2008-12-15

Nästanlandat

Hur klarade jag av att leva så här?

Att komma hem den här gången har varit väldigt skönt, konstigt nog. Jag uppskattar att knata runt i vår lägenhet, sova i vår säng, duscha, laga mat i vårt kök, öppna kylspåpet, sätta sig i soffan och titta (på Petters nyköpta 42")TV.
Kanske håller jag på att bli gammal?





















Det är underbart att få träffa alla vänner igen och känslan av att höra hem någonstans är obetalbar.

Men så är det någonting som jag inte riktigt har hunnit vänja mig vid; hastigheten som vardagen här hemma snurrar i.
Den är brutal och går allt för snabbt. Jag hinner inte ens andas innan nästa sak sker, konstant hela tiden; äta frukost, gå ner och träna, gå till jobbet, besöka någon, äta middag, ringa till alla, jobba, träna, träffas, ringa, cykla, stressa.





























Jag har kastats in i mitt liv som det var innan jag åkte och det går på ultrarapid.
Ska det vara så här att leva?
Det känns som om min hjärna behöver lite uppvärmning för att komma tillbaka till verkigheten, finns det några tips?

3 kommentarer:

Gunn sa...

Välkommen tillbaks i verkligheten Hanna.... Jag har med upptäck att det är en sjukt stressig tillvaro man lever i. Så sjuk att jag har blivit sjuk av det. Ironisk, eller hur.

Ja, ja, hoppas allt är bra med dig, och att du snart kommer och hälser på oss i Falkenberg!
KRAM!

Klättertorpet sa...

What? Jag ringer din ikväll och förhör mig om läget och Falkenberg,

stor kram så länge =)

jenso sa...

Det där kallar vi sjömän för PSD. Post sailing depression. Det går inte att undvika och det finns ingen medicin mot det. de flesta jag känner och jobbat med burkar inte säga att de kommer hem. efter en vecka går man ut en gång om dagen och fikar och kanske ringer en erpson om dagen. Sen kanske man är klar att komma hem på riktigt.