarrspelande med sång till och en väldigt trevlig kväll.

Lina visar hur glad hon är i Walker

Både Henrik och Linus var med och förgyllde kvällen med gitarrspelande och improviserade låtar, de två mest populära för kvällen var nog "tjejsnack och kiss" samt "varmt fast det ente ens äär juni" som hann över gå till "varmt föör att vara juni" på skånska.
Det blev inte sängdags förrens solen höll på att gå upp så min och Hildes plan om klättring på söndagen försköts till långt in på kvällen efter en middagslur hemma hos oss.

Sömning morgongäster

En nyfriserad Jonas dök upp med Massih och Stefan på söndagskvällen men jag var så trött så ögonen gick i kors. När whiskeyflaskan åkte fram på bordet så var det dags för mig att inta horisontalläge och återfå kontakten med John Blund, det gick fort..

Trots att jag knappt klarade av att hålla ögonlocken uppe på Fjällsport så sprack planen om att komma i säng tidigt igår. Stefan hade en imponerande vighetsuppvisning som fick mig känna mig gammal och stel. Split, spagat, gå upp i handstående, väldigt höga sparka, ja allt utfördes på vardagsrumsgolvet och efter det kändes det som att lite träning skulle vara bra.
Det blev ett pass styrketräning medans Petter och Stefan satt och smidde USA planer och sen, av någon anledning, så blev det en joggingtur med Petter efter det.
Jag vet inte riktigt vad det var som tog åt mig, men när Petter och Stefan gick upp tidigt i morse för att åka till Bohuslän så var jag inte kontaktbar.

Eller som Petter sa på telefon;
- Jag försökte säga hejdå men allt jag såg var rullande ögonvitor när du försökte svara..

Trött kropp

Hilde gör framsteg på repcoilingen

Lyxhelg mitt i veckan ännu en gång, efter sovmorgon så hämtade jag Hilde för en tur upp till Bohuslän går.


Solen stekte och termometern visade en bra bit över 20 grader så det blev Skälefjäll som fick bidra med svalka.
Kroppen ville inte riktigt vara med, inget hugg i kroppen direkt, inte förrens vi gjorde Jamsprickan nr 2 som jag bara älskar.
Ja, just det, det är för att det är massor av handjam på den.
Det finns någon konstig koppling i min kropp mellan handjam och lyckohormoner, någon borde forska på det där hur det kan hänga ihop.
Jag blir helt speedad av att få lägga några härliga handjam, det kan inte vara normalt?

Varma, glada och galna

Idag blev det Hallinden och vi fick pisk på Gå på pumpen, Hilde gjorde en heroisk insats på den skarpa änden med jordens längsta fall med en rippande blå alien.

Solen stekte och det blev en sväng till Konsum för glassinköp och sen havet som avslutning på vår minihelg.
Lägenheten stog tom när jag kom hem så det fick bli en springtur. Jag har nästan kommit överens med springningen, men bara nästan. Det krävs fortfarande pulsklocka, Petters löparshorts (fast han inte vet att jag lånar dom, men jag känner mig faktiskt snabbare i dom..) och hög snabb musik i öronen för att jag ska orka ta mig runt.
Så fort en låt tar slut så går det oerhört mycket trögare, jag tror det är för då hör jag helt plötsligt hur mycket jag flåsar.

En trevlig avslutning på kvällen med Katrin som ska bo här några dagar och dagens citat från Åsa, som nästan nybliven förälder.
Hon lät snuvig på telefon så jag frågade om hon var sjuk, jo det hade hon ju varit.

-Vad tråkigt..
-Nja, nu är det ju bara att vänja sig att vara förkyld några år framöver..