2011-03-25

Tar du hand om din klippa?





























Blommor som fick stanna, Ulamertorssuaq, Grönland

Byxorna kavlas upp, underställströjan åker av och till slut även linnet.
Solen värmer på Häller och medans Petter och Wulf klurar ut projektet på stora väggen hänger jag upp ett cloggrep på Mallorol.
Det är skönt att bara röra sig på varm klippa och flyttar vidare repet till Chapman när jag ser dem; grästuvorna.

Som nybliven klättrare och medlem i Örebro Klätterklubb så fanns det inte på världskartan att inte dyka upp på städdagarna i Rosendal där det putsades, fejades och rensades.
Ett beteende som följt med mig sen dess och många som har varit i närheten vet att det ofta kommer grästuvor flygandes när jag klättrar.
För min del så är det mer inspirerande att klättra en led som är ren och utan små grästuvor som sticker upp eller mossa brevid och speciellt för nästa person som ska klättra.
Jag kan inte låta bli, pillar på lavarna vid instegen på Häller, pillar på mossan på Skälefjäll, rycker oskyldiga ormbunkar men roligast är grästuvor..

Klättrar rakt upp på insteget till Chapman istället för att traversera in och det är då jag inser att en av de mest klättrade lederna på Häller är full av grästuvor.
Håller våra klippor på att växa igen eller är det så att engagemanget att pyssla om våra klippor är på väg att försvinna?

Så det här är en uppmaning till er alla; ta hand om era klippor!
Plocka upp skräp som inte är ditt, borsta bort lava, pilla bort mossa, dra bort grästuvor och håll klipporna fina. För visst är de värda det?

Nu åker jag snart till Indian Creek och tyvärr så är det varken lavar, mossor eller grästuvor i sprickorna där..

2011-03-21

Hålla sig kvar





















Att hålla sig kvar

- Det jag gillar med bouldring är att det inte är lika mycket prestationskrav som kilklättring. Det gör inte så mycket om jag inte klarar en boulder, du ska bara veta hur många boulders jag har lämnat och gått vidare.

Det finns en poäng i Linas tanke om att bouldra, att det är mera lek i det och mindre prestationsinriktat.
Helgen har varit helt fantastikt även om den solen som YR lovade tidigt i veckan inte var framma så mycket. Lina, Lina, Henke och Ajja fann varsin sängplats och var sugna på att bouldra och förgyllde helgen.

Jag funderade lite på mitt förhållande till prestation och klättring. För många år sen hade jag sjukt prestationsångest, i.o.m att jag blev sponsrad, syntes mer på bilder i tidningar osv.
Min glädje av att klättra byttes ut mot känslan av att jag borde klättra de svåra lederna, att folk förväntade sig att jag skulle vara så bra som de trodde, att jag "borde" klara den här leden för att den har en viss grad.
Fick mycket småpikar om "du som är så bra vill väl inte klättra med mig", hörde på omvägar om folk som blev glada för de klarade den där blå leden som jag inte klarade inomhus och massa andra konstiga saker.
Jag brottades ganska mycket med min motivation till att klättra och hade svårt att axla den förväntningen som jag själv la på mig.





















Lina och Lina med sikte på Hogen

Vändpunkten blev att jag blev medveten om att jag faktiskt grämde mig att klättra bland folk och bestämde mig för att ändra på det. Skrev en lång ticklist på leder i Bohus som jag skulle prova. Allt från 6- till 9- som jag tyckte var lite läskiga eller som jag hade förväntningar på.
Om jag ärligt gav dem ett försök på led så fick jag stryka dem från listan, oavsett om jag klarade dem eller inte. Allt för att släppa lite på kravet att klara dem.

Jag kan fortfarande brottas med mig själv, men mest för att jag så gärna vill klara någonting istället för vara orolig för vad någon annan ska tro. Jag kan fortfarande bli lite nervös för det okända eller för det kända istället för att bara ta det som det kommer.

Den här helgen har verkligen varit lek och så mycket glädje. Den känslan i kroppen som jag alltid vill ska vara där; glädje, oändlig glädje över att klättra och en god uppdrift som de säger i norge.
Utan prestation och med bara en padda och vänner.

2011-03-17

Sol mot granit





















Hilde under klippan vid Missingmyr

Det bubblar i kroppen av lycka.
Ett pirr som bara växer och växer så känslan att bara ställa sig och skratta blir nästan överväldigande, men med rädsla för att andra och jag själv ska tro att jag är galen så låter jag bli.

Jag får den känslan i kroppen varje vår efter första dagarna i sol på Vettekullen.
Känslan av att återupptäcka hur mycket jag tycker om att klättra klippa, känna hur de trevande försöken att hitta rätt kil snabbt kommer tillbaka, hur tilliten till fötterna går från minimal till maximalt, känslan av granit under fingrarna.

Igår åkte Hilde och jag upp till Oslo för att hålla bildvisning på Norrönabutiken från Kjerag.
Vi klev upp extra tidigt och efter lite överläggande så åkte vi till Missingmyr då vi var på Vettekullen dagen innan. Det står SO vänt i föraren, utan infon om de stora granarna som skuggar klippan. Trots kalla fingrar i starten fick vi upp värmen och hade en väldigt fin förmiddag. Den nöjda känslan sprider sig och leendet håller i sig hela kvällen.
Nu är våren här!




























Produkttestning för Houdini, färger gör mig lika glad som klättring...

2011-03-14

Den som väntar på nåt gott...





















Supercrack buttress i full vår

Vaknar tidigt och tittar ut genom fönstret.
Dimman ligger som ett täcke över världen och ljudet av droppar mot plåttaket förbättrar inte chanserna till ett Hällerbesök idag.

Tänder kaminen och går ut i ladan för att hämta in vårt stora rack av kammar.
Någonting måste jag ju göra och det är lika bra att börja packa inför Indian Creek.

Längtar efter sol, vår, sandsten, sprickor och framför allt längtar jag efter att få klättra, det kanske jag inte är ensam om?

2011-03-10

En annan värld






















Tittar ut genom fönstret och ser snöslasket virvla runt i en värld som går i färgskalan brun-grå.
Känner mig snuvad på längtan efter solvarm granit, sval men tillräckligt varm för att klättra på. En värld som håller på att vakna till vår, det som gör Sverige trevligt.

Längtar tillbaka till det turkosa havet, till fiskarna, sköldpaddorna, till den vita varma sanden, till den goda fruktsalladen, till solen, ljudet av vågorna i sanden, till hängmattan, till lyxliv i Manilla, till det som är för långt bort där på Filippinerna.
En värld långt borta.

Så länge sneglar jag mot Häller och gläds med Oskar och Robins bestigningar av Gaia.