När är man för gammal?

Full fokus på åttor

Har haft en grundkurs för Klättertorpet i helgen, strålande sol, trevliga elever, inga huggormsbett. Mycket härligt folk på campingen och en dundermiddag med bastubad hos Petters mamma Stina som precis köpt hus 10 minuter från oss. Lammstek, bubbel och rabarderpaj på de första rabarberna.
En superfin helg helt enkelt.

- Vad har varit dina äldsta elever?
Förvånad över den direkt frågan så får jag tänka en stund och sen lite tvekande svara; ni...
- Jaha, ja jag funderade på om vi var helt galna som vill lära oss klättra så här pass sent i livet.

Kerstins raka fråga fick mig att fundera, kan man vara för gammal för att börja klättra och hur inspirerande det är när människor inte är rädda för att utforska nya saker.
Stina följde med ut och klättrade förra helgen med galant resultat, det visar att även efter pensionen så kan det vara passande att börja.
Är det så att man blir latare eller räddare för nya saker när man blir äldre?
Eller är känslan över att det redan är för sent större?

Jag hoppas att jag fortsätter prova nya saker fram till min pension och efter den med för den delen..

STOPP!

Ring 112!

Telefonen ligger i mitt topplock!

Jag slänger av mig ryggsäcken, tar ett gigantiskt språng över diket och tänker inte ens att jag har på mig flipflops när jag börjar springa ut på klöveråkern.

Min två klätterkurselever, Sophia och Jill ser ytterst förvånade ut, eller kanske mer förskräckta på mig men gör som jag säger och börjar leta efter min telefon.

Kanske ser de lite rädda ut för jag är i färd att springa rakt mot en flock ungkalvar som har rymt från sin hage. De är nu på lyckoruset av att vara fria och kommer i full fart springande över åkern. Gräset flyger, svansarna står rakt upp i luften och de är på väg rakt mot stora vägen i full galopp.

Jag viftar med armarna som en väderkvarn och våra ögon möts, vi springer rakt mot varandra och de verkar inte ha för avsikt att låta en liten plutt låta stå i vägen för deras rymningsplan. Tillslut inser de att jag nog ändå är envisare än dem och de viker av i en båge och jag viker av och styr deras väg helt runt om.

Sen fick Ståckhålmsflickorna lära sig ett och annat både om hur man klättrar tvårepors och hur man tar hand om lösa ungtjurar. Lite gammal hedlig lantlära.

I huvudet just nu

Gunn får sällskap på sin möhippa

Saker jag förvånas över:

Att poledans faktiskt var skoj. Trots totalt uteblivande av känslan av att vara sexig..
Hur hårda finnar är på riktigt
Att mina elever på årets första klätterkurs tordes göra allt jag sa åt dem
Att min kropp är så dåligt rustad för enkel skogsröjning, med armbågspaj som resultat
Att det är så torrt på klipporna i Bohuslän





















Olli, Lena, Anders och Felix, hårda finnar

Saker jag glädjs åt:

Att Gunns kunde genomföra sin poledans med galans trots misstänkt bruten tå från uppvärmingen..
Att våra första officiella gäster från Finland stannade två veckor hos oss på Klättertorpet
Att mina elever på årets första klätterkurs tordes göra allt jag sa åt dem
Att mina armbågar ska bli bra av all Voltaren jag knaprar
Att få presentera Klättertorpet på riktigt snart..

Värme

Jag är innerligt trött på min kropp just nu.

Den vägrar att samarbeta med mig, efter min springtur i tisdags så la den sig ner platt och smällde till med två dagars kontant snorrinnande och en hals som gjorde ont.
Det är som den bara vägrar att hjälpa mig på traven att bli stor och stark, som är min högsta önskan just nu.


Så ledig torsdag spenderades på Hönö tillsammans med Petter och aktivitetsnivån var verkligen låg, ett antal dopp i havet, lite bokläsning och fruktätning.
























Petters fina skiljelinje

Ack vad kort minnet kan vara ibland dock.

Solen skiner, det är en av dessa äckligt varma dagarna.

Vi badar.

Ligger i solen.

Njuter av att bada.

Låta vinden från havet svalka oss i värmen.


Tror ni att vi smorde in oss?


Näpp, helt riktigt...


Petter såg ut som en kräfta på framsidan på kvällen, jag får mer färgen laxrosa som gärna stannar i just färgen laxrosa ett antal dagar, medans Petter blir brun dagen efter.

Och då menar jag brun!

Det innebar för min del full påklädnad hela helgen i trettio graders värme under kursen som jag höll i.
Lagom svettigt.
Min kropp är inte redan från början gjord för värme höll på att smälla av när jag tvingade på den kläder och den protesterade med att svettas kopiösa mängder.
På söndagen hälsade jag på Petter på brandstationen för att få lite svalka efter avslutad kurs och efter ett antal glas med kallt vaten så sjönk ansiktsfärgen från kräftröd till bara vanligt röd.



























Kristines skor smälter nästan när hon ska lära sig att fira

Nu blir det två dagar i Bergslagen och hemmabesök, ha några sköna sommardagar, men kom ihåg att ta med solskydsfaktorn...