2007-12-17

Kyla om tårna















Judit nöjd vinteraktivitetare


Rjukan bjöd oss på sin finaste sida i helgen. Bilen blev fullpackad med Petter, Judit, Pekka, Markuz och mig på fredagseftermiddagen och nästa bil från stan bestod av Helena, Adam, Ragnar och Anders. Vi landade på vandrarhemmet inte allt för sent och fram åker filarna till stegjärnen och yxorna. Det är någonting speciellt med allt det där runt isklättring för den oinvigde. Tugget i bohusstugan hänger jag med på, men där i källaren på vandrarhemmet förstog jag hur det måste kändas att komma in i ett gäng tradklättrare.



















Ölen slinker ner i all förberedelse


Alla var iallfall supertaggade och tidgt på lördagsmorgonen ringde väckarklockan och vid niotiden i samma veva som ljuset börjar komma in i dalen så sladdade vår bil upp för backarna.
Jag och Petter var inställda på att klättra Bakveien efter min isguru föreslagit det, men knäna började skälva när vi stog under fallet och snabbt sökte vi efter nya objekt.Nedre svingfossen såg mycket mer ut vad vi skulle våga oss uppför, så stackars Petter fick leda upp med allt för kalla händer och skräcken i blicken medans jag stog på marken och blev bombaderad av fyra klättrares is.
Det fick bli topprep resten av dagen och nöjda och glada över en lång härlig dag ute så satt en öl och en lång varm dusch fint.



















Söndagen så var det min och Judits tur att klara oss själva och våga leda lite. Bullen var vårt mål för dagen med Judit i spetsen på ledrepet. Isen hade inte satt sig utan sprack upp med ordentliga tallrikar (oj, jag har redan lärt mig tugget..) och när hon ska sätta första skruven så spricker hela isen horisontalt i en meter. En lätt skärrad Judit får in en ny men oron släpper inte så när jag säger lite försiktigt att det är ok att komma ner om det känns för läskigt så blir det en lång tystnad.
Hon vänder sig sakta om och tittar på mig; Är det säkert?
Det blev en teambestigning av Bullen, och jag kommer löjligt glad till toppen efter ha lett min första isled tack vara Judits otroliga tålamod och peppande i säkert över en timme. Vinden är kall och efter en topprepstur på fallet till höger är alla överens om att åka hem.
Tio minus plus kall vind tar lite av musten ur även de råbarkade isklättrarna.

2007-12-11

Bastubad

På en liten gata uppe på höjden någonstans i Göteborg bor det några klättrande flickor som brukar ta sig en springtur tillsammana varje måndag.
Traditionen är att springa i mörkret för att pigga upp varandra lite och se till att motionen hålls på en bra nivå.
För att belöna sig själva lite så brukar även bastun stå på, lagom varm när flickorna kommer hem svettiga och trötta.
Det brukar bli lite fnitter och allmänt tjejsnack om allt möjligt innan det är tid för duschning och sen mat hemma hos någon av flickorna.

Hört vid duschning efter bastun:

- Åh, det är så jobbigt att duscha.
- Jag tvättade håret tidigare idag, så det behöver jag väl inte göra nu igen?
- Ja, det är så jobbigt för man blir så blöt...
- Ja, jag säger som Åsa, det är inte roligt att duscha.
- För att inte tala om att torka sig.

Det roliga var att alla fyra flickor för dagen var överens, det händer kanske inte så ofta i andra sammanhang.

2007-12-06

Lycka eller ilska?


















Jag cyklar ner mot jobbet och världen är helt grå, det regnar inte men det hänger i luften.
Glasögonen täcks snabbt av ett lager vattendroppar och sikten är minimal.
Vinden har beslutat sig att blåsa åt motsatt håll än dit jag vill och jag får trampa för att överhuvudtaget komma ner för backarna till Fjällsport och jag upptäckter att sinnes stämningar lätt kan förändras. Gårdagens lycka byts ut mot pur och skär ilska.
Vad är det för meningen med att kämpa sig fördärvad bara för att komma till jobbet?

Några timmar senare när jag är på väg hem så har vädret inte förändrat sig nämnvärt, men jag har fått styrketräna, haft en trevlig dag på jobbet och i morgon väntar en ledig dag.
Jag cyklar i regnet i mörkret och tycker världen är vacker med min minimala sikt, ljuset från alla bilar blir magiskt och jag inser att lyckan är tillbaka.

2007-12-04

Lycka?

Jag cyklar ner till jobbet med ett stort leende över hela ansiktet med en sol skinande på himlen. Hur är det med lycka egentligen, kommer den bara spontant eller är det någonting som byggs upp från en bra grund?
Jag har haft en otroligt innehållsrik helg och undrar lite om det är det som gör mig så lycklig där jag cyklar.

En god middag med stort sällskap i fredags då vi lyckades klämma in tio stycken i vårt lilla kök och trots att lördagen bjöd på fulregn så blev det med en bra dag.
Clara och jag var ute på äventyrsjoggning i regnet med skaljackor och ryggsäck med allt bra-att-ha-om-vi-skulle-bli-kalla-trötta-eller-hungriga. Vi släpade Nalle (Crillos hund) runt i löpspåret i en och en halv timme och fortsatte med lite styrketräning och stretching hemma innan pojkarna kom hem och var hungriga.
Trotsade mitt eget klätterförbud och klättrade på Domen med Clara i två timmar på söndagen och njöt av att bara få klättra.
Igår så åt jag ute på Cyrano tillsammans med Loti som jag inte träffat på nästan ett år och när jag kom hem lätt berusad av gott rödvin så låg det ett brev hemma och väntade på mig. Ett riktigt handskrivet brev från Åsa med en bild på Svante och henne och jag blev berörd. Varför skrivs det inte brev längre?

Är det en bra helg som gör att jag känner mig så lycklig eller är det något så primitivt som att solen faktiskt skiner idag efter flera dagars regnande? Solen som så magiskt speglar sig i alla fönster på väg ner genom stan, följer mig hela vägen och med lite värme ger mig en bra start på den här dagen.