Inför vintern

Kommer hem till ett tomt torp efter ha haft inomhuskurs.
Tar på mig gummistövlarna och går ut
låter lugnet ta mig
ljudet av snö som landar på marken
letar mig runt mellan granarna
och hittar ro
får lysa mig hem med mobilen
tänker på Mia som osjälviskt har släpat runt mig i skogen som nybörjare i svampplockning där hon lite diskret frågar; Eh, Hanna har du tittat bakom DEN stenen?
Tack Mia för att du har lärt mig att hitta trattisarna!

Tidsfördelning

Erik och Mia avnjuter en barnledig middag

Sista veckan har jag tänkt mycket på betydelsen av vänner och tid i kombination.
Hur tiden aldrig tycks räcka till för att höra av mig till de jag bryr mig om, känslan av otillräcklighet och att jag allt för sällan hinner sätta mig ner med de jag tycker om och ställa frågan; hur är det, på riktigt?

I tisdags kom Erik och Mia på besök, två av de vänner som har varit med mig sen starten när jag började klättra. Jag har dem att tacka att jag kom igång och klättra, på riktigt, inte bara åka ut till Rosendal en gång i månaden.

Mitt första möte med Mia var på inomhusväggen i Linde. Jag hade klättrat i drygt ett halvår och hon var nere på besök i hemmatrakterna från studier i Umeå.
Jag var sjutton och hon tjugofyra. Efter ca en halvtimmes träning så frågar hon; Men Hanna vad ska du göra till påsk? Vi ska ner till Göteborg och det vore väldigt trevligt om du följde med.

Mitt första möte med Erik var när de kom och hämtade mig två månader senare hemma hos min dåvarande pojkväns föräldrar där jag bodde för tillfället.
Hans första replik, utan ha presenterat sig ; Tjena snygging, varför har inte vi träffats tidigare?

Vi åkte upp till Ranchen på onsdagskvällen och där mötte Oskar och HK oss med färdig middag och Petter kom tillbaka från Örebro.
Sittandes i vårt hus omgiven av några av alla dem jag tycker om gjorde mig verkligen rörd och glad.

Jag tänkte på min vänskap med Erik och Mia som att plantera en planta. Till en början så den liten och ynklig, den behöver mycket skötsel och vattning, men med åren så blir den stor, stabil och står själv. Vattningen blir inte lika kritisk längre då rötterna är djupa och utbredda.
Det är såndana vänskaper jag uppskattar, de jag tycker om har alltid en särkild plats i mitt hjärta oavsett om tiden går.
























Full samling på Ranchen innan regnet kom.
Foto: Mårten Blixt


Sorgligt att åka tillbaka och jobba, men jag vet att jag lämnade Erik och Mia i goda händer den sista dagen på deras västkust tur.
Jag och Magnus åkte upp igen efter jobbet på lördagen tillsammans, ännu en vän som jag är oändligt glad i och det värmde i hjärtat att höra att han skulle skjuta upp planerna med Tromsö lite.
Efter lite bad så kom kvällen och det slutade med ett dubbelbord ute i trädgården med grillning och 16 underbara människor.


Ännu en gång fick jag känslan av att ha ett sånt privelegium att få omge mig av så många bra vänner som jag verkligen tycker om. Nästan för bra att vara sant, de satt där alla, hemma hos mig, helt spontant.
Hilde var på besök över helgen och jag insåg att jag har saknat att ha henne runt mig. Som alltid när det är mycket folk så hinns det sällan med allt för mycket tid tillsammans.


Det är där tidstjyven kommer in.
Vart tar tiden vägen?


Min mamma kom på besök och planterade om hela min rabatt och jag hann knappt säga hur glad jag är i henne, även mammor behöver höra det.






















HK där jag vill ha henne, i Bohuslän med mig


Pratade precis med Kristin som är uppe i Lofoten, jag har tänkt på henne sen jag kom hem från Grönland, men inte ansett mig ha tid att sätta mig ner och prata med henne i en timme.
Att tiden inte har funnits för jag har haft så mycket att göra.


Precis när jag skulle sätta mig och skriva det här så insåg jag att jag har all tid i världen och att vänner går framför allt annat, så jag lyfte telefonen och ringde till Kristin istället.


Var rädd om dina vänner, låt dem inte falla bort i tidens slukande svarta hål, lyft luren idag och prata med någon du inte har hört av dig till på länge.
Jag lovar att du har tid med det och du kommer bli mycket lugnare, gladare och med mer energi än annars.































Solskenstjejen Hanna-Kajsa, min egen sol


Tack alla ni mina vänner och familj som förgyller min vardag, jag skulle inte ha klara mig utan er. Tack för att ni finns som små energidepåer när vardagen känns grå, för att ni gör mig till en lycklig och hel människa och jag är så glad i er alla.
(nej, alkoholen har inte påverkat mitt omdömme ikväll, jag är bara extra lycklig efter en väldigt bra vecka)


Jag ska försöka att täppa till de svarta hålen som tiden bildar och visa min uppskattning för att ni alla finns där ute i rymden.


Puss på er!

Vänner

I bland känns livet piss.

Det har det gjort de två senaste dagarna, jag har gråtit och varit uppgiven, arg, ledsen och börjar ge upp hoppet.

Förra veckan var jag till läkaren som misstänkte att jag hade astma och jag fick Ventolin med mig hem, morgonen därefter var jag ute och sprang. Ett hopp om att min kropp kunde bli som den har varit fanns och lite molloken blev jag när jag och Hanna-Kajsa var på Välseröd och det visade sig att det inte blev lättare att klättra. Det är ju det enda jag vill just nu, är att bli bra i kroppen så jag ska orka klättra.

Frankrike närmar sig med stormsteg, likaså vår USA resa och jag orkar... ingenting...

Jag har spenderat min dag med Åsa som har varit barnledig och hon fick mig att inse värdet av vänner, hur viktigt det är att visa sina vänner hur mycket de betyder för mig.

Åsa har lyssnat på mig hela dagen, kommit med goda råd, nya insikter, stöttat mig och bara varit snäll.
Jag inser att vänner är det viktigaste som finns i livet och jag är lycklig som har en stor skara av vänner som jag uppskattar, fast jag inte alltid hinner säga det..

Så ut och ge alla vänner ni känner en lång kärleksfull kram och tala om hur viktiga dom är för er!