2009-11-30

Argbiggan kommer till stan





























Paddling funkade inte

Jag vaknar sent fredags morgon.
Ledig
Petter jobbar, han försvann från sängen vid fem tiden på morgonen.
Solen skiner in genom fönstret, men någonting är fel.

arg
ilsk
sur
förbannad
putt
irriterad

Hela jag bubblar inombords, en molande känsla i kroppen som inte försvinner.
Solen byts ut mot gråa moln och duggregn.
Dagen blir inte bättre.

Det finns inget och ingen att skylla på, nej jag ska INTE ha mens, Petter är helt oskyldig, jag har ingen aning om vart känslan kommer ifrån.
En känsla som jag väldigt sällan har i kroppen.






















Hela gänget leker ivrigt bort sin höstdepression

Det hjälpte inte att försöka paddla bort känslan, trots att jag verkligen tog i för kung och fosterland ute bland blåst och vind.
Det finns bara en lösning; åka in till stan och dricka rödvin med Lina och Henke som snällt tog emot en ilsk Hanna.






























Emma gottar sig över solens sällskap

Lördag morgon, solen skiner bakom molnen och det är fortfarande en bubblande känsla, men nu av lycka, nervositet, iver, nästan lite exstas.
Telefonen går varm och sen bestäms dagens resemål; Hönö, det brukar nästan alltid funka om det kommer lite vind.























Snygg-Lina jobbar på snygga hälkrokar

Det börjar regna innan jag har fått på mig klätterskorna och det blir en vilostund inne i fågelhusen innan tålamoden tryter och vi knyter på dem igen och låter vinden jaga bort det blöta.
Solen kommer fram och lekstugan står öppen för lycka. Vi leker till solen går ner och dagen avslutas med middag med Magnus och Katrin.
Jag misstänker att mitt humör kommer från granitabstinens, någon som känner igen sig?






















Solen sista strålar

Nu är jag lycklig
fri från ilska
granit under fötterna
kall om fingrarna
hel
det håller kanske till nästa soldag?

2009-11-19

Arrivedici pompa calcare




























Petter, sjukt glad över att hitta tufor i Terminal

TERMINAL

Hotellnatt i Finale Ligure, frukost och sen är suget på att klättra stort. Med den tunga föraren över Oltrefinale (nya Finale, som är utvecklat på senare år) så parkar vi under Terminal, första klippan. Solen gömmer sig bakom molnen och höstens färger täcker hela dalen Val Pennavaire.

Målet var att bara klättra tre stjärniga leder och åka till olika klippor varje dag. Terminal skulle jag gärna åka tillbaka till, det är en stor klippa med mycket leder. Kul klättring med fyrkantig klippa med tufor som har växt över den fyrkantiga klippan.
Området runt Finale har egentligen allt att erbjuda; överhäng, sva, långa leder, korta leder, crimpers, stora hål, tufor, fyrkantiga grepp, lätta leder och allt för svåra leder, så det är bara att välja! Tror det finns ca 2000 leder så det finns att välja mellan..





























Petter på väg ner till Red Up, förbi 1200-tals kyrklig lämning

RED UP

Högre upp i dalen Val Pennavaire ligger Red Up, tufor utlovades så efter frukost på det nyfunna B&B i Cisano sul Neva åkte vi uppåt. Och uppåt och upp i himlen. Molnen låg tunga långt nedanför oss, magiskt med höstfärgerna i kombo med dimma.






















Jag försöker smälta in i omgivningen


Det går vandringsleder förbi området och det är förstårligt, otroligt vackert att bara vara i området, att få klättra var ett privilegie..




























Petter, nästan framme vid Red Up

Inser att jag bara har en klätterbild från resan, en taskig rumpbild på Petter. Sorry för det, nog för att Petters rumpa är söt, men men det blir bara en massa andra tråkiga bilder.
Red Up är mycket mindre än vad jag hade föreställt mig, hade jag varit 8a klättrare hade utvalet varit större, men med gårdagens mjölksyra kvar i armarna vågar jag mig inte upp på någonting svårare än 7a.
Väldigt vackert, men kommer inte få ett besök till nästa gång, det räcker med ett besök.




























Petter som en mörk plump så fort jag försöker ta bild..

MONTE CUCCO, FENIA O ANFITEATRO

Vi lämnar vår vackra dal och åker ner mot Finale igen. Efter att ha inte ha hittat någon avfart mot Feglino där Monte Cucco ligger, gjort en U-sväng vid närmsta avfart, fått nej vid betalstationen vid Feglino med förevisning om att åka tillbaka till där vi vände, betala, göra en U-sväng för att åter komma tillbaka till betalstationen och betala riktig sträcka så är vi strax framme vid parkeringen och gratiscampingen.

Det finns massa sektorer att välja mellan, bjuder på okomplicerad klättring. Ta tag i hålet (varierande storlek) dra och leta rätt på nästa hål. Otroligt kul efter att ha klättrat på fyrkantiga grepp åt fel håll i två dagar.

Armarna värker, mjölksyran pyser ut ur armarna och på uppvärmningsleden så får jag kraftig kallpump innan ankaret att jag nästan gråter. Längtar efter vintersäsong och isklättring, det kommer kännas som en barnlek.

Rörelserna är bekant och min kropp njuter (bortsätt från mjölksyran) och när skymningen kommer så vill jag inte sluta klättra. Min kropp ger upp totalt och jag får dogga sista leden med ett huvud som säger; jag vill klättra mer!! Varför kopplar inte hjärnan kroppens signaler, händer mig allt för ofta på sista leden för dagen, det är då jag ligger på topp mentalt.






















Petter spanar efter projekt till nästa besök

EUSKAL/ COLLESSEO

Voltarenkurens sista tablett intas och pumpen är där som ett brev på posten IGEN på uppvärmingen. Fyra dagars klättring tar ut sin rätt och jag vill definitivt tillbaka till Euskal, kul klättring med blandning mellan tufor och fyrkantiga grepp. Nu börjar kroppen fatta hur de fyrkantiga greppen ska tas, viljan finns där, men inte orken. Solen tittar fram för en halvtimme och vi börjar tänka havet, glass och bad istället för dogga bultar.




























Svarta plumpen i en grå värld

Solen försvann, molnen kom tillbaka och glassen uteblev. Sommarsäsongen var över i Albenga och allt var totalstängt. En tom låtsasvärld vid havet. Vi, en ensam person med hund och oändligt grå himmel och ett hav som inte inbjöd till bad. Vackert.





























Grå värld lämnas och inte mycket ljusare möte i Sverige, gräsmattan låg nästan under vatten hemma i Brodalen och förhoppningen om ett besök på Häller rann ut. Istället blev det låtsasitalienska och dikesgrävning i regnet.

Lite info för den som vill åka till Finale:
  • Ryanair flyger till Bergamo, vi betalade 1600kr tor för två, 600 betalde våra grannar..
  • 1500kr för hyrbil torsdag-tisdag
  • 4 h med felkörning och hotelletning från Bergamo, åk A4, kort på A1 och sen A7 ner till Genova, A10 sista biten. Italienarna är inte sjukt bra på att skylta så ha en allert codriver..
  • 70 E för hotel med frukost vid Finale Ligure vid standpromenaden
  • 50 E för B&B i Cisano sul Neva, super mysigt.
  • Går definitivt att hitta mycket billigare boende, vi kollade inte alls innan vi åkte. Går att hyra lägenhet eller bo på gratis campingen vid Mt Coco, såg väldigt trevlig ut.
  • Om man bor i CsN så MÅSTE man besöka sportsbaren och äta; 300kr för två inkl. bubbelvin, förrätt, varmrätt, efterrätt,kaffe och vin! Ägaren är tagen som ur en tecknadserie.
  • 10-16 grader mitten av november utan sol, perfekt för klättring, hade varit varmt med sol
  • Förare finns att köpa i klätterbutiken Rockstar som ligger i Finale Borgo, strax ovanför Finale Ligure, 300 resp. 350 kr förområdet runt Finale och de nya områderna sydväst. Annars så finns det massor här, men bara runt Finale
  • Lite mer finns här, bra sida, ännu bättre och ännu mer

2009-11-10

Hej hopp gummisnopp

heter tydligen Heigh-dick caoutchouc ho på franska enligt internets översättning. Konstigt, låter inte särskilt franskt.

Försöker fördriva tiden jag är bilfetto, dvs till och från Uddevalla så jag har lånat Franska lektioner på bibloteket.


Har lärt mig ett antal användbara fraser såsom:
Mår ditt barn bra igen?
Var snäll och ta en kaka till.
Vill du vara vänlig att följa mig till hytten?
Kör ej över de dubbla linjerna.
Jag behöver en vilstol med tillhörande filt.

Det här är alltså innan jag har fått lära mig vad tex; Jag skulle vilja ha två bagetter tack eller vad kostar en kaffe?

Undligt, men jag sitter glatt och vrickar tungan tidig morgon och kommer på lite mer användbara fraser jag skulle vilja lära mig.


Kan du rekomendera en fin 7a?
Är det ett hårt crux?
Två glas vin tack.
Vilket är ert billigaste rum?
Finns den här modellen i en storlek mindre?


Ja, ja nu sitter jag och övar franskafraser när jag egentligen borde lära mig lite italienska snabbt.

Petter och jag åker på en snabbtur till Finale, lite kalksten, vin och inomhusboende nu på torsdag.
Heigh-Dick di gomma ho blev det på italienska..

2009-11-09

Disco och pump

Fredagkväll.
Trött från jobb.
Mörkt ute.
Petter jobbar, så huset står mörkt och kallt när det möter mig.
Magen skriker efter mat och blodsockret är på miniminivå.

Jag sätter på Madonnas Confessions on a dancefloor, tänder vedspisen och viftar, skakar och rör hela kroppen i en osannolik kombination, sjunger högt och är glad över att jag inte har några grannar.

Temeraturen stiger i huset och humöret är på topp efter en stund, allt som behövs ibland är bara lite discodans.





















Mulet, grått och kallt, det finns en räddning som inte är mer än tre minuter bort från huset.
På med gummistövlar upp i vår skog och där ligger den, vår egen träningsvägg!
Pumpen kommer smygandes, kroppen är inte van vid överhäng och jag får bra träning på att hålla nadningen i styr.
Mörkret smyger på och när vi packar ihop så upptäcker vi att utanför vår vägg så regnar det tydligen.
Överhängande, bra grepp och regnsäkert (nästan, det rinner igenom på vissa ställen efter mycket regn), det räcker för mig.

2009-11-06

Skrattar bäst som skrattar sist

Sol!
Petter klättrar i bar över kropp och jag nöjde mig med linne, visserligen med långkalsonger under. Svanvik ger oss en solig vistelse på fredagsförmiddagen innan Stina ska plockas upp på Hallinden. Svanvik bjuder på det vanliga för mig, några gångers uppvärmning och några försök på Vargtass innan underarmarna har svårt att ta få av sig skorna.
Solen skiner på Svanvik, inte i Göteborg där vi åkte ifrån på morgonen och inte i Bohuslän när vi hämtar upp Petters mamma. Senare på kvällen dyker ett litet bouldergäng upp från Stockholm; Katrin, Jon, Sydde och.. och..sorry jag har glömt.. ung talang? hjälp mig..





























Skön vandring i bokskog, perfekt aktivitet


Solen ville inte titta fram någonting mer. Moln och 4-5 grader. Brr. Vi gjorde allt annat än klättrade och umgicks med Stina och fick en väldigt fin promenad i naturområdet. Jag behöver lite sol för att gilla att klättra vid den temperaturen, men stockholmarna hade fått klättra iallafall.

När lilla bilen gick tillbaka till Stockholm så hörde vi en viss besvikelse över att vi inte hade kommit ut och klättrat. Både jag och Petter visst att vi skulle vara lediga tisdag, onsdag och torsdag tillsammans så vi var ganska övertygade om att komma ut ändå.























Det här är vad bohuslän bjöd på i morse

Eftersom jag av princip inte håller koll på YR eller någon annan site så var det lite trumpet när det gråa vädret och temperaturen höll i sig hela veckan..
Med lång näsa har vi varit inomhus och snickrat så är värken i handlederna, armbågarna och biceps. Bådar inte gott, har inte haft så här ont sen jag tränade gymnastik.

2009-11-02

Ulla




























Hilde balanserar sin del av bördan


Struntar i om det inte ens finns en kotte som orkar läsa mera om Grönland, men eftersom mitt minne är kortare än ni anar så är det här något för mig att kunna titta tillbaka på och minnas.
Så här kommer en liten triologi om Ulla, sorry, det är att bara inte läsa de två förra inläggen, har lagt den i kronologisk ordning..

Hilde är en perfekt reppartner för mig, hon vill alltid klättra och är relativt lättlurad.
-Hilde, jag vill göra en portatur på Grönland. (Jag vill få använda min fina porta som jag bara hade sovit en natt i innan Grönland, strunt samma på vad, hur eller när)

-Ja! Jag har aldrig sovit i porta!

-Hilde, det är inte helt oslitsamt att göra det som en storvägg. (Du kommer få slita massor och klättra ganska lite)
-Ja, men det blir kul!

























Än så länge är kläderna på

Ok, jag försöker få Hilde att förstå HUR slitsamt det kan vara att hissa och hela storväggslivet om man inte har gjort det förut. Inte att det på något sätt är för jobbigt, men att det är lite mer jobb än vanligt.

Vi packade hälften i hissäcken och hälften i Hildes stora 90L rygga och begav oss uppåt i gassande sol mot vårt mål, Ulamertorsuq med svajande knän, surrande flugor och svetten rinnandes längst ryggen.

För er som har varit runt mig lite vid skiftande temperaturer vet att gränsen mellan för varmt och för kallt är hårfin och denna dagen låg det låååångt över för varmt.

Så varmt att jag väldigt snabbt gick uppför endast iförd mina underkläder och solglasögon utan en liten vindbris som svalka.

















Tung packning men vacker utsikt vid vilopauser

I lite mer än tre timmar kämpade vi uppför innan vi fann en plats värd att ha en bivack på, vackert högt uppe på en moränrygg rakt under väggen. Magnus hade burit upp vår porta på sin vilodag halvvägs upp i backen, vi är dig evigt tacksamma!




















Lite ompack innan vi går upp till ryggen för att lämna all utrustning

Medans Hilde herioskt fick upp portan till insteget med norsk scrambling över blöt mossa i brant backe så satt jag med hela jordens tålamod och fyllde på vårt vatten ca 30L från det droppande snöfältet.

Hemgång och en dags vila innan det riktiga slaget kan börja.
















Hilde försöker röra ut vår röra

Kolla bilder för mer info om vad vi hade med oss upp i hissäcken
















All klätterutrustning, dubbletter av det mesta utom de stora, samt lite extra karbiner och repsnöre för att lämna vid firning.

















Mat för 4 dagar med mycket lunch och efterrätt





















All övrig utrustning för storväggslivet






















Powerbars för att hålla oss igång och lyxerier

Upp på Ulla




























Hilde i sitt esse, snö och uppförsbacke

Vi lämnat lägret efter frukost och går upp mot Ulla ännu en gång, planen är att få upp hissäcken tre repor så vi kan sätta igång och köra nästa morgon.

Vi packar om och får upp både hissäcken och portan, Hilde får för första gången prova att hissa och hon verkar inte vidare förtjust. Pulsa i snö och sen en scrambling och en kort lätt repa så hängde de fina på berget. Stolta begav vi oss ner till ryggen för lite mat och vila.






























Sista fixet med hissäcken innan vi kan ta oss ner till fast mark igen


Väl nere så ser vår hissäck pyttepytte liten ut, som en ensam vit prick i starten av någonting gigantiskt.

War and Poetry är hyffsat lång och i sedvanlig Hilde-Hanna stil så sätter vi ribban högt så vi har som målsättning att friklättra mesta möjligt.

Vi går och lägger oss tidigt och igorerar de små små regndropparna som landar på överlevnadsfilt som vi ligger under. Den prasslar hela natten och ingen av oss sover särskilt bra, men joppar upp när klockan väl ringer.
Ganska snart så inser jag Hildes övertalang på svaklättring och min relativt goda hissteknik kompletterar varandra.






























Hilde ser livet från den mörka sidan

Hilde blir rosenrasande på hissäcken (jo det är sant, har aldrig sett henne annat än glad förut, men här var det blixtrar ur ögonen) hon kämpar och har inte långt till gråten.
Jag å andra sidan kissar nästan på mig när jag följer Hilde på en tunt säkrad 5.11a på frasiga steg ivrigt spejandes efter nästa grepp utan att se någonting. Första dagen går det an, då leder vi varannan repa och vi njuter av att få vara i solen.





























Första uppslagningen av Ulla, Hildes leende kommer samtidigt


Hilde blir dock gladare så fort vi har fått upp portan, som vi nu har döpt till Ulla, när maten kommer, sovsäcken åker fram och vi skådar en vidunderligt vacker solnedgång som smeker över våra leenden. Då är det helt plötsligt frid och fröjd, vi är vänner med allt och det är digg med porta, kunde inte klara oss utan den säger hon.


























Hilde inte helt nöjd med kombo våta-skor-porta-packning

Dag två bjuder på ännu mer svamotstånd och jag känner mig besegrad, svaklättring får mig att bli skakig i knäna. Hilde däremot gör en hjältinna insats när hon stadigt leder oss uppåt genom svalabyrinten och jag följer.

Det blir ett bra upplägg för oss båda; Hilde leder, hissar säcken så jag kan koppla loss henne från stand, jag följer och hissar sen säcken.
























Inte helt lätt med matlagning i portan

Vi går på vår första nit på sista replängd 13 där första fallet kommer efter Hilde har kämpat och lyckats onsighta 5.12 repan under. Det blir slutet på vår dag och vi slår läger under Black Heart och kryper in för matintag. Ulla blir vår bästa vän de närmaste två dagarna, regnet droppar på vårt tak, vi lyfter på flyern och kylan kommer in. Väldigt nära snöslask möter oss och vi kokar lite mer te.
























Pekka och Ryssen kör hårt i regnet

Rastlösheten kryper in under skinnet och vi tar oss ut den första dagen för att försöka klättra lite. En repa första dagen och yttligare två dagen, Hilde fnittrar hysteriskt; Vi är ute på en av de två svåraste replängderna... i regnet.. nu i kraftigt regn...
Hildes väldigt talang för att dogga upp på sva i regn med frasklippa, några egna säkringar och några bultar, gör att vi någon timme senare kan krypa in i vår allra käraste ägodel; Ulla.

Vi får besök av Peter och Peter som klättrade upp till Black Heart i regnet, en bedrift som vi förundrades över och är mäkta imponerade över. Vid elva på kvällen kom de huttrandes upp till oss, sov en natt sittandes på hyllan under en presenning och firade sen av på morgonen.























En av två saker vi tappade, men kunde hämta, vår cordellette

Vi väntar ut solen den femte dagen innan vi beger oss iväg runt lunch. Våra fast rep når nu det som jag har längtat efter och drömt om i två hela dagar, eller faktiskt fyra.. spricksystem!!!
Fina, långa, breda, branta de erbjuder allt och jag sväljer det med hull och hår, det är då jag är i mitt esse. Ge mig lite kamin och ögonen skiner och leendet är fast.

Det är Hildes tur att med hennes klassiska ; fyyy faen, du är gal.. men jag ler och tar gärna över hennes kaminreplängd, det är det här jag kan.





















Vi har valt att lämna Ulla på hennes plats och göra en stöt mot toppen, vi har 18 repor till toppen.

Upp och ner på Ulla






























Hilde njuter av mjölksyran i det stora diedret, repl 17

Vi är iväg, förbi svana och det spritter i kroppen på mig, nu ska det klättras! Äntligen är vi uppe i spricksystemen och inte är det fy skam det som möter oss, ca 200m dieder! Här är jag hemma igen och 5.11 känns som det ska, jag använder hela kroppen på alla replängder och jag är glad att vi tog med både #5 och #6.





























Hilde njuter inte riktigt lika mycket, repl 20

Svadrottningen är inte lika förtjust i kaminer och kvider som jag gjorde häromdagen.

-Åhh, fy faen, du e gal, hör jag från kaminen och jag flinar lite och uppmuntrar Hilde så gott jag kan. -Joda, det går så bra Hilde, bara sätt knäna mot andra sidan. Ännu en gång inser vi olikheterna i vad vi tycker om med klättring.




























Perfekta sprickor med vy, repl 24

Vi har en så sjukt fin dag, klippan är blöt på sina ställen, men det går ändå, vi kämpar tappert på men krafterna tryter för mig när jag ska ta mig över taket, hade hoppats att jag skulle ha haft kraft kvar, men pastan i armarna är inte som jag önskar och det får bli några french free flytt. Nästa gång tänker jag..





























Hilde börjar upp på den finaste replängden av de alla; Bowstringcrack repl.25

Tiden börjar ta ut sin rätt och då kommer den finaste replängden jag har fått äran att följa på. Fötterna känns inte alls så onda längre, kroppen fylls av energi och det är en ren njutning att få klättra, vara så här högt upp tillsammans med Hilde.

-Ahhh, det ÄR så skoj att klättra, sjuuuukt fin replängd, det gjorde du bra Hilde!





























Tålmodig Hilde i sjunkande temperatur


All den positiva energin försvinner sakta men säkert när jag jobbar mig uppåt i den breda bitvis blöta #6 hörnet som tornar upp sig på nästa replängd. Hilde väntar tålmodigt på min färd uppåt, men jag vet att hon är kall. Försöker skynda mig. Modet försvinner och all min jäklaranama rinner ur kroppen och ut längs klippan i takt med min nerkylning. Nästa replängd tar musten ur mig, totalt. Blöt kamin, med lösa block i pannlampanssken, jag kämpar uppåt, så länge jag är inuti i någonting så kan jag stå ut, men när jag behöver klättra ut, stå på kanten på små frasiga steg, crimpa på någonting löjligt så tar modet slut.

-Hilde, kan du vara snäll och sätta fast #5 och #6 på släprepet?

Det är det enda säkringarna som passar de närmsta 10 meterarna mellan block och jag ger upp. Ser upp i ett blött svart hål och jag vill inte upp dit, är kall, trött och utan säkringar.
-Hilde jag vill ner.. vill du prova?

Kompakt tystnad.

Nä..ää..





























Hilde ser efter sin försvunna dunjacka, den lilla pricken till höger


Vi vänder, #5 och #6 sitter kvar och någon timme senare är vi i säkert förvar hos Ulla.

Någon timmes sömn innan vi vaknar och får besök av Erik och Oskar som är på väg uppåt. Vi ser dem förvinna men hör dem nästan hela vår firning nedför. Jag får agera räddningspatrull efter att ha slarvat med att klippa fast Hildes dunjacka när grabbarna kom förbi.
























Mycket packning att släpa ner























Sista dagarna så slappar vi bara, vi går en tur upp mot Pyramiden för att få en annan vy av dalen. Kroppen är trött och trots att vi pratat om att gå upp och klättra på Pyramiden så rinner det ut i sanden tillsammans med vår motivation. Så jobbarvi lite på brännan, värmen steg ordentligt sista dagaran och det var nästan för varmt. På Grönland. Kom hem med bästa brännan någonsin, bättre än Thailandbränna.