Stresshantering

Hjärnan håller på att koka över och jag längtar mer och mer till att åka till Romsdalen och frysa lite.
Hela förra veckan så gick jag och laddade för att hålla i Ninja på fredagen och den här veckan har gått åt att ladda för tjejveckan i Romsdalen (där det är extra roligt att Hilde står som modell).

Så när Petter ringde mig på måndagen och tyckte jag skulle komma ner till honom i Skåne, där han sålde in Black Diamond till Exspobutiken, så tackade jag snabbt ja.

Tanken på hotellnatt och frukost tillsammans och en sväng till Kullaberg senare på dagen var allt för lockande för att stanna hemma.

Det blir inte som man vill alla gånger och dimman låg tung över den skånska slätten på tisdagsmorgonen.

Det blev iallafall frukost och en tur runt Kullen, men klättringen ute fick bytas ut mot ett boulderpass på Fabben tillsammans med flickorna.

Igår bjöd Hilde på middag med tillhörade vin och denna kväll var diskutionerna lite mer allvarligare, lite mer rättfram och framför allt lite mer ärliga än vanligt och det slog mig hur sällan man faktiskt säger det man funderar på rakt ut. Det får bli mer av det i framtiden.

Men nu så ligger det saker över hela vardagsrumsgolvet som borde vara vackert packade redan för en vecka i Romsdalen. Glädjer mig otroligt mycket för att få komma ut på tur igen, få träffa Kristin igen som ska hålla föredrag om deras Svalbardtur, få klättra is men bävar inför tanken att försöka stå på ett par skidor och ta mig neråt i en äckligt läskig snöbacke.

Förhoppningsvis så kommer jag hem med kroppen i behåll, ha en underbar vecka för det ska jag!

Solvik och Svanvik

Två dagar, två ynka dagar är allt som behövs för att jag ska känna mig lite mer lugn, lite mer harmonisk och definitivt lite mer nöjd med livet. Nu pratar vi utomhusklätter dagar och den här veckan blev det två.

Det började bra med en minisemester till Linköping och snabb sväng till Norrköping.
Petter skulle sälja in BD på Uteliv i Linköping på onsdagsmorgonen och eftersom vi båda två var lediga (iallafall jag helt och hållet) både tisdag och onsdag så åkte vi Linköping på tisdagsmorgonen.
Förhoppningen var att dom elaka gråa molnen som täckte himlen skulle skingras när vi närmande oss Linköping så vi skulle få klättra utomhus.
Så blev aldrig fallet, så det var att slappa på hotellrummet och sen blev det ett pass på Hangaren istället.
Riktigt fin vägg måste jag säga, många leder och pumpen kom som ett brev på posten efter allt bouldrande för min del.

Kvällen avslutades hemma hos Ankan med lite rödvin, chillichoklad och planering inför morgondagen då med klättring och sol på Solvik.
















Hotellfrukost och sen var det bara att packa ihop för att hämta upp Ankan och bli lotsade till klippan. Det var en sån perfekt dag så jag får nästan gåshud när jag tänker på den i efterhand.

Solen skiner, det är vår i luften och jag känner mig nästan lite barnsligt pirrig för att få klättra ute och få se solen..
Det är perfekt, precis lagom varmt och grabbarna klättrade i bar överkropp när solen låg på som mest.
Vi fick påhälsning av en vessla eller en hermelin som nyfiket iaktog oss en bra stund och det känns som att våren är här för att stanna på riktigt.



Solvik stängs tyvärr den 15 mars (men öppnas igen 1/6) så det känns som ett privelegie att solen passar på att skina när vi är här, för det vara som Ankan sa: det kanske blir första och sista gången på Solvik i år.

Det är skönt att få klättra utomhus, men det känns ovant. Fotstegen känns små och mjölksyran kommer smygande för att sen slå till med full kraft. För min så kändes uppvärmningsleden som ett slag i magen och med två stockar till armar så blev det svårt att klättra.

Söndagen blev nästa ute dag, men då var det absolut inte läge för bar överkropp. Jag kikade ut under rullgardinen någongång på morgonen och såg bara en kompakt grå himmel så jag tog sovmorgon, trots att jag pikade Patrik om att jag skulle ringa och väcka honom för klättring.
När jag ringer vid elva tiden så låter han positiv på att bege sig till Svanvik i gråhimmel, blåst men med 6 plusgrader. Det var bara att packa väskan så snabbt som det gick, bränna till Svanvik med långkalsonger, thermos och god vilja. Vi fick några försök på Vargtass var innan vi var besegrade av mjölksyran och mörkret hotade att ta oss.

Måndagspisk

Hanna-Kajsa var vårt finbesök på måndags springningen så det var lyx att både få äta lunch med henne och sen få piskt tillsammans.

Det är på något sätt alltid skönare att få pisk tillsammans med någon annan än att själv knappt orka uppför backarna. Idag var det Lina the terminator som fullkomligt spöade skiten ur oss med ett hiskeligt tempo och hur vi orkade följa efter henne i nio kilometer kan jag knappt förstå.

Tänk er lite möra ben, ett högt flås tempo och så kommer DEN uppförsbacken, eller i alla uppförsbackar faktiskt, och vad händer då?
Jag och H-K sänker tempot och får kämpa, trycka ifrån på varje steg och flåsar som två flodhästar, men Lina gör skäl för sitt smeknamn.
Hon ökar stegen och fullkomligt flyger uppför backarna och det enda vi ser av henne är hennes lång hästsvans som gungar, lite retsamt, i takt med hennes ökande steg och ett grusmoln som försvinner.

Hade det inte varit för dig Lina så hade vi nog tagit en kort lugn joggintur, tack för att du visar oss vart skåpet ska stå och vi kommer stå som två kapplöpningshundar och vänta på haren nästa måndag.

Mister X

Idag blir det lite sagoberättande.














För några helger sen, se den-magsjuke-och den-bakfyllesjuke så hade vi besök av Stefan, hyggligt stark och en bra kille. Matförgiftningen tog dock hårt på honom och han fick inte med sig alla sina saker.
Ett par byxor blev kvar hos oss och när en god vän till Petter, låt oss kalla honom Mister X, kom på besök några veckor senare utan några byxor att träna i så gav Petter snabbt bort Stefans byxor utan att blinka.

Stefan, som jag då och då har kontakt på jobbet av och till började fråga efter sina byxor och han kallade dom sina favoritbyxor och jag kunde höra saknaden av någonting kärt.
När Petter och Stefan till slut träffades på ISPO mässan i München så berättar Petter sanningen för Stefan:
- Jag har gett bort dina byxor, men om du verkligen verkligen vill ha tillbaka dom så kanske jag kan ordna det.
Stefan inser att loppet är kört och kastar in handuken, men han berättar dock för mig att han saknar dom lite trots allt..
















I helgen var Mister X och hans söta flickvän Jenny på besök och det blev ett besök i Sandsjöbacka, det är lite blött men solen orkar sig fram och värmer oss och vi klättrar runt i Lillesjö på grov granit med bra friktion och jag njuter av att vara på riktig sten igen.




















Peter som var ute med Tomas var nog glad att få lite mer paddor och spottare när han provade på ett nytt (?) problem och var rysligt nära men tog sig ett par ordentliga flygare.














Dagen avslutade för min del på ett fint slabproblem och massa fjärilar i magen på toppen och jag var redo för att åka hem tillsammans med Jenny för att förbereda oss för dagens stora händelse; Henrik Sjöqvists 35-års fest.

Vi lämnade Mister X och Petter som inte ansåg att dom behövde lika mycket tid på sig inför festen, men hade mer behov att spendera mer tid med stenarna.
Stefans byxor fick utstå lite mer skavande runt en arete och nästa gång ni är ute så kan ni ju hålla koll efter Stefans byxor och kanske tom uppdatera honom vad som händer med dom och vilka ställen dom får besöka, lite som hustomten i Amelie från Montmarte.
Har ni inte sett filmen så gå omedelbart och hyr den!














Festfina blev vi iallafall och tur var väl det efter hårfärgning, slingning och rullar i håret i en timme. Det blev en ordentlig fest där all sprit blev uppdrucken, dansen var konstant på golvet och alla klättrare var mer eller mindre uppklädda.
Tack Lina och Henke för en otroligt trevlig kväll och hoppas tandborstarna och toalocket återfanns.

Bakfylleångest

Är för trött, ynklig, bakfull och allmänt svag för att orka skriva någonting alls idag utan måste nog gå och baka en kladdkaka först.

En vanlig torsdag?

Det började i tisdags när Lina Gunnarsson beklagade sig över sin träningsvärk när vi var på Fabben. Hennes träningsvärk kom från ett 15 minuter Paulo Roberto träningspass.
Eh.. ja precis, ett Paulo Roberto träningspass.. och det var bara 15 minuter..

När vi stog och planerade att vi skule träffas igen på torsdag och köra ett träpass så tyckte snygg-Lina (ja, andra Lina) att vi borde äta middag hemma hos henne istället för att frivilligt krypa in i tortyrkammaren på Fabben.

Lite för snabbt svarade vi ja, sa hejdå till snygg-Lina som snabbt försvann.
Där stog jag och andra Lina kvar, tittandes på varandra och insåg att vi precis hade gått miste om ett träningspass.
Det får bli ett Paulo Roberto pass då innan middagen.

Sagt och gjort, det blev 15 svettiga minuter på snygg-Linas vardagsrumsgolv medans Hilde stog och skakade på huvudet. Sen blev det 15 till, så vi får se om vi har träningsvärk imorgon.

Så helt plötsligt har vi fått ännu ett skäl för att träffas; springtur,bastu och middag på måndagar, Fabben på tisdagar och nu Paulo Roberto på torsdagar.
Tack tjejer för ni håller mig i form!

Ja, för att tillgodose en efterfrågan på lite coolare namn så blir det: lina the terminator, Hanna tha gangster och lina the warrior som körde passet igår.

Goda grannar

Vissa dagar är jag gladare än andra att bo på Räntmästaregatan och i lördags var en sån dag.
Petter jobbade dygn och och min tanke vara att jag skulle vara produktiv, men vissa dagar så vill inte kroppen vara med på ens planering. Antagligen för jag har haft 6 träningspass på fem dagar och antar att kroppen säger ifrån ibland.
Clara och Patrik bjöd på storfrukost och helt plötsligt så var klockan tolv, solen skiner i mellan moln som drar förbi med en rasande fart.
Clara var inte sugen på att klättra utan ville ut och springa och jag var inte sugen på att ringa runt för att hitta någon att klättra med.

- Men du Clara, ska vi inte bara åka ut till Utby och klättra någonting lätt i solen?
- Nej..
- Nähä, då så..

Planerna om att springa milen övergick sakta till en långpromenad istället och Patrik avböjde inbjudan om att följa med oss.
Varm choklad på termos och en långpromenad runt Delsjön fick det bli istället för klättring.
Halva kroppen pendlar mellan viljan att få klättra men den andra halvan är mer än nöjd att promenera i solen med Clara.

Kvällen närmar sig och ännu en gång så räddar Clara och Patrik mig med renskav och en plats i soffan för filmkväll.
Ibland är det extra skönt att ha grannar.