2014-09-30

Till bergen

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara att träffa dig igen. Om jag skulle vara rädd. Om jag eventuellt aldrig mer skulle vilja träffa dig. Den tanken har faktiskt funnits där.
När jag kom till Uddevalla sjukhus och fått igång någon slags tankeverksamhet (så här i efterhand så inser jag att den inte var särskilt klar eller funktionell) så var jag helt övertygad om att jag inte skulle upp i bergen någonting mer. Iallafall isklättra eller klättra alpint.

Skillnaden mellan sol och skugga
Men så flyttade vi hit.
Vi börjar lite försiktigt tänkte jag, ett försök att hitta tillbaka till varandra.
Petter och jag tog Midi liften upp till första stoppet, andra stoppet får nog vänta ett tag, tittar upp mot ett vintrigt landskap. Nysnön täcker nordsidorna med ett tunt lager som ger ett majestätiskt intryck.
Midi-stationen sträcker sig mot himlen och det är en utsikt som jag inte riktigt kan se mig mätt på. Hemma från balkongen syns Mont Blanc som ett riktigt berg och Midi ser bara ut som en pytt brevid, men härifrån så är det Midi som är kungen. Det andra ser bara ut som en snöbacke medan Midi sticker upp och ut från allt.

Jag glad över att vara uppe
 Vi lär känna omgivningen runt dig, dvs vi går fel på anmarschen, men kommer till slut till insteget. Det ligger snö på allt, som en skir kjol du har tagit på dig för att vara extra fin, Petter börjar leda. Jag följer efter som en prinsessa, trippandes på stenarna med snö på. Försiktigt kommer jag uppåt. Fötterna litar inte riktigt på underlaget, snön känns främmande men även lite skrämmande. Petter säger försiktigt att jag kanske vill ha klätterskor på mig till andra repländen och jag byter glatt. Även om det är snö så känns det tryggare att ha klätterskor och när jag kommer runt på sydsidan, brantare och utan snö upp i en bred spricka så är jag glad för tipset.
På tredje replängden som ser väldigt lätt ut provar jag att leda. Det går sådär.
Snön ligger tjockare på de flacka svapartierna, jag försöker hitta klippa under den fastfrusna snön.
Jag går över till det jag uppskattar att jag har kvar trots allt; ledmodus. Sakta men säkert tar jag mig uppåt, bestämt och utan minsta rädsla. Som om vi vore vänner igen.

För mig ett spännande avslut, att vara på snö igen
















Resten av turen får det bli som andreman dock. Det är som att allt mod rann ur mig. Omgivningarna, bergen, exponeringen och antagligen en god del rädsla för att vara dig nära. Vi fick en underbar dag och jag hoppas att vi kan bli vänner, för det gav mersmak att få vara nära dig. Men jag var ganska rädd, nästa gång kanske vi kan sluta fred?

2014-09-29

En introduktion


Det finns en risk med att flytta. Det är att det gamla kan kännas luddigt till att börja med. Att översköljas av nya intryck. Att livet känns som en semester. Inte på riktigt. Så känns det än så länge, som att vara på semester.

Petter och Stina njuter av utsikten

Med en tom lägenhet, så när som på tre madrasser, två stolar och ett klaffbord så är det bättre att komma sig ut. Vi packar bilen men med mindre packning den här gången. Lite vatten, några mackor, en fleecetröja och en karta över Chamonix. Planen är att ta liften upp till Le Brevant och promenera med utsikt över Mont Blanc. Lite snopna blir vi när vi kommer upp till liften och den är stängd med risk för dåligt väder. Det är det vi gissar oss fram med hjälp av våra knapphändiga franska kunskaper iallfall.

Vi promenerar upp till Le Petit Balcon sud och upp till La Floria istället. Ett blomfyllt fik mitt uppe i backen i skogen där det bara finns skog och stig. Ett vackert inslag med enastående utsikt och god omelett. Tre timmar t.o.r i lugnt tempo och med bild och fikastund.

2014-09-25

En dubbeldag

Jobbig anmarsch..

Tisdag, Petter är ledig och vi städar, hämtar tvättmaskin och gör en massa vardagliga saker som behövs när man har flyttat till ett nytt land i en ny lägenhet utan möbler.

Men det hinns även med en dubbelaktivitet, förmiddag och eftermiddag. Vi åker till Anthon, en liten klippa som ligger.. 5 (?) minuter ner i backen. En liten klippa med leder från 4c till 8c+ idylliskt placerad vid en liten sjö. Klättrar tre leder, två trestjärniga leder på 5c med stora grepp och bra kvalité. Leendet sprider sig, kroppen vaknar och jag är så tacksam för att det går att klättra. Det är så kul att få leda, få klättra nya leder och vara i solen.

Hem, äta lunch, sova ett tag, oct blir försiktigt väckt av Petter.
-Om vi ska jogga upp till Pointe de Marcelly så ska vi nog göra det nu..

Petter spanar ner mot vårt hus

Jag blev inspirerad av Petter springturer  i bergen här. Det är vackra gräskullar med enastående utsikt. Så jag föreslog att vi skulle ta en joggintur upp på den närmsta (eller närmsta högsta toppen). Problemet består dock av två saker; dels min obefintliga kondition och stigningen. Det går uppåt med en rejäl stigning, upp, upp och upp. Det blir inte så mycket av joggingtur trots att tightsen och löparskorna är på. Men vi kommer upp till toppen för att kunna spana ut över bergen vid Mont Blanc och se solen försvinna ner och efterlämna en panoramautsikt över vår nya värld.
Pointe de Marcelly går att komma till från olika håll, den här gången blev det från La Savolier där vi åkte upp så långt vi kom på vägen mot du Planey. 55 minuter upp, 35 minuter ner.
Det borde bli en kvällsvana att få se världen försvinna in i ett dimtöcken under solnedgången. Vi får se om det blir det.

En man som ränner ute..

Stina njuter av kaffet i solen

Petter roar sig med att på sin lediga dag springa i bergen bakom vår lägenhet.
Det är någonting som han har börjat med på sistone, det här med att springa och simma har blivit en favorit. Här finns det inte samma utbud av hav som hemma, så han nöjer sig med att springa. Ecotrail, säkert en trevlig tävling på 50km med lite mer än 3700 höjdmeter på banan. I regn. Senare fick vi veta att de fick bryta tävlingen på grund av dåligt väder och åska, men han lurade dem och kom in på 17:e plats. Eller nått sånt.

Vi lyssnar på gatumusikanter











Jag och Stina hittar på annat istället. Som att åka ner till Évian, eller Évian-les-Bains och titta på Lac Leman, ta en kaffe vid vattnet och se gatumusikanter i den vackra stadskärnan. I solen. Ibland får man välja de skönare alternativen.

2014-09-24

Från gammalt till nytt


Stina på väg mot utsikten mot det vi lämnar
Så sitter jag äntligen i bilen, pulsen ligger allt för högt efter att sista timmen ha sprungit runt som en virrig höna på tomten. Tryckt in de sista grejerna i bilen, matat hönsen, sorterat det sista, panikartat inför Birgittas inflyttning i vårt hus. Hämtat upp Stina, Petters mamma och styr bilen mot Göteborg för båtfärd till Tyskland och vidare bilfärd till vårt nya hem.

Petter har fått jobb som brandman på CERN. I fem år.
Han drog för tre veckor sen och chocken har nog inte lagt sig än. Men nu är vi på väg. Med fullpackad bil. Huset är uthyrt till Birgitta, kursverksamheten övertagen av Johanna, bilder till föraren ligger i bagaget och campingen får vi se vad som händer med. Vårt liv är på transfer mot Frankrike.
Petter har hittat en liten lägenhet att börja med i Mieussy, mitt mellan Geneve och Chamonix, med utsikt över snöklädda berg, klippor att klättra på i backen och fina kullar att springa på.
Beräknad ankomst är 36 timmar.

Det kommer komma en ström av uppdateringar från livet i Frankrike.

Nytt liv

Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja. I nutid, dåtid eller framtid? Jag försöker börja i dåtid, men kommer nog snabbt komma till nutid och framtiden ligger framför så den kommer vi ikapp till slut ändå?

Petter och Stina funderar på om de ska bada eller inte

Det här året har varit omtumlande på många sätt. Jag har lärt mig använda mina händer, lärt mig gå, fått träna upp kroppen helt igen, fått acceptera att jag inte har så mycket ork och behöver sova mer än vanligt, fått lärt känna mig själv och de runt omkring mig igen. Det har varit som att hamna i en torktumlare men sakta går det framåt. Varje dag.
Vi åkte till Thailand  när operationsåret precis läkt ihop, gick i sanden och simmade i havet. När vi kom hem så kunde jag nästan gå helt vanligt igen. Ett avstamp i förändring.

En utsikt det inte går att se sig mätt på

Jag har inte varit intresserad eller kanske haft ork för att klättra. Har följt med ut någon gång och toppat, det går men det är inte med lika mycket glädje som jag har känt förut. Kanske för att jag har blivit så trött efteråt och behövt sova några extra timmar på dagen. Kroppen har inte känt som den brukar, den rör sig annorlunda, fungerar annorlunda.
Men så kom det ett avstamp till. Jag följde med hyfsat spontant på en bilresa mot Nordnorge. Åkte med Hilde och Oskar upp mot Lofoten, det stället som förutom öknen som ger mig så mycket energi att jag håller på att spricka. Som en laddningsstation för själen.

Hilde leder vägen mot toppen på Nordryggen av Vågakallen

Att få se Presten, Vågakallen, Gandalfväggen, alla de välbekanta klipporna som jag har spenderat så mycket tid, men framför allt glädje bland. Det i kombination med Kristins energi och glädje så föll bitarna på plats. Vi klättrade Bara Blåbär och Gollum. På varannan replängd rackade jag på och gav mig iväg i den skarpa änden. Det kändes naturligt, rogivande, välbekant men framför allt lustfyllt.

Det var som att sticka hål på en ballong. Det kommer ut luft, tillbaka till sin naturliga miljö och det som finns kvar är bara en skrumpnad ballong som symbol för någonting som har varit. Klätterlusten var väckt och min sista och tredje dag så klättrade jag Nordryggen på Vågakallen med Hilde. Kroppen rörde sig van bland klippa och grästuva, bland sva och kaminer, uppstigning som nedstigning, i den skarpa änden och i andra änden. En tro på att det ska gå igen, att klättra, att röra sig fritt på klippan. Ett avstamp mot att våga.

Sista avstampet är nog vår flytt till Frankrike, ett avstamp mot en oviss framtid de närmsta fem åren. Men mer om det i morgon!