2008-11-14

Moonlight buttress





























Mina underarmar håller på att sprängas uppe i 12d hörnet

Ahhhh, det bränner i underarmarna, nu har jag laybackat i evigheter och det ser ut som om mjölksyran håller på att ta över min kropp, jag vill inte ge mig riktigt än.
Petter står på stand och tittar på mig, med en monsterrepa på 60 meter bakom sig, och gottar sig medans jag önskar att han hade delat upp den i tre.

Sprickan smyger ner till blå alien och då går det inte längre..
-Ta... hinner det precis smyga ut ur mungipan innan jag hänger i repet och flåsar, pustar och stånkar.

Va sjuttsan, jag hänger mitt i ett av de finaste dieder jag har varit i på länge, mitt på Moonlight buttress och så vill inte armarna vara med längre. De har samma storlek som Pop-Eyes, men tyvärr inte samma funktion.





























Petter cruisar cruxrepländen

Vi har delat upp oss i två replag, Hilde har raggat upp en hyffsat bra replagskamrat, Lauren Lee. Hyffsat bra för hon är überstark sportklättrare, men har bara klättrat på kil i någon månad, ingen hejjare på standplatser och långturer helt enkelt.

Jag har raggat upp en hyffsat bra replagskamrat jag med, Petter är taggad och i superform efter all klättring i Yosemite och träning hela vintern.





























Petter sänker sina feta fingrar på en av den finaste replängden.

Någon sa till mig att Moonlight skulle vara lättare för mig som tjej eftersom den låååånga 60 meters cruxrepan på 5.12d är tunn.
Vad den personen måste ha förbi sett är de resterande 5.12 reporna som innehåller en god del med 0.5 camalot och är helt omöjlig med små tjejfingrar om man inte är beredd att offra någon eller några fingrar.
Jag står på stand och ser Petter stoppa in sina korvfingrar i sprickan och ser hur de sitter som ett smäck. Perfekt tänker jag, det där ser ju lätt ut. Inte riktigt lika lätt känns känns det när fingrarna vägrar och sitta fast mer än tre desperata flytt.





























Första replängden, ser inte mycket ut för världen, men det blir bättre..

Vi har en perfekt dag, startade vid halv åtta efter ha vadat över en bäck som jag gissar kan vara ganska besvärlig när det är högt med vatten. Det är lite kallt i början, men vi trodde av någon anledning att leden skulle vara nordvänd så när det visar sig att solen får komma några replängder och värma oss så är det bara bonus.
Vi börjar med att leda varannan, men efter ha trott att jag skulle dö på fjärde repan, med kraftig kallpump från traversen på tredje replängden så ändras det lite.
Ett tips är att läsa föraren innan man beger sig upp på fjärde repan som ska vara lätt, 10a (?), men helt plötligt befinner jag mig definitivt inte på 10a mark längre.

Jag står uppe på en liten hylla med en brant vägg framför mig, med endast sluttande sidotag till höger, inga fotsteg innan brösthöjd. Säkringsmöjligheterna är obefintliga och sista säkringen är fem meter ner.
Lösningen att dyno snett upp till vänster, med repdrag från en säkring snett ner till höger från de greppen får min hjärna att spela mig spratt. Brutna ben, skrapmärken och diverse bilder hinner passera flera gånger innan jag till slut ynkligt pyser ut ett skakigt;

-Petter, jag vet inte vad jag ska göra...

Tiden går, jag vill INTE backa av, det här är min replängd, det ska vara lätt och jag vill inte vara en fegis. Tittar ner en gång till och ser döden i vitögat, tar många djupa andetag och säger ännu mer ynkligt;

-Petter... jag vågar inte det här..

Lite nedåt klättring, firning från en halvkass bult och jag är nere på stand hos Petter, Hilde och Laureen.
Jag gillar verkligen inte att backa av någonting, det brukar lämna efter sig en dålig känsla, lite som om jag har svikigt mina plikter som replagskamrat. Dessutom jag brukar känna mig feg och rädd och oftast har jag svårt att skaka av mig den känslan.
De visar sig att fler än jag har klättrat fel, stått och tagit djupa andetag, kritat på och undrat vad att göra. Några har tagit mod till sig och dynat upp, det visar spåren av kritmärkerna och jag undrar hur det har gått för dem när de väl har vågat.
Den riktiga vägen visar sig vara snett ut till vänster runt en bulle på lite lister, men där är det inte ens en tredjedel så mycket krita, jag missade det totalt.





















Jag försöker få blod i fingrarna på tredje replängden, en skoj travers.

Petter är som tur en maskin, han leder glatt resten av leden då jag vid varje stand kommer upp med överdimensionerade underarmar och skakar på huvudet då han frågar om jag vill ta nästa repa.
Det passar Petter perfekt, han vill leda alla repor och gör det i god onsight stil och det passar även mig perfekt denna gång, jag följer och njuter av att få vara på en sista långtur på ett tag.




























Toppglädje i solen

Vi sitter på toppen vid tre i solsken och ca 20 grader och spanar ut över den trånga dalen och njuter av varsitt äpple och jag inser att min kropp är redo för lite vila från sprickklättring.
Nedstigningen är en megabred turiststig som stort antal fångar har fått slita både svett och blod för att bygga och vi avslutar turen med att gina ner till vägen och tar en sista vadning i iskallt vatten.




























Petter avslutar dagen med fotbad

2008-11-11

Öknen blir kvar






























Jaha, då sitter jag här, sista dagen i Moab för denna gång, för denna resa.
Vi har lämnat Indian Creek bakom oss och jag kan inte låta bli och få ett sting av saknad redan, för mig så är denna dalen någonting särskilt.
Färgen, kvällsolen, sanden men givetvis så är det sprickorna här som fängslar mig mest. Jag vet att det är svårt att förstå om man aldrig har varit här vad det handlar om, att det ska bli långtråkigt, det samma och inte så givande.
För mig är det tvärtom, lederna här etsar sig in i min ihågkommelse, lämnar mig med en känsla som få leder gör.





























Hilde i ett bra försök uppe på andra cruxet

Den sista är den Hilde har gjort ett inlägg om; Ruby´s Cafe, den har satt sig i mitt rörelsemönster och tre kvällar i rad har jag omedvetet hamnat på cruxet och sett mina fingrar göra de rätt flytten, desperat, men i rätt följd, säkert hundra gånger.
Det blev inte den här gången, men jag kan sätta pengar på att kroppen kommer komma ihåg varje flytt till nästa besök, som jag hoppas blir snart.

Nu drar vi vidare till Zion med förhoppning om att få en plats på Moonlight Buttress bland storväggsklättrarna och sen börjar verkligheten närma sig.
För att det inte ska bli ett för hårt slag att komma tillbaka så köpte Petter precis två biljetter till Thailand. Vi hinner nätt och jämt hem och landa innan planet går mot sol, bad, palmer och klättring där vi får sällskap av Lina och Henke.

Vi får se om det blir en till uppdatering om hur Zion behandlade oss..
Kram!!

Rubys cafe; en redpointreise.

De siste klatredagene i Indian Creek ble for förste gang på reisen viet fullt og helt i redpointens navn til Rubys Cafe – en kort og hard risslinje, kjent for å vaere universets letteste 5.13-.

Rubys cafe, dag 1:
Lite vet jeg hvilket intenst forhold jeg kommer til å få til denne ruta da jeg litt skeptisk knyter på meg klatreskoa. Hanna har sine mistanker om at jeg kommer til å digge den, i og med at ruta inneholder det jeg liker mest; tekniske laybackflytt, den er pumpkrevende, og fremfor alt; ingen sikringer större enn gul alien. Ergo: Tynt som faen. I love.

Etter et par forsök hver föles muligheten for en team ascent om ikke naere så i allefall meget eksisterende ettersom vi begge finner ut av hva som må til der det er vanskelig. Vi er faktisk begge sjokkerte over hvor mulig det föles. Og det er klart vi tenner til. På vei ned fra klippen innser vi begge at vi vil bruke de to siste klatredagene i dalen til nettopp denne leden. Stemninga er god og optimistisk. I redpointens navn; vi vil klare å klatre Rubys cafe! Dag 1 preges av motivasjon på nivå 3: Vi er sterke, og vi skal fikse det!

Rubys cafe, dag 2:
Rubys cafe er populaer, og blir ikke mindre populaer av at dag to er en söndag, og det er gode forhold. Vi rekker såvidt å varme opp på en absurd svatur med det klingende navnet ”Pigs in space”(Navnet sier vel det meste?) foer det er en bråte mennesker som står under Ruby og ser lengselsfullt opp mot krukset. Pokker. Vi stiller oss lydige i kö og innser at vi er de eneste som faktisk vil lede opp, og får dermed rykke fram et par hakk. Förste forsök gir oss håp om bestigning allerede samme dag; jeg föler meg stabil og kjenner at det kan vaere dagen. Men, som en lett kan lese av diagrammet, faller motivasjonen når det gradvis samler seg flere og flere mennesker under ruta. Mennesker som er ubehagelige å ha der. Som snakker höyt og upassende om graden, krukset, lettheten, vanskeligheten, bakkefallspotensialet og div alienrippinger de har hört om. Vi pröver å samle krefter, holde troa oppe samtidig som vi desperat må pröve å holde plassen i köa. Og mister så mye krefter på veien at neste forsök blir latterlig dårlig og vi laffer ned fra klippen, tidlig, i håp om å komme tilbake til klippen neste dag i folketom tilstand. Dag to preges av motivasjon på nivå 2: en todelt fölelse – Kan vi? Vil vi?

Rubys cafe, dag 3:
Fra å vaere nyskjerrige, sterke, optimistiske har vi blitt til ”två små pluttisar” igjen. Vi henger opp tau på ruta og i löpet av ti minutter har det samla seg opp en horde med mennesker som vil pröve på topptau, og igjen – diskutere grad og hardhet og krukssekvens. Vi mister begge to totalt glöden og blir egentlig bare sittende og irritere oss over alt som ikke ble som det skulle vaere. Sukk. I tillegg kan det jo nevnes at fingrene er som kjöttkaker og kroppen motsetter seg alt som har med ordet ”layback” å gjöre. Dag tre preges dermed av motivasjon på nivå 1: en ikke-eksisterende motivasjon. Vi kunne like gjerne spilt golf eller starta med synkronsvömming.

Som vår franske venn sa til oss i dag da håplösheten kom over oss: ikke pröv samme harde rute flere dager på rad! Vi takker og bukker for rådet og lover å lytte til det ved lignende anledninger.

---Men vi har begge fremdeles et oppgjör å ta med Rubys og hennes dessverre litt overfylte cafe..Neste gang!

2008-11-05

Har storleken någon betydelse?

Det är en fråga som alltid är aktuell när jag dimper ner i Indian Creek.
Storleken diskuteras till dödens dagar här i öknen, det jämförs och kommenteras så öppet som aldrig annars.
Det är ingenting som diskuteras så öppet hemma, men här när det är semester så kommer det givetvis på tal mycket oftare.


Vet inte om det är för att både jag och Hilde är med på turen, men det händer så mycket mer på diskutionsfronten så fort två tjejer är med.


-Jaha, du gjorde Slot Machine, ja ja, men den är ju lätt för dig, du är ju tjej.

Ja, här tänker jag på storleken på sprickorna och ingenting annat..
Givetvis så kommer diskutionen mest in på fingerstorlek och handstorlek, men någon enstaka gång på knästorlek. För här så ÄR det skillnad på storleken!







Petter försöker förklara cruxet på Belly full of bad berrys 5.13-
ledsen över att den är åt fel håll, jag har inte kommit så långt i dataskolan...
några tips?

Vi kan väl säga så här att vi kan dela in sprickorna i säkringstorlek; grön alien, gul alien, röd alien, grön camalot, röd camalot, gul camalot och blå camalot, sedan de riktigt svåra #4,#5 och sist men inte minst #6.

Så jag tänkte vi kunde ha en liten sprickskola á la Indian Creek.
Hemma hör jag ofta, ja men grön camalot, det är ju min favoritstorlek, den är ju så lätt..
Ja, hemma i Sverige kanske, på granit, men här pratar vi om sandsten, parallella och helt skoningslösa sprickor, någonting helt annat.

Blå alien försöker jag bara förtränga eftersom det betyder att inte en kroppsdel går in, fingrarna är för stora, för att inte tala om fötter, så någon enstaka gång i ett dieder kan det finnas med i repertoaren, men annars så undviks det med största möjliga mån.
































Mina fingrar i grön alienspricka


Grön alien däremot kan vara lurig.
Mina fingrar kan med lite vilja och mycket försiktighet komma in ett gott stycke, medans då Petter (det är här storlekspratet tar helt av) med sina korvfingrar knappt har en chans att ens få in naglarna i den storleken. Givetvis blir det då enklare att vara tjej, som tur är så brukar även denna storlek mest klättras i hörn, då fötterna inte har en chans att få in en uns gummi i den sprickan.

Det är bara att stoppa in fingrarna och vrida armbågen neråt, jag brukar föredra att ha tummen neråt, men tror inte att mina fingrar är lika förtjusta i den, utan gillar mer när lillfingret är neråt.
Det brukar dock vara svårare att hänga kvar i och kräver mer träning.































Petters fingrar i samma spricka

Så här bra går Petters fingrar in i grön alien, han brukar köra lillfingersvarianten på den här, dvs bara stoppa in första leden av lillfingret och campusera.. bra att han är stark.

För att förvirra lite så hoppar vi till #5 camalot, min favorit bland de större, antagligen för att de är den enda som jag kan tycka mig behärska.
































Peter i camalot #5 sprickan Desire

Det som behöver göras är att tjoffa in benet, böja på knät och voíla, så sitter knät fast. Det finns en bugg med det där med knät som man oftast får lära sig den hårda vägen; böj inte knät för att sedan "ställa" sig på det, då pressas det ner och resultatet är ett fastkilat knä som tar lite hud att få loss. Notera även Peters fot som kammar runt kanten.

Händerna ska stackas, det betyder knyt ena handen och lägg den ovanpå den andra mot handryggen,, sen är det bara att flytta upp knät.. och sen händerna igen.. ska nog komma med en bild på händerna, lite svårt att förklar med ord.



































Petter försöker på Belly full of bad berrys, rätt storlek, fel lutning..

Nog med sprickskola för idag, det kommer mer storlekar så småningom, vi får se vad vi hinner med de sista fyra klätterdagarna här i Indian Creek innan vi åker vidare.

2008-11-02

Röda hulken kommer åter























Peter värmer upp sina off-width kunskaper

Konstigt, förra gången jag satt framför en dator så blev det ett kaos inlägg för det fanns så mycket som jag ville berätta om.
Nu så känns det inte som om det är så mycket, fast det är ju givetvis fel, det har hänt massor, kanske är det mer det att allt är så bra det kan vara just nu.

Petter kom inrullande med Röda Hulken på fredagsmorgonen när vi var på väg till klippan och alla tjuter i kör;

-Röda Hulken!!!

Stanna, stopp, vänd slinker det ur mig kanske lite för högt, lite för snabbt och med lite för gäll stämma.
Jimmy och Jonatan som kom från Yosemite för några dagar sen var övertygade om att Petter skulle ha dykt upp i onsdags, så i två dagar hade jag vankat av och an, lyssnat på alla billjud och väntat på att Petter skulle dyka upp med Hulken.
När han då dök upp så var det som om jag inte orkade vänta längre, det fick vara nog.
Han såg ut och kändes som vanligt, kanske lite smalare och lite gladare från att ha slitit och klarat Golden Gate och klättrat hårt med Stefan i en månad, så där glad som man såg ut när man var liten, hade varit ute och lekt och kom hem till pannkaksmiddag.






























Peter skördar av sina off-width kunskaper






























King Cat väntar på att ge mig stryk


Med Petter nästan under armen så hamnade vi på Cat Wall som är den bästa koncentrationen av väldigt fina leder och där möjligheten att få stryk är stor.
Ibland så blir jag lite kaxig och tänker: kanske jag har blivit lite bättre och starkare i år? Kanske kommer det kännas lättare den här gången? Nu börjar jag ju känna Indian Creek lite bättre..
Som tur är så plockas jag ner på jorden, eller i luften igen snabbt.

King Cat är en sån tur, 11+ står det i guideboken och jag kan ibland känna mig kaxig då, det här borde jag klara tänker jag.
Ger mig iväg, fint rackad med rätt grejer på rätt sida, i rätt ordning och känner mig som en drottning.
Handjammen känns bra, kroppen känns bra och allt känns rätt. Tills det kommer till att göra några snabba sportflytt över en läpp. Då står jag där med skägget i brevlådan och inser att jag har gjort precis samma sak med samma utgång för några år sen.
Med ett glädjetjut tar jag den kommande flygturen, känner suget i magen, vinden i håret och landar långt ner med ett leende på läpparna.

Det är så här livet ska vara, sandsten runtomkring mig, Petter på plats igen, goda vänner, och en värk i biceps från att ha tagit i för kung och fosterland.

Livet är inte så illa ändå.

Heltinnen Hanna, del 2























Mild ettermiddagsbris i Indian Creek gjør denne kvinnen salig.

Først av alt: beklager det veldig rotete innlegget som ble lagt ut sist. vi var i total tidsbeit!

Siden dette i bunn og grunn er Hannas blogg, tenkte jeg å skrive et innlegg om Hannas hverdag nå for å belyse det fra et annet perspektiv enn hennes eget. Dere lurer vel på åssen hun har det om dagen. Og her kommer mitt syn på saken. Jeg er en evig forkjemper for lister, så oppsummeringa kommer i listeform.

* Hanna er i Indian Creek, og hun elsker dette stedet. Hun har et spesielt blikk når hun ser ut over landskapet - et blikk som nesten overgår måten hun ser på El Cap på. Hun elsker sandsteinen, de beinharde ubarmhjertige rissa, denna plassen er hennes lekeplass!

* Petter er tilbake. Det betyr knising fra teltet, kyssing i tide og utide(menvent, hva er vel egentlig "utide"? kyssing er vel alltid bra!), en ekstra gnist i øya hennes. Som hun har lengta..!

* Hanna får gjort sin yoga. Et bevis på trivsel!

* Hanna kan endelig la seg selv tenke at hun kan, skal, klatre! Etter lang tid i fotsopphelvete.



























* Hennes overutviklede øye for små små detaljer har endelig kommet tilbake. Til nå har denne egenskapen stort sett gått med til å holde øye med hva som skjer mellom lilletåa og den ved siden av. men nå har hun starta igjen i god gammaldags stil: hun ser så mye MER enn oss andre dødelige.

Og for de veldig nyskjerrige: ja, hun sender, og er i forbløffende god form. Inspirasjon og læremester! (som tilogmed har klart å overtale en ihuga laybackfanatiker om at det faktisk noen ganger kan lønne seg å jamme.)

Øye for detaljer? Definitivt.