2011-10-31

Att komma hem




























Livi ser till att Jossan kommer över kanten vid ett höstigt Häller

Det är konstigt det där med att resa.
Flyga över dag och natt
vrida på dygnet och helt plötsligt vara hemma någon annanstans.

Att landa i Yosemite kändes som att komma hem
Camp 4 såg likadant ut, lukten den samma
nya klättrare i gamla skepnader
El Cap lika ståtlig, graniten välbekant

Utanför är det grått, det duggar
utsikten från köksfönstret ser likadant ut
lite mer höst än när vi åkte
Häller får fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare
huden från Yosemite rullar av fingrarna
jag ömsar skinn från en resa som känns avlägsen

Det är skönt att komma hem
men förfäras lite över hur det andra hemma suddas ut så fort
Varför är vi så anpassningsbara?

2011-10-20

Steck Salathé utan skrapsår





























Lite bökigt på repan innan The Narrows

Sista dagen i Dalen och vi har tre val på vår lista:
Nosen på en dag, West Face på El Cap eller Steck Salathé.
Det får bli Steck Salathé, en led som stått på min ticklist de senaste gångerna vi varit i Yosemite, men som bara inte blivit av.
Kanske av lite skräck för att se ut som ett paket köttfärs.
Eller för alla historier om folk som har fastnat i The Narrows, om de som har fått övernatta, eller som bara har haft allmän epik.




























Starten på The Narrows

Det visar sig vara mycket bättre och roligare än jag hade kunnat gissat.
Mycket breda sprickor, många kaminer, men av den snälla varianten.
The Narrows var lite bökig att komma in i, men med en fin fistspricka för att komma in i den och sen ganska rymlig om man nu kan säga så om en squeeze kamin?
Fina grepp med jämna mellanrum att få hjälp av, rent av kul klättring!
Har man minsta förkärlek för breda sprickor så kan jag verkligen rekommendera att klättra den, inte alls så illa som alla historier vill ha det till.





















Det är med sorg jag åker från Yosemite
inser att jag aldrig åkt härifrån utan att åka vidare till Indian Creek
nu är det hem till Bohuslän som gäller
känns lite bättre och får fjärilar i magen
dags att åka hem utan skrapsår

2011-10-17

Vilodagar




























Det har blivit en hel del av den här varan
hänga i gräset på The Meadows och med lystna blickar längta tillbaka upp på El Cap
legat på stranden och solat
vilat
låtit infektionen i foten lägga sig.

I morgon är vår sista klätterdag
om värktabletterna gör sitt jobb så blir det en tur upp på Steck Salathé med Petter
Si så där 10 repor kamin/offwidths av 17 möjliga
Blir en bra sista dag
så kan jag åka hem och slicka såren
Ta några till vilodagar
och längta tillbaka innan jag har landat på Landvetter

2011-10-15

Snut, så var Nosen slut





























Hanna-Kajsa på stand efter Changing Corner

-Mikey, do you know if it´s gone rain today, those clouds doesn´t look to good..?
- No, thats no rainclouds and there hasn´t been anything about rain on the forecast..

Hanna-Kajsa har nöjt gett sig iväg på Changing Corner och aidar på som en gudinna när regndropparna börjar singla ner i ansiktet på mig.
-Regnar det kommer det från HK med en viss oro i rösten.
-Eh.. nej då, tror inte det fortsätt du..




























Blöt Hanna-Kajsa snart på stand innan bultstegen

Till slut kan jag varken övertyga mig själv eller HK om att det inte regnar, de droppar som kommer rinnandes från toppen landar med jämna mellanrum på miss Piggy och ljudet påminner om en bongotrumma.

Utsikten är borta och vi befinner oss mitt i regnetmolnet, sakta men säkert klättrandes uppåt. Det tar tid och ett par regnbyxor hade inte gjort saken sämre. Vet inte riktigt vad vi tänkte när vi bara packade ner varsin regnjacka. Väderprognosen såg strålande ut? Det regnar aldrig i Kalifornien?

Vi kommer upp i mörkret, pissblöta och ganska hungriga, glada över att äntligen stå på toppen efter ha släpat Miss Piggy de sista 40 metrarna över slutsvaet.
Lusten att knata ner i 5 h är inte överhängande så vi joggar runt på toppen för att hitta två bra sovplatser, skjuta upp problemet till morgondagen känns helt rätt.
Helt rätt tills vi packar upp våra blöta dunsovsäckar ur Miss Piggy och inser att alternativet att sova i en blöt sovsäck för att gå upp i morgon bitti och ta på oss våra pissblöta kläder för att sen gå i 5h inte är mycket roligare.


























Två blöta dårliga arslen..


-Vi är två dårliga arslen säger vi till varandra på finlandssvenska, refererande till Ollies översättning av bad asses, skrattar och fortsätter ut i regnet och mörkret.
Vi har två bördor att släpa på, Miss Piggy, som är stor, otymplig och svajjig, men med höftbälte eller Chain of Pain som är vår utrustningslinga med allt skrot samt ett blött rep; obekvämt och blodstypande till armarna men lättare och kompakt.
Vid två tiden på natten snubblar vi in i camp 4, illaluktande efter tre dagars svett och fortfarande pissblöta stupar vi ner i drömmarnas värld i torra sovsäckar.

2011-10-13

Snapp, Nosen dag två

























Hanna-Kajsa på bultstegen på väg till Bootflake

-What time is it?
-Oh, shit, it´s six o´clock.. our alarm hasn´t done of..

Engelsmännen som har legat och fist ovanför mitt ansikte hela i sin porta skulle gå upp vid fem, men deras alarm funkade tydligen inte.
Inte bra, det betyder köbildning idag igen..

Min fötter vill inte vara med, mitt hål mellan tårna har blivit inflammerat och foten ser ut som en golfboll. Att ha på sig klätterskorna känns outhärdligt.
Vi tittar på varandra och Hanna-Kajsa säger snällt att det är helt ok om jag vill vända.
Jag tar några av vårt starka värktabletter, tänker att det bara är smärta och konstaterar att jag är inte typen som vänder.

Att få äta Texasflake till frukost istället för tänkta efterrätten igår gjorde iallafall att vi kom igång ordentligt, och ja.. jag klippte kycklingbulten..

























Kiwikille på Kingswingen

Jag såg fram emot The Kingswing från Bootflake med blandad förtjusning, Petter gjorde den förra gången vi var här och när vi gjorde Nosen på en dag klättrade vi Jardintraverse så det pirrar lite i magen.

Jag svingar mig fram och tillbaka, springer längst klippan men får inte till det på första försöken.
-HK, jag tror jag måste ner lite, lite, lite till.. jag saknar typ tre meter...

Det är innan jag inser att jag faktiskt måste kravla lite på klippan i det horisontala läget för att komma åt det magiska greppet som ska ta mig över till andra sidan.
Jag kravlar, sprattlar med fötterna på klippan och kommer äntligen över och hör tutandet från The Meadows.
Jag tackar och bockar inte utan fortsätter uppåt, för att kiwigrabbarna som gör nosen på en dag ska ha en chans att få komma förbi.





























HK på väg upp under the Great Roof

Vid Camp 4 är det rena rama festen, våra två engelsmän har bestämt sig att stanna där, plus tre amerikaner. 5 personer är mer än tillräckligt på Camp 4, 7 skulle vara en katastrof, så vi har inte så mycket val.

Jag fortsätter upp, leapfroggandes röd och gul C3:a och när HK ska rensa så kommer det en lång harrang ut ur henne som inte passar sig i skrift här. Kontentan var att hon inte ville vara här och gärna ville fira ner.
Vi har inte direkt förberett oss enligt McNamaras rekomendation och HK:s tre replängder med aidträning hemma hade inte direkt innehållit traversrensning i mörkret och med lätt blodsockerfall.
Det är inte så mycket jag kunde göra förutom att slå dövörat till, ge henne en stor kram när hon kom till stand och fortsätta upp i mörkret.

Väl uppe på sitt liggunderlag på Camp 5, med en vinflaska i handen och sin nyöppnade kalla lasange på burk så såg hon lika nöjd ut igen. Dags för att få lite sömn!

2011-10-11

Snipp, Nosen dag ett..
























Hanna-Kajsa bekantar sig med hur Miss Piggy ska hissas

-Hanna, jag får inte komma upp till standplatsen...
-..jag får hänga här och vänta lite...

Det är lite av ett krig att få klättra Nosen, klättrare från alla länder slåss om att få börja klättra varje dag och mer än två replag som startar varje dag är svårt att få till, dels för sovplatser men även för att det går för långsamt. Det betyder visserligen inte att inte fem replag försöker starta samtidigt.

Engelsmännen innan oss gick upp vid 03.00 för att vara säkra på att vara före oss och men tyvärr är de inte så snabba som vi har hoppats på.
Dagen börjar komma runt hörnet på El Cap och Hanna-Kajsa får inte komma upp till standplatsen för dem.
Ett krig där den som är först bestämmer.























Dagen går sin gång och vi finner oss i att vara nr 2 på väg upp mot toppen, det är ingen idé att stressa, då vi flera gånger får vänta för att få komma upp till standplatserna.

Gissar att för åtminstone en av grabbarna framför oss så är det att få klättra Nosen en livsdröm som håller på att förverkligas och han är stressad och njuter inte särskilt mycket av att vara här.
Stressen över att inte komma upp till den planerade sovplatsen, att inte vara tillräckligt snabb, över att maten eller vattnet ska ta slut, över att man inte ska klara det.
Har läst någonstans att ca 60% som börjar på Nosen vänder och gissar att det stämmer.
Mest tror jag det är för att de inte känner sig bekväma med att vara högt uppe i väggen och tillräckligt motiverade med att slita.
För att klättra storvägg är att slita.




























Vår delade sovplats, El Cap Tower

Det är någonting som som jag visste att HK är bra på, att slita och det visar sig vara rätt.
Klättringen är tung och ovan, viljan att friklättra sliter i kroppen och vi gör så gott vi kan med den saken, men med en bastkjol till rack så är det svårt. Att dra i säkringar känns som tabu, men det släpper.
Selen tyngs ner av trippel uppsättning av nästan alla säkringar, kortslingor, massa extra karbiner, skruvkarbiner, hissrepet,vanliga skor, jumars, stegar och protraxionen.
Men vi klarar oss bra, skrattar och rör oss uppåt.

Vi kommer upp till El Cap Tower och HK promenerar lugnt runt på hyllan när vi försöker komma i ordning för natten och utan att tveka lägger hon sig ytterst på den bit av hyllan vi får dela på efter att engelsmännen har slagit upp sin porta mitt på hyllan så tanken att få sträcka ut sig ödelades och vi får ligga i bredd.

Efter en liten flaska vin och chokladpudding efter sedvanlig kall -ravioli-på-burk-middag är vi mer inne på fnittrandet och det är dags för att sova.

2011-10-04

Att få stryk




























HK på väg ner från Higher Cathedral i sista ljuset

-Jag ska sälja klättergrejerna..
...sälja dem och köpa kiteutrustning istället..

Jag hör Hanna-Kajsa mumla ur kaminen, blandat med lite stånkande, stönande och skrapet från ryggsäcken.

-She´s not to happy is she?
Amerikanen som jag delar standplats med verkar ha ett ett gott öra för språk, även om HK:s mumlande nog är universiellt.
Vi är uppe på Northeast Buttress på Higher Cathedral, startat sent på dagen, gått 2h i anmarsch och klättrat de 6 första replängderna simultant. Rört oss snabbt bland handjam och fina sprickor, blockig men lätt terräng.

Så fastnade vi i kaminreporna och de bökiga breda sprickorna.
Det går långsamt och skrapmärkerna från squeezekaminen på Half Dome känns på ryggen och valet med korta shorts känns inte helt genomtänkt.
Petter har sagt att han tycker det är sexigt med jamsår, undrar om han tycker det om skrapade knän med?

Vi kommer upp innan solen går ner och snubblar ner i mörkret bland snår och rasbranter, ännu en dag med för lite vatten och mat.
A full body workout som det stod i föraren, ännu en dag med stryk.

Tre timmar senare snubblar vi in i camp 4 där Ollie och Adrian har lagat mat till oss, somnar innan huvudet har landat på kudden och slipper känna hur alla muskler värker.

- Det är hårt här va?
HK ser på mig över frukostbordet för att få en bekräftelse på att jag med tycker att Yosmite är hårt.
-Ja, det går ju att göra det lätt, klättra en repors utan anmarsch...
- Jo, men det är ju inte därför vi är här..?

När vi hämtar Stefan och Petter på morgonen så verkar det som de har fått ett släng av stryk de med på sitt försök att klättra Zodiac fritt.

Det är nog så, det är inte för att ha det lätt som vi är här i Yosemite, det är för att vi vill ha lite stryk. Det tål vi.
Även om HK mumlar om att hon ska sälja sina klättergrejer och köpa kiteutrustning med jämna mellanrum.

2011-10-01

Half Dome, från mörker till mörker






















Vyn som möter en på morgonen från I-120

-Left or right?
Två pannlampor lyser ner på mig från ovan, det ser ut som de är oändligt långt bort, men jag vet att de bara är en replängd bort.
En replängd bort och på toppen av Half Dome.

-You go right there and then back left, go Hanna!

Jag och Hanna-Kajsa rullade in i Yosemite tidigt på morgonen fyra dagar tidigare, stannade bilen och ylade rakt ut, jag av glädje att vara tillbaka. HK blev väldigt tyst när vi åkte förbi El Cap men fick några dagar på sig att förhoppningsvis lära känna klippan lite innan vi packade väskan för att gå upp till Half Dome.
























HK följer innan de många kamin reporna

En lång promenad upp för Death Slabs, som inte alls är så mycket death, förutom för våra lårmuskler, för oss upp till klippan i mörker på kvällen.
Besviken tittar jag upp och ser fasta rep uppför starten, men det kompenseras av en brasa och två trevliga grabbar.
Vi har en lång dag framför oss och vi börjar klättra i mörkret vid fem på morgonen samtidigt som grabbarna börja jumarera. De försvinner upp i mörkret som fallande stjärnor i omvänd bana.

Det är konstigt det där med att klättra i mörker. På morgonen så är det nästan skönt, innesluten i min egen lilla bubbla av ljus. Det enda jag ser är nästa ställe jag ska sätta handen eller foten, fokus är bara på de närmsta flytten och världen runt omkring mig finns inte.

Vi klättrar på bra, klättrar lite simultant och lite shortfixing och vi är ifatt grabbarna. En liten önskan om att försöka klättra allt i fritt övergår med tröttheten från anmarschen i kroppen till att vilja ha en bra dag och komma upp innan mörkret.
Vi klättrar det mesta i fritt och lägger ner planerna om att andremannen skulle jumarera när vi inser att det går väldigt mycket fortare att båda klättrar. Dessutom är det mycket roligare.






















HK på väg upp till Big Sandy Ledge

Dagen går och det känns aldrig som det är läge att försöka passera grabbarna. Vi är konstant ifatt dem, men har svårt med där där; vi-är-bara-lite-snabbare-än-er-och-därför-ska-vi-få-passera..
Vi pitchar istället resten av dagen, men har det bra och känner hur kroppen börjar bli trött. I takt med att vi kommer högre och högre så ökar även svårigheterna på replängderna och orken att friklättra minskar.

Toppen ser så nära ut, men det tar tid och när vi kommer upp till Thank God Ledge så är det ett trevlig avbrott.
Kommer ihåg att jag var livrädd när jag följde Petter på den här replängden när vi gjorde den förra gången. Nu njuter jag och väljer det krypande alternativet. Att gå över vågar jag inte och att hangla som många gör känns inte heller bra, så jag kryper på alla fyra, sakta men säkert över.
HK fick nog samma upplevelse som jag förra gången och jag hör henne mumla för sig själv när mörkret faller över henne.






















Thank God Ledge i sista solen

Vi är två repländer från toppen och vi följer spåren av grabbarnas pannlampor, med guidning den sista biten.
First right and then left, det är som ett tyst mantra för mig.
Så långt bort, men ändå så nära.
Mörkret känns mörkare och 23 repländer känns i kroppen men vi sprintar upp på toppen nästan 15 h tröttare.

High Five Hanna-Kajsa, nu börjar nerstigningen..