2013-10-29

Uppdatera livet

Mitt hjärta hoppar till lite extra,
telefonen plingar till, det är mail från Petter.
Jag står i en tyst skog, duggregnet når inte riktigt ner genom grenarna, men jag vet att det finns där utanför. Det dova ljudet avslöjar sig.

Sikten börjar bli på bristningsgränsen, trattkantarellerna är bara att glömma, de vanliga kantarellerna är svårhittade bland de gula björklöven som har blåst runt på marken, men de bleka taggsvamparna är svåra att missa då de lyser vita mot sitt underlag.

Jag skyndar mig hem, mörkret lägger sig och jag får uppdatering på Skype vad som händer i Dalen.
Så går dagarna, regnet ligger som ett lock över världen, svamparna växer till sig i skogen  och uppdateringarna är som små ljusglimtar att hålla fast vid när solens frånvaro gör sig påmind.

Petter och Stefan ligger insnöade i portan på 19:e replängden, men har friat den första hårda replängden, Beak Flake.

Det ska börjas i tid, Movitz testar sina skor.





























Här har det varit två fina soldagar, den ena var nästan hela högen fastboende klättrare ute vid Fiskebäcksvik och njöt av solen på en fredag.

Per Larsson, det nya tillskottet tittade sig runt när alla slagit sig ner på varsin padda, ögonen vandrar över samlingen, familjen Spång, Claire, familjen Sköldstam och mig.


-Jobbar ingen här eller?
-Nä.. inte du heller?
-Nä..

Så går dagarna, en till fredag kommer, sol, Häller med Hilde, livet återvänder i takt med solen.
Sista uppdateringen kom från väggen igår, får se om jag får någon till senare idag, så länge går jag ut i blåsten.

2013-10-17

Calaveras dome

Hammer Dome badar i kvällsljuset

Egentligen tycker jag inte om att skriva baklänges, att gå tillbaka i händelseförlopp när jag redan är borta. Tycker om att skriva i nuet, när fingrarna går av sig själv, tankar är onödiga och upplevelsen skriver sig själv. Jag har många inlägg som har försvunnit mellan viljan och tiden.

Men gör några försök, får se hur långt vi kommer.
Calavera Dome.

Första gången vi hörde om det var för nästan tio år sen när vi var i USA. Ryktet sa att det skulle vara nästan som Yosemite, men ensligt, inga folk och massa potential för nyturer. Lite senare fick vi en kopia på en artikel i Climbing skickat till oss från samma källa.
-Dit får vi åka någongång, ja det får vi verkligen.
Det hände givetvis inte under någon av våra andra USA-resor, Yosemite kom i väg, lockade oss för mycket. Rutade in vår resplan. Erbjöd för mycket.
Men på den här resan stängde de Yosemite, vi hamnade på den vägen som vi inte planerat och avslutade vår tur med en långtur på Calavera Dome.

Hilde följer på replängd 3, fint för händer, tunt för fötter på Silkroad
 Med ett kopierat papper från en artikel ger vi oss av från Lovers Leap, bilen är packad, köksgrejer ligger huller om buller med klätterutrustning, sovsäckar och skitiga kläder. Vi ska ju inte så långt.
Petter och Stefan packade och drog innan oss, innan Maddy och Howard nästan hade hunnit ur tältet och vi vinkar ett tillfälligt adjö till Neil, Maddy och Howard som fortfarande står och packar.

Kartan om hur man kommer fram är inte så tydlig och jag frågar helt enkelt lagens man, en brunklädd sheriff i Pollock Pines hur och var vi hittar vägen som ska ta oss genom skogarna till vårt mål.
-Do you have a four wheel drive, mam?
-Eh, no.. I don´t think soo..
- Oh, well, its snowing up there..

Han var helt enkelt full av lögner, men gav mig i alla fall en väganvisning efter mycket om och men, någon snö såg vi inte till och temperaturen höll sig runt 10 grader.

Jag följer på... nån av hörnreplängderna..

Vi ser en svart bil stå på vägen när vi kommer fram, det är Petter och Stefan som står med en hel hög av utskrivna topos som våra blivande polska grannar har skrivit ut.
Petter ser lite missnöjd ut med att vi kom fram samtidigt som dem trots att de drog en timme före oss och inte har, som vi, inhandlat mat på vägen. De stannade inte för att fråga om vägen och struntade i att försöka ta en genväg över bergen. Mannen i brunt hade jämnat ut vår väg.

Vilodag behöver man inte när hemfärden står nära, så vi följde Petter uppmaning om att ge oss upp för att klättra istället för att slå upp tälten först.

Jag, Hilde och Oskar knatar glatt upp till klippan och klättrar de första 6 replängderna på War of the Walls. Oskar drar ihop de två första replängderna och det är en glädje att få följa på en spricka som nästan hela vägen involverar thumstacks. Första gången på granit!
Vi firar ner när slabbarna tar över och hinner laga resans bästa middag, slå upp tälten, öppna ölen och göra brasa innan mörkret sänker sig. En bra vilodag.

Hilde på toppen med oroväckande lite sol kvar

Jag och Hilde repar upp efter Neil och Oskar på Silkroad, den andra topon som finns med på vårt kopierade papper.
Klättringen är kul, känslig och med tema dieder. Stämdieder lite mindre än vertikalt. Vaderna avslöjar lutningen men glad för det när diedret blir blint på flertal ställen och det är full on stem som gäller.
Vi drar ihop replängder nästan hela tiden, men lyckas missa lite vart näst sista replängden går och nästan magisk avslutning när solen växer i omfång samtidigt som den sakta, sakta, sakta sjunker mot horisonten.

Vi inser att vi faktiskt inte vet hur man kommer ner, börjar gå fort upp mot toppen, hittar en gammal väg, börjar jogga, vänder, joggar tillbaka, kastar oss ner i sjukt brant skog, hasar ner för marken som täcks av gamla barr, korsar en bäckfåra, hittar en stig, vänder ner igen tillbaka på stigen.. och.. där.
En gammal väg som sicksackar sig ner mot marken, vi tar oss neråt samtidigt som mörkret bli kompaktare. Lätt stressad känsla över att hamna långt, långt bort åt fel håll i en amerikansk mörk skog utan så mycket batterier i pannlamporna, mitt ute i ingenting utan täckning för telefoner byts mot ett lugn.

Helt plötsligt står vi vid ett upplyst tält..
-Hi guys, sorry, we don´t want to scare you..
-Hi! You got down from something good? Your car is just down the road.
Vi tittar på varandra och fyra meter senare hamnar vi på asfaltsvägen.
Gött, bilen står kvar, middagen är lagad, bålet igång och ölen är inte slut.

En bra sista dag i bergen.

INFO OM CALAVERAS DOME

Liknelsen med Yosemite var kanske lite överdriven, Calavera Domen är inte så stor och inte så brant men med super kvalitét på klippan.
Vägen kan vara lite svår att hitta, kommer du från South Lake Tahoe hållet så sväng av strax innan Pollock Pines (där det finns en bra matbutik- Safeway) in mot Sly Park Rd, ta vänster in på Mormon Emigrant road, höger in på 88:an, vänster in på Ellis Rd.
Tar c:a 2 timmar. Vi såg även en skylt Kyburz 13 miles, så det finns en genväg mellan Mormon Emigrant Rd och 50:an, men vi tog den inte. Petter och Stefan åkte över Placerville, 1 h extra.
Länk till karta.

Det är gratis camping, vi campade precis innan bron, men det fanns två fina campingar lite tidigare på vägen med toalett och bord.

Calavera Dome är nordvänt och får ingen sol i början av oktober, samma temp som i Yosemite ungefär.

Det finns ingen täckning och inget vatten (förutom i floden som flyter förbi)

Vi klättrade de 6 första replängderna av Wall of Wars, och firade ner innan slabbarna tog över.
Det gick fint att linka p1 och 2 , 3 och 4. Ta med någon extra # 0.75. Firningsankare på r2, 5 och 6.

Silkroad- Vi klättrade insteget på Sands of time (medans Oskar och Neil klättrade nått i mitten och Maddie och Howard klättrade det riktiga insteget.
På topon står det 14 replängder, men 1&2 föll bort eftersom vi startade rakt upp. 3&4 drog vi ihop, 5 vill man klättra för sig själv, den är lång, 6&7 drog vi ihop, så 10 blev det totalt.
Man kan säkert dra ihop fler.
På stand för r12 finns det ett nytt firningsankare, samma sak r14 även om det inte står på topon.
Tror det lättaste är att ta med sig två rep och fira ner till insteget.
Vi lyckades komma ner till vänster om klippan, grabbarna lika så, men jobbig nerstigning utan stig.
mountainprojekt står det nerstigning till höger, dvs mellan Hidden Dome och Calavera Dome, inte så uppenbart när man kommer till toppen.

2013-10-15

Hemma vs borta

Howard myser i sin kungsdress

Hemma, tystnad, en katt i knät, en brasa som sprakar och värmer
musik, mitt hus, nybäddad säng som dock lyser med sin frånvaro av sällskap. 
Höstfärger som nästan är svåra att ta in för de är så sprakande, vindstilla, ett tunt lager av dimma som lättas av solen strålar, klar himmel med nästan fullmåne, en doft av höst och igenkännande. Hemma.

Borta, sällskap, damm, skitiga fötter, underbar granit, kvällar runt elden, kall sovsäck som värms upp, skratt, frihet, lättnad, enkelt, öl efter klättring, lugn morgon, nya leder, nya vänner, kall natt, ibland kall dag, stjärnklart, polissirener, hamburgare, motorvägar, drinkar, nya smaker.

Vi är åter hemma i Sverige efter tre veckors semester over there. 
Inte som jag tänkt, men väldigt fin resa med med nya intryck, nya ställen. Roligt att få komma till nya klätterställen, både området runt Lovers Leap och Calavera Domes tack vare att de stängde Yosemite. Ta det goda med det onda.
En klok vän säger alltid till mig att jag ska göra nya saker, även om klättring är nästan det samma i sin form så är det på ny klippa, ny omgivning, nytt sätt, roligt att åka till nya ställen.
Det känns som vi har varit borta väldigt länge, det kommer lite mer bilder så såsmåningom, nu när jag faktiskt har en dator och inte bara en liten sketen telefon att skriva på.

Det låter som de är på väg att komma överens och förhoppningsvis öppna Yosemite igen.
Jag vet att Petter och Stefan stryker runt dalen som två hanhundar runt en löpande tik, ivriga att få komma till. 
Jag hoppas verkligen att de öppnar upp så alla förväntningar, drömmar och mål som alla klättrare går och väntar på att få komma igång med kan förverkligas.
Tills dess smyger Howard runt i sin Kungstass i dammet runt Yosemite och väntar han med, nått jag kan sakna att få le till på morgonen här hemma.

2013-10-07


Det här med små telefoner istället för en dator är lika irriterande och oförståeligt som governmental shoutdown. Vi har hamnat i Lovers Leap området och lyckats fånga Yosemitesjukan som cirkulerat på Camp 4. Snoriga, hostandes och orkeslösa följer jag och Oskar efter en ivrig Hilde bland stenbumlingar, dikes och sjukt bra klippkvalité. Idag får vi tillökning i fin campen som erbjuder sol och värme på morgonen, något vi inte varit bortskämda med på den här resan.Petter och Stefan dyker förhoppningsvis upp med Howard ikväll om allt går vägen. Det vimlar av folk utan plan men mycket förhoppningar. Med inte många dagar kvar ligger hoppet om att få besöka dalen igen, annars så blir det calavera domen som avslutning innan hemfärd.

2013-10-02

Utkastade ut dalen


Utkastad, det är inte så ofta jag blir det. Kanske uppför jag mig för bra eller lever för snällt för att bli det. Vi avslutade vår Needles vistelse med att åka ner till Kernville för att skaka våra rumpor till rock- och bluesfestival. Lite amerikansk studie. Tanken var att stanna i Touleme för två dagars klättring, men när vi kom dit i mörkret var campen stängd, så det blev Camp 4 istället. Bära mat, slå upp tält och klättra i två dagar. Sen började ryktet surra; de ska stänga parken, vi har 78 timmar på oss, 48 timmar på oss, det kanske inte händer. Men det händer, governmental shotdown. Vi ska vara ute ur parken innan klockan 3 imorgon. De flesta ger sig upp på väggarna idag, de hotar med att beslagta bilar och tillbehörigheter som finns kvar i campen. Vi blir utkastade och drar antagligen till Lovers Leap. Så kan det gå.

Utfrysta


Vinden börjar tillta och en snöflinga landar på Hildes axel medans vi ömsom tittar ner i ravinen mellan de vackraste klipporna jag vet och horisonten åt andra hållet där mörka molnen rullar in från. Planen var att våga försöka sig på Romantic Warrior, vi har försovit oss, Oskar och Neil har försvunnit ner dit redan. Campen har inte hyst en enda amerikan, men en god samling europer och vi står där alla, villrådiga över vad vi ska göra. Något kollektivt driv tar tag i oss, alla rackar på, planer ändras och på tredje valet börjar vi klättra. Jag har på mig alla kläder jag har hamed mig över och försöker stå still medans jag säkrar Hilde som skyfflar in kammar eftersom hon inte kan dra i triggern. När det är min tur att klättra försöker jag desperat få ut säkringar som sitter för tight samtidigt som jag inte känner varken fötter eller händer. Jag tror aldrig jag varit så kall någonsin när jag har klättrat, inte på is inte vinterbestigningen av Villskudd, inte vad jag kan komma ihåg. Överallt i djupet mellan klipporna hörs klagan och skratt över det absurda, men ingen ger sig. Vi är ute hela dagen, med alla kläder vi har och tänker att det här måste vara bra träning för nått. Vi söker skydd mot vinden, värmer oss i ett desperat förasök att bli varma i solen och avslutar vår dag en replängd under toppen på en hylla i solen. Oskar och Neil kommer hem efter mörkrets inbrott nerkylda och lyckliga, de har haft en fin men kall dag och tanken på att ge sig ner dit dagen efter är som bortblåst, det blev en lätt fin tur i solen istället på Voodoo domen istället, en bra avslutning på besöket bland de gula klipporna. Nu vidare mot förhoppningsvis varmare klippor!