Idag har hoppet återvänt till mitt liv.
Kanske en kortsiktig reaktion, men känner att jag måste få hålla fast vid hoppet om att kroppen ska bli bra.
Lill-Oskar följde med mig och Petter till Hylte för ett kort träningspass mellan promenad på Hönö tillsammans med Petters mamma Stina och avtalat restaurangbesök.
Det kändes fortfarande ansträngt att klättra, men Labyrint kändes overkligt bra ända upp till toppcruxet. Fingrarna kändes starka, huvudet var med mig och hela kroppen kändes avslappnad och ... glad...
Då kommer det, hoppet om att allting kanske kan bli bra trots allt. Att Levaxinen (mot för låg ämnesomsättning) som jag fick i fredags kanske kan hjälpa mig ända, att kanske kanske finns det hopp om att vår USA resa kan bli lite som jag har tänkt mig.
Så idag finns det hopp i min kropp och ett leende på läpparna som jag vill ha ända fram till på onsdag då vi åker till Frankrike.
5 kommentarer:
Ens kropp är ju alltid med. Men ibland känns det inte som om den spelar i samma lag som huvet.
Fast frågan är ju vem som bestämmer? ;-)
När det gäller formen eller kapaciteten, så är den ju alltid relativ. Det kan ju vara knäckande när man inte kan undvika att jämföra sig med de som är såå mycket starkare (det finns ju oftast nån som är bättre än en själv). Ibland kan man däremot vara rätt nöjd med sig själv eller sina prestationer. Nästan alltid när man gjort bättre ifrån sig än förväntat, eller när man vänt en negativ trend till nåt positivt. Enda sättet att vara ständigt nöjd, med utgångspunkt från sin egen förmåga är ju att ha en konstant postitiv utveckling om än i små steg. Fast... så är ju inte livet. Det går lite upp och lite ned, och var på kurvan man än är så jämför man som regel med nåt. Frågan är bara vad. ofta tittar man bakåt.
I efterhand kan man ibland konstatera att det var rätt onödigt att deppa över sånt man deppat över, och att det enda som kanske spelar roll är om man varit glad eller ej. Det senare styr man ju dåligt - men det finns inte heller ett absolut samband mellan ens kapacitet, eller prestatationer och ens förnöjsamhet! Vet inte, men kanske kan sådana tankar vara nåt som lättar upp? Eller känns förvirrade! :-D
I lördags var jag missnöjd med en led som nu gick sämre än förra gången. Hela klätterturen kändes på det hela taget värdelös. Avslutningsvis klarade jag en annan (lätt) tur som jag först trodde skulle bli omöjlig.
Sedan dess har jag varit nöjd! Och inte katten slog jag nåt personligt rekord. Och absolut ingen skulle bli impad av mig... Men allt ÄR relativt.
Så, gaska nu upp dig och tänk på det som är uppenbart positivt!
/Anders
Ursäkta maratonflummet,
Anders
Tack Anders, jag gillar maratonflummet =)
Ja, vem är det som bestämmer, huvudet eller kroppen?
I mitt fall så vet jag att det är kroppen, om jag inte är riktigt frisk så blir jag en lipsill på klippan, blir rädd för allt och tror att jag ska dö. Oftast helt obefogat, men det går inte att övertala huvudet om att kommer att gå bra när jag följer på en lätt led mitt i en handjamsspricka och huvudet skickar ut starka signaler till hela kroppen; DU KOMMER ATT DÖ!!!
Därför försöker jag undvika att klättra när jag inte är helt frisk, för mig så är det helt enkelt inte värt det, att känna skräcken så nära, så intensivt och så verklig.
Men.. nu efter tre månaders konstant positivt peppande till mig själv att det kommer att bli bättre, det gör ingenting att formen raseras, att jag inte ens vågar leda 6-, att jag blir pumpad när jag leder Gunnars skräck trots att jag är så avslappnad jag kan bli, då klarar jag inte att vara positiv längre.
Som tur är det precis som du säger, i efterhand så ter sig det som jag har deppat över så obetydligt och banalt att jag oftast skrattar åt det. Så kommer nog fallet vara även med min dipp här i veckan, det känns redan mycket bättre med en startad kur med Levaxin.
Om Levaxinen kommer att hjälpa mig medicinsk återstår att se, men om inte annat så får hoppet sig ett uppsving och på det kan jag leva ett litet tag, åtminstone tills jag står öga mot öga med El Capitan..
Mera maraton flum, det gillar jag =)
Jo, just det. Man oroar sig och grämer sig för saker ibland - men i efterhand känns det betydelselösa. Det kanske mest gäller bucklor på bilar eller tappade kamsäkringar, men t o m kroppsliga problem kan i backspegeln kännas väldigt mycket mindre.
Man ska inte oroa sig för framtida cancer eller annat skit. Innan det blir kritiskt kan mycket hända, t ex nya forskningsrön - eller en bilolycka.
Att man blir överkörd är en klen tröst, men det innebär ju i alla fall att man oroat sig till ingen nytta och förstört mycket av den tid man hade kvar.
Jag vet dock inte om jag brukar vara framgångsrik när jag säger till folk som oroar sig för framtiden att de kan tänka på att de kanske dör långt tidigare. En del tar det rätt, och en del tar det klart fel, misstänker jag...
Ha det bra nu i Frankrike eller var det nu var till att börja med!
/Anders
Krya på dig Hanna! & Jag är säker på att ni får en god tur hursomhelst.
Vet inte om jag åker till USA i höst, men om jag gör det så ser jag fram emot att träffa hela svenskgänget i The Creek.
Skicka en kommentar