Monstret är väckt

Hanna-Kajsa leter efter isen under snön..

Trodde att jag var redo för våren,

för varm klippa, sol, fågelkvitter och att åka till Rjukan bara skulle vara en avvikelse i mitt beteende detta år.

Jag var lite nervös på lördagen, vet inte varför, om jag inte skulle komma ihåg hur det var att klättra is, om jag skulle tycka det var lika kul i år eller om det bara var att jag var taggad.

Lördagen spenderades på Trappfossen tillsammans med Johan och David som uppvärming.

Måste ju erkänna att jag inte tyckte att det var så kul. Blött, kallt om händerna, nära till kräkning när blodet kom tillbaka, flack klättring och inte så långt.

Hanna-Kajsa i starten på den långa rännan på andra replängden, Sabotörsfossen.

Men så kom söndagen, vi spanar på Juvsöla, som ser ut att vara i superfin kondition, men inser att vi nog inte riktigt är redo andra dagen på säsongen.

Det får bli Sabotörsfossen istället och någongång där under dagen vaknar monstret. Isklättermonstret. Det är så otroligt kul klättring, smal ränna och fin utstegspelare. Klättringen känns lätt, naturlig och vi har ett bra flow.

När vi pulsar hem i snön upp till låren så vill jag bara få komma tillbaka hit. Snart.

Vi åker till Turkiet här om några dagar och jag känner att jag är mer sugen på vinter just nu, men antar att jag kan smälta tillbaka till klättring i solen med linne och shorts.

Tills dess försöker jag hålla monstret kedjat.

Vinterkräksjukan?

- Nä, men det kan ju inte vara -16 ute, kanske har termometern frysit på bilen?
Trots att Hanna-Kajsa slår av motorn och startar om tre gånger så står temperaturen utanför fortfarande på det samma.

Vi överväger att klättra någonting i solen men solen har ätit upp isen och det ser bara ut som slush uppe i backarna så vi åker ner till bron igen.

Äsch, vi går in och ser, vi kan ju alltid klättra Trappfossen, eller vända om det inte är roligt...

Hanna-Kajsa är lika envis som jag och roligt har vi, hela vägen upp på Juvsöyla, något vi inte vågade drömma om ens för några månader sedan.
Det enda som inte är roligt med isklättring är när jag nästan måste kräkas på toppen efter att ha fått klättra två underbart fina replängder på brant is.
Varför gör det så ont när blodet kommer tillbaka?

Mer om Rjukan kommer nog snart..

Rjukanfeber

Sabortörfossen, stor, fin och lite skrämmande

Eh, Hanna??

Hanna-Kajsa är bortom synhåll från min standplats, men på hennes tonfall kan jag höra att hon är pumpad och står mitt på cruxet.
Det har kommit kaskader av is och jag har förstått att isen är brant, hård och i inte allt för bra kvalitet (om man pratar om kvalitet på is).

Ja...?

Jag vill inte störa henne i sin koncentration, inte få henne henne att backa för jag vet inte om jag vågar att ta över, men vill inte heller att hon ska göra någonting hon inte vågar.

Jag står på andra stand på Sabotörfossen, det snöar lite lätt och det pirrar i magen för vi är ute på äventyr!!

Det hela började två dagar tidigare då vi packade våra väskor på Jakobs vandrarhem i Rjukan för att topprepa i Krokan.
Vi är på tjejträffen som anordnades av svenska och norska klätterförbundet.
Lite nervösa för att klättra is igen, första gången på säsongen, inte för att det skulle göra så stor skillnad eftersom varken jag eller H-K har klättrat så mycket is.
Vi kände oss lite kaxiga båda två, mitt avslut förra året kändes väldigt bra i Romsdalen, och H-K är så bra för hon är alltid på.

Topprepningen i Krokan avslutades med att båda två vågade sig på att leda Bullen, en W3, ungefär det lättaste Krokan har att erbjuda.
Styva i kragen börjar vi planera att att våga oss på en långtur. Båda gillar äventyr med mottot; hur svårt kan det vara?




























Sjukt nöjd Hanna på första stand på Bakveien

Vi far runt som två yra höns på morgonen och är hemskt nervösa. Hur svårt är W4? Vi har uppgraderat en grad från gårdagen och vet egentligen inte riktigt vad vi ger oss in på. Hanna-Kajsa säger inte ett knyst och jag pladdrar på oavbrutet, ett kraftigt tecken på nervositet.




























My darlings, som jag bara älskade från första stund!

Dagen flyter på utan några problem och när vi återses på toppen så tittar H-K på mig och frågar;
-Var inte det här lite väl lätt?
Vi pladdrar på oavbrutet ner till bilen och har redan bestämt oss för att vi ska våga på grannen; Sabortörfossen nästa dag.




























Starten på andra repan pirrade i magen

Vi är tysta på inmarschen, vi vet inte riktigt vad vi har gett oss in på, Sabortörfossen är graderad W5, varken jag eller H-K har klättrat någonting som är så svårt.
Vi kommer fram och tittar tysta upp på det fall som ligger ovanför oss, tittar på tredje replängden högt där uppe som alla har sagt att det är den som gör leden.

Vi vill båda två få göra den repan, men jag fick leda två repor igår och H-K fick bara en, så H-K får börja.
Hon smyger snabbt och lätt uppför den första repan, den ser snäll och inbjudande ut och är en fröjd att klättra.

När jag kommer upp på stand och tittar uppåt så tappar jag hakan lite och H-K:s kommentar kommer blixtsnabbt.
- Jo, jag undrade vad du skulle tycka om den...

Det syns inte så bra på bilden, men det är bara ett tunt parti, vertikalt med lite luftig is.
Inga skruvar.. inga hårt kackande.. jag som älskar att sänka yxan minst halva bladet..




























H-K, lite nervös för nästa repa

Den repan visar sig vara inte helt enkel, det är teknisk klättring över ett överhäng, sprajsande mot klippa och min rumpa använder jag på fler en ett ställe för att kaminklättra uppåt.
55 meter senare står jag på det som jag tror är stand, spejandes efter de bultarna som ska finnas. Hittar inga och drar in tre skruv, fixar i ordning och ropar säkring klar. Slappnar av och upptäcker bultankaret 1 meter bakom mig.
Varför är man funtad så?

Här står jag då, på stand och hoppas att H-K ska hålla ihop det till toppen och hon gör en fantastisk insats, min alldeles egen ropegun ropar lättat säkring klar så småningom.

Sista repan är underbar, brant klättring, pumpande men inte omöjlig med ganska mycket luftfickor i isen att hooka i och jag är otroligt imponerad av H-K för hennes insats.





















Löjligt glada tjejer på parkeringen

Vi är emforiska på toppen, dunkar varandra i ryggen, gör high five och öser beröm över varandra. Varken jag eller H-K kan komma ihåg senast vi var så uppspelta över någonting vi har klättrat. Orden fullkomligt sprutar ut ur munnarna på oss hela vägen ner och snön som vi går på har bytts ut mot rosa små moln som är fjäderlätta.




























Hardcore Emma visar vart skåpet ska stå

Vi blir inte tysta förrens vi möter upp med Johanna och Emma som väntar på oss på parkeringen och vi ser en blodig Emma.
Hon har gjort den klassiska, sätta hammaren i pannan vid rensningsförsök och lite avundsjukt tittar vi på varandra och önskar att vi såg lika coola ut.




























Segerhoppet för en lyckad tur

Vi avslutar vår tur i Rjukan med Tungt vann med Annika som sällskap och när snön börjar vräka ner så är vi ganska nöjda med vår resa.

Tack alla tjejer som var med på träffen, ni var underbara!!

Kyla om tårna

Judit nöjd vinteraktivitetare

Rjukan bjöd oss på sin finaste sida i helgen. Bilen blev fullpackad med Petter, Judit, Pekka, Markuz och mig på fredagseftermiddagen och nästa bil från stan bestod av Helena, Adam, Ragnar och Anders. Vi landade på vandrarhemmet inte allt för sent och fram åker filarna till stegjärnen och yxorna. Det är någonting speciellt med allt det där runt isklättring för den oinvigde. Tugget i bohusstugan hänger jag med på, men där i källaren på vandrarhemmet förstog jag hur det måste kändas att komma in i ett gäng tradklättrare.



















Ölen slinker ner i all förberedelse

Alla var iallfall supertaggade och tidgt på lördagsmorgonen ringde väckarklockan och vid niotiden i samma veva som ljuset börjar komma in i dalen så sladdade vår bil upp för backarna.
Jag och Petter var inställda på att klättra Bakveien efter min isguru föreslagit det, men knäna började skälva när vi stog under fallet och snabbt sökte vi efter nya objekt.Nedre svingfossen såg mycket mer ut vad vi skulle våga oss uppför, så stackars Petter fick leda upp med allt för kalla händer och skräcken i blicken medans jag stog på marken och blev bombaderad av fyra klättrares is.
Det fick bli topprep resten av dagen och nöjda och glada över en lång härlig dag ute så satt en öl och en lång varm dusch fint.



















Söndagen så var det min och Judits tur att klara oss själva och våga leda lite. Bullen var vårt mål för dagen med Judit i spetsen på ledrepet. Isen hade inte satt sig utan sprack upp med ordentliga tallrikar (oj, jag har redan lärt mig tugget..) och när hon ska sätta första skruven så spricker hela isen horisontalt i en meter. En lätt skärrad Judit får in en ny men oron släpper inte så när jag säger lite försiktigt att det är ok att komma ner om det känns för läskigt så blir det en lång tystnad.
Hon vänder sig sakta om och tittar på mig; Är det säkert?
Det blev en teambestigning av Bullen, och jag kommer löjligt glad till toppen efter ha lett min första isled tack vara Judits otroliga tålamod och peppande i säkert över en timme. Vinden är kall och efter en topprepstur på fallet till höger är alla överens om att åka hem.
Tio minus plus kall vind tar lite av musten ur även de råbarkade isklättrarna.