Jaha, då sitter jag här, sista dagen i Moab för denna gång, för denna resa.
Vi har lämnat Indian Creek bakom oss och jag kan inte låta bli och få ett sting av saknad redan, för mig så är denna dalen någonting särskilt.
Färgen, kvällsolen, sanden men givetvis så är det sprickorna här som fängslar mig mest. Jag vet att det är svårt att förstå om man aldrig har varit här vad det handlar om, att det ska bli långtråkigt, det samma och inte så givande.
För mig är det tvärtom, lederna här etsar sig in i min ihågkommelse, lämnar mig med en känsla som få leder gör.
Hilde i ett bra försök uppe på andra cruxet
Den sista är den Hilde har gjort ett inlägg om; Ruby´s Cafe, den har satt sig i mitt rörelsemönster och tre kvällar i rad har jag omedvetet hamnat på cruxet och sett mina fingrar göra de rätt flytten, desperat, men i rätt följd, säkert hundra gånger.
Det blev inte den här gången, men jag kan sätta pengar på att kroppen kommer komma ihåg varje flytt till nästa besök, som jag hoppas blir snart.
Nu drar vi vidare till Zion med förhoppning om att få en plats på Moonlight Buttress bland storväggsklättrarna och sen börjar verkligheten närma sig.
För att det inte ska bli ett för hårt slag att komma tillbaka så köpte Petter precis två biljetter till Thailand. Vi hinner nätt och jämt hem och landa innan planet går mot sol, bad, palmer och klättring där vi får sällskap av Lina och Henke.
Vi får se om det blir en till uppdatering om hur Zion behandlade oss..
Kram!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar