2011-07-29

Med brinnande fackla uppåt.






















Bästa utsikten över Baugen

Vi vaknar helt färdiga efter den låånga dagen på Blåmannen. Kroppen värker, lederna vill inte riktigt vara med. Såren på fingrar och händer värker. Fötterna är ömma. Ögonen vill bara sova mer.

Om vi ska få gjort något de två sista dagarna så är det nu det ska ske. Så vi packar väskan. Tar bussen ut till Grötfjord, avverkar anmarschen upp till Holländarehyttan, försöker sova bland alla inkommande gäster mitt i natten, går ner på snön till insteget, snör på oss skorna, klättrar Thanatos i skiftande väder.
Första replängden klättrar Hilde fel, andra replängden regnar det på mig när jag förskräckt förbannar vårt extremt slimmade rack, den tredje replängden är tyvärr blöt, men på det fjärde händer det.




























Spanar upp mot Thanatos på Baugen


Jamhandskarna är tejpade, motivationen har ökar och jag sneglar upp mot den spricka som jag hört så mycket historier om. Ser hur den ringlar sig som en orm uppför den lätt överhängande skölden.
Jag ger mig iväg, lite för koncentrerad men det släpper när jag får börja kämpa. I ledbeskrivningen står det nått om hand/fistjam och jag har en bild hur det ska se ut. Den stämmer inte med verkligheten.

Vi har slimmat racket för vi trodde inte vi skulle få klättrat nått, YR sa regn och vi tog med 2 blå, 2 gula (ifall det skulle bli Thanatos) och en av varje av de resterande och ett minimerat kilset då vi råkat bli av med 4 kilar.
Jag letar efter fistsprickan men hittar den inte, istället så har jag tighta handjam i en flärad spricka. Desperat letar jag efter den röda eller gröna som vi lämnade kvar på sängen.

Jamhandskarna går sönder, korvar sig mitt på handen, men jag har inte tid att fixa det, inte tid att släppa en hand för att riva av dem. Jammar mig desperat upp och lyckas med nöd och näppe komma upp de sista metrarna innan stand då pumpen har spridit sig i hela kroppen.
Kravlar upp till nästa hylla och skriker glatt; Lägg av!
Hanna-Thanatos 1-0, tack för att du inte vände på facklan.

2011-07-22

Ta den natt som kom





















Hilde och Björn-Eivind väntar på finväder

Den är stor, mäktig och vacker.
Brant, spetsig med så många fina linjer att välja mellan.
Den har legat inbäddad i ett tjockt moln mest hela tiden sen vi kom, men några glimtar har vi fått.
Vi har varit uppe vid väggen en gång och nästan blivit överväldigade av den.

Duggregnet landar på tältduken där vi ligger under Blåmannen eller Store Blåmann som norrmännen envisas att säga.
Vi ligger och väntar på att dimman ska lätta, duggregnet ska sluta så att vi kan få komma upp och börja klättra på den led vi väntat på; Ultima Thule. Vi vill friklättra, kanske ett mål lite högt satt, men vågar man inte satsa så får man inga svar.






















Hilde och Björn-Eivind på väg upp till Store Blåmann, Ultima Thule går i skiftet mellan mörk och ljust i vänster kant

Planen är att klättra på natten för att få den underbara midnattssolen att värma oss lite. Det är kallt uppe vid väggen i skuggan. Snön kyler och utandningsluften kondenseras.
Vi försöker få lite sömn innan vi går upp för att kompensera för den stundande vakna natten, men det går inte riktigt och rastlösheten tar över.

Prognosen säger klart och jag tänker att man får findagar eller nätter tilldelade till sig. Tar man inte vara på dem så är de borta för alltid.
Vår dag på Storpillaren var en sån dag, ett uppehåll som var för oss.

Det här är en till sån natt som vi måste ta, det ska bli sämre väder igen och Björn-Eivind som är med för att ta bilder ska åka hem dagen efter. Vi har mindre än ett dygn på oss.
Den första replängden är som att simma i en flod och friklättra kruxet på leden (8) är helt otänkbart, så det blir för Hilde att aida upp.
Hon sliter och blir blöt men solen kommer runt molnen och ger ett magiskt ljus.





















Hilde strax efter traversen på 3:e repl, njutandes av solen


Vi får köra fast det är blött på sina ställen, lite tråkigt då vi hade hoppats på att få ett seriöst försök på att få friklättra. Vi försöker hålla motivationen uppe trots att det är blött, trillar på andra replängden (7-) som ska vara den lättaste då fötterna är täckta av blött mojs.

Utsikten är enastående och det går inte annat än att le. Det är mitt i natten redan och vi klättrar i full sol, himlen är klarblå och molnen som har rumsterat runt toppen i flera dagar är som bortblåsta. Inte ett enda så långt ögat kan nå.

Hilde smyger uppför 3:e replängden (7) och det börjar kännas som vår natt, förutom min mage som inte vill vara med. Misstänker vattenpåfyllet vid insteget men vet inte vad det är som ger mig en känsla av att vilja spy. Inte akut, men som en svart skugga som följer efter.





















Hilde följer på 4:e repl.


Vi delar upp den 3:e replängden i två efter rekommendation från Magnus och nästa (7+/8-) är min. Superfin klättring och helt plötsligt står jag på cruxet.
Tunna, grunda fingerslots. Ser hur jag ska göra för att det ska gå vägen.
Jag ska bara få upp foten där. På det där bra fotsteget.
Pumpen kommer smygandes och jag försöker. Backar ner igen. Provar igen.
Ger allt jag har, men det är inte tillräckligt, jag hänger i repet och tittar upp. Björn-Eivind ler och jag ger allt ännu en gång, den här gången med lite bättre resultat.
Om jag bara hade tagit i liiite till hade det gått tänker jag på standplatsen. men vet innerst inne att jag gav allt och att jag inte hade lite till att ge.

Natten går och Hilde gör en hjälteinsats på repl. 5 (8-), hon slinter av på cruxet med foten, emn gör det på direkten efter och sliter sig upp i det blöta diedret ivrigt påhejjad av BE som hänger med kameran i högsta hugg. Jag provar att följa i god stil, men är för trött och inte lika motiverad som Hilde att jobba mig förbi alla blöta fingerjam.
Tittar upp på nästa replängd som med är blöt (8-) och musten går ur mig.
-Hilde???
- Ja, det kan jag..

Hon rackar upp och ger sig i väg, friklättrandes det som går och tar sig med varierande aidtekniker förbi det som är för blött. Funderar på att stoppa fingrarna i halsen för att slippa känslan av illamåendet, men är inte så lockad av det. Antagligen för att det inte skulle komma upp så mycket. En halv powerbar och några bitar av powerbar blocks är allt som finns i magen. Mer ville den inte ta emot.

Den sista repländen är min och jag gläder mig, har läst att den är bökig och att man gärna skulle vilja ha en camalot #4. BE säger att det inte stämmer och jag blir nästan lite nedstämd, hade sett fram emot lite kroppsklättring till motsats till de tunna diedrerna som dominerat leden hitills.

Lite bökigt är det, lite blött, många handjam och lite bred klättring (men verkligen fint utan #4) och med repdrag står jag äntligen på toppen. Det är mitt på dagen och ögonen börjar ge vika.
Det var den här natten vi fick, sen kom regnet igen. När vi sent omsider får krypa ner mellan lakanen i bergshuset hemma hos Magnus och Thomas så somnar jag innan ögonlocken har fallit på plats.

2011-07-14

Resfeber




























Någon annan har väntat i Uddevalla

Det är en speciell känsla som infinner sig när jag är på resa
först så slår resfebern till
nu på senare år så slår den nästan knockout på mig
sen kommer lugnet
så fort jag tagit första steget på resan så blir jag lugn
sätter mig ner och tittar på folk
följer med i strömmen

Det är en speciell känsla att resa
imorgon börjar förhoppningsvis vår resa mot blå himmel
granit och klättring på Ultima Thule.
Det är lite så det känns nu, lite resfeber
men sen kommer lugnet.

2011-07-07

Blå himmel på Blåmannen?






















Engla försöker svalka sig lite

Tiden går fort
fick besök av syster Tuva, Simen och Engla
Engla fyllde 5 år precis
tiden går allt för fort
det är så uppenbart när tiden mäts med ett liv som växer.
Underbart att få träffa dem och få lite av den energi som fanns som barn























Katrin och Jon i allt för varmt klätterväder

Tiden går fort
Kommer hem från jobbet
åker ut till Hamburgö för att träffa Katrin och Jon
klättrar ytterst lite
badar i havet
äter god middag med vin
öppnar fönsterna på vid gavel och somnar snabbt


Kommer hem från jobbet
cyklar för att hälsa på Oskar som köpt hus på andra sidan kullen
stannar och plockar massor hallon
husesyn hos Oskar
vi cyklar och badar i havet
klockan är tio, himlen färgas röd och det är fortfarande varmt
torkar på de ljumma granithällarna
cyklar hemåt
stannar och plockar massa smultron

Imorgon åker jag och Hilde till Tromsö och hoppas YR inte har rätt så vi kan få klättra lite på Blåmannen.

2011-07-04




























Vågakallen har mössa, fönstret från fiskehuset hos Emma

Lofoten,
smakar på mina minnen från alla turer till Lofoten
de flesta är söta
kryddiga
saltstänkta
men några är bittra

Petter och Oskar står redo för vår 23h bilfärd mot norr när jag dyblöt kom hem från att ha hållit en grundkurs i regn.
Bilen är packad, maten är inköpt, bensinen fylld, det är bara jag som saknas och lite mer av det som jag borde ha haft med mig. Hilde flyger upp om några dagar.

-Äsch, jag glömde att ta med mig min nya fina ullunderställströja från Houdini... vi har inte hunnit långt, men tillräckligt för att inte vända.
-Oj då, glömde nog hjälmen med.. ja ja..
-Åh, ja.. vindjackan ligger kvar i andra bilen..
- nej.., vattensystemet, jag som hatar att ha vanliga vattenflaskor i ryggsäcken när jag klättrar
-åh, helvete.. selen... inte bra det här..

Vi kommer närmare och mitt hjärta bankar fortare och fortare. Lofoten är magiskt och jag är kär, den välkända siluetten av Presten, bergen som fortsätter ut mot Å inhöljda i moln, det turkosa havet, vita stranden, Henningsvear.
Det smakar sött.





























Arild Meyer, the man, the myth, the legend, Mr Lofoten smyger upp för Tromsöexpressen.

Som tur är så var Helen och Jonas barmhärtiga nog att låna ut ett helt kit av nödvändiga saker för en klätteresa; hjälm, sele, vindjacka och vattensystem.
Petter och Oskar drar till Freya första dagen och jag ringer Arild, Mr Lofoten och min lärare när vi gick på Lofotens Folkehöyskole.
- Hallå Arild, det är Hanna Mellin..
- Nemän HEJ, det var inte igår..
- Vill du klättra Vestpillaren imorgon?
- JA! Har egentligen ett byggprojekt som jag borde göra så jag vill väldigt gärna komma ut och klättra.

Vädret ser dock inte så lovande ut och vi bränner av Tromsö expressen på en timme innan Arild packar ihop och återgår till sitt byggprojekt. Är så taggad på att klättra så att jag håller på att skaka av klippan. Jag skojar inte.
Arild, som nu har hunnit fylla 62 och alltid är lika taggad på att klättra, kommer med sin karaktäristiska härmning av svenska; Lugna ner dig..
Sjukt inspirerande att få komma ut med Arild, så vill jag bli när jag är 62!

Vädret är dock inte lika inspirerande, duggregn och 10 grader.
I tre dagar.
Gamla minnen om frustration om väntan på bra väder, för att inte tala om nutid.
YR säger sol, himlen nåt annat.
Det smakar bittert.























Jag försöker hitta säkringar till traversen på Korståget

Hilde kommer med finvädret, iallafall klätterbart väder och klätterivern slår nästan över.
Vi får två superfina dagar på Presten och en fin uppvärming till Storpillaren som är vårt stora mål.
Korståget går som ett tåg, vi smyger uppför sva och jag blir påmind om hur sjukt bra friktionen är här. Makalöst!
Så på fötterna så går det bra, du har klarat det här i dina gamla 5.10 Diamond för 9 år sen, det klarar du. Stå på föttena!
Det är som ett mantra när jag följer Hilde på Korstågets cruxrepa, svadrottning är vad hon är Hilde. Dessutom modig när hon skippar förarens rekommendation att gå ut höger till taket för säkring utan ränner rakt upp istället. Alltid lika imponerad över hennes svaklättringsmod. Ge mig någonting brett och bökigt, det kommer jag alltid uppför och njuter tom, men det här skrämmer skiter ur mig. Konstigt.

När vädret ser ostabilt ut nästa dag så satsar vi på Vestpillaren och jag har glömt bort hur fin den leden är. Fin granit, fina sprickor, långa repor (vi gjorde den i 7 istället för 10), utsikten och framför allt underbar klättring.
Det börjar dugga på mig när jag drar ihop 6:an och 7:an, vi blir inneslutna i molnen och jag får en tanke i bakhuvudet på en gång.
Slutsvaet.
Inte någonting jag vill göra om, klättra slutsvaet med repdrag i regn men det gick.

Det smakar sött och stänk av salt.
Mitt hjärta bankar för Lofoten.

2011-07-01

Lofotenklättring, Storpillaren






















Petter och Oskar spanar in sin linje på Storpillaren

"This is a climb you won't tell your parents about. Some very good and physical pitches on the pillar, but surrounded by deadly climbing and scrambling both on the approach and in particular on the last two pitches. The arete layback on pitch 15 is neither protected nor trivial. Do not trend leftwards on the last grass pitch. The correct way up (slightly to the right of the pillar)is just a little bit more solid though, according to locals. The descent is long and slightly less dangerous than the approach... I do not recommend this route - it is dangerous."

Hilde läser kommentarerna på vårt utdrag från Rockfaxs ledbeskrivning över Storpillaren när vi trötta sakta tar oss utåt i Djupfjorden. Mot vila och rödvin.
Benen vill knappt bära mig efter anspänningarna från gräsbackarna på nedstigningen. Jag har gått returen en gång tidigare, då med Mathias och Petter för 8 år sen, då kändes det inte så här skräckinjagande att gå ner eller upp för den delen heller. Antar att min känsla för att springa i branta gräsbackar inte är lika fingertoppskänslig längre. Närmare som en elefant i ett glashus.

-Fan, vad bra vi är Hilde!
Vi klarade det, slant inte på anmarschen, klarade att klättra alla repor i fritt och överlevde nedstigningen. Ledsen att jag är en sån kyckling när det gäller att gå nerför i gräsbacke...
Leendet sprider sig är vi går längst vägen tillbaka till campen, midnattssolen färgar världen orange och värmer trots att timmen är sen.
En high-five och jag ser att Hilde har det lika bra som jag.




























Oskar följer på Genus Locy medans jag kämpar mig uppåt från storhyllan

Vi har haft en underbar lugn dag på Storpillaren, lyckats fria alla repor i ett svep, vi är lyckliga men trötta och Hilde börjar med; ett skepp kommer lastat med rosmarinmarinerade lammkotletter... drömmen om god mat hägrar, de torra mackorna med jordnötssmör klibbandes i gomen har inte riktigt mättat under dagen.
Vi stapplar in mot tälten, dricker lite rödvin, trycker pastaresterna och stupar i säng, en fin dag i bergen.
När vi vaknar så är det inte länge innan dropparna smattrar mot tältduken och tid för ihoppackning och lyxfrukost hos Emma och Kristin erbjuds.

Storpillaren är inte alls så illa som kommentaren på Rocksfax anger även om jag måste erkänna att när jag stog där mitt på svat på repl.16 så önskade jag innerligt att det satt en bult mitt framför näsan.
Hilde som startade sin klätterdag med knappt ha sovit och vridit sig i magsmärtor spyr två gånger innan vi börjar klättra.
-Vi går in och ser hur det går kommer det från en sammanbiten Hilde på morgonen.
-Vi ser hur get går, kanske du får ta lite mer ansvar och leda lite mer säger Hilde bland buskarna.
-Vi klättrar upp till Storhyllan så ser vi hur det går, säger Hilde vid insteget

Tanken på att gå ner samma väg som vi gick upp finns inte i min vildaste fantasi och jag blir glad när Hilde verkar med på att fortsätta uppåt. Dagen flyter på, fin klippkvalité med sjukt bra friktion. Jag får replängden från Storhyllan och sliter, blir pumpad, önskar att jag hade mina fina gula jamhandskar men kommer till slut upp helt färdig.
Timmarna går och metrarna kvar blir färre. Vi har en fin dag, utsikten är enastående, fikar på standplatserna och Hilde ser ut att må bättre. Vi är nästan uppe, nu ska vi bara upp de två sista replängderna.

- Har du lust att ta den här replängden säger Hilde och undviker att titta uppåt mot pinnakeln och svat.
Det finns inte så många andra svar än nej, men det är klart att jag gör.
-Om det inte känns bra så kan du komma ner så provar jag säger Hilde och jag ger mig iväg.

Jag får in lite säkringar i början och ser brottet efter blocket som hamnade på Rapp för många år sen. Kommer upp till svat och går ut och känner på areten. Kritar på lite mer. Känner på den några gånger. Tittar upp på de närmsta metrarna utan säkring. Det lämnar ett stort vitt handavtryck runt kanten, men den får inte sällskap av fler.

Jag klättrar dit som Oskar har sagt till Hilde tolv gånger att hon inte ska klättra; ut till vänster i hopp om de "poor nuts" som det står om i föraren.
Kanske var det en hänvisning om en sammandragen hos männen som klättrat leden innan, inte hittar jag någonting som antyder till säkring iallafall. Försökte gräva ut en microspricka med kilpetaren, men inser idiotion med det och slutar. En dålig microkil, i klippa som smulas sönder under kilpetaren, i sidled försämrar bara saken.

Kritar upp och kör ner naglarna i den enda lilla crimpen som finns, börjar traversera mot areten som hägrar två flytt bort. Känner på de små fotstegen. Tänker på den utomordentliga friktionen. Tittar ner mot sista säkringen. Går tillbaka. Så håller jag på tills pulsen gått upp och ner igen, panikkänslan lika så. Helt plötsligt är jag över och därmed illamåendet.

Nu är det bara lite gräsklättring kvar.
Sen är det bara lite brant gräsbacke nerför kvar,
sen ska vi bara hitta bort längst Vågakallens sida,
sen är det bara att komma ner till stigen och ner till platt mark,
sen är det bara ut längst Djupfjorden,
sen är det bara lite asfalt innan vi är hemma igen,
sen klarade vi det, Hilde och jag.






















Hilde på väg neråt från toppen med Henningsvear i bakgrunden

Lite info om du är sugen;

Vi klättrade på ett helrep och hade ett halvrep som släprep. Hade varsin säck som vi hissade på repl; 3,4 och 6. 2 liter vatten, 5 Cliffbars, en chokladkaka, 4 mackor var.
Klippan får sol på förmiddagen och verkar torka snabbt (som allt i Lofoten) ca 15 grader, perfekt!
1 #3, 2 #2, 2 #1, 2# 0.75, 2 #0.5 camalots, 2 röda, 1 grå, 2 gula, 2 gröna och 1 blå alien, 6 st 60 cm slingor, 6 vanliga. Lagom för oss, saknade ingenting förutom på slutet av repl.7, då hade det varit fint med en # 4 eller en till #3.

Anmarsch: Det tog oss ca 2 h att komma till insteget, parkera vid Kalle och vik av höger in på stigen som går på vänster sida om Kallevattnet. Stigen blir mindre och mindre efter vattnet och vi höll oss över svahällarna så mycket det gick. Sen är det en del brant gräsklättring och lite scrambling för att komma upp till insteget, inte stället att halka på, men tar man det lugnt så är det inte så otäckt som det ser ut från början.
Det går att fylla vatten bra 100 m innan insteget om man är där tidigt på säsongen.

Repl 1: 5 Man kan börja på vilken sida av det stora blocket, förra gången började vi på höger sida, denna gång på vänster sida. Tror höger var bättre.
Repl. 2: 6- Travers runt hörn till vänster, upp i sprickan och sen travers till vänster igen, lite tunt säkrat, men bättre än det ser ut. Små Aliens är bra..
Repl. 3: 7- Det finns en liten hylla på mitten, tror det kan vara skönt att dela upp den på två. Hilde klättrade den vänstra sprickan från hyllan och den var definitivt inte 7-, närmare 7. Den högra ska tydligen vara lättare.
Repl. 4: 7 Tung spricka, hade varit skönt med jamhandskar, jag klättrade för långt, hade ingenting kvar att göra stand med i den breda sprickan där nere.
Repl. 5: 6, Hildes repl, kommer inte ihåg den alls...
Repl. 6 7- Inte så svår kanske 6-6+, det är inte kaminklättring utan stäm och jamklättring, sen upp i ett flackt hörn upp höger. Kul klättring!
Repl. 7: 6+ Upp i dieder, lite blött när vi var där, men gick väldigt bra att stämma förbi, tror det vara lättare att stämma sig förbi istället för att klättra i hörnat. Lite cruxigt att ta sig ut vänster under taket, men kolla efter fotsteg.
Repl. 8. 6- Mer som 5+, jag tog den vänstra vägen, lite stora block men det är ok. Lite svårläst, men klättra upp till en liten vägg med flera olika sprickor. Här börjar klippkvaliten att ge sig, med mer lösa block och flackare terräng.
Repl. 9: 5, Hilde klättrade upp i vänsterkant och sen uppåt mot höger.
Repl. 10: 5, står konstigt i föraren, klättrade upp sprickan rakt upp och sen ner igen för att sen bara traversera bort höger, bättre att bara följa formationen till höger upp i hörnet och sen bort för att slippa repdrag.
Repl. 11: 4, upp på höger sida av blocket, lätt och kul klättring, ganska mycket routefinding.
Repl. 12: 4 Drog ihop de här reporna, satte inga säkringar, tror repdraget hade blivit mördande annars. Kul klättring.
Repl. 13:3
Repl. 14 Fira ner till kammen och bort till stand under pinnakeln, fasta kilar
Repl. 15 Läskig. Säkringar i början, men inte de sista 20 metrarna. Jag gick ut vänster i de små sprickorna (finns inga säkringar, sorry det där med poor nuts är bara att glömma.) och tog sen två svasteg ut mot areten, tydligen ska det vara lättare att klättra på areten hela vägen.
Här kan man även fira ner mot höger och klättra upp i det branta gräset istället.
Repl. 16 Runda klippan och upp mot höger, sen bara hitta lättaste vägen upp i det branta gräset

Nedstigning: En 30 meters firning från toppen på fasta kilar ner mot Henningsvearhållet, så kom vi ner i ett liten pass, scrambling upp på nästa pinnakel och sen scrambling ner på andra sidan. Lite brant gräs i början men det blir bättre snabbt. Där börjar rännan, vi gick ner ca 200m och började sen skråa ut höger på nersidan av Vågakallen. Håll höjd är ett mantra att komma ihåg, det är lätt att luras neråt även om man inte vill komma för högt. Skulle nog gått ner lite till för att komma ut på grässluttingen under tidigare istället för att scrambla på vissa ställen som vi fick göra. Har man inte gått nedstigningen från Vågakallen tidigare så är det bra att hålla koll på passet som skymtar bort höger när man kommit runt kanten under Vågakallen. Stigen går under klipphällarna och är underbar att komma fram till. 2,5-3 h tog nedstigningen och då stressade vi inte.

Vi klättrade på 15 h bil till bil och tog det väldigt lugnt hela turen mot första gången då det tog oss 24.