Fri tid

Glad över att ha luft under fötterna

Fötterna börjar bli så där klassiskt Verdon ömma och jag tänker snabbt att jag är glad över att jag och Hilde har köpt en biljett till Indian Creek i höst istället för Yosemite.
Det är lustigt det där hur tankar snubblar förbi på några millisekunder för att sen flyga vidare och poppa upp med någonting helt annat orelevant.

Vi har gjort en klassisker, åkt till Verdon, stått uppe på kanten och undrat om vi är galna som ska fira ner när solen ligger i halvmoln.
Senaste gången vi var i Verdon så fastnade vi i solen och fick så panikont i fötterna så Petter var tvungen att hänga upp sig bultarna på sista lätta replängden ett antal gånger för att ta av sig klätterskorna.
Vi firar ner trots risken för att fastna i solen, inte på den rekommenderade firningspisten utan på någon led till vänster.
Livrädd givetvis, utan prusik och med en 60 cm slinga istället för en daisy och med så mycket luft under fötterna.
Det borde gå att komma till samma stora hylla.
Det gör det givetvis inte och leden som vi har kollat ut verkar inte vara bultad.
Klassiker.

Så vi vänder näsan uppåt där vi har firat ner och Petter knyter glatt in sig i den skarpa änden och ger sig upp i det överhängande böljande grå havet av vackra linjer, små hål och en blå himmel.

Jag är styrs av känslor, inte av rationalitet, något mina fingertoppar, biceps och fötter påminner mig om.
Trots vetskapen om flygets avgång på måndagen så kunde jag inte hålla mig.
Har varit så taggad på att klättra så jag åkte till Hallinden och lyckades få ihop ett projekt till på Branta väggen på lördagen.
Söndagen med duggregn och blåst kunde varit en bra dag att vila upp sig på, men nej.

Ankan var på besök och jag tänkte bara följa med och säkra, men så ännu ett projekt som stog där och lockade. Tunna fingertoppar redan innan, men kunde inte motstå.

Kände mig som ett barn med fingrarna i kakburken när jag skyndade mig hem till Petter som packat färdigt för att hinna med flyget.
Vi har haft två underbara dagar i Ceuse, detta ställe som jag älskar, som jag ALLTID tänker att det här måste vara himlen. Massa fina grepp, vacker klippa, roliga leder och framför allt så inspirerande ställe att vara på.
Kroppen värker och den lätta leden förvandlades till en svår led, det är då det är skönt att ha med Petter.
Leendet sprider sig och när vi står på toppen så vill jag inte alls åka hem, men så kom jag på att Verdon, står kvar, Ceuse står kvar och hemma väntar Bohuslän.

Spontanresa till Frankrike

Petter är glad och i sitt rätta jag, Verdon


-Jag vill bara klättra..

Kollar YR. Bohuslän regn hela veckan. Oslo regn hela veckan. Västervik regn hela veckan. Stavanger regn hela veckan.

Min blivande mans röst är som ett eko i mitt huvud. Han har en veckas ledighet och jag har massor jobb, men kanske kan få ledigt en dag eller två och föreslog att vi skulle hitta på någonting. Kanske paddla och sova över någonstans.
Petter låter som en treåring som blivit av med sin leksak i sandlådan och jag ser framför mig en lång vecka i regn i Bohuslän med en sur Petter.

Han är rolig han Petter, just när det kommer till behovet att få klättra så är det som en treårings behov. Får han inte klättra så blir han rastlös, med en växande irritation och orationellt betendee, han som annars är rationell.

Kollar YR igen. Nice, sol och 28 grader hela veckan. Kollar Norwegian, det går ett billigt flyg imorgon bitti. Börjar ringa runt. Ettrigt och målmedvetet.























Céüse, kanske bästa klippan i världen?

Kanske en av min sämre och bättre egenskaper, när jag vill någonting så vill jag det och ger mig inte i första taget. Många samtal senare och packning, organiserande och mailande så kunde jag se fram emot några fina dagar med en glad Petter.

Verdon är sig likt, gamarna seglar på uppåtvindarna, hängpilarna skuggar tältet, klippan är lika grå och vacker, tårna får lika mycket stryk och sannorlikheten att man firar ner på fel ställe är lika stor. Vackert. Stort.

Även Céüse var sig likt, ännu en gång kom kommentaren; det här måste vara den bästa sportklippan i världen! Lika mycket folk som trängs vid Super Mickey, den stigande solen på morgonen, siestan i skuggan mitt på dagen, det nervösa pillandet efter det perfekta hålet, balanserandet för att hålla sig kvar på klippan, det extra andetagen för att kunna slappna av för att hitta viloposition, segelflygen, utsikten.

Jag är ledsen Perra att jag tänjde på alla gränser som fanns för att få komma iväg, men tackar dig för fem fina dagar i Frankrike, Axel för att du kunde jobba på tisdagen, Jonas att du kunde jobba torsdag,fredag och lördagen och Janne för att du kunde ta min kursdag på lördagen!

En portion mod tack!

Lilla jag på alternativ insteg på Tout va mal, Aiguille de Roc, 16 repor.

Kom igen nu tjejen..

Jag försöker mana fram den starka Hanna,

den modiga Hanna,

ånglokomotivet Hanna,

hon som bara kör raka vägen mot toppen,

hon som inte blir rädd och som bara klättrar

hon med uppåtdrift, som på Kjerag

Men här i Chamonix, uppe bland bergen vid Enver så finns hon inte.

Istället har hon förvandlats till en rädd, försiktig, liten, svag och lite skakis Hanna.

Jag kan ingenting annat än att skaka på huvudet och skratta lite åt mig själv, kämpar mig uppför min 6a och är lättad när jag kommer upp till stand.

Jag följer på Une guele du diable, Little Yosemite, 6c+, 3 repor

Tre superfina dagar får vi, klättrar underbara sprickor vid Little Yosemite, långtur upp till Aiguille de Roc och får vara i bergsmiljö.

Men modiga Hanna hon verkar ha stannat vid Kjerag, så jag skrattar åt mig och njuter av att vara i bergen trots allt.

Oftast så har jag hyffsad koll på min kropp och mig, men inte den här gången, vet inte varför jag är liten.

Är det så att mod bara kommer i en viss portion tilldelat att användas under en viss tid? Överskrider du gränsen så.. ja synd för dig..

Är det bara jag som kan bli så här liten efter att ha varit stor, modig och stark?

Enverhyttan med den sista kvällsolen, inte illa som utsikt

Céüseaporna

Céüse i sin fulla vy, väldigt pittoreskt

Jag har nästan glömt bort att vi var i Céüse inte allt för länge sen. Packar om packningen från Norge och drar nu ner till Frankrike igen, nästan tre veckor får vi njuta. Chamonix är huvudmålet, men till efterrätt och förrätt så blir det nog Céüse (igen) och Verdon.
För alla apor som funderar på att åka till dit i sommar, kom ner!

För rika apor med egen (eller hyrd bil) så är det ca 2-2.5 h med bil från Marsielle och det finns tre vägar upp till Sigoyer som är närmsta lilla by. Den lite längre men bättre vägen går in till Gap och sen ut igen mot Valance/Sisteron, eller så går det att ta en liten genväg.
Precis efter flygfältet, vid det sista blå huset (flygfältet på höger sida) så står det en liten vit skylt på vänster sida; Sigoyer 8km.





















Aporna äter sin traditionella midsommarlunch

Det som aporna gillar bäst med Céüse (förutom att klättra på perfekt klippa) är att samlas någongång där mitt på dagen när solen gassar som mest. I skuggan så tjattrar de, äter sin lunch och sover även en liten stund för att ladda batterierna inför eftermiddagsakten. Då kommer den medhavda dunjackan väl till pass, låt dig inte luras av att det är varmt nere i campingen. Under Biografiväggen finns det perfekta hängplatser där de kan sitta och välkomna de aporna som varit lata och sovit länge på morgonen och gått upp mitt i solen för eftermiddagsklättring.

Då klippan ligger på ca 1600 meters höjd och anmarschen tar ca en timme från campingen Les Guerins där nästan alla apor bor. För att inte trötta ut sina små benmuskler med att bära varje dag så lämnar aporna sin utrustning uppe vid klippan. Det finns många bra gömställen både uppe vid klippan, men vi brukar lämna där stigen delar sig mellan Cascadeväggen och Berlin.

Har aporna små fina joggingskor så tar det inte mycket mer än 20 minuter att med lätta steg jogga ner.






















Aporna badar på sin vilodag

Alla apor behöver så småningom vilodag och då är Gorge de la Meouge nära Orpierre ca 1h bilkörning det givna valet. Med sin leklust så gick det att leka runt i strömmarna en hel dag mellan lapandet av sol. För de lata aporna så finns det en liten sjö bara 10 minuter ner mot Gap.

Behövs det fyllas på med mat, klätterutrustning eller cafékaffe så är det bara att sladda ner 30 minuter till Gap. Är pizzabehovet för stort så stanna i La Freissinouse halvvägs och kläm en pizza på Le Charlet, sitter fint i apmagar.

Vill du ha rikig mat så är Géant att rekommendera, följ skyltarna mot Briancon genom staden och har du tur så missar du inte Dechatlon (billig friluftsbutik) precis innan.





















Aporna Petter, jag, Åsa, Ida och Martin njuter av spasemester

Ledigt i ledigheten

De regnar

men det gör ingenting

vi har köpt biljett till Frankrike

en vecka med kalksten, lång anmarsch

siesta mitt på dagen, vin, baguette, ost, ledighet

Céüse, klippa bult, dansa upp för klippan

det gör ingenting att det regnar

Vilodagar i Provence

Japp då är jag hemkommen från en vecka i Provence, tanken var sol och god mat. Vädret ville inte samma sak, men det blev en massa god mat, dessutom har jag samlat på mig tillräckligt vilodagsinformation livet ut för mina Frankrikeresor.
Åkandes på måfå varje dag så spanade vi in alla små mysiga bergsbyar, stannade på flera stora "turistmål" och av och till var jag glad att vi inte var där på högsäsongen, vågar knappt tänka på hur trångt det måste vara.
Här kommer några av dem om du skulle köpa en billig biljett med Ryanair och ha någonting att göra på vilodagarna.




























Roussillon i sin färgprakt

En hel busslass med tyskar tänkte på samma sak som mamma, titta på den färgsprakande delen som den lilla byn ligger belägen på.
Liggandes på en av de största ockratillgångarna så är givetvis alla hus målade i samma färg som jorden runt omkring; gult, rött, orange, brunt och rosa.

Jag och Petter tittade förbi i byn på en vilodag när vi var i Buoux för några år sen, men vi betalada aldrig för att gå in utan satt ute i solen på kyrkogården istället.
Vet inte om det är värt dryga 50-lappen, men mäktigt är det med färger som inte direkt kryllar i bohusjorden.























Duggregn med utsikt, Théâtre antique d'Orange

Det är grått och duggregnar, stranden känns avlägsen och vi hamnade i Orange för att spana in en av de bäst bevarade romerska amfiteatrarna; Théâtre antique d'Orange. Mäktigt att tänka att den har stått här på samma ställe i ca 2000 år utan att ha farit allt för illa.
En modell större variant av en mobiltelefon slussar oss runt teatern med en tråkig berättarröst och myrorna i min kropp orkar inte vänta och hålla den långsamma takten.

Jag springer upp och ner vänster och till höger innan medans mamma lugnt går och lyssnar och håller en betydligt makligare takt i hennes upptäcktväg.





























God mat och vin till den

Det blev restaurang både till lunch och middag, men måste erkänna att den erkänt lyxiga anklevern fick det att vända sig i magen på mig och servetten blev räddningen.
Ibland stämmer inte mina smaklökar med fransmännen, men överlag så finns det så mycket god mat att jag lugnt skulle kunna och bli tjock om jag stannade för länge.
En riktig mousse de chocoulat är nog en av de godaste efterrätterna jag vet.




























Grönska vid Fontaine de Vaucluse

Gömt i en dalgång ligger en söt liten by; Fontaine de Vaucluse, som vilken vanlig fransk by, men den skiljer sig lite ändå.
Strax ovanför byn kommer det upp vatten ur ett hål i berget, och det kommer massa vatten! När det rinner på ordentligt så kommer det 200 m³/sekunder, tyvärr så var det inte så mycket sprut när vi var där, men ändå värt ett besök om inte annat bara för det kristallklara porlande vattnet. Källan kommer från ett kollapsat grottsystem, ingen vet riktigt hur djupt det är, en liten ubåtsrobot har dykt ner till 315 meter men det fortsätter ner ännu längre.
Vi passade på att bada fötterna lite och äta en god lunch i en av de otaliga resturangerna som kantrar floden som flyter genom byn.
Häger i vattnet och några andra lata turister, vågar inte tänka hur det är på sommaren..





























Lilla mamma blir extra liten i La Cathedrale d´image



Vi knatar runt i Les Baux de Provance, en av dessa små underbara byar som är belägen högt upp med magnefik utsikt. Det är sol men kall vind och vi småhuttrar. Kör vidare på måfå och hamnar i dalen mittemot Le Val d´Enfer och stannar vid vad som en gång har varit en stenbrott. Nu är det omgjort till konsthall och därmed en mäktig sådan. När vi var där hade de en helt surrealistisk utställning av Picassos verk i en stor sal med flera rum där ljud och bild tillsammans spelade upp de olika perioderna i hans skapande. Jag är inte konstintresserad, men det här borde upplevas av alla.

Snurriga av allt intryck åkte vi vidare mot nya äventyr.

Céüse

Hemkommen, snurrig, lite stressad, virrig och med lite resfeber...






















Sol och skugga på Céüse

För en rimlig summa flyger Ryanair till Marseille från Göteborg. Direkt til värmen, kaoset, fransmän, semester, vin, men framförallt världsklassig kalksten.
Konstigt, varje gång jag kommer ner till europa och sportsklättrar så blir jag överväldigad över hur skoj jag tycker att det är.
Känslan över att dansa på klippan, catcha till juggar (eller mega henkel som tyskarna säger), smyga fram på perfekt klippa, ta djupa andetag och sikta in sig på nästa bult.
Det kanske inte ger mig samma djupa intryck som en kilsäkrad led, men det ger mig lika mycket glädje.























Petter bär det tyngsta lasset

Nackdelen med Ryanair är flygtiderna, vi landar lite före midnatt och styr vår hyrbil mot Gap, en tur på ca 2 timmar med en hastighetsmätare som informerar Petter snällt varje gång han överskrider 115 km/h.
För att hålla på traditionerna så får Formula 1 våra pengar för en natt och vi blir lite förvånade över upp-hottandet på rummen, nästan riktigt trevligt.

Med en viss nervositet över hur kroppen skulle fungera så hade jag lagt ribban för, Céüses nackdel, anmarschen på några hundra höjdmeter, på en sjukt låg nivå. Var det nödvändigt att stanna vid varje steg så var det det som skulle till för att jag skulle upp.
Väldigt lättad över att det inte var några problem, ok, vi sprang inte upp för backen utan tog det med godan ro, med över en timmes promenad uppför men fram kommer man även i den takten.

Skönt att veta (för Petters del) att det är bara första morgonen som det blir ett tungt lass, vanligtvis så göms klätterutrustningen under en sten uppe vid klippan.























Försök på Super Mickey

Cascade visar sig vara lika brant, lika jobbig och lika rolig som förra gången.
Är det för att vi inte är bortskämda med stooooooooooooora grepp här i Sverige som det är så sjukligt roligt att catcha till dessa monsterjuggar?
Samla kraft, mod och vilja för att sen kasta sig mot greppen som man vet skulle kunna svälja en halv arm om det skulle behövas.
Skönt för fingras som inte har tagit i på sistone, med grepp stora som mjölkpaket så är det ingen risk att dra några fingrar utan här är det huden som tar stryk först, lite som att klättra inomhus första gången på säsongen.
Man kommer hem med värkande hud, röda händer där det gör ont att ta i allt och så trött i kroppen på ett ovant sätt.




























Njutning med kaffe och morgonsol

Det första vi såg när vi kom in på campingen utanför Sigoyer är Peter, en Skövde-Göteborgare som sitter och äter frukost i solen med hopskramlat campingbord och stolar.
Det är en väldigt skön camping, det finns rena toaletter, dusch (oftast med varmt vatten), tvättmaskin, kylskåp, drickbart vatten och massor träd som ger skugga under dagen.
För ca 5 eur om dagen/person så känns det som det är värt det, det finns även möjlighet att bo inomhus på andra ställen runt omkring.
Däremot börjar hösten göra sig påmind, campingen ligger på 1300 möh så det var lite kyligt på morgonen innan solen började värma ordentligt och påminnelsen för kyliga mornar i USA gjorde mig påmind om att ta med ett par varma långkalsonger.






















Sista dagen, sista titten på Grande Face

Det finns så väldigt varierande klättring i Céüse, inte bara brant och hårt som alla tycks tro, utan från 5c upptill svååårt, brant, svaigt, crimpigt eller juggar, det är bara att välja och vraka.
Som sagt Ryanair flyger läskigt billigt från Säve, så packa väskan och åk innan det blir för kallt...

Själv så har packningen till USA tagit över hela vår lägenhet, så jag säger som Åsas Fredrik brukar säga;
- Nej, vi har haft inbrott..

Gorge du Tarn

Efter en halvkass frukost på vårt favoritmotell, Formula 1, bestående av chokladflingor i soyamjölk och skumgummifrasiga rostbröd med sylt på så är vi redo att möta världen.
Solen skiner och det känns helt rätt att ha lämnat ett regnigt Göteborg bakom sig och istället ha landat i Marsielle tack vare vårt trevliga flygbolag Ryanair.

Vår hyrbil går som en racerbil på dom slingriga vägarna mot Gorge du Tarn, speciellt då vi åkte lite vilse och Petter var tvungen att avreagera sig lite på ratten.
Vi är helt förstummande över alla vackra, stora och imponerande väggar som omsluter oss i dalen och vi vrider blickarna åt alla håll samtidigt för att hinna se alla potentiella leder.

Lite oruttade resenärer visar det sig att vi är då allt är stängt för säsongen och efter ett otaliga försök med min knaggliga franska så verkar det inte finnas ett enda gîte att bo på som har ett kök.
Eftersom vi har ett litet gaskök med oss och två väldigt små kastruller till så blir det en hotellnatt med den bedrövligaste middagen jag skådat.
Efter ha skakat på huvudet åt två döda fiskar som förslag så blir alternativet kött och gratäng. Vi sitter hungriga och väntar på vad det franska köket har att erbjuda och vet inte om vi ska skratta eller gråta när en seg liten köttbit kommer ut i sällskap med den förfärligaste makaronipuddingen jag sett. Vi tuggar tysta i oss vår middag och smyger up på rummet för att slippa för många förfrågningar om maten smakade bra av ägaren.
Patrik och Magnus delar sött säng men vi alla får dela på Patriks snarkningar.
Ska det vara billigt så ska det vara billigt.

Dag två bjuder på lite sol, men även en termometer som säger sju grader och kall vind så det är svårt att komma igång.
Ann-Sofies rekomendation att gå upp till sector L´amphie visade sig vara bara kvalitetsleder i 35 meter.
Det är dock lite kyligt så det är lite knaggligt att hålla värmen uppe, men det löstes genom dubbla långkalsonger och alla andra extra kläder jag hade med mig.
Ångesten jag hade när jag skulle packa med beslutet om vilka linnen jag skulle ta med mig var ju lätt överstökat iallafall.

Patrik på en superfin 7a

Oj, jag fyller visst år idag utbrister Magnus efter att ha blivit upringd och grattad av sin flickvän.
Jaha, då får det bli tårta på äkta franskt vis, med mycket socker och klet.
Magnus var den ända som fick i sig sin fjärdedel av denna kaloribomb, som slog det mesta med hästlängder, efter att ha blåst ut sin väldgt fina 39 prydnad som tjejen på konditoriet glatt ordnade åt oss.

Vårvinter kalksten

Min förhoppning om att möta våren i Frankrike blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Vetskapen om att solen skiner ovanför molnen gjorde det lite lättare när det andra paret långkalsonger åkte på ovanpå dom första för att tackla kylan.

Men vi kom för att klättra och klättrat har vi fått till den milda grad att jag knappt orkar öppna dörren med all mjölsyra som är kvar i underarmarna, men mer om det imorgon.

Just nu vill jag bara sova och drömma om sol och granitsprickorna i Bohuslän.

Frankrike klättring

Jag försöker på min knaggliga franska fråga om det skulle vara möjligt att
ta med en kopp espresso från cafe`t upp till campingen eftersom Petter faktiskt fyller 30 idag..
Åh, fyller du 30, ja givetvis går det bra, nä, du ska absolut inte betala för den, se bara till att komma tillbaka med koppen..
Så smyger jag upp till campingen och Petter får sig en riktigt fransk frukost med espresso, bagette och pain chocolat i solen.

Vi har hunnit vara i Frankrike i två dagar och jag har glömt bort hur underbart Verdon är och bara myser att få sol och fin klättring.


















Vi hann klättra några en repors när vi kom på fredagskvällen och det känns ovant med höjden, både jag och Petter är lite extra försiktiga med allt när vi ska fira ner.
Det är varma vindar, fin kalksten och solen går sakta ner över horisonten och semesterkänslan är på topp.

Tanken var att vi skulle klättra Ticket Danger eftersom jag inte var frisk, men givetvis så har det hunnit ner två tyskar före oss som inte la på högsta växeln..
Solen steker och att vänta på dom är inte ett alternativ, en titt i deras guidbok och Petter tror han har hittat en väg upp med en mix mellan några leder som senare skulle gå in i Ticket Danger.
Vad han inte hade uppmärksammat var att den första repan skulle vara naturligt säkrad, vilket resulterade i att vi hamnade på en helt annan led..
Den var med i föraren, men stog ograderad, Petter trodde sen att det var 7b+, så där rök min lugna dag och jag samlade nog personligt rekord på att stå på bultar.. =)



















Söndagen bjöd på bad och sen en underbar dag på Demon, super klass från botten till toppen och vi kunde nöjt säga hejdå till Verdon den här gången för att åka hem till superstick i Sverige..