2008-08-29

Céüse

Hemkommen, snurrig, lite stressad, virrig och med lite resfeber...






















Sol och skugga på Céüse

För en rimlig summa flyger Ryanair till Marseille från Göteborg. Direkt til värmen, kaoset, fransmän, semester, vin, men framförallt världsklassig kalksten.
Konstigt, varje gång jag kommer ner till europa och sportsklättrar så blir jag överväldigad över hur skoj jag tycker att det är.
Känslan över att dansa på klippan, catcha till juggar (eller mega henkel som tyskarna säger), smyga fram på perfekt klippa, ta djupa andetag och sikta in sig på nästa bult.
Det kanske inte ger mig samma djupa intryck som en kilsäkrad led, men det ger mig lika mycket glädje.























Petter bär det tyngsta lasset

Nackdelen med Ryanair är flygtiderna, vi landar lite före midnatt och styr vår hyrbil mot Gap, en tur på ca 2 timmar med en hastighetsmätare som informerar Petter snällt varje gång han överskrider 115 km/h.
För att hålla på traditionerna så får Formula 1 våra pengar för en natt och vi blir lite förvånade över upp-hottandet på rummen, nästan riktigt trevligt.

Med en viss nervositet över hur kroppen skulle fungera så hade jag lagt ribban för, Céüses nackdel, anmarschen på några hundra höjdmeter, på en sjukt låg nivå. Var det nödvändigt att stanna vid varje steg så var det det som skulle till för att jag skulle upp.
Väldigt lättad över att det inte var några problem, ok, vi sprang inte upp för backen utan tog det med godan ro, med över en timmes promenad uppför men fram kommer man även i den takten.

Skönt att veta (för Petters del) att det är bara första morgonen som det blir ett tungt lass, vanligtvis så göms klätterutrustningen under en sten uppe vid klippan.























Försök på Super Mickey

Cascade visar sig vara lika brant, lika jobbig och lika rolig som förra gången.
Är det för att vi inte är bortskämda med stooooooooooooora grepp här i Sverige som det är så sjukligt roligt att catcha till dessa monsterjuggar?
Samla kraft, mod och vilja för att sen kasta sig mot greppen som man vet skulle kunna svälja en halv arm om det skulle behövas.
Skönt för fingras som inte har tagit i på sistone, med grepp stora som mjölkpaket så är det ingen risk att dra några fingrar utan här är det huden som tar stryk först, lite som att klättra inomhus första gången på säsongen.
Man kommer hem med värkande hud, röda händer där det gör ont att ta i allt och så trött i kroppen på ett ovant sätt.




























Njutning med kaffe och morgonsol

Det första vi såg när vi kom in på campingen utanför Sigoyer är Peter, en Skövde-Göteborgare som sitter och äter frukost i solen med hopskramlat campingbord och stolar.
Det är en väldigt skön camping, det finns rena toaletter, dusch (oftast med varmt vatten), tvättmaskin, kylskåp, drickbart vatten och massor träd som ger skugga under dagen.
För ca 5 eur om dagen/person så känns det som det är värt det, det finns även möjlighet att bo inomhus på andra ställen runt omkring.
Däremot börjar hösten göra sig påmind, campingen ligger på 1300 möh så det var lite kyligt på morgonen innan solen började värma ordentligt och påminnelsen för kyliga mornar i USA gjorde mig påmind om att ta med ett par varma långkalsonger.






















Sista dagen, sista titten på Grande Face

Det finns så väldigt varierande klättring i Céüse, inte bara brant och hårt som alla tycks tro, utan från 5c upptill svååårt, brant, svaigt, crimpigt eller juggar, det är bara att välja och vraka.
Som sagt Ryanair flyger läskigt billigt från Säve, så packa väskan och åk innan det blir för kallt...

Själv så har packningen till USA tagit över hela vår lägenhet, så jag säger som Åsas Fredrik brukar säga;
- Nej, vi har haft inbrott..

2008-08-19

En bra värld

På väg till Frankrike i tankarna




























Trängsel för att få vara med på bild, Hushe

Underbar kväll med ett pass på Domen tillsammans med Lina och Katrin.
Positiva energin fullkomligt sprutade och jag kom hem med en lycklig känsla i kroppen, det här kommer nog att gå ändå. Frankrike resan kommer att bli bra.

Någonstans under tjitter tjattandet kom vi in på vilka hängbröst vi skulle få om vi blev trebarnsmammor och Lina sa att det kanske skulle vara bättra att adoptera ett barn från Pakistan och där fastnade jag.

I tankarna om hur orättvis världen är, här sitter jag och beklagar mig över att min kropp inte fungerar som den ska och oroar mig över min tre månaders långa ledighet.
Samtidigt i Pakistan så förbereder sig folket i Hushe för en lång och kall vinter och många barn kommer inte ens gå i skolan.
Det hugger till i magen på mig, förra året skänkte vi en bra summa till Hushes skola där vår guides barn gick i skolan, tack vare insamlade pengar från våra bildvisningar. I år så är jag självisk och vill behålla mina surt ihop samlade pengar för min egen ledighet.

Är det rättvist?

Om du skulle känna att du har för mycket pengar, gå in på http://hushewdo.org/index.php och skänk en slant.

Kram på er!

2008-08-17

Ett bättre liv

Idag har hoppet återvänt till mitt liv.
Kanske en kortsiktig reaktion, men känner att jag måste få hålla fast vid hoppet om att kroppen ska bli bra.
Lill-Oskar följde med mig och Petter till Hylte för ett kort träningspass mellan promenad på Hönö tillsammans med Petters mamma Stina och avtalat restaurangbesök.
Det kändes fortfarande ansträngt att klättra, men Labyrint kändes overkligt bra ända upp till toppcruxet. Fingrarna kändes starka, huvudet var med mig och hela kroppen kändes avslappnad och ... glad...

Då kommer det, hoppet om att allting kanske kan bli bra trots allt. Att Levaxinen (mot för låg ämnesomsättning) som jag fick i fredags kanske kan hjälpa mig ända, att kanske kanske finns det hopp om att vår USA resa kan bli lite som jag har tänkt mig.

Så idag finns det hopp i min kropp och ett leende på läpparna som jag vill ha ända fram till på onsdag då vi åker till Frankrike.

2008-08-13

Vänner




























I bland känns livet piss.


Det har det gjort de två senaste dagarna, jag har gråtit och varit uppgiven, arg, ledsen och börjar ge upp hoppet.

Förra veckan var jag till läkaren som misstänkte att jag hade astma och jag fick Ventolin med mig hem, morgonen därefter var jag ute och sprang. Ett hopp om att min kropp kunde bli som den har varit fanns och lite molloken blev jag när jag och Hanna-Kajsa var på Välseröd och det visade sig att det inte blev lättare att klättra. Det är ju det enda jag vill just nu, är att bli bra i kroppen så jag ska orka klättra.

Frankrike närmar sig med stormsteg, likaså vår USA resa och jag orkar... ingenting...

Jag har spenderat min dag med Åsa som har varit barnledig och hon fick mig att inse värdet av vänner, hur viktigt det är att visa sina vänner hur mycket de betyder för mig.
Åsa har lyssnat på mig hela dagen, kommit med goda råd, nya insikter, stöttat mig och bara varit snäll.
Jag inser att vänner är det viktigaste som finns i livet och jag är lycklig som har en stor skara av vänner som jag uppskattar, fast jag inte alltid hinner säga det..

Så ut och ge alla vänner ni känner en lång kärleksfull kram och tala om hur viktiga dom är för er!

2008-08-12

Porta helg

Ja, då ska vi se..

Helgen bjöd på ett underbart vardagsäventyr, som jag tyvärr tycker att det brukar bli lite för lite av ibland.
Hela fredagskvällen rantade jag runt och försökte packa efter att vi sagt hejdå till Pekka, Judit, Katrin och Rikard som varit på en för-USA-kväll med bildvisning och USA snack.
Linus bara skakade på huvudet när han försökte sova på soffan och jag fortfarande stod och vägde kök i handen, packade fram racket och klappade på min porta lite.
Eftersom jag är som jag är så kom allt med, allt från vinflaska till toapapper, men dock ej kameran, trots fyra stycken nyladdade batterier.. som tur var så är Hanna-Kajsa så high-tech utrustad med en mobil med kamera funktion..





























H-K fick ta det STORA lasset

Efter en väldigt lugn dag med klättring på Välseröd så makade vi oss till Ulorna och spanade in en lämplig plats för nattläger. Det blåste ganska mycket och vi spanade in de bultade ankaret som sitter på toppen av den högra väggen, efter tips från Petter, men vi tittade på varandra och konstaterade att vi inte ville göra någonting den lätta vägen.

Efter att ha konstaterat att sex minusen över vattnet inte heller var en så bra plats så klättrade vi upp mot stora väggen. Trots att vi hade haft en väldigt rofylld dag så var pannlamporna ett trevligt sällskap när vi skulle försöka böka ihop portan, klockan går så evinnerligt snabbt vissa gånger. Vi kan väl säga det så, att det är skillnad att sätta ihop den på marken mot en hängande stand på vertikal klippa.





















Rödvinsglad och lite trött Hanna

Det blev vattenkok på vårt upphängda kök med Petters egenkonstruerade upphängning och vid elva tiden någon gång kunde vi mumsa i oss torrfoders påse som var godkänd.
Vad som definitivt fick godkänt var chokladmoussen som smakade gudomligt, för att inte tala om rödvinsflaskan som öppnades allt för sent och sköt upp sängliggandet till två tiden.
Med lite rödvin i kroppen kan man ha oändligt roligt över att försöka kissa som tjej på en vertikal vägg, från en porta när man dessutom sitter fast i selen. Är det någon som vill ha insider information så lovar jag att delge det =)




























H-K cool lugn och glad över att vakna högt ovanför marken

Jag måste ge Hanna-Kajsa eloge för hennes coollugna attityd och anpassningsbarhet. För att aldrig ha hissat förut (även om jag gjorde det den här gången), jumarerat eller ens varit i närheten av en porta så var hon super lugn och kastade sig in i portan och kokade vatten i ett hängande kök som hon inte hade gjort någonting annat. Grisen (hissäcken) hängde på hennes sida så det var hon som fick dyka med huvudet före för att hämta alla saker och Bitchboarden (portan) rydde hon glatt runt i.




























Frukost i regnet

Vi visste att väderprognosen såg kass ut för söndagen så flyern kom väl till pass när det började droppa tidigt på morgonen. Det var riktigt mysigt att ligga inne i vårt lilla tält i sovsäcken och höra regnet droppa på flyern.. ända till jag insåg att jag var tvungen att gå upp och kissa...
Regnet kom och gick lite på morgonen och vi cabbade upp och ner i samma takt, men lite uppehåll fick vi för att njuta av frukost med havsutsikt.





























Sista natten i portan innan USA?

Tiden går och alla sagor har ett slut, vi visste att vår var kommen, äventyret fortsatte dock med mera hissning, jumarering, klättring i regn, nerfirning, bad i havet och torrfoder hos Marie och Spång.

Till alla er som tycker att livet känns lite tråkigt, underskatta inte vardagsäventyren, det är dom som sätter sig fast i minnet allra bäst.

2008-08-08

Evig kärlek II

Jag funderade lite på evig kärlek när jag cyklade till jobbet.

Jag började nog tro på det ändå.

Jag tänkte på min skara aliens jag har hängande i garderoben,

hur den gula var med på mitt första försök att leda en 5.10b (svenk 6:a), Hand Jive i Squamish,
hur den vände min tro till kamsäkringar där på cruxet,

hur den röda satt som en förlängd arm på the great roof när jag och Petter gjorde Nosen på en dag,

hur glad jag var över min enda grå som var med när jag och Råggan övade till att gå upp till instruktörs exeminationen och hur mån jag var att den skulle känna sig hemma på racket bland dess rutinerade syskon,

hur många gånger jag och Ann-Sofie placerade den orange på Sydpillaren på Mongejura och blev räddade av den som bästa placering tillsammans med en Wallnut #1 på den luftiga standplatsen några repor från toppen,

hur väl guld sitter på sandstenen mitt på cruxet på Way rambo,

hur ont i magen jag fick när jag tappade vår offset blå/gröna på näst sista repan på Romantic Warrior och såg den segla ut över den gula klippan,

hur pressad jag var på Lobotomerad Kalkon för att få in den andra blå alien
och jag är helt övertygad över att den gröna har räddat mig otaliga gånger eftersom jag nu är inne på min tredje, eller kanske tom fjärde.

Dom har varit med mig i vått och torrt, i nöd och i lust, sett mig skratta och gråta, varit livrädd, känt mig odödlig men mest av allt har dom nog delat min glädje.

Så jag tror nog på evig kärlek, även om det är till lite metall.

2008-08-07

Evig kärlek

Jag vill gifta mig.
(iallafall när jag satt på Marias säng och lyssnade på Maria)

Vilka skor ska du ha?
Hur ska du ha håret uppsatt?
Vilka smycken ska du ha?
Hur ser klänningen ut?
Vilka underkläder?
Hur ska blombuketten se ut?

Mina frågor har haglat till Maria, som passar på att gå och gifta sig när jag är i USA, och jag känner mig som ett nyfiket barn. Jag får vara med och se hur hon ska se ut, men när jag frågar om ringen går jag bet, den får jag allt vänta och se till efter bröllopet.
Det känns som en dag då Maria kommer vara oändligt vacker och det missar jag, därför myser jag när hon förklarar om hur hon vill ha slöjan, (tänka bara att få ha slöja på sig, wow), hur håret ska vara uppsatt, vilken musik som ska spelas. Det är så jag kan se det om jag försöker och där och då så får jag ändå vara med på Maria och Markus bröllop.
Det är någonting särskilt med bröllop, så mycket kärlek, så mycket framtidstro och jag blir alldeles varm om hjärtat.

Jag har fundrat på om jag skulle vilja gifta mig.

Sen tidigt tonår har jag varit väldigt anti mot allt som har med bröllop att göra. Kanske för att jag kommer från en familj där olika mammor och pappor hit och dit utan något bröllop ens i tanken är det normala och livslång kärlek inte har varit något fast inslag i vardagen. Tron på att två människor kommer höra ihop livet ut har inte följt med mig i min barndom och jag har nog tagit förgivet att det är så det är. Med åtta halvsyskon är det inte kärnfamiljen som är idealet.
Hur ska någon kunna lova att älska en annan person i nöd och lust tills döden skiljer en åt?
Jag börjar dock inse att givetvis så kan ingen människa lova det, men tron om att det kommer att vara så finns där, och det är det som gör mig så rörd.

Kanske vill jag gifta mig en dag, stå där med övertygelsen om att jag och Petter kommer leva resten av våra liv tillsammans och sprudla av kärlek.

Hur är det med dig, tror du på giftemål?

2008-08-06























Tre nyfikna blickar efter grävskopan

Japp, jag har varit barnvakt... igen...

Ja, titta Engla en fågel,
titta en lastbil,
röd lastbil
nej Engla försiktigt med bebisen,
nej Engla du får inte smaka på kakan,
ja titta grävskopa,
ska vi åka bil?
Är du hungrig?
Oj, oj försiktigt
Nej, man får inte kasta saker på dom andra barnen,
ja, ska vi läsa bok

Det är inte konstigt att barn tar lite längre på sig att börja prata när allt dom hör är enstaviga meningar

Jag har som sagt inte allt för många icke-klättrande vänner här i Göteborg, så när jag bestämde för att träffa Linn och Gunn, mödrar till Albin respektive Ella så passade det bra att låta Engla hänga med moster.
Bli inte oroliga, jag går inte i mamma tankar, det här är otroligt preventilt, en dag med en två åring (eller i det här fallet tre) så andas jag ut och njuter av lugnet hemma.
Dom är supersöta, gulliga ja, ja ni vet men jag blir helt matt av att vara tålmodig hela dagen och jag måste ge all eloge till alla föräldrar där ute. För mig är det helt oförståligt hur ni orkar, jag som har fullt upp med att hålla reda på mig själv.

Stor kram på er Linn och Gunn för en fin dag, ni är underbara människor och mammor!Lägenheten känns extra lugn i kväll =)

Köpa sig lycklig?




























Jag har fått min porta!!

Den kom i ett litet fint paket från B.D igår och jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen att sätta ihop den och nu hänger den i taket på Fjällsport.
Jag kände mig som ett stort barn igår, jag konstaterade att det här är min dyraste ägodel och jag knde inte ta ögonen ifrån den och ville knappt gå hem från jobbet.
H-K har lovat att hon ska sova mitt på Hallindens stora vägg tillsammans med mig i helgen, även om hon kanske inte vet vad hon tackade ja till...
Det får bli ett litet mini äventyr, det är precis vad jag behöver!

2008-08-03

Ingenting och allting






















Idag har jag spenderat min dag tillsammans med Göteborgs tuffaste tjej, Engla 2 år.
Vi har gjort ingenting eller massor, beroende på hur man ser det.
Vi har tittat på alla blommor vi har gått förbi,
luktat på allt,
plockat gräs,
matat kaniner,
klappat höna,
iaktagit resten av hönsgården,
klappat vovve, men inte polishäst trots försiktigt "klappa"?
smakat på hallon,
björnbär,
rönnbär,
nypon,
skrattat i regnet,
ätit kaka,
mango,
äpple,
mat,
pepparmynta,
tittat på sniglar,
liten groda,
ritat i målarbok,
på golvet,
på kuddar,
klappat buskar,
viftat med ormbunkar
tittat på träden,
på himlen,
på taket
Tack Mattias och Valle för upplärningen i vad-man-kan-hitta-på-om-man-är-barnvakt-med-en-tvååring.
Tack Engla för upplärningen i att göra ingenting och massor på en och samma gång.

Clogga

Jag sitter på toppen av Bananblocken i Utby och blickar ut över stan som breder ut sig under mig.

Kastar ner repet, kollar så att ankaret ser bra ut och firar ner till marken.
Jag känner en glädje som sakta bubblar upp i kroppen, sätter på mig klätterskorna, kopplar in Mini traxionen på repet och leker i två timmar på klippan.
Det är första gången jag är ute och cloggar på riktigt och jag njuter så oerhört över att få vara själv.

Bara jag och klippan, ingenting annat.
Det gör ingenting att kroppen känns som bly och jag flåsar efter ha gjort ett flytt, jag har all tid i världen.
Jag flyttar repet till alla leder på väggen och klättrar med precision, det känns som om jag solar, men så vet jag att jag trots allt är säker. Världen runt omkring mig försvinner sakta, bilarnas oväsen blir tystare och tystare och det jag ser och känner är ljummen klippa högt ovanför en värld där människor stressar förbi.

Jag sitter på toppen av Bananblocket, blickar ut över stan och ett sakta lugn sänker sig i hela kroppen och glädjen tar över.