2014-12-05

Att vara borta


Jag har varit borta den sista tiden. Borta från omvärlden och mer eller mindre bara socialiserat mig med vår dator. Vi har varit omslutna av en vit värld. Tyvärr har det inte varit snö, utan vitt av den andra sorten, vattenånga. När vi flyttade hit så bodde vi ovan molnen som bildades nästan varje dag på morgonen, det verkade vara en bra höjd att bo på.

Nu bor vi mitt i smeten istället. Det är klarare under om vi åker neråt, med det som fortfarande kan ge pluspoäng är vad som händer när vi åker uppåt. Jag har nästan maniskt hållit på med förartexter. Stirrat in i datorskärmen till ögonen har varit fyrkantiga. Vaknat tidigt och smugit ner och satt på datorn för jag har tänkt på någonting innan jag somnade.

En ny topp uppe i Sommand, Pointe de Chavasse

Som tur är har jag en Petter som drar ut mig. Upp över molnen. Till solen. Till kullarna.
Det är spännande vad som händer med kroppen och sinnet så fort den får sol. Det är som hela inställningen till livet förbyts. Det är som om molnen suger åt sig all energi, all livskraft.

Lapar sol på Pointe de Miribel

Så kommer man upp till solen, benen får lust att röra på sig, leendet sprider sig och helt plötsligt så är jag.. glad igen. Snön börjar komma där uppe, det kommer i omgångar och smälter bort igen. Är glad så länge topparna håller sig hyffsat snöfria så att det går att knata upp på dem. Jag är glad att de där topparna finns, att få komma upp över molnen och hitta solen, att komma tillbaka lite.

2014-12-02

Hemma borta, borta hemma

Jag är full laddad av bra energi hemifrån. Det håller på att bli ett knepigt begrepp just nu, hemifrån. Har varit i Sverige och hälsat på. Fått energi från att träffa människor som jag tycker om. Fått ätit god mat och druckit vin med fina vänner. Varit hemma, vid vårt hus, och hälsat på katterna och hon som bor där nu. Jag var ganska nervös innan, hur det skulle kännas. Skulle det bli jobbigt? Nostalgiskt? Svårt att skiljas från dem?

Det här har varit hemma en gång i tiden

Det var tvärtom en lättnad. Katterna är inte mina längre, de var glada över att se mig, men ännu gladare över att se hon som bor i huset nu. Och huset, det är inte vårt längre, det är hennes. Alla frågetecken var som bortblåsta och jag kunde lätt i kroppen säga hej då och gå därifrån.
Hem till Hilde, äta en god middag och ha tjejkväll med Clara på besök. Hemma är borta.

Hemma, på Havreängen

Var hemma hos mamma och hälsade på min bror på vägen. Sprang i hans endurobana. Sand och uppförsbackar i vacker tallskog som försvann in  i mörkret vid andra varvet när pannlamporna åkte fram. Åker vidare till mamma i ett soligt men höstigt svenskt landskap. Plockar de sista trattkantarellerna innan frosten slog till. Går runt i skogarna där jag ridit som barn, eller ungdom kanske. Att vara hemma i ett hem som var hemma för länge sen. Men som fortfarande är det.

Är tillbaka i stan, hälsar på greppen på Fabben, det känns bekant men ändå främmande. Det finns några bekanta ansikten, men de flesta är utbytta till nya människor som anser att Fabben är deras. Promenerar genom stan till ett sista besök, gatorna är de samma. Packar ihop och åker hem till det som är hem nu. I Frankrike. Hemma där borta.