Moonlight buttress

Mina underarmar håller på att sprängas uppe i 12d hörnet

Ahhhh, det bränner i underarmarna, nu har jag laybackat i evigheter och det ser ut som om mjölksyran håller på att ta över min kropp, jag vill inte ge mig riktigt än.
Petter står på stand och tittar på mig, med en monsterrepa på 60 meter bakom sig, och gottar sig medans jag önskar att han hade delat upp den i tre.

Sprickan smyger ner till blå alien och då går det inte längre..
-Ta... hinner det precis smyga ut ur mungipan innan jag hänger i repet och flåsar, pustar och stånkar.

Va sjuttsan, jag hänger mitt i ett av de finaste dieder jag har varit i på länge, mitt på Moonlight buttress och så vill inte armarna vara med längre. De har samma storlek som Pop-Eyes, men tyvärr inte samma funktion.





























Petter cruisar cruxrepländen

Vi har delat upp oss i två replag, Hilde har raggat upp en hyffsat bra replagskamrat, Lauren Lee. Hyffsat bra för hon är überstark sportklättrare, men har bara klättrat på kil i någon månad, ingen hejjare på standplatser och långturer helt enkelt.

Jag har raggat upp en hyffsat bra replagskamrat jag med, Petter är taggad och i superform efter all klättring i Yosemite och träning hela vintern.





























Petter sänker sina feta fingrar på en av den finaste replängden.

Någon sa till mig att Moonlight skulle vara lättare för mig som tjej eftersom den låååånga 60 meters cruxrepan på 5.12d är tunn.
Vad den personen måste ha förbi sett är de resterande 5.12 reporna som innehåller en god del med 0.5 camalot och är helt omöjlig med små tjejfingrar om man inte är beredd att offra någon eller några fingrar.
Jag står på stand och ser Petter stoppa in sina korvfingrar i sprickan och ser hur de sitter som ett smäck. Perfekt tänker jag, det där ser ju lätt ut. Inte riktigt lika lätt känns känns det när fingrarna vägrar och sitta fast mer än tre desperata flytt.





























Första replängden, ser inte mycket ut för världen, men det blir bättre..

Vi har en perfekt dag, startade vid halv åtta efter ha vadat över en bäck som jag gissar kan vara ganska besvärlig när det är högt med vatten. Det är lite kallt i början, men vi trodde av någon anledning att leden skulle vara nordvänd så när det visar sig att solen får komma några replängder och värma oss så är det bara bonus.
Vi börjar med att leda varannan, men efter ha trott att jag skulle dö på fjärde repan, med kraftig kallpump från traversen på tredje replängden så ändras det lite.
Ett tips är att läsa föraren innan man beger sig upp på fjärde repan som ska vara lätt, 10a (?), men helt plötligt befinner jag mig definitivt inte på 10a mark längre.

Jag står uppe på en liten hylla med en brant vägg framför mig, med endast sluttande sidotag till höger, inga fotsteg innan brösthöjd. Säkringsmöjligheterna är obefintliga och sista säkringen är fem meter ner.
Lösningen att dyno snett upp till vänster, med repdrag från en säkring snett ner till höger från de greppen får min hjärna att spela mig spratt. Brutna ben, skrapmärken och diverse bilder hinner passera flera gånger innan jag till slut ynkligt pyser ut ett skakigt;

-Petter, jag vet inte vad jag ska göra...

Tiden går, jag vill INTE backa av, det här är min replängd, det ska vara lätt och jag vill inte vara en fegis. Tittar ner en gång till och ser döden i vitögat, tar många djupa andetag och säger ännu mer ynkligt;

-Petter... jag vågar inte det här..

Lite nedåt klättring, firning från en halvkass bult och jag är nere på stand hos Petter, Hilde och Laureen.
Jag gillar verkligen inte att backa av någonting, det brukar lämna efter sig en dålig känsla, lite som om jag har svikigt mina plikter som replagskamrat. Dessutom jag brukar känna mig feg och rädd och oftast har jag svårt att skaka av mig den känslan.
De visar sig att fler än jag har klättrat fel, stått och tagit djupa andetag, kritat på och undrat vad att göra. Några har tagit mod till sig och dynat upp, det visar spåren av kritmärkerna och jag undrar hur det har gått för dem när de väl har vågat.
Den riktiga vägen visar sig vara snett ut till vänster runt en bulle på lite lister, men där är det inte ens en tredjedel så mycket krita, jag missade det totalt.





















Jag försöker få blod i fingrarna på tredje replängden, en skoj travers.

Petter är som tur en maskin, han leder glatt resten av leden då jag vid varje stand kommer upp med överdimensionerade underarmar och skakar på huvudet då han frågar om jag vill ta nästa repa.
Det passar Petter perfekt, han vill leda alla repor och gör det i god onsight stil och det passar även mig perfekt denna gång, jag följer och njuter av att få vara på en sista långtur på ett tag.




























Toppglädje i solen

Vi sitter på toppen vid tre i solsken och ca 20 grader och spanar ut över den trånga dalen och njuter av varsitt äpple och jag inser att min kropp är redo för lite vila från sprickklättring.
Nedstigningen är en megabred turiststig som stort antal fångar har fått slita både svett och blod för att bygga och vi avslutar turen med att gina ner till vägen och tar en sista vadning i iskallt vatten.




























Petter avslutar dagen med fotbad