Vägen tillbaka

Oj, nu händer det saker med min kropp varje dag, den växer, blir starkare, modigare och det känns som jag börjar leva igen.





















I vitsippehavet nedanför Hallinden

I ondags så åkte jag och Petter upp till Bohuslän och jag fick en hårdstart på Bohusklipporna.
Petter motivation låg på Furuberget med Puss på morfar i tankarna så det blev första stoppet.
Det kan summeras ganska kort; Puss på morfar är en hård uppvärmning.

Uppvärmning ska just handla om att värma upp kroppen lite för kommande svårigheter, men här blev det tvärtom, vi började med det hårdaste jag någonsin provat att klättra på.
När man kommer upp till klippan så går där en spricklinje som ser ganska beskedlig ut, kanske 7- eller 7:a, det ser ut att vara bra grepp och bra säkringar, men ack den som låter sig luras får en knäpp på näsan.
9-/9 står den som i guideboken, inte helt enkel uppvärming, men den plockade fram kämparviljan i mig och ett flertal gånger blev jag hängande i repet viftandes med fötterna i frustration över att det var för svårt.





























Puss på morfar, visst ser den lätt ut?

Svår start betydde även en svår fortsättning och när kvällen började närma sig så var fingrarna sönderslitna av Hallindens grova granit på branta väggen och det var dags att åka hem.

Fredagen bjöd på en underbar avslutning med Hildes hemmagjorda pizza och vin medans Engla, sötaste lilla systerdottern låg och sov i vårt sovrum.

Så var det helg, humöret var på topp och Bohuslän är en given destination tillsammans med Robin som hämtade mig efter jobbet.
Hallinden får besök igen och när Robin har hunnit tio meter upp på Rapé så kommer det.

Regnet.

Jag vägrar att säga någonting av två anledningar; jag vill inte sprida dåliga vibbar och jag VILL klättra någonting nu när vi ändå har åkt upp.
Regnet tilltar ju högre upp Robin kommer och det blev ett äventyr att följa, men det var det värt.

Hilde, Magnus, Robin och jag får en fin fin kväll med god mat, rödvin och Grappa i Linus stuga innan det är dags att sova sött och drömma om solsken och Häller.

Tyvärr vill inte vädergudarna uppfylla våra drömmar utan straffar oss med regn på söndagsmorgonen och jag får deja vú.
Jag har suttit i Linus stuga på en söndagsmorgon efter ha åkt upp efter jobbet på en lördag med Hilde.. och det var senaste helgen jag var uppe.





















Hilde sträcker ut sina långa armar på Svanvik

Ja, ja, det finns alltid hopp när det regnar och svaret är Svanvik.

70+Petter, SkallePer-Erik, Tjock-Johan, Poa och Adam hade tänkt samma sak och det blev nästan som att vara på Fabben, fast med lite regn, vind och riktig klippa istället.

Underbart!

Vårtecken

Skål för vänner och solen

Nu är våren här, på riktigt.
Eller det känns nästan som man kan säga att sommaren är här, fast det känns lite vågat än så länge
Idag har jag nämligen haft grillpremiär tillsammans med Gunn och Linn, mina ickeklättrande vänner, jo det är faktiskt sant, jag har några få sånna.






















Grillmästarna Hanna och Linn

Dom är några få, jag är allt för dålig på att träffa dom så mycket som jag skulle vilja och jag berättar inte hur mycket jag tycker om dom tillräckligt ofta, men jag försöker.
På köpet får jag lära mig massor om graviditet, födslar, barnuppfostran, barnkärlek, dilemmat med kärleken och familj, samt ställa alla de frågorna som man "inte får" fråga om.
Jag tänker att det kanske gör mig mogen för en framtid som en god mor, maka eller nått när, om den tiden infaller jag är beredd att ge upp min allt för egocentriska tillvaro.
Tick tack, tick tack säger dom med ett finurligt leende och tittar på varandra.






















Linn myser i min lånade kläder

Mina fingrar luktar fisk
påmind över hur jobbigt det är med engångsgrill
mätt och glad
med lite mindre livskris
ser jag fram emot en ledig dag i Bohuslän imorgon
tack tjejer för ikväll, ni är underbara!

På väg tillbaka

Solnjutning i Nora

Det är så frustrerande över att ha en kropp som inte vill någonting och skulle den mot förmodan följa efter hjärnans vilja så funkar den inte tilräckligt ändå.
Det blev en vilohelg, ett sätt att börja komma tillbaka till det riktiga livet som inte bara innefattar horisontalläge i soffan.
När Petter kom hem från job på fredagsmorgonen packade vi bilen i fullt solsken, satte på musik och körde norrut till Nora.
Vi plockade upp Petters far, Anders och åkte till Stockholm för en väldigt trevlig familjehelg





























Ågelsjön erbjuder massor med alternativ

Söndagen fick en lugn start men vi hamnade till slut i Ågelsjön och all min iver att få komma ut och klättra piskades ner i barren så fort som jag såg klippan.
Det händer nått med mitt ledpsyke när jag har varit sjuk, det ligger på minus.
Jag fick en bok i födelsedagspresent som heter Nya Bäst när det gäller där Willi Ralio tar upp begreppet psyksk energi och jag tror att det är precis det som det handlar om.
Min kropp tar nog extra lång tid på sig att ladda om efter jag har varit sjuk och jag blir rädd som en liten harpalt, allting känns superläskigt, kroppen är skakig och stå på fötterna känns helt omöjligt.

Är det någon annan som känner så här och vad gör ni isåfall för att ladda om så snabbt som möjligt?
Jag har kommit till den insikten att för mig så gäller det att inte stressa fram någonting och pressa mig, utan bara ta det lugnt och lyssna på kroppen.




























Petter nöjd med livet

Det var iallfall helt magiskt att vara vid Ågelsjön med vattnet precis nedanför klippan, sol, fin klättring och fågelkvitter.
Det var med visst motstånd vi lämnade solnedgången och satte oss i bilen för hemfärd.

Ynkling

Jag är sjuk.
Bronkit.
Snuvig.
Feber.
Feber i fyra dagar och i fyra nätter.
Huvudet funkar inte alls.
Kroppen funkar inte heller.
Rösten är nästan borta.
Det är för varmt.
Eller för kallt.
Jag har dragit ut en visdomstand.
Solen skiner ute.
Det är vår.
Jag drar för gardinerna.

Det suger, ursäkta ordvalet, men det ungefär på den nivån som min hjärna orkar arbeta på just nu.
Den här gången kan jag inte förstå det, förra året så kan jag definitivt se varför dom små äckliga bakterierna kunde krypa ner så långt i min kropp.
Då var jag så inställd på att träna inför Pakistan och struntade fullständigt om kroppen var sjuk och skrek nej varje gång jag klättrade eller sprang.
Denna gång så står jag lite mer undrande hur dom kom in.














Jag vägrar och ligga i sängen hela dagen, då känns det som jag är ännu sjukare, så jag har intagit soffan.
Jag ligger där och , hostar,snorar och tycker synd om mig.
Kraxar någonting ohörbart till Petter när han kommer hem den fjärde dagen på rad efter att ha klättrar i underbart vårväder med sol.
Jag vill att han ska tycka synd om mig, men som tur är så är han inte så lättpåverkad.
Hade han ömkat mer med mig så hade jag börjat grina, varför är det så att jag blir så mycket känsligare när jag är sjuk?
Någon annan?
Igår när Petter var på armytraining (efter att ha klättrat hela dagen) så tittade jag på någon sötsliskig kärlekskomedi och grät så att tårarna sprutade.
Petter kommer hem, ser mig och säger:
- Men älskling, det är ju bara på film.














Det känns skönt att gråta, men så måste jag tänka lite på det positiva som har hänt.
Jag fyllde år förra måndagen och hade en trevlig middag med tårta som Hilde och Petter heroiskt hade hjälpt (snytpaus) till att fixa.

Jag och Petter var upp en vända till Välseröd i veckan och det var nog min första riktiga vårdag i solen en hel dag.

Hildes syster Hanna var på besök i helgen och vi åkte upp till Galgberget efter jobbet på lördagen och hann köra några gånger var på Masken i kvällsolen, underbart för själen.
Dessutom lyckade vi få punktering på vägen tillbaks til stugan, lite mer äventyr på dagen.



När vi däremot fick punka en andra gång på vägen hem på söndagen i regnet var det inte riktigt lika skoj.
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila lite..