2008-12-22





























Nu har det hänt så där mycket igen..

Jag fick det här mailet av min allt för kloka far, en bra påminnelse om att stanna upp där jag är just nu, just här, för att inte tappa huvudet...

Om hastigheten i livet …
faderullatankar …
man kan bara göra en sak i taget …
nyss finns inte längre …
strax finns inte än …
det är oftast onödigt att tänka på
vad man just har gjort …
eller skall göra härnäst …
eller på vad man gör, om man inte
tänker på en massa annat förstås …
utan gör det man gör vänligt och väl …
det får ta den tid det tar, man mår bäst så …
julkram o’le





























Hilde har varit här och förgyllt min tillvaro över helgen, gissa om jag har saknat henne! I USA så hade jag glädjen att umgås med henne varje dag och helt plötsligt så bara var hon borta. Borta i ett kallt och snöigt Norge medans jag sitter i ett grått och regnigt Göteborg.






















Anledningen hon var här var egentligen inte för att förgylla min vardag (bara) utan för att fira att vår allas underbara Lina har kommit till den mogna åldern 30 år.
Vilket givetvis skulle firas ed en brakfest, det får bli mer om den festen sen..
Allt för att vara fin inför kvällen och glädja Lina så stog jag på jobbet hela dagen med papiljotter i håret till kundernas nöje.






















Linas fest blev en braksuccé och jag har fått bli vittne om någonting jag bara kommer att få se en gång i livet, en livs levande ballongdans!!

Fem killar, nakna, två ballonger var och dans (det kommer bild senare för att avslöja vilka dessa modig män var som vågade en underhållande stund som hon sent kommer att glömma.) och en generad Lina. Första gången sen jag träffade Lina första gången som jag har sett henne lite ur spel..

Men det handlade att leva lite mer nu, lite mer här så nu ska jag gå och lägga mig och se fram emot julfirandet hemma på Havreängen.

Ha en fin jul och ett gott nytt år!

2008-12-18

Njutning

Livet passerar förbi och jag beklagar mig lite för Råggan som kommer in på jobb.

-Eh, vänta nu, du har inga barn va?
-Det betyder att du inte hehöver gå upp klockan två och byta lakan?
-Och ingen som väcker dig klockan fem på morgonen?
-Och så behöver du inte natta någon på kvällen, det betyder ju att du har två bonustimmar per dag

Ja, ja jag hajjar...försöker jag komma undan med, men han har fler exempel på varför jag lever ett ganska enkelt liv och jag kan ju inte annat än att hålla med.

Jag har iallafall hittat en liten oas just nu;
Sushi...

2008-12-15

Nästanlandat

Hur klarade jag av att leva så här?

Att komma hem den här gången har varit väldigt skönt, konstigt nog. Jag uppskattar att knata runt i vår lägenhet, sova i vår säng, duscha, laga mat i vårt kök, öppna kylspåpet, sätta sig i soffan och titta (på Petters nyköpta 42")TV.
Kanske håller jag på att bli gammal?





















Det är underbart att få träffa alla vänner igen och känslan av att höra hem någonstans är obetalbar.

Men så är det någonting som jag inte riktigt har hunnit vänja mig vid; hastigheten som vardagen här hemma snurrar i.
Den är brutal och går allt för snabbt. Jag hinner inte ens andas innan nästa sak sker, konstant hela tiden; äta frukost, gå ner och träna, gå till jobbet, besöka någon, äta middag, ringa till alla, jobba, träna, träffas, ringa, cykla, stressa.





























Jag har kastats in i mitt liv som det var innan jag åkte och det går på ultrarapid.
Ska det vara så här att leva?
Det känns som om min hjärna behöver lite uppvärmning för att komma tillbaka till verkigheten, finns det några tips?

2008-12-10

Hemma bäst

Hemma.
Trött.
Lycklig, det är skönt att vara hemma.
Lite tid för att göra ingenting.
Pajjad dator fram tills idag.
Tillbaka på jobb.
Det ligger lite snö på marken utanför, det ger mig hopp om vinter och kunna plocka fram isyxor och stegjärn.
Fortfarande ont i halsen.
Petter har köpt en 42 tums TV, den är sjukt stor.
Inte hunnit ringa ens hälften av alla jag har på att-ringa-listan, för att inte tala om att träffas.
Nya planer inför sommaren...

Massor jag vill skriva om, men nu orkar jag inte, sorry..

2008-12-02

Jag är sjuk.
I Thailand.

Feber har intagit min kropp, den leker med mig, hånar mig, förnedrar mig och jag har inget annat val än att underkasta mig den och snällt lyda.
Den brinner i mig och jag kan ingenting göra förutom att ligga och flämta. Korta ytliga flämtningar, för mer orkar jag inte. Huden är överkänslig, den är för varm, för svettig och jag försöker undvika att låta den komma i kontakt med någon annan del av kroppen.
Jag är för varm för att ligga under täcket, som består av en modell större handduk och sätter på fläkten.

Men då reagerar den blixtsnabbt och alla hårsäckar på kroppen reser sig, jag börjar frysa.
Mödosamt kryper jag ner under täcket, allt går i väldigt sakta och försiktigt, allt för att inte trigga den groteska huvudvärk som förföljer mig att skicka sina blixtrar och ge mig stötar som jag inte vet hur jag ska värja mig mot.

Jag vrider lite på mig försöker blidka kroppen mot den värk som den skickar ut från alla leder, alla muskler, men ingenting jag gör, ingen liggställning tycks passa. Försöker sova lite, slumrar till, vaknar upp, ser på klockan, det har gått tio minuter.
Toppen, om jag upprepar detta mönster ca 60 gånger med paus för lite lunch så är det snart kväll.
Fast inser att jag inte kommer få sova i natt heller.

Det här skulle vara vår sköna slappa eftersemester från USA och här ligger jag i feber med två halsmandlar stora som två blodröda golfbollar. Det är ett helvete att försöka äta eller dricka, eller prata och jag tänker tillbaka på hur många gånger förut jag har legat just så här under min barndom. Klarade jag det då så ska jag väl klara det nu…
Jag andas korta andetag genom näsan, tittar med död blick ut på grönskan och undrar när Petter ska komma tillbaka.

Jag längtar efter sällskap även om jag inte kan vara till något sällskap.
Igår kväll, mellan mina korta sovstunder vaknade jag av att han gjorde armhävningar, sitt ups på sängen med repsäcken ivrigt ivägkastandes.
Han läser för mig ur Startpistolen och jag orkar mig på några svaga leenden innan jag somnar om igen.

Jag är sjuk.
I Thailand.
Men snart så väntar Sverige på mig och därmed verkligheten.