Lycka?

Jag cyklar ner till jobbet med ett stort leende över hela ansiktet med en sol skinande på himlen. Hur är det med lycka egentligen, kommer den bara spontant eller är det någonting som byggs upp från en bra grund?
Jag har haft en otroligt innehållsrik helg och undrar lite om det är det som gör mig så lycklig där jag cyklar.

En god middag med stort sällskap i fredags då vi lyckades klämma in tio stycken i vårt lilla kök och trots att lördagen bjöd på fulregn så blev det med en bra dag.
Clara och jag var ute på äventyrsjoggning i regnet med skaljackor och ryggsäck med allt bra-att-ha-om-vi-skulle-bli-kalla-trötta-eller-hungriga. Vi släpade Nalle (Crillos hund) runt i löpspåret i en och en halv timme och fortsatte med lite styrketräning och stretching hemma innan pojkarna kom hem och var hungriga.
Trotsade mitt eget klätterförbud och klättrade på Domen med Clara i två timmar på söndagen och njöt av att bara få klättra.
Igår så åt jag ute på Cyrano tillsammans med Loti som jag inte träffat på nästan ett år och när jag kom hem lätt berusad av gott rödvin så låg det ett brev hemma och väntade på mig. Ett riktigt handskrivet brev från Åsa med en bild på Svante och henne och jag blev berörd. Varför skrivs det inte brev längre?

Är det en bra helg som gör att jag känner mig så lycklig eller är det något så primitivt som att solen faktiskt skiner idag efter flera dagars regnande? Solen som så magiskt speglar sig i alla fönster på väg ner genom stan, följer mig hela vägen och med lite värme ger mig en bra start på den här dagen.