Att komma hem

Livi ser till att Jossan kommer över kanten vid ett höstigt Häller

Det är konstigt det där med att resa.
Flyga över dag och natt
vrida på dygnet och helt plötsligt vara hemma någon annanstans.

Att landa i Yosemite kändes som att komma hem
Camp 4 såg likadant ut, lukten den samma
nya klättrare i gamla skepnader
El Cap lika ståtlig, graniten välbekant

Utanför är det grått, det duggar
utsikten från köksfönstret ser likadant ut
lite mer höst än när vi åkte
Häller får fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare
huden från Yosemite rullar av fingrarna
jag ömsar skinn från en resa som känns avlägsen

Det är skönt att komma hem
men förfäras lite över hur det andra hemma suddas ut så fort
Varför är vi så anpassningsbara?

Steck Salathé utan skrapsår

Lite bökigt på repan innan The Narrows

Sista dagen i Dalen och vi har tre val på vår lista:
Nosen på en dag, West Face på El Cap eller Steck Salathé.
Det får bli Steck Salathé, en led som stått på min ticklist de senaste gångerna vi varit i Yosemite, men som bara inte blivit av.
Kanske av lite skräck för att se ut som ett paket köttfärs.
Eller för alla historier om folk som har fastnat i The Narrows, om de som har fått övernatta, eller som bara har haft allmän epik.




























Starten på The Narrows

Det visar sig vara mycket bättre och roligare än jag hade kunnat gissat.
Mycket breda sprickor, många kaminer, men av den snälla varianten.
The Narrows var lite bökig att komma in i, men med en fin fistspricka för att komma in i den och sen ganska rymlig om man nu kan säga så om en squeeze kamin?
Fina grepp med jämna mellanrum att få hjälp av, rent av kul klättring!
Har man minsta förkärlek för breda sprickor så kan jag verkligen rekommendera att klättra den, inte alls så illa som alla historier vill ha det till.





















Det är med sorg jag åker från Yosemite
inser att jag aldrig åkt härifrån utan att åka vidare till Indian Creek
nu är det hem till Bohuslän som gäller
känns lite bättre och får fjärilar i magen
dags att åka hem utan skrapsår

Vilodagar

Det har blivit en hel del av den här varan

hänga i gräset på The Meadows och med lystna blickar längta tillbaka upp på El Cap

legat på stranden och solat

vilat

låtit infektionen i foten lägga sig.

I morgon är vår sista klätterdag

om värktabletterna gör sitt jobb så blir det en tur upp på Steck Salathé med Petter

Si så där 10 repor kamin/offwidths av 17 möjliga

Blir en bra sista dag

så kan jag åka hem och slicka såren

Ta några till vilodagar

och längta tillbaka innan jag har landat på Landvetter

Snut, så var Nosen slut

Hanna-Kajsa på stand efter Changing Corner

-Mikey, do you know if it´s gone rain today, those clouds doesn´t look to good..?

- No, thats no rainclouds and there hasn´t been anything about rain on the forecast..

Hanna-Kajsa har nöjt gett sig iväg på Changing Corner och aidar på som en gudinna när regndropparna börjar singla ner i ansiktet på mig.

-Regnar det kommer det från HK med en viss oro i rösten.

-Eh.. nej då, tror inte det fortsätt du..

Blöt Hanna-Kajsa snart på stand innan bultstegen

Till slut kan jag varken övertyga mig själv eller HK om att det inte regnar, de droppar som kommer rinnandes från toppen landar med jämna mellanrum på miss Piggy och ljudet påminner om en bongotrumma.

Utsikten är borta och vi befinner oss mitt i regnetmolnet, sakta men säkert klättrandes uppåt. Det tar tid och ett par regnbyxor hade inte gjort saken sämre. Vet inte riktigt vad vi tänkte när vi bara packade ner varsin regnjacka. Väderprognosen såg strålande ut? Det regnar aldrig i Kalifornien?

Vi kommer upp i mörkret, pissblöta och ganska hungriga, glada över att äntligen stå på toppen efter ha släpat Miss Piggy de sista 40 metrarna över slutsvaet.

Lusten att knata ner i 5 h är inte överhängande så vi joggar runt på toppen för att hitta två bra sovplatser, skjuta upp problemet till morgondagen känns helt rätt.

Helt rätt tills vi packar upp våra blöta dunsovsäckar ur Miss Piggy och inser att alternativet att sova i en blöt sovsäck för att gå upp i morgon bitti och ta på oss våra pissblöta kläder för att sen gå i 5h inte är mycket roligare.

Två blöta dårliga arslen..

-Vi är två dårliga arslen säger vi till varandra på finlandssvenska, refererande till Ollies översättning av bad asses, skrattar och fortsätter ut i regnet och mörkret.

Vi har två bördor att släpa på, Miss Piggy, som är stor, otymplig och svajjig, men med höftbälte eller Chain of Pain som är vår utrustningslinga med allt skrot samt ett blött rep; obekvämt och blodstypande till armarna men lättare och kompakt.

Vid två tiden på natten snubblar vi in i camp 4, illaluktande efter tre dagars svett och fortfarande pissblöta stupar vi ner i drömmarnas värld i torra sovsäckar.

Snapp, Nosen dag två

Hanna-Kajsa på bultstegen på väg till Bootflake

-What time is it?

-Oh, shit, it´s six o´clock.. our alarm hasn´t done of..

Engelsmännen som har legat och fist ovanför mitt ansikte hela i sin porta skulle gå upp vid fem, men deras alarm funkade tydligen inte.

Inte bra, det betyder köbildning idag igen..

Min fötter vill inte vara med, mitt hål mellan tårna har blivit inflammerat och foten ser ut som en golfboll. Att ha på sig klätterskorna känns outhärdligt.

Vi tittar på varandra och Hanna-Kajsa säger snällt att det är helt ok om jag vill vända.

Jag tar några av vårt starka värktabletter, tänker att det bara är smärta och konstaterar att jag är inte typen som vänder.

Att få äta Texasflake till frukost istället för tänkta efterrätten igår gjorde iallafall att vi kom igång ordentligt, och ja.. jag klippte kycklingbulten..

Kiwikille på Kingswingen

Jag såg fram emot The Kingswing från Bootflake med blandad förtjusning, Petter gjorde den förra gången vi var här och när vi gjorde Nosen på en dag klättrade vi Jardintraverse så det pirrar lite i magen.

Jag svingar mig fram och tillbaka, springer längst klippan men får inte till det på första försöken.

-HK, jag tror jag måste ner lite, lite, lite till.. jag saknar typ tre meter...

Det är innan jag inser att jag faktiskt måste kravla lite på klippan i det horisontala läget för att komma åt det magiska greppet som ska ta mig över till andra sidan.

Jag kravlar, sprattlar med fötterna på klippan och kommer äntligen över och hör tutandet från The Meadows.

Jag tackar och bockar inte utan fortsätter uppåt, för att kiwigrabbarna som gör nosen på en dag ska ha en chans att få komma förbi.

HK på väg upp under the Great Roof

Vid Camp 4 är det rena rama festen, våra två engelsmän har bestämt sig att stanna där, plus tre amerikaner. 5 personer är mer än tillräckligt på Camp 4, 7 skulle vara en katastrof, så vi har inte så mycket val.

Jag fortsätter upp, leapfroggandes röd och gul C3:a och när HK ska rensa så kommer det en lång harrang ut ur henne som inte passar sig i skrift här. Kontentan var att hon inte ville vara här och gärna ville fira ner.

Vi har inte direkt förberett oss enligt McNamaras rekomendation och HK:s tre replängder med aidträning hemma hade inte direkt innehållit traversrensning i mörkret och med lätt blodsockerfall.

Det är inte så mycket jag kunde göra förutom att slå dövörat till, ge henne en stor kram när hon kom till stand och fortsätta upp i mörkret.

Väl uppe på sitt liggunderlag på Camp 5, med en vinflaska i handen och sin nyöppnade kalla lasange på burk så såg hon lika nöjd ut igen. Dags för att få lite sömn!

Att få stryk

HK på väg ner från Higher Cathedral i sista ljuset

-Jag ska sälja klättergrejerna..

...sälja dem och köpa kiteutrustning istället..

Jag hör Hanna-Kajsa mumla ur kaminen, blandat med lite stånkande, stönande och skrapet från ryggsäcken.

-She´s not to happy is she?

Amerikanen som jag delar standplats med verkar ha ett ett gott öra för språk, även om HK:s mumlande nog är universiellt.

Vi är uppe på Northeast Buttress på Higher Cathedral, startat sent på dagen, gått 2h i anmarsch och klättrat de 6 första replängderna simultant. Rört oss snabbt bland handjam och fina sprickor, blockig men lätt terräng.

Så fastnade vi i kaminreporna och de bökiga breda sprickorna.

Det går långsamt och skrapmärkerna från squeezekaminen på Half Dome känns på ryggen och valet med korta shorts känns inte helt genomtänkt.

Petter har sagt att han tycker det är sexigt med jamsår, undrar om han tycker det om skrapade knän med?

Vi kommer upp innan solen går ner och snubblar ner i mörkret bland snår och rasbranter, ännu en dag med för lite vatten och mat.

A full body workout som det stod i föraren, ännu en dag med stryk.

Tre timmar senare snubblar vi in i camp 4 där Ollie och Adrian har lagat mat till oss, somnar innan huvudet har landat på kudden och slipper känna hur alla muskler värker.

- Det är hårt här va?

HK ser på mig över frukostbordet för att få en bekräftelse på att jag med tycker att Yosmite är hårt.

-Ja, det går ju att göra det lätt, klättra en repors utan anmarsch...

- Jo, men det är ju inte därför vi är här..?

När vi hämtar Stefan och Petter på morgonen så verkar det som de har fått ett släng av stryk de med på sitt försök att klättra Zodiac fritt.

Det är nog så, det är inte för att ha det lätt som vi är här i Yosemite, det är för att vi vill ha lite stryk. Det tål vi.

Även om HK mumlar om att hon ska sälja sina klättergrejer och köpa kiteutrustning med jämna mellanrum.

Half Dome, från mörker till mörker

Vyn som möter en på morgonen från I-120

-Left or right?

Två pannlampor lyser ner på mig från ovan, det ser ut som de är oändligt långt bort, men jag vet att de bara är en replängd bort.

En replängd bort och på toppen av Half Dome.

-You go right there and then back left, go Hanna!

Jag och Hanna-Kajsa rullade in i Yosemite tidigt på morgonen fyra dagar tidigare, stannade bilen och ylade rakt ut, jag av glädje att vara tillbaka. HK blev väldigt tyst när vi åkte förbi El Cap men fick några dagar på sig att förhoppningsvis lära känna klippan lite innan vi packade väskan för att gå upp till Half Dome.

HK följer innan de många kamin reporna

En lång promenad upp för Death Slabs, som inte alls är så mycket death, förutom för våra lårmuskler, för oss upp till klippan i mörker på kvällen.

Besviken tittar jag upp och ser fasta rep uppför starten, men det kompenseras av en brasa och två trevliga grabbar.

Vi har en lång dag framför oss och vi börjar klättra i mörkret vid fem på morgonen samtidigt som grabbarna börja jumarera. De försvinner upp i mörkret som fallande stjärnor i omvänd bana.

Det är konstigt det där med att klättra i mörker. På morgonen så är det nästan skönt, innesluten i min egen lilla bubbla av ljus. Det enda jag ser är nästa ställe jag ska sätta handen eller foten, fokus är bara på de närmsta flytten och världen runt omkring mig finns inte.

Vi klättrar på bra, klättrar lite simultant och lite shortfixing och vi är ifatt grabbarna. En liten önskan om att försöka klättra allt i fritt övergår med tröttheten från anmarschen i kroppen till att vilja ha en bra dag och komma upp innan mörkret.

Vi klättrar det mesta i fritt och lägger ner planerna om att andremannen skulle jumarera när vi inser att det går väldigt mycket fortare att båda klättrar. Dessutom är det mycket roligare.

HK på väg upp till Big Sandy Ledge

Dagen går och det känns aldrig som det är läge att försöka passera grabbarna. Vi är konstant ifatt dem, men har svårt med där där; vi-är-bara-lite-snabbare-än-er-och-därför-ska-vi-få-passera..

Vi pitchar istället resten av dagen, men har det bra och känner hur kroppen börjar bli trött. I takt med att vi kommer högre och högre så ökar även svårigheterna på replängderna och orken att friklättra minskar.

Toppen ser så nära ut, men det tar tid och när vi kommer upp till Thank God Ledge så är det ett trevlig avbrott.

Kommer ihåg att jag var livrädd när jag följde Petter på den här replängden när vi gjorde den förra gången. Nu njuter jag och väljer det krypande alternativet. Att gå över vågar jag inte och att hangla som många gör känns inte heller bra, så jag kryper på alla fyra, sakta men säkert över.

HK fick nog samma upplevelse som jag förra gången och jag hör henne mumla för sig själv när mörkret faller över henne.

Thank God Ledge i sista solen

Vi är två repländer från toppen och vi följer spåren av grabbarnas pannlampor, med guidning den sista biten.

First right and then left, det är som ett tyst mantra för mig.

Så långt bort, men ändå så nära.

Mörkret känns mörkare och 23 repländer känns i kroppen men vi sprintar upp på toppen nästan 15 h tröttare.

High Five Hanna-Kajsa, nu börjar nerstigningen..

Vinden vänder?

Nu blåser höstvinden och det hetaste ämnet just nu är bultandets vara eller inte vara. Jag återkommer till det, först en uppdatering från snyggaste killen i Staterna.

Mailet har legat orörd i boxen några dagar, iallafall 4 dagar:

Vi är framme!

Jag hade tänkt ringa dig från toppen av El Cap, men hade ingen täckning. Vi har varit uppe å jobbat.
Inte samma flyt som sist. Det började med en snöstorm, som drog förbi rätt kvickt, men det fortsatte vara kallt som skammen någon dag till.

Sen tänkte vi gå från Tamarak Flat, men vägen in till campingplatsen var stängd, så det fick bli Eastern ledges iallafall, och det var nog bra. Den vägen är snabbare.

Stefan glömde dock selen, men det löste sig. Vi gick upp med en tung packning och gick sedan ner direkt. Sen tänkte vi klättra freeblast, men kom på att vi hade lämnat alla rep på toppen. Vi lånade ett rep av Mason och satte av mot klippan och såg verkligen fram emot att äntligen få klättra lite, men när vi kom fram insåg vi snart att det inte skulle bli nåt. Total trafikstockning. Inga såna problem på Grönland va?

Så vi packade om och gick upp till grottan på toppen av Salathe istället. Tyst, stjärnklart. Brasa på kvällen. Ingen whiskey (den glömde vi nere). Så nu är vi alltså nere igen. Mätta efter en Large pizza med peperoni, jalapenio, tomat och champinoner.

Hur har det gått då? Jo, vi toppade headwallen 2 dagar. Svårt och hårt! Klurigt dieder och hejdlöst crimpande i början. Jobbigt flarade jam i en liten evighet upp till hårt lillfingerjammande på slutet. Sedan power genom hela andra repan. Jag löste nästan allt första dagen, och idag gjorde jag hela första biten utan fall. Sjukt pumpande, men det kan gå! Det kommer att gå!! Den andra repan hittade jag bra sekvenser på och känner mig säker på att jag kan göra. Stefan slet mer med sina feta fingrar. Får se om han löser det. Det blåser som sjuttan på väggen. Iskall vind. Men prognosen spår varmare väder framöver. Vi hoppas på lagom. Lagom är bäst.
Nu ska vi packa hissäcken och dra upp den så långt vi kan. Sen klättra freeblast om vi hinner. Vila ett par dagar och sedan kör vi. Om vädret håller så kommer vi vara på väggen från måndag och ca 5 dagar framöver.

Sen är det bara att åka hem igen.

Kollade YR.NO där prognosen säger 160mm nederbörd idag, hoppas det inte stämmer, svårt att föreställa sig det i ett slag. Inte värst vidare klätterväder... hoppas hoppas på fint väder.

Kanske en uppdatering till innan jag och mor åker till Marsielle för lite god mat, sol och gott vin på torsdag.

Håll tummarna för pojkarna!!