Minuter
Timmar
Dagar
Veckor
Tid som samlas ihop, bildar en ny form, längre, men aldrig kortare, även om tiden kan upplevas som båda långsammare eller snabbare. Ett föränderligt medium som aldrig kommer gå att ta på för att det hela tiden passerar.
I morgon har jag legat på sjukhuset i Geneve i sex veckor. Vissa av dagarna har gått fort, andra långsamt. De har varit fyllda med energi eller sömn. Frustration eller förväntan. Varje vecka har jag blivit större.. och större.. och större. Nu ligger det närmare 90 cm barn därinne på runt fem kilo.
De lever runt i magen, får den att bukta sig. De säger att när man väntar tvillingar så är man lika stor om magen efter 30 veckor som vid en fullgången normalgraviditet. Det var snart fem veckor sen.
Petter tog ut mig på en midsommarlunch i en park nära sjukhuset. Det vara länge sen jag la märke till känslan av vind som smeker över bar hud, hur varm solen är på vit hud, lugnet över att få sitta under skuggan av en stor lind, känns den välbekanta söta doften av dess blommor. Att äta annat än sjukhusmat. Att bara titta på människor som strövar förbi istället för vita väggar och trevliga barnmorskor. Kanske helt enkelt känslan av att vara fri.
Jag börjar längta efter känslan av att vara fri. Att få röra mig fritt (nästan). Att få vara ute (en kort stund iallafall). Att få tillbaka min kropp (lite, lite).
Nu har de passerat 34 veckor, snart 35 veckor och jag börjar önska att de ska komma ut. Trots att jag vet att för varje dag de ligger kvar därinne så blir de fetare och mer färdigutvecklade. Det är inte så länge till de är 35 veckor (på onsdag) sen är det inte så länge tills de är 36 veckor.. eller 37 veckor. Kommer de då så räknas de som fullburna och är färdigutvecklade (i den mån barn är färdigutvecklade när de kommer ut).
Hur egoistisk får man bli?
Jag börjar längta efter att få återförenas med mitt andra jag.
Men mest av allt så börjar jag bli nyfiken på de två vildingarna som rumsterar runt i min kropp och har tagit den i besittning.
Timmar
Dagar
Veckor
 |
| För 20 dagar sen.. |
I morgon har jag legat på sjukhuset i Geneve i sex veckor. Vissa av dagarna har gått fort, andra långsamt. De har varit fyllda med energi eller sömn. Frustration eller förväntan. Varje vecka har jag blivit större.. och större.. och större. Nu ligger det närmare 90 cm barn därinne på runt fem kilo.
De lever runt i magen, får den att bukta sig. De säger att när man väntar tvillingar så är man lika stor om magen efter 30 veckor som vid en fullgången normalgraviditet. Det var snart fem veckor sen.
Petter tog ut mig på en midsommarlunch i en park nära sjukhuset. Det vara länge sen jag la märke till känslan av vind som smeker över bar hud, hur varm solen är på vit hud, lugnet över att få sitta under skuggan av en stor lind, känns den välbekanta söta doften av dess blommor. Att äta annat än sjukhusmat. Att bara titta på människor som strövar förbi istället för vita väggar och trevliga barnmorskor. Kanske helt enkelt känslan av att vara fri.
Jag börjar längta efter känslan av att vara fri. Att få röra mig fritt (nästan). Att få vara ute (en kort stund iallafall). Att få tillbaka min kropp (lite, lite).
Nu har de passerat 34 veckor, snart 35 veckor och jag börjar önska att de ska komma ut. Trots att jag vet att för varje dag de ligger kvar därinne så blir de fetare och mer färdigutvecklade. Det är inte så länge till de är 35 veckor (på onsdag) sen är det inte så länge tills de är 36 veckor.. eller 37 veckor. Kommer de då så räknas de som fullburna och är färdigutvecklade (i den mån barn är färdigutvecklade när de kommer ut).
Hur egoistisk får man bli?
Jag börjar längta efter att få återförenas med mitt andra jag.
Men mest av allt så börjar jag bli nyfiken på de två vildingarna som rumsterar runt i min kropp och har tagit den i besittning.
1 kommentar:
Det låter inte egoistiskt, det är ju din kropp, du bara lånar ut den ett tag till de små som är på väg. Men väl kämpat att hålla uppe humöret såpass, så stilla och inne, av en rörlig utetjej!
Skicka en kommentar