Att vara borta

Jag har varit borta den sista tiden. Borta från omvärlden och mer eller mindre bara socialiserat mig med vår dator. Vi har varit omslutna av en vit värld. Tyvärr har det inte varit snö, utan vitt av den andra sorten, vattenånga. När vi flyttade hit så bodde vi ovan molnen som bildades nästan varje dag på morgonen, det verkade vara en bra höjd att bo på.

Nu bor vi mitt i smeten istället. Det är klarare under om vi åker neråt, med det som fortfarande kan ge pluspoäng är vad som händer när vi åker uppåt. Jag har nästan maniskt hållit på med förartexter. Stirrat in i datorskärmen till ögonen har varit fyrkantiga. Vaknat tidigt och smugit ner och satt på datorn för jag har tänkt på någonting innan jag somnade.

En ny topp uppe i Sommand, Pointe de Chavasse

Som tur är har jag en Petter som drar ut mig. Upp över molnen. Till solen. Till kullarna.
Det är spännande vad som händer med kroppen och sinnet så fort den får sol. Det är som hela inställningen till livet förbyts. Det är som om molnen suger åt sig all energi, all livskraft.

Lapar sol på Pointe de Miribel

Så kommer man upp till solen, benen får lust att röra på sig, leendet sprider sig och helt plötsligt så är jag.. glad igen. Snön börjar komma där uppe, det kommer i omgångar och smälter bort igen. Är glad så länge topparna håller sig hyffsat snöfria så att det går att knata upp på dem. Jag är glad att de där topparna finns, att få komma upp över molnen och hitta solen, att komma tillbaka lite.