Half Dome, från mörker till mörker

Vyn som möter en på morgonen från I-120

-Left or right?

Två pannlampor lyser ner på mig från ovan, det ser ut som de är oändligt långt bort, men jag vet att de bara är en replängd bort.

En replängd bort och på toppen av Half Dome.

-You go right there and then back left, go Hanna!

Jag och Hanna-Kajsa rullade in i Yosemite tidigt på morgonen fyra dagar tidigare, stannade bilen och ylade rakt ut, jag av glädje att vara tillbaka. HK blev väldigt tyst när vi åkte förbi El Cap men fick några dagar på sig att förhoppningsvis lära känna klippan lite innan vi packade väskan för att gå upp till Half Dome.

HK följer innan de många kamin reporna

En lång promenad upp för Death Slabs, som inte alls är så mycket death, förutom för våra lårmuskler, för oss upp till klippan i mörker på kvällen.

Besviken tittar jag upp och ser fasta rep uppför starten, men det kompenseras av en brasa och två trevliga grabbar.

Vi har en lång dag framför oss och vi börjar klättra i mörkret vid fem på morgonen samtidigt som grabbarna börja jumarera. De försvinner upp i mörkret som fallande stjärnor i omvänd bana.

Det är konstigt det där med att klättra i mörker. På morgonen så är det nästan skönt, innesluten i min egen lilla bubbla av ljus. Det enda jag ser är nästa ställe jag ska sätta handen eller foten, fokus är bara på de närmsta flytten och världen runt omkring mig finns inte.

Vi klättrar på bra, klättrar lite simultant och lite shortfixing och vi är ifatt grabbarna. En liten önskan om att försöka klättra allt i fritt övergår med tröttheten från anmarschen i kroppen till att vilja ha en bra dag och komma upp innan mörkret.

Vi klättrar det mesta i fritt och lägger ner planerna om att andremannen skulle jumarera när vi inser att det går väldigt mycket fortare att båda klättrar. Dessutom är det mycket roligare.

HK på väg upp till Big Sandy Ledge

Dagen går och det känns aldrig som det är läge att försöka passera grabbarna. Vi är konstant ifatt dem, men har svårt med där där; vi-är-bara-lite-snabbare-än-er-och-därför-ska-vi-få-passera..

Vi pitchar istället resten av dagen, men har det bra och känner hur kroppen börjar bli trött. I takt med att vi kommer högre och högre så ökar även svårigheterna på replängderna och orken att friklättra minskar.

Toppen ser så nära ut, men det tar tid och när vi kommer upp till Thank God Ledge så är det ett trevlig avbrott.

Kommer ihåg att jag var livrädd när jag följde Petter på den här replängden när vi gjorde den förra gången. Nu njuter jag och väljer det krypande alternativet. Att gå över vågar jag inte och att hangla som många gör känns inte heller bra, så jag kryper på alla fyra, sakta men säkert över.

HK fick nog samma upplevelse som jag förra gången och jag hör henne mumla för sig själv när mörkret faller över henne.

Thank God Ledge i sista solen

Vi är två repländer från toppen och vi följer spåren av grabbarnas pannlampor, med guidning den sista biten.

First right and then left, det är som ett tyst mantra för mig.

Så långt bort, men ändå så nära.

Mörkret känns mörkare och 23 repländer känns i kroppen men vi sprintar upp på toppen nästan 15 h tröttare.

High Five Hanna-Kajsa, nu börjar nerstigningen..