2008-12-22





























Nu har det hänt så där mycket igen..

Jag fick det här mailet av min allt för kloka far, en bra påminnelse om att stanna upp där jag är just nu, just här, för att inte tappa huvudet...

Om hastigheten i livet …
faderullatankar …
man kan bara göra en sak i taget …
nyss finns inte längre …
strax finns inte än …
det är oftast onödigt att tänka på
vad man just har gjort …
eller skall göra härnäst …
eller på vad man gör, om man inte
tänker på en massa annat förstås …
utan gör det man gör vänligt och väl …
det får ta den tid det tar, man mår bäst så …
julkram o’le





























Hilde har varit här och förgyllt min tillvaro över helgen, gissa om jag har saknat henne! I USA så hade jag glädjen att umgås med henne varje dag och helt plötsligt så bara var hon borta. Borta i ett kallt och snöigt Norge medans jag sitter i ett grått och regnigt Göteborg.






















Anledningen hon var här var egentligen inte för att förgylla min vardag (bara) utan för att fira att vår allas underbara Lina har kommit till den mogna åldern 30 år.
Vilket givetvis skulle firas ed en brakfest, det får bli mer om den festen sen..
Allt för att vara fin inför kvällen och glädja Lina så stog jag på jobbet hela dagen med papiljotter i håret till kundernas nöje.






















Linas fest blev en braksuccé och jag har fått bli vittne om någonting jag bara kommer att få se en gång i livet, en livs levande ballongdans!!

Fem killar, nakna, två ballonger var och dans (det kommer bild senare för att avslöja vilka dessa modig män var som vågade en underhållande stund som hon sent kommer att glömma.) och en generad Lina. Första gången sen jag träffade Lina första gången som jag har sett henne lite ur spel..

Men det handlade att leva lite mer nu, lite mer här så nu ska jag gå och lägga mig och se fram emot julfirandet hemma på Havreängen.

Ha en fin jul och ett gott nytt år!

2008-12-18

Njutning

Livet passerar förbi och jag beklagar mig lite för Råggan som kommer in på jobb.

-Eh, vänta nu, du har inga barn va?
-Det betyder att du inte hehöver gå upp klockan två och byta lakan?
-Och ingen som väcker dig klockan fem på morgonen?
-Och så behöver du inte natta någon på kvällen, det betyder ju att du har två bonustimmar per dag

Ja, ja jag hajjar...försöker jag komma undan med, men han har fler exempel på varför jag lever ett ganska enkelt liv och jag kan ju inte annat än att hålla med.

Jag har iallafall hittat en liten oas just nu;
Sushi...

2008-12-15

Nästanlandat

Hur klarade jag av att leva så här?

Att komma hem den här gången har varit väldigt skönt, konstigt nog. Jag uppskattar att knata runt i vår lägenhet, sova i vår säng, duscha, laga mat i vårt kök, öppna kylspåpet, sätta sig i soffan och titta (på Petters nyköpta 42")TV.
Kanske håller jag på att bli gammal?





















Det är underbart att få träffa alla vänner igen och känslan av att höra hem någonstans är obetalbar.

Men så är det någonting som jag inte riktigt har hunnit vänja mig vid; hastigheten som vardagen här hemma snurrar i.
Den är brutal och går allt för snabbt. Jag hinner inte ens andas innan nästa sak sker, konstant hela tiden; äta frukost, gå ner och träna, gå till jobbet, besöka någon, äta middag, ringa till alla, jobba, träna, träffas, ringa, cykla, stressa.





























Jag har kastats in i mitt liv som det var innan jag åkte och det går på ultrarapid.
Ska det vara så här att leva?
Det känns som om min hjärna behöver lite uppvärmning för att komma tillbaka till verkigheten, finns det några tips?

2008-12-10

Hemma bäst

Hemma.
Trött.
Lycklig, det är skönt att vara hemma.
Lite tid för att göra ingenting.
Pajjad dator fram tills idag.
Tillbaka på jobb.
Det ligger lite snö på marken utanför, det ger mig hopp om vinter och kunna plocka fram isyxor och stegjärn.
Fortfarande ont i halsen.
Petter har köpt en 42 tums TV, den är sjukt stor.
Inte hunnit ringa ens hälften av alla jag har på att-ringa-listan, för att inte tala om att träffas.
Nya planer inför sommaren...

Massor jag vill skriva om, men nu orkar jag inte, sorry..

2008-12-02

Jag är sjuk.
I Thailand.

Feber har intagit min kropp, den leker med mig, hånar mig, förnedrar mig och jag har inget annat val än att underkasta mig den och snällt lyda.
Den brinner i mig och jag kan ingenting göra förutom att ligga och flämta. Korta ytliga flämtningar, för mer orkar jag inte. Huden är överkänslig, den är för varm, för svettig och jag försöker undvika att låta den komma i kontakt med någon annan del av kroppen.
Jag är för varm för att ligga under täcket, som består av en modell större handduk och sätter på fläkten.

Men då reagerar den blixtsnabbt och alla hårsäckar på kroppen reser sig, jag börjar frysa.
Mödosamt kryper jag ner under täcket, allt går i väldigt sakta och försiktigt, allt för att inte trigga den groteska huvudvärk som förföljer mig att skicka sina blixtrar och ge mig stötar som jag inte vet hur jag ska värja mig mot.

Jag vrider lite på mig försöker blidka kroppen mot den värk som den skickar ut från alla leder, alla muskler, men ingenting jag gör, ingen liggställning tycks passa. Försöker sova lite, slumrar till, vaknar upp, ser på klockan, det har gått tio minuter.
Toppen, om jag upprepar detta mönster ca 60 gånger med paus för lite lunch så är det snart kväll.
Fast inser att jag inte kommer få sova i natt heller.

Det här skulle vara vår sköna slappa eftersemester från USA och här ligger jag i feber med två halsmandlar stora som två blodröda golfbollar. Det är ett helvete att försöka äta eller dricka, eller prata och jag tänker tillbaka på hur många gånger förut jag har legat just så här under min barndom. Klarade jag det då så ska jag väl klara det nu…
Jag andas korta andetag genom näsan, tittar med död blick ut på grönskan och undrar när Petter ska komma tillbaka.

Jag längtar efter sällskap även om jag inte kan vara till något sällskap.
Igår kväll, mellan mina korta sovstunder vaknade jag av att han gjorde armhävningar, sitt ups på sängen med repsäcken ivrigt ivägkastandes.
Han läser för mig ur Startpistolen och jag orkar mig på några svaga leenden innan jag somnar om igen.

Jag är sjuk.
I Thailand.
Men snart så väntar Sverige på mig och därmed verkligheten.

2008-11-14

Moonlight buttress





























Mina underarmar håller på att sprängas uppe i 12d hörnet

Ahhhh, det bränner i underarmarna, nu har jag laybackat i evigheter och det ser ut som om mjölksyran håller på att ta över min kropp, jag vill inte ge mig riktigt än.
Petter står på stand och tittar på mig, med en monsterrepa på 60 meter bakom sig, och gottar sig medans jag önskar att han hade delat upp den i tre.

Sprickan smyger ner till blå alien och då går det inte längre..
-Ta... hinner det precis smyga ut ur mungipan innan jag hänger i repet och flåsar, pustar och stånkar.

Va sjuttsan, jag hänger mitt i ett av de finaste dieder jag har varit i på länge, mitt på Moonlight buttress och så vill inte armarna vara med längre. De har samma storlek som Pop-Eyes, men tyvärr inte samma funktion.





























Petter cruisar cruxrepländen

Vi har delat upp oss i två replag, Hilde har raggat upp en hyffsat bra replagskamrat, Lauren Lee. Hyffsat bra för hon är überstark sportklättrare, men har bara klättrat på kil i någon månad, ingen hejjare på standplatser och långturer helt enkelt.

Jag har raggat upp en hyffsat bra replagskamrat jag med, Petter är taggad och i superform efter all klättring i Yosemite och träning hela vintern.





























Petter sänker sina feta fingrar på en av den finaste replängden.

Någon sa till mig att Moonlight skulle vara lättare för mig som tjej eftersom den låååånga 60 meters cruxrepan på 5.12d är tunn.
Vad den personen måste ha förbi sett är de resterande 5.12 reporna som innehåller en god del med 0.5 camalot och är helt omöjlig med små tjejfingrar om man inte är beredd att offra någon eller några fingrar.
Jag står på stand och ser Petter stoppa in sina korvfingrar i sprickan och ser hur de sitter som ett smäck. Perfekt tänker jag, det där ser ju lätt ut. Inte riktigt lika lätt känns känns det när fingrarna vägrar och sitta fast mer än tre desperata flytt.





























Första replängden, ser inte mycket ut för världen, men det blir bättre..

Vi har en perfekt dag, startade vid halv åtta efter ha vadat över en bäck som jag gissar kan vara ganska besvärlig när det är högt med vatten. Det är lite kallt i början, men vi trodde av någon anledning att leden skulle vara nordvänd så när det visar sig att solen får komma några replängder och värma oss så är det bara bonus.
Vi börjar med att leda varannan, men efter ha trott att jag skulle dö på fjärde repan, med kraftig kallpump från traversen på tredje replängden så ändras det lite.
Ett tips är att läsa föraren innan man beger sig upp på fjärde repan som ska vara lätt, 10a (?), men helt plötligt befinner jag mig definitivt inte på 10a mark längre.

Jag står uppe på en liten hylla med en brant vägg framför mig, med endast sluttande sidotag till höger, inga fotsteg innan brösthöjd. Säkringsmöjligheterna är obefintliga och sista säkringen är fem meter ner.
Lösningen att dyno snett upp till vänster, med repdrag från en säkring snett ner till höger från de greppen får min hjärna att spela mig spratt. Brutna ben, skrapmärken och diverse bilder hinner passera flera gånger innan jag till slut ynkligt pyser ut ett skakigt;

-Petter, jag vet inte vad jag ska göra...

Tiden går, jag vill INTE backa av, det här är min replängd, det ska vara lätt och jag vill inte vara en fegis. Tittar ner en gång till och ser döden i vitögat, tar många djupa andetag och säger ännu mer ynkligt;

-Petter... jag vågar inte det här..

Lite nedåt klättring, firning från en halvkass bult och jag är nere på stand hos Petter, Hilde och Laureen.
Jag gillar verkligen inte att backa av någonting, det brukar lämna efter sig en dålig känsla, lite som om jag har svikigt mina plikter som replagskamrat. Dessutom jag brukar känna mig feg och rädd och oftast har jag svårt att skaka av mig den känslan.
De visar sig att fler än jag har klättrat fel, stått och tagit djupa andetag, kritat på och undrat vad att göra. Några har tagit mod till sig och dynat upp, det visar spåren av kritmärkerna och jag undrar hur det har gått för dem när de väl har vågat.
Den riktiga vägen visar sig vara snett ut till vänster runt en bulle på lite lister, men där är det inte ens en tredjedel så mycket krita, jag missade det totalt.





















Jag försöker få blod i fingrarna på tredje replängden, en skoj travers.

Petter är som tur en maskin, han leder glatt resten av leden då jag vid varje stand kommer upp med överdimensionerade underarmar och skakar på huvudet då han frågar om jag vill ta nästa repa.
Det passar Petter perfekt, han vill leda alla repor och gör det i god onsight stil och det passar även mig perfekt denna gång, jag följer och njuter av att få vara på en sista långtur på ett tag.




























Toppglädje i solen

Vi sitter på toppen vid tre i solsken och ca 20 grader och spanar ut över den trånga dalen och njuter av varsitt äpple och jag inser att min kropp är redo för lite vila från sprickklättring.
Nedstigningen är en megabred turiststig som stort antal fångar har fått slita både svett och blod för att bygga och vi avslutar turen med att gina ner till vägen och tar en sista vadning i iskallt vatten.




























Petter avslutar dagen med fotbad

2008-11-11

Öknen blir kvar






























Jaha, då sitter jag här, sista dagen i Moab för denna gång, för denna resa.
Vi har lämnat Indian Creek bakom oss och jag kan inte låta bli och få ett sting av saknad redan, för mig så är denna dalen någonting särskilt.
Färgen, kvällsolen, sanden men givetvis så är det sprickorna här som fängslar mig mest. Jag vet att det är svårt att förstå om man aldrig har varit här vad det handlar om, att det ska bli långtråkigt, det samma och inte så givande.
För mig är det tvärtom, lederna här etsar sig in i min ihågkommelse, lämnar mig med en känsla som få leder gör.





























Hilde i ett bra försök uppe på andra cruxet

Den sista är den Hilde har gjort ett inlägg om; Ruby´s Cafe, den har satt sig i mitt rörelsemönster och tre kvällar i rad har jag omedvetet hamnat på cruxet och sett mina fingrar göra de rätt flytten, desperat, men i rätt följd, säkert hundra gånger.
Det blev inte den här gången, men jag kan sätta pengar på att kroppen kommer komma ihåg varje flytt till nästa besök, som jag hoppas blir snart.

Nu drar vi vidare till Zion med förhoppning om att få en plats på Moonlight Buttress bland storväggsklättrarna och sen börjar verkligheten närma sig.
För att det inte ska bli ett för hårt slag att komma tillbaka så köpte Petter precis två biljetter till Thailand. Vi hinner nätt och jämt hem och landa innan planet går mot sol, bad, palmer och klättring där vi får sällskap av Lina och Henke.

Vi får se om det blir en till uppdatering om hur Zion behandlade oss..
Kram!!

Rubys cafe; en redpointreise.

De siste klatredagene i Indian Creek ble for förste gang på reisen viet fullt og helt i redpointens navn til Rubys Cafe – en kort og hard risslinje, kjent for å vaere universets letteste 5.13-.

Rubys cafe, dag 1:
Lite vet jeg hvilket intenst forhold jeg kommer til å få til denne ruta da jeg litt skeptisk knyter på meg klatreskoa. Hanna har sine mistanker om at jeg kommer til å digge den, i og med at ruta inneholder det jeg liker mest; tekniske laybackflytt, den er pumpkrevende, og fremfor alt; ingen sikringer större enn gul alien. Ergo: Tynt som faen. I love.

Etter et par forsök hver föles muligheten for en team ascent om ikke naere så i allefall meget eksisterende ettersom vi begge finner ut av hva som må til der det er vanskelig. Vi er faktisk begge sjokkerte over hvor mulig det föles. Og det er klart vi tenner til. På vei ned fra klippen innser vi begge at vi vil bruke de to siste klatredagene i dalen til nettopp denne leden. Stemninga er god og optimistisk. I redpointens navn; vi vil klare å klatre Rubys cafe! Dag 1 preges av motivasjon på nivå 3: Vi er sterke, og vi skal fikse det!

Rubys cafe, dag 2:
Rubys cafe er populaer, og blir ikke mindre populaer av at dag to er en söndag, og det er gode forhold. Vi rekker såvidt å varme opp på en absurd svatur med det klingende navnet ”Pigs in space”(Navnet sier vel det meste?) foer det er en bråte mennesker som står under Ruby og ser lengselsfullt opp mot krukset. Pokker. Vi stiller oss lydige i kö og innser at vi er de eneste som faktisk vil lede opp, og får dermed rykke fram et par hakk. Förste forsök gir oss håp om bestigning allerede samme dag; jeg föler meg stabil og kjenner at det kan vaere dagen. Men, som en lett kan lese av diagrammet, faller motivasjonen når det gradvis samler seg flere og flere mennesker under ruta. Mennesker som er ubehagelige å ha der. Som snakker höyt og upassende om graden, krukset, lettheten, vanskeligheten, bakkefallspotensialet og div alienrippinger de har hört om. Vi pröver å samle krefter, holde troa oppe samtidig som vi desperat må pröve å holde plassen i köa. Og mister så mye krefter på veien at neste forsök blir latterlig dårlig og vi laffer ned fra klippen, tidlig, i håp om å komme tilbake til klippen neste dag i folketom tilstand. Dag to preges av motivasjon på nivå 2: en todelt fölelse – Kan vi? Vil vi?

Rubys cafe, dag 3:
Fra å vaere nyskjerrige, sterke, optimistiske har vi blitt til ”två små pluttisar” igjen. Vi henger opp tau på ruta og i löpet av ti minutter har det samla seg opp en horde med mennesker som vil pröve på topptau, og igjen – diskutere grad og hardhet og krukssekvens. Vi mister begge to totalt glöden og blir egentlig bare sittende og irritere oss over alt som ikke ble som det skulle vaere. Sukk. I tillegg kan det jo nevnes at fingrene er som kjöttkaker og kroppen motsetter seg alt som har med ordet ”layback” å gjöre. Dag tre preges dermed av motivasjon på nivå 1: en ikke-eksisterende motivasjon. Vi kunne like gjerne spilt golf eller starta med synkronsvömming.

Som vår franske venn sa til oss i dag da håplösheten kom over oss: ikke pröv samme harde rute flere dager på rad! Vi takker og bukker for rådet og lover å lytte til det ved lignende anledninger.

---Men vi har begge fremdeles et oppgjör å ta med Rubys og hennes dessverre litt overfylte cafe..Neste gang!

2008-11-05

Har storleken någon betydelse?

Det är en fråga som alltid är aktuell när jag dimper ner i Indian Creek.
Storleken diskuteras till dödens dagar här i öknen, det jämförs och kommenteras så öppet som aldrig annars.
Det är ingenting som diskuteras så öppet hemma, men här när det är semester så kommer det givetvis på tal mycket oftare.


Vet inte om det är för att både jag och Hilde är med på turen, men det händer så mycket mer på diskutionsfronten så fort två tjejer är med.


-Jaha, du gjorde Slot Machine, ja ja, men den är ju lätt för dig, du är ju tjej.

Ja, här tänker jag på storleken på sprickorna och ingenting annat..
Givetvis så kommer diskutionen mest in på fingerstorlek och handstorlek, men någon enstaka gång på knästorlek. För här så ÄR det skillnad på storleken!

video







Petter försöker förklara cruxet på Belly full of bad berrys 5.13-
ledsen över att den är åt fel håll, jag har inte kommit så långt i dataskolan...
några tips?

Vi kan väl säga så här att vi kan dela in sprickorna i säkringstorlek; grön alien, gul alien, röd alien, grön camalot, röd camalot, gul camalot och blå camalot, sedan de riktigt svåra #4,#5 och sist men inte minst #6.

Så jag tänkte vi kunde ha en liten sprickskola á la Indian Creek.
Hemma hör jag ofta, ja men grön camalot, det är ju min favoritstorlek, den är ju så lätt..
Ja, hemma i Sverige kanske, på granit, men här pratar vi om sandsten, parallella och helt skoningslösa sprickor, någonting helt annat.

Blå alien försöker jag bara förtränga eftersom det betyder att inte en kroppsdel går in, fingrarna är för stora, för att inte tala om fötter, så någon enstaka gång i ett dieder kan det finnas med i repertoaren, men annars så undviks det med största möjliga mån.
































Mina fingrar i grön alienspricka


Grön alien däremot kan vara lurig.
Mina fingrar kan med lite vilja och mycket försiktighet komma in ett gott stycke, medans då Petter (det är här storlekspratet tar helt av) med sina korvfingrar knappt har en chans att ens få in naglarna i den storleken. Givetvis blir det då enklare att vara tjej, som tur är så brukar även denna storlek mest klättras i hörn, då fötterna inte har en chans att få in en uns gummi i den sprickan.

Det är bara att stoppa in fingrarna och vrida armbågen neråt, jag brukar föredra att ha tummen neråt, men tror inte att mina fingrar är lika förtjusta i den, utan gillar mer när lillfingret är neråt.
Det brukar dock vara svårare att hänga kvar i och kräver mer träning.































Petters fingrar i samma spricka

Så här bra går Petters fingrar in i grön alien, han brukar köra lillfingersvarianten på den här, dvs bara stoppa in första leden av lillfingret och campusera.. bra att han är stark.

För att förvirra lite så hoppar vi till #5 camalot, min favorit bland de större, antagligen för att de är den enda som jag kan tycka mig behärska.
































Peter i camalot #5 sprickan Desire

Det som behöver göras är att tjoffa in benet, böja på knät och voíla, så sitter knät fast. Det finns en bugg med det där med knät som man oftast får lära sig den hårda vägen; böj inte knät för att sedan "ställa" sig på det, då pressas det ner och resultatet är ett fastkilat knä som tar lite hud att få loss. Notera även Peters fot som kammar runt kanten.

Händerna ska stackas, det betyder knyt ena handen och lägg den ovanpå den andra mot handryggen,, sen är det bara att flytta upp knät.. och sen händerna igen.. ska nog komma med en bild på händerna, lite svårt att förklar med ord.



































Petter försöker på Belly full of bad berrys, rätt storlek, fel lutning..

Nog med sprickskola för idag, det kommer mer storlekar så småningom, vi får se vad vi hinner med de sista fyra klätterdagarna här i Indian Creek innan vi åker vidare.

2008-11-02

Röda hulken kommer åter























Peter värmer upp sina off-width kunskaper

Konstigt, förra gången jag satt framför en dator så blev det ett kaos inlägg för det fanns så mycket som jag ville berätta om.
Nu så känns det inte som om det är så mycket, fast det är ju givetvis fel, det har hänt massor, kanske är det mer det att allt är så bra det kan vara just nu.

Petter kom inrullande med Röda Hulken på fredagsmorgonen när vi var på väg till klippan och alla tjuter i kör;

-Röda Hulken!!!

Stanna, stopp, vänd slinker det ur mig kanske lite för högt, lite för snabbt och med lite för gäll stämma.
Jimmy och Jonatan som kom från Yosemite för några dagar sen var övertygade om att Petter skulle ha dykt upp i onsdags, så i två dagar hade jag vankat av och an, lyssnat på alla billjud och väntat på att Petter skulle dyka upp med Hulken.
När han då dök upp så var det som om jag inte orkade vänta längre, det fick vara nog.
Han såg ut och kändes som vanligt, kanske lite smalare och lite gladare från att ha slitit och klarat Golden Gate och klättrat hårt med Stefan i en månad, så där glad som man såg ut när man var liten, hade varit ute och lekt och kom hem till pannkaksmiddag.






























Peter skördar av sina off-width kunskaper






























King Cat väntar på att ge mig stryk


Med Petter nästan under armen så hamnade vi på Cat Wall som är den bästa koncentrationen av väldigt fina leder och där möjligheten att få stryk är stor.
Ibland så blir jag lite kaxig och tänker: kanske jag har blivit lite bättre och starkare i år? Kanske kommer det kännas lättare den här gången? Nu börjar jag ju känna Indian Creek lite bättre..
Som tur är så plockas jag ner på jorden, eller i luften igen snabbt.

King Cat är en sån tur, 11+ står det i guideboken och jag kan ibland känna mig kaxig då, det här borde jag klara tänker jag.
Ger mig iväg, fint rackad med rätt grejer på rätt sida, i rätt ordning och känner mig som en drottning.
Handjammen känns bra, kroppen känns bra och allt känns rätt. Tills det kommer till att göra några snabba sportflytt över en läpp. Då står jag där med skägget i brevlådan och inser att jag har gjort precis samma sak med samma utgång för några år sen.
Med ett glädjetjut tar jag den kommande flygturen, känner suget i magen, vinden i håret och landar långt ner med ett leende på läpparna.

Det är så här livet ska vara, sandsten runtomkring mig, Petter på plats igen, goda vänner, och en värk i biceps från att ha tagit i för kung och fosterland.

Livet är inte så illa ändå.

Heltinnen Hanna, del 2























Mild ettermiddagsbris i Indian Creek gjør denne kvinnen salig.

Først av alt: beklager det veldig rotete innlegget som ble lagt ut sist. vi var i total tidsbeit!

Siden dette i bunn og grunn er Hannas blogg, tenkte jeg å skrive et innlegg om Hannas hverdag nå for å belyse det fra et annet perspektiv enn hennes eget. Dere lurer vel på åssen hun har det om dagen. Og her kommer mitt syn på saken. Jeg er en evig forkjemper for lister, så oppsummeringa kommer i listeform.

* Hanna er i Indian Creek, og hun elsker dette stedet. Hun har et spesielt blikk når hun ser ut over landskapet - et blikk som nesten overgår måten hun ser på El Cap på. Hun elsker sandsteinen, de beinharde ubarmhjertige rissa, denna plassen er hennes lekeplass!

* Petter er tilbake. Det betyr knising fra teltet, kyssing i tide og utide(menvent, hva er vel egentlig "utide"? kyssing er vel alltid bra!), en ekstra gnist i øya hennes. Som hun har lengta..!

* Hanna får gjort sin yoga. Et bevis på trivsel!

* Hanna kan endelig la seg selv tenke at hun kan, skal, klatre! Etter lang tid i fotsopphelvete.



























* Hennes overutviklede øye for små små detaljer har endelig kommet tilbake. Til nå har denne egenskapen stort sett gått med til å holde øye med hva som skjer mellom lilletåa og den ved siden av. men nå har hun starta igjen i god gammaldags stil: hun ser så mye MER enn oss andre dødelige.

Og for de veldig nyskjerrige: ja, hun sender, og er i forbløffende god form. Inspirasjon og læremester! (som tilogmed har klart å overtale en ihuga laybackfanatiker om at det faktisk noen ganger kan lønne seg å jamme.)

Øye for detaljer? Definitivt.

2008-10-27

Lite kaxighet förlänger livet





















Hjälp!

Fötterna glider runt i mina nyköpta skor i storlek 42 (ett antal nummer for stora, bara sa ni vet) som absolut inte vill stå på den nedåtlutande microsandsstenssteget som skulle vara obrukligt i vilka skor jag än hade haft på mig.
Bicepsen värker och fingrarna vill bara inte sitta fast i sprickan som har storleken ett för stort det med.























Här i Indian Creek så handlar allt om storleken. Punkt slut.
Är det rätt storlek så är livet happy camping, som Hanna-Kajsa skulle ha sagt, och det beror helt på vilken storlek DU har på dina fingrar, fötter och händer

För mig är 1 inch helt, helt fel storlek (röd alien och lila camalot) för mina fingrar är för små så dom vill inte sitta fast och sprickan är för tunn för att få in skorna.
Så jag hänger desperat och försöker campusera med sprattlande fötter och mina biceps fattar inte riktigt vad jag håller på med.
Här har vi tagit det lugnt i snart ett år och så ska du behandla oss så här?




































































Här har vi tagit det lugnt i snart ett år och så ska du behandla oss så här?

Idag är vilodag och de värker fortfarande men nästa gång vi åker till Reservoir wall så kommer jag vara på den igen, fajtas och kämpa, slira med fötterna och pusta och päsa med ett leende på läpparna.
Det är lätt att komma hit och välja de ledena som jag har en sportslig chans på eller så kan jag välja att ge mig själv så mycket stryk som möjligt. Det får bli lite av båda, ge självförtroendet en chans och sen piska ner det igen och lära så mycket det går.

Jag kan inte beskriva med ord hur underbart det är att klättra igen, samtalsämnet hela dagen alla dagar har helt ogenerat varit fotsvamp och toalettbesök, men jag ska korta ner det till att det håller bli bättre.














Kommentar fra gjestebloggeren:
Den jXXXa fotsoppen ville liksom ingen ende ta. For å døyve smerten over å vaere i Indian Creek, uten å kunne klatre, foreslo/tvang jeg gjennom ideen om å rett og slett legge klatringa på hylla noen dager og i stedet prøve noe helt annet - sykling - i nedoverbakke. Ingen av oss kan påberope oss å vaere verken barske syklister eller downhillfanatikere, og jeg må aerlig inrømme at jeg var relativt skremt over tanken på å bli sluppet utfor helt på egen hånd, med en sykkel, en hjelm og tilnaerma lik null kunnskaper om åssen man fikser sykkel. Men herregud, hvor vanskelig kan det vaere? Tenkte jeg da jeg la meg kvelden foer vi skulle ut på eventyr.
Men. Så hjelpesløs som jeg følte meg den første timen er det sjeldent jeg føler meg. Alt var ustabilt. Hadde ingen kontroll på verken pedaler eller sykkelstyre, og etter to stk falle-over-styre-tryn var jeg like skakis som en dag på sva, i bakrus, 30 grader 0g sol, langt over siste sikring. Hanna derimot, var mye mer selvsikker og barsk og jeg mistenker henne for å ha ligget i tørrtrening lenge før usa-turen..noe hun selvsagt vil nekte for om dere spør henne.
Det er merkelig hvor fort ting kan forandre seg. Mot slutten av turen følte vi oss begge som terreng-babes, det gikk fremdeles ikke KJAPT nedover, men vi unngikk i allefall å baere syklene som vi måtte gjøre i starten. Kanskje det er terrengsykling man skal starte med når fingrene begynner å falle av som en følge av for mye krimping, eller når kalk-allergien tar knekken på meg?


Nå, tilbake til Hannas story.
Steph ringde sin bror som är bror och fick någonslags pencillin utskrivet för infektionen och stället för 600$ så gick jag och hamtade ut medecin för 5$, inte fel att känna någon i Moab har jag kommit på.

Jag och Hilde hängde hemma hos Steph och hennes nya kärlek Mario i två dagar när fötterna var som värst och lyxade.
Sov i säng, duschade, lagade mat inomhus, spelade piano, hängde i soffan och drack te, och hade hon haft en tv så hade vi garanterat glott på den ett tag.

Hilde visade återigen vilken generös människa hon är genom att ta tre dagar av från klättringen och följde med mig på annat äventyr; cykling.

Första gången jag var i Moab så hyrde jag och Kristin cyklar och tog oss modigt nedför Porcupine Rim (som cyklisterna mittemot mig på cafet har suttit och diskuterat en lång stund nu som livsfarlig eftersom om du trillar så kan du dö, mer eller mindre och kom med rådet att vänta åtminstone en vecka med cykling runt på slickrocken innan du ger dig upp på den turen.)
Tur att vi inte visste det eftersom det var första gången Hilde stog på en mountainbike och andra gången för mig.

Jag, världens fegaste så fort det kommer till någonting som går fort nedåt, hade en av de bästa dagarna på den här resan. Vi hyrde två heldämpade cyklar, blev skjutsade upp på ca 3000 meters höjd och sen hade vi 26 miles med nedåtcykling framför oss. Nedåt. På cykel.

Det gick sakta i början, med mycket broms som lät värre än någonting annat jag har varit i närheten av, lite som tågbromsar.
Vi fick sällskap av Andrew, en kompis till Steph som lärde oss ett och annat, som att ha pedalerna even, ehh jämnt ställda, istället för vanligt citycykling som vi var vana till där ena foten är nere och den andra uppe. Det visade sig funka mycket bättre tillsammans med stenar och stående i nedåtbacke.
Efter Hildes första vurpa lärde vi oss att det är skillnad på fram och bakbroms, ja se där, man lär var dag..

I slutet av dagen var vi babesen på stigen, kaxigt cyklandes nedför sånt som jag inte ens hade vågat drömma om, och knappt ens vill tänka på att jag har cyklat nedför. Det känns som jag lika gärna hade kommit hem med brutna ben i hela kroppen om det hade gått fel på fel ställe.


Gjestebloggerinnlegg nummer to handler om En dag i ørkenen med Hanna-
Dette er historien om en veldig bra dag.
Team Static er i gang igjen. "Svampen", som har vaert Hannas kallenavn den siste tida, knasker smertestillende og antibiotika om hverandre - og infeksjonen begynner utrolig nok å gå over. Starter dagen som vanlig med å bli vekt av sola som kommer over åsen og sprer stråler på wallmart-teltet vårt. Hører Hannas godlyder fra naboteltet, det er lyder som ikke kan beskrives med ord men de kan i korte trekk beskrives som kose-gose-myselyder som betyr at hun har våkna og mye tyder på at hun ligger og drar seg i teltet i en søvnig våken tilstand. Yep. På tide å stå opp. Jeg krever min havregrøt og Peter krever sine bagels/egg; tilsammen blir det en perfekt frokost. Linus er kaffeansvarlig og sørger for at alles mager kommer i gang(noe som er viktig siden det faktisk er Nå man skal gå på do om man skal gjøre det i det hele tatt)
I dag er dagen for å ta i. Jeg og Hanna har bestemt oss for Reservoir Wall, en vegg med utfordringer på rekke og rad. Varmer opp, deretter gjør Hanna et fantastisk fingerriss som jeg i første forsøk er sjanseløs på. Men etter et kvarter med oppsamling av mot og krefter karrer jeg meg opp jeg også, pulsen når et nytt maksnivå og jeg ser stjerner når jeg klipper ankeret. Pust. Pes. Blir så GLAD av fingerriss!
Dagen fortsetter. Noen kopper te senere har Hanna racka opp og skal prøve "Gurkha"(5.12-: som i norsk grad vil kunne vaere en 8-) Hun gjør et heltemodig forsøk, og når hun faller av i det hun desperat forsøker å få fingrene til å feste seg utbryter hun: "FEEEEEEL STORLEK!!!" Jeg forsøker litt seinere og innser virkelig hva fel storlek faktisk betyr. Det er for stort, det er for lite. Det er for bredt, det er for trangt. Ingen av mine nylig inndoktrinerte teknikker funker. Fingerene låser ikke uansett hvor mye jeg vrir, hånda går ikke inn, det er egentlig bare en ting å si om saken: Lilla CAmalot er umulig!


2008-10-18

Öknen eller örken






















Hösten håller på att smyga sig på

Bård och Robert lovade oss lift till Indian Creek första gången vi träffade dem utanför matbutiken i Yosemite utan att ens blinka. Antagligen för de inte ens hann tänka efter då jag och Hilde stog och höll tummarna och väntade på deras svar blint stirrandes på dem.

De höll sina ord och vi packade bilen så smackfull som det baragår att stoppa en hyrbil och begav oss ut ur parken på tisdagskvällen.
Vi såg pannlampor högt uppe på väggen som måste ha varit Petter och Stefans och jag hade god lust att skrika för full hals;

-Petter, jag älskar dig, men insåg att det skulle vara totalt bortkastat med röstresurser och att det bara skulle nå dem med en liten musviskning om ens det.

Nu är jag hemma igen.





















Underbar økenvy


Hemma i öknen där jag trivs så gott, med denna underbara röda sand som virvlar upp på benen, sprickorna som finns i oändlighet, toalettkö, gulgröna träden i botten av dalen, fullmånen som sakta stiger i horisonten och lyser upp vår camping vid Cottonwood hela natten.



























Grabbarna på tur

Hemma i sprickornas land och jag höll på att spricka när bilen kom ner i dalen på eftermiddagen.

Det bubblade i hela min kropp, jag försökte förklara med känslan av att återse någon som jag håller av men inte sett på en stund. En kärlekskänsla helt enkelt, för det är det som Indian Creek är för mig, kärlek.

Jag går runt och är konstant nyförälskad.

Tyvärr sa fick denna kärlekshistoria ett abrupt slut, hårt och brutalt, rätt in i hjärtat då jag inser att även om jag har vilat de sista dagarna, spretat med tårna, smörj in de med Lamisil så finns det inget bot.

Fotsvampen är här för att stanna.

Incredible Handcrack var ett kärt återseende som tog emot mig, men sen tog det stopp, inte ens med god vilja och total känslokontroll kunde jag hålla tillbaka den smärta som välver upp igenom hela kroppen från fötterna.

Jag hatar fotsvamp!
Jag hatar att vila!
Jag hatar att ha ont så jag gråter när jag stoppar ner fötterna i ett par klätterskor!
Men mest av allt så hatar jag att inte kunna klättra!

Nu sitter jag här i Moab och tycker synd om mig själv och har bestämt träff med Steph på söndag och hoppas innerligt att mina fotter ska släppa till så pass mycket att jag åtminstone ska få klättra en dag med henne.

Men med förhöppningar kommer besvikelser, så om det finnns NÅGON som har heta tips om hur fotsvamp bäst utrotas, förintas och förhindras, så tvivla inte, maila mig snabbast möjligast med ljusets hastighet och jag ska vara dig förevigt tacksam.

Tills dess sa har jag iallafall sällskap av Bård som lider av samma sak, kompanjonen i fotbad, allehanda salvor och puder och någon som kan mycket, och då menar jag mycket mer än mig om fotsvamp. Ungefar allt utom hur man snabbast möjligast blir av med det.

Ska nog offra någonting på bålet i kväll till svampguden, har redan fått smeknamnet Svampen av Peter, och även börjat lyssna till det.. kanske ett par klätterskor, det verkar vara de som orskar mig mest smärta.

Tills nästa gång så håller jag mig i öknen, eller örken som de kära norrmännen sager.

2008-10-13

Två små pluttar på El Cap

Här kommer tio anledningar att rättmäktigt få lov att vända på The Nose:

  1. Smärta i tårna (speciellt om de är angripna av svamp som har resulterat i djupa köttsår)

  2. Det faktum at vi greide å legge igjen to stk camalot#4, en stk camalot#3 samt en stk camalot #2 ved innsteget. Sikringer som er uunnvaerlige lengre oppe på ruta.

  3. Fler replag framför som gärna är som en kork på the Stoveleg crack, involverar både klättrare med ambitioner att göra det som en storvägg eller bara glada amatörer som vi som vill klättra upp en bit utan att behöva lägga in för mycket i det.

  4. Hildes sko döde i dag - hullet på höyre stortå gjorde det ikke lettere å stole på smöreteknikk på hyklerisk, vannpolert granitt. OG - skoene har dessuten gitt fra seg veskende gnagsår på haelen.

  5. En iskall vind som svepte över dalen och höll oss stackars klättrare i en temperatur strax över nollstrecket och minusgraderna från natten lyckades inte riktigt spolas bort av solens strålar.

  6. Hundre mennesker med kikkert rettet mot The Nose på grunn av verdensrekordforsök i speedklatring. På förste taulengde hadde de enda ikke starta å klatre, så alles öyne var rettet mot de som faktisk var i veggen på det tidspunket: Oss, samt noen treige aid-klatrere. Psykende å vite at alle flytt og kileplasseringer blir nöye iakttatt!

  7. Adrenalinstopp. Vi använde allt vårt adrenalin på att hänga runt Yuji och Hans när de skulle starta klättra, jag fick veta all svenska som Yuji kunde; Jag älskar dig och att Hanna betyder blomma på japanska.Dessutom fick Yuji hela den stora folksamlingen på ängen att skrika i kör; "HILDE AND HANNAAA" och vårt adrenalin gick åt till känslan av våra five-minutes-of-fame. Vi var helt tömda efteråt.

  8. Sterk fölelse av demoralisering når vi ved hjelp av rask hoderegning innså at Hans og Yuji(?)klatra omtrent ti ganger så fort som oss. Bevis: Vi var ved Sickle Ledge, fire taulengder oppe i veggen, da gutta toppa ut. Og til informasjon er The Nose 32 lengder.

  9. Rädsla, en oförklarlig känsla som av och till anfaller med full kraft på oskyldiga klättrare utan nåd. Det börjar i lilltårna och sprider sig som en kall känsla uppåt i kroppen, griper tag i hjärtat som snörper sig samman och paralyserar hjärnan och kroppen.
    Känslan av att dö kan tyckas banal ibland men av och till är det den enda tanken som cirkulerar, speciellt idag. Kroppen skriker om hjälp för att överleva, kanske är det en normal instinkt från gamla tiden som plösligt slår till?

  10. D-dagen: Dagen i dag ble ikke som vi trodde den kom til å bli: Dagen i dag var forhåndsbestemt til å bli som den ble. Det ble verken speed, 20 taulengder eller monstergod psyke. Derimot ble det noen fine taulengder på verdens kanskje fineste klippe, powerbars og avslapning på Sickle Ledge, latter på grunn av glemte kamkiler og generelt god stemning. Noen dager skal man bare ta de signalene man får og höre på dem. I dag snudde vi da vi hadde ti gode grunner for å snu.

Fordelene med å snu var mange. Vi fikk en times tid på enga under El Cap, og et glass svindyr men fantastisk rödvinsglass på Yosemites dyreste hotell. Hvilke grunner har du for å snu?

2008-10-11

Astrowoman




























Jeg i pump-sjokk etter den knallharde "endurance corner"

Vad är klockan?

Två gånger tidigare har jag vaknat, stel och undrat vad klockan är med en känsla av att vi har försovit oss. Konstigt nog var klockan tre första gången och halv tre andra gången, nått som inte stämmer.
Åh, jag hatar att vara klockansvarig men när den ringer strax innan halv fem så hoppar jag nästan ut ur sovsäcken och smyger bort till Hildes tält.

-Hilde, sover du viskar jag och jag hör ett gnyende till svar.

Jeg våkner med et rykk, halv fem torsdag morgen, midt i et mareritt om at jeg sitter fast i noe stort og vått og mörkt og sleipt. Behöver ingen Freud for å få en forklaring på hva det er som har romstert i hodet mitt i löpet av natta - jeg har drömt om denne beryktede Harding Slot som jeg vet jeg på en eller annen måte må klare å komme meg i gjennom samme dag. O skrekk. O gru. Det er bare å komme seg opp. Astroman, eller Astrowoman som den faktisk heter på torsdager, venter på oss.

På tross av beinhard alpin start står det to taulag ved innsteget. Helt utrolig med tanke på at det fortsatt er bekmörkt. Et amerikansk lag forsvinner opp i mörket og det var det eneste vi så av dem den dagen. Det andre taulaget er et ungt, fransk taulag overdimensjonert med selvtillit som tydeligvis tror de kommer til å cruise ruta på et par korte timer. Vel. Tilbake til det senere. Et eple, litt venting og noen slurker vann senere er vi klare til dyst. Hanna forsvinner oppover og ikke lenge etter kan jeg höre henne rope "Hilde, Legg aaaav!" (Jeg pröver å innföre "Standplaaaass"..uten saerlig innvirkning) og jeg fölger henne på taulengde 1+2 som verken er lett eller velsikra. Men vi er i gang!

Yack, de två replagen före oss har bara sprungit upp och här står jag och måste koppla på mitt klättra-sakta-så-kanske-jag-inte-trillar modus på den första replängden som står som 5.7 (5-) men som visar sig bestå av två säkringar och en massa sva och grus. Sakta men säkert, övervägande varje fotflytt så kommer jag iallafall upp till stand och jag ser bara rumpan på en i det engelska replaget som smidigt smyger upp Endurance corner.

Hilde kommer glatt upp och rackar på, eller eftersom det inte är några säkringar den första biten hänger hon på sig fyra camalots och fortsätter upp.

Tredje taulengde er ekstremt kort. Men siden Hanna med frykt i blikket formidler noe om at den kanskje ikke er så godt sikra tar jeg 10a-laybacken på alvor og genererer all krimpestyrke jeg har i noen få usikra krimpeflytt. Kjenner meg hjemme med en gang jeg får tommelen plassert på pekefingeren og en gul camalot senere står jeg på stand under Endurance Corner og kan umiddelbart bekrefte det ryktene sier: Den er lang. Det er jamming. Og det ser vanskelig ut. Sukk.
























Fransmannen på stand ger sig iväg och ser ut ungefär som om han skulle dansa bugg och hamnar en liten stund senare ungefär en meter ovanför Hildes huvud svärandes och skrikandes. Trots att mina franska kunskaper är begränsade så förstår jag att han inte riktigt gillar att jamma. Förundrad skakar jag på huvudet och undrar vad han gör här, rackar på och ger mig iväg på den finaste replängden på hela turen.

Jag har tjatat till mig den skarpa änden, lite elakt då Hilde inte ens visste vad hon gick miste om, men jag har drömt om att få leda den ända sen jag var här förra gången. Den är underbar den första biten, perfekt tajta handjam i ett hörn och lite överhängande som minskar ner till grön och röd alien och tvingar ut mig i layback, med största självbehärskning håller jag ihop laybacken tills jag får krypa in i avslutningskaminen och mysa.

Pump-sjokket har begynt å gi seg etter et kvarter med stönning på standplass. Hanna mener det skal gå an å linke sammen taulengde 5 og 6, og naiv som jeg er tar jeg ikke en gang et blikk i föreren för jeg sier ja. Klatrer et godt stykke og er ganske ubekymra helt til jeg ser en kamin dukke opp. Er det virkelig på MIN lengde? Kamin altså. Min favoritt. Jaha. Tar et raskt blikk ned på sela og kan konstatere at camalot-rekka har blitt kraktig uttynna. Pumpen kommer. Må sette den siste gule jeg har, og har enda ikke kommet meg inn i kaminen som er av uviss störrelse. Pumpen har kommet. Tar enda en kikk ned på sela. Det har IKKE kommet flere Camalots siden sist. Derimot har jeg omtrent 12 kamkiler i störrelsen grönn-röd alien. Sukk. Enden på historien om denne 60meterslengden er en blanding av banning, layback, desperat kaminklatring, krimping på lister helt offroute, og tilslutt lykkelig men skjelven rigging av standplass. Det kiler i magen. Over meg ser jeg Harding Slot.























Jag försöker att psyka upp mig för Harding Slot

Åh, helsike jag vågar knappt titta upp. Om Hilde hade en stark önskan att vi skulle gå Rostrum i fri så har jag en stark önskan att Astroman ska gå i box, men Harding Slot som ligger framför mig sätter skräck i mig.
Jag vet att den är den absolut svåraste replängden på hela turen och jag kommer få kämpa tills jag spyr, ge bort mitt skinn och en god del svett.
Jag tittar upp, tar tre djupa andetag, ett, två, tre och drar på mig skorna. Fötterna skriker, protesterar högljutt och jag tar tre djupa andetag till. Bra, då har jag någonting annat att tänka på ett tag.

Jag har Mikkis (som jag klättrade med förra gången och som trillade i försöket att komma in i slotten) ord som cirkulerar i huvudet
-Ah, even the Huber brother fell here, so it´s okey.
Jag tar i för kung och fosterland, sprattlar med benen, halkar med fötter, knän, handflator och precis när jag tänker att jag är hemma och ska flytta upp foten så hänger jag i repet.
Jag har precis blivit utspottad, det är det bästa sättet att beskriva det, en halv sekund tog det från att känna sig hemma till att dingla i det fria.

Ja, ja en och en halv timme senare har jag förlorat både skinn (eftersom jag av någon anledning har klättrat i linne) och svett men inte spytt. Millimeter för millimeter förflyttar jag mig i kaminen som måste ha krympt sen sista gången och jag kämpar mot panikkänslan över att sitta fast. Hilde ropar snälla uppmuntringsrop och tiden som existerar går i slowmotion.

Hilde är smart och väljer att kasta sig ut ur kaminen och försöker laybacka så gott det går och vilar i repet för att skaffa sig überkrafter för att ta sig upp till mig.

Nästa replängd är befriande, jag klättrar utanpå klippan, i fina sprickor och njuter av luften som nästan lyfter mig uppåt.
Anledningen att jag gör två repor på rad är att jag har lurat Hilde att göra Changing Corner som är nästa replängd som jag kommer ihåg som krimpig, läskig och tunn, riktig Hilde klättring och inte Hanna klättring.























Hannas vanlige hodeposisjon. 90 grader rett ut. På vei opp Changing Corners.

Jeg forbereder meg på hjörne/stemme/spraiseklatring men har ingen aning om hvor mange typer klatring jeg faktisk skal igjennom på denne fantastiske taulengden. Et buldreflytt (som får meg til å utstöte en merkelig lyd som kommer fra mitt innerste indre - aaah!) förer meg fra et hjörne til et annet, det er tynt og fint, akkurat sånn som jeg liker det. Jeg får tid til å plassere beina og tenke og stemme og gjöre herlige diederflytt og alt er fryd og gammen helt til jeg får öye på neste del av taulengden - en OW. Hvorfor er det sånn at jeg aldri slipper unna disse suisidale OW'ene og kaminene? Jesus! Jeg gjennomförer et lynkjapt selvmestringskurs(mantra: Opp Hilde. Opp!) og ikke vet jeg men plutselig står jeg på standplass og heiser sekk. Herlig hvordan jeg kan lure meg selv. Må innrömme jeg ikke helt husker hvordan jeg kom meg opp, men det inkluderte desperat, stor jam, og stadig forflytting av camalot#4.




























Kommentar! Jeg har bare en ting å si om denne taulengden. Pass opp for "5.9 Hands" i Yosemite!

Hilde gör åter igen ett otroligt jobb och jag pustar ut när jag kommer till stand, vart denna kvinna hämtar styrka ifrån är en gåta för mig.
Jag ser fram emot nästa replängd som jag åter har lyckats lura till mig för att slippa göra den sista taskigt säkrade replängden, den ska vara lätt 5.9 hands, det är ju det jag gillar.

Efter att ha satt en av våra två #3 under ett tak så inser jag några meter senare att jag har gjort bort mig, ovanför mig reser sig en fist spricka upp i oändligheter. Nu har jag inte njutit så mycket av att fistklättra som på den här replängden, de sitter perfekt och det är tur det för nu börjar det bli långt ner till den andra #3.




























Lykke! En stor hylle!

På dette tidspunktet av turen er vi begge lykkelige. En lengde igjen. perfekt vaer. Perfekt selskap. Nesten alt har gått i fritt, vi har hatt superfin stemning, og har med noen få unntak fölt oss svaert så udödelige. Jeg har nesten glemt at den siste lengda er min. Og den er visst nokså utfordrende. Jeg forbereder meg på å sette inn et motorisk krimpegir som ikke har reversmuligheter, for heller ikke denne lengden gir seg uten motstand. Jeg klatrer fort nok til å unngå å psyke ut men på tross av fint lite sikringer klarer jeg å pådra meg århudrets taudrag. Men hva gjör vel det? Vi står på toppen av Washington column, Astrowoman er beseira, det eneste som skiller oss fra mat og vin i camp4 er noen timers retur i bratt sanddynerenne.

Åh, ge mig någonting att dra i!
Jag står på svat med en knökfull säck på ryggen (annars så har vi hissat säcken för att slippa klättra med den, men den här repan är så flack) med fötter som får mig att se stjärnor även om jag har knaprat värktabletter hela dagen.
Jag är på väg att ge upp, kasta in handduken och nu vill jag bara upp, oavsett vad.
Men det finns inte en säkring i sikte så det är bara att bita ihop, samla mod och ta i lite extra.

Jag hittar Hilde under toppen och lyckan är fullständig, nu ska vi bara ner.






















Hilde på toppen av Astrowoman

Vi hinner ner innan mörkret kommer helt, men äventyret fortsätter.
Någonstans hamnar vi fel på stigen och plötsligt omges vi av gigantiska stenblock som omsluter oss. Vi hamnar på toppen av det största, tio höjdmeter från plana marken och vi kan se stigen, men med inga andra alternativ än att famla sig tillbaka, eller vänta, är inte vi klättrare?
Repet åker fram och vi firar oss ner till vår räddning på marken och när vi kommer tillbaka till campen får vi stående ovationer och en gouré måltid tillagad av våra pojkar, trerätters middagen avnjuts med de största leende vi har haft på länge.
Tack Linus, Petter, Peter, Tore och Stefan för det!























Hanna, mörbultad, dagen efter.

2008-10-09

Bättringsvägen..

..där har jag faktiskt (oj, mitt favortord som jag försöker att sluta med) bott på när jag bodde i Lindesberg och det tyckte Ulrik Carlsson var vansinnigt skoj och det kom alltid ett eller annat skämt om det.




























Monster off-width från marken

Men nu är jag faktiskt på bättringsvägen när det gäller mina fötter iallafall.

Jag har försökt att inte tänka på vilka väggar som omger mig, tittat ner i gruset och hängt ganska mycket på stranden, sen har jag varit och fått bilder från när vi klättrade Salathé av Tom som står och fotar nere under El Cap.

Dövörat har halvt slagits på när det har planerats vilka turer som ska klättras och det har hänt ganska mycket här de senaste dagarna;

  • Petter och Stefan har varit uppe på toppen och känt på de svåra replängderna på Golden Gate, och det verkar som det har gått väldigt bra så imorgon börjar de hissa, vila en dag (eller fler om det blir snö som prognosen halvt som halvt säger) och sen ska de köra på riktigt.
    De verkar ha en väldigt bra chans för att fria den, ska bli spännande att se hur det går.
  • Linus och Sindre klättrade Nosen på en dag, vi satt och spanade på dom, det såg bra ut.. ända tills mörkret kom.
    Vid fem tiden på morgonen kravlade de in i campen och fick i sig grillat kött innan de stupade i säng efter 22 (tror jag) klättring.
  • Hilde och Peter (gamla Pekka, vi försöker verkligen att tilltala honom med hans tydligen riktiga namn) hade alpin start och klättrade Sons of Yesterday och Serenety Crack.
  • Idag har Peter dessutom lovat att hans sista alpinastart är lagd då han och Tore (ca 50? ung norrbagge) steg upp innan solen för att hinna upp till toppen på Astroman.
Dessvärre har Sindre och Reymond beslutat att torka tält i norge istället för USA och min bundsförvalt i klubben jag-vill-oxå-klättra-men-det-vill-inte-min-kropp (Reymond) rest och nu måste jag nog ta ett allvarligt samtal med min kropp, eller mina tår.





























Precis under huvudväggen på Salathé

Jag ska testa gränserna lite med mina fötter imorgon då jag och überdamen ska försöka komma upp på Astroman innan mörkret lägger sig över dalen.
Så håll tummarna för oss, speciellt någongång vid niotiden då vi troligtvis befinner oss under Harding Slot och jag i ren förskräckelse blickar uppåt mot denna beryktade replängd.

Historierna i campen om hur många som har fastnat och det har behövts både matolja och Search and Rescue för att få ut fastklämda klättrare ur kaminen, att hälften inte kommer igenom och får försöka laybacka utan säkring på utsidan, ungefär som Great Crack på Lexby.

Är lite glad jag har klämt mig igenom den förut en gång, men tänk om jag har blivit större sen sist?

Nåja, det visar sig nog.. men håll tummarna ändå..

2008-10-07

Heltinnen Hanna


Gjesteinnlegg nummer tre kommer i korte trekk til å handle om Heltinnen Hanna.

Heltinnen Hanna som etter en hel vår med ussel, spak, syk og elendig kropp holder humøret oppe her i Camp 4 - selv om hennes egne forventninger om turen har måttet bli senka betraktelig("oppe"= stort sett langt over det nivået vi andre dødelige klarer å holde)

Som på tross av denne lumske kroppen sammen med Petter klatrer Salathe i stekende hete; jobber knallhardt i massevis av dager med håpet om at kroppen skal fikse påkjenninga - fordi det er dette hun har tenkt på siden usa-turen ble påtenkt for et år siden.

Som trøster meg når jeg er lei meg, og som ler med meg når jeg er glad. Siden jeg er av den typen som liker sentimentale karuseller hender begge deler relativt ofte.

Som kjemper seg gjennom den ekleste vondeste mest slitsomme gruuusomme OW'en jeg noensinne har vaert inne i - (en prestasjon som for øvrig skapte taus beundring blant samtlige taulag på veggen den dagen: "Who is this woman??" Spør en polakk meg når jeg står på standplass under denne beryktede lengden mens Hanna puster seg oppover gjennom sprekken fra Helvete. "The woman of my dreams" svarer jeg. )

Helteinnen Hanna som presser føttene sine, som ser ut som om de har vaert en runde i sirkelsaga, ned i altfortrange klatresko og klatrer alle lengdene på Rostrum i fri, noe jeg ikke hadde gjort hadde jeg hatt superduperkrefter. Og som svarer ydmykt unnvikende på mine spørsmål om hvordan det EGENTLIG går med foten, som i stedet for å klage smiler og klapper meg på kinnet og sier at vi har det fint på tur.

Som svelger et uendelig stor og ikke minst ufortjent legeregning med noen få sukk, veldig mange smil og kun antydning til noen få velfortjente tårer, og som klarer å le av det hele og det faktum at litt sopp skal tilbringe så mye smerte og frustrasjoner.

Som oppriktig gleder seg på mine vegne når jeg har vaert oppe i veggen og hun har sittet i Camp 4 nok en dag og tvinnet tumler og venta på at kroppen hennes skal begynne å oppføre seg.


Finnes Heltinnen Hanna på riktit? Eller eksisterer hun bare i min egen fantasi?

I alle fall, så takker jeg for at hun er her sammen med meg. Hun er min heltinne!
-Hild
e

Ibland är livet orättvist




























Petter håller sin plats i kön

-Oh, no what has happend to your foot?
-Hm.. well its a long story...

De sista dagarna har mer legat på minus sidan än plus sidan, det börjar med regn.
Mycket regn.
Hela natten efter jag och Hilde klättrade Rostrum regnade det, först så smyger sig det där nöjda tältsmilet på mig.
Jag ligger här inne och hör på smattret mot tältduken och har en bra känsla, det är ett av de ljuden jag verkligen tycker om, regn mot tältduk.

Men så fortsätter det att regna och när jag måste upp för mitt nattliga besök bakom det största trädet på campingen så kliver jag bokstavligt talat ner i ett ankeldjupt vattengrojs.
Vi har placerat vårt tält på ett av de sämre ställerna på camp 4 och det var inte så mycket som var torrt när morgonen äntligen kom.

För att göra det ännu värre så gav damen i kiosken bort vår tältplats till de före oss i kön så vi var tvugna att flytta hela vår camp i regn och jordsmet.

För att ännu mer förvärra situationen så har min vänstra fot svullnat upp och var röd, att gå på den var en pina, priset jag fick betala för att få klättra Rostrum..





















Röda piller i röda bilen

Vi flyr ner till Mariposa för att få i oss lite brunch och få ett avbrott mot ett sunkigt och blött camp 4.

Ph, jag kanske borde ändå..
nej vad jobbigt..
det kommer kosta skjortan..
nä jag har faktiskt inte råd..
fast det gör ju hemskt ont..
och så kan jag inte ens få ner foten i ett par vanliga skor..

Ja, ja, jag ger mig, vi åker upp till sjukhuset och efter ännu mer velande så bestämmer jag mig för att jag vill att en doktor ska titta på min fot.
Fem minuter senare så kommer den söta sköterskan och underhåller oss med frågor, jag får en stelkrampsspruta, någon stark pencillinliknande medicin för bakteriell infektion och piller mot fotsvampen och går därifrån 600 $ fattigare.
Ja 600 $..

-No, dont even think about it, I know what you are thinking,
dont try to puncture it with a needle, just let it be.. ok?

Det är precis som om han läste mina tankar, det var precis det jag hade bett Jenny att hjälpa mig med.. så det var bara att snällt säga ok och försöka låta det vara.

Det är mycker för ett snabbt besök på den amerikanska akuten, men men vad gör man?

När vi kommer tillbaka så är stämmningen inte allt för hög hos våra norska grannar Reimond och Sindre. De har nämligen precis brännt upp sitt tält, sovsäckar och liggunderlag i ett försök att torka sitt tält.

Så livet känns inte så illa ändå, men det är definitivt inte rättvist alla gånger.

2008-10-05

Halva tjejligan på tur




























Här vet jag hur bra dag vi har haft

Det pirrar lite i magen, denna gång av nervositet, en känsla som det var länge sen jag kände.
Okej då, det var senast inför Salathé, men innan dess så var det länge sen den känslan smög sig ner i magen.

Min blåsa trycker på och jag smyger ut i mörkret efter ha snurrat runt som en propeller i tältet och undrat vad klockan kan vara. Visarna står på halv tre och det är två timmar innan klockan ska ringa. Jag snurrar några varv till och somnar om.

När klockan ringer vid halv fem så hinner jag inte ens stänga av den innan Hilde har lyst upp hela deras tält med sin pannlampa, och är ute och fixar frukost.

Röda Hulken rular iväg mot vårt mål för dagen och solen tittar precis runt kanten när vi har gjort både anmarsch och firning ner till insteget på Rostrum.

Jag inser att den har krympt lite i storlek sen jag var här sista gången, men är nog lite nervösare den här gången. Jag vet att både jag och Hilde vill klättra den fritt och jag hinner knappt iväg innan nästa replag dyker upp vid insteget.





























Hilde kämpar på med ryggsäcken på tredje replängden.

När Hilde trillar på andra replängen som är en tunn fingerspricka, så är valet givet, vi måste prova igen och vi låter pojkarna under oss passera, men med ett ultimatum; att de tar vår kamera och tar åtminstone en bild åt oss.
Überdamen som hon är så fixar Hilde det andra gången och Five Ten gummit suger sig fast i sprickan som är allt för tunn att stå i. Jag får hålla tungan rätt i mun och tänker, som jag nästan alltid tänker när jag följer på en svår replängd, jag är glad att jag följde på den här..

Ah, jag försöker att andas lugnt och svälja den smärta som väller upp när jag råkar komma emot lilltån i fotjammen på tredje replängen. Eftersom det är 60 meter handjam så får jag svälja några gånger men glädjs över de lite bredare partierna och inser att Camalot #4 som vi tog med för den här replängden ligger i säcken.





























Hilde försöker så gummit ryker

Vi får lite vila på hyllan som bruter av leden med möjlighet att gå av, det finns lite i bakhuvudet eftersom väderprognosen sa regn framåt kvällen. Vi slår bort tanken då det nu befinner sig inte mer än sju fem replag under oss och om alla dessa människor tror att vädret ska hålla i sig så kan vi ju inte vara så fel ute?

Jag ser Hilde spänna hela kroppen så mycket hon kan i ett desperat försök att komma upp på tredje replängen, hon har redan försökt två gånger, men gravitationen har inte varit på hennes sida.
Musklerna skälver och jag kan inte mer än peppa för att kanske ge henne lite mer vilja och kraft men det hjälper inte, jorden vill ha henne mer än himlen.






























Hilde med en ledsen min, det är inte ofta

Möjligheten att prova en gång till finns inte riktigt då hyllan har fyllts på med ett och ett halvt replag som suktar efter samma topp som vi och vi fortsätter.
Hilde har en lite besviken uppsyn, men vi kommer överens om att det inte går att vara besviken när vi är på en av de finaste lederna i Yosemite, vi är här uppe och vi kämpar så gott vi kan.























Jag försöker få fötterna att stanna på väggen

När jag kommer upp till henne på standplatsen efter (ja, Hilde ledde de två i rad och jag de nästa två reporna efter det) nästa replängd så har den besvikna minen försvunnit och ersatts med ett stort leende.
- Det må vare ett av de besta diedre eg har gått säger hon och jag tänker ännu en gång att denna überkvinnan är värd en eloge.





























Hilde stilar med off-width kunskaperna

Nästa replängd är då min och det är den replängden jag har fruktat mest på hela turen. Jag har varit här två gånger med Petter och inte kunnat följa den replängden fritt, någon av gångerna, och nu står jag på rackad och klar.
Det må på pappret inte vara den svåraste, blyga 10a står det (svensk 6- ungefär) men sen står det två fruktade bokstäver efter det; OW.
OW är förkortningen på off-width och jag måste erkänna att jag tycker om sprickor väldigt väldigt mycket, men just ow är jag inte riktigt lika glad i.. kanske för att jag inte behärskar det som jag skulle önska.

Jag ger mig iväg, stämmer runt hejvilt så gott det går tills det inte finns något alternativ längre; nu är det in med knä och stacka händer som gäller. Till min förvåning så fungerar det över förväntan och efter att ha mer eller mindre kastat mig efter första tillgängliga grepp så har jag iallafall kommit förbi det som jag kommer ihåg som helt omöjligt.

Nu ska det bara vara lätt kamin klättring til stand. Ialla fall som jag kom ihåg det, det var så jag gjorde de två gångerna jag följe.
Då kan jag informera om att det är skillnad att leda och att följa.
Punkt.
I ett desperat försök att inte dö, eftersom jag lämnat den väldigt bra-att-ha-Camalot #5 längre ner i sprickan så slänger jag in en allt för utspänd #4 och ber till klättergudarna att de ska släppa upp mig.
Jga fick kämpa för mitt liv de resterande metrarna till stand och är tvungen att slå mig själv lite när jag ser Hilde följa.
Hon gör som man ska göra; sätt in vänster knä och stacka händerna, väldigt lätt (ja ja allt är relativt) medans jag var fast i tanken att vara vänd åt andra hållet med taskig chicken-wing och vadjam, inte att rekommendera.

Så kom ihåg; flytta med #5 upp och in med vänster knä...























Hilde i en mycket bekväm position, sista replängden

Lyckan över att ha klarat mig helskinnad upp hit och lyckats följa überHilde rent på alla repor gör att min kämpar vilja är på topp och det finns inte en chans att jag ska ge mig nu.
Handjam är som sagt min favorit och näst sista repan består av alla mina favoriter i ett lätt överhängande format, hand och fist i en evighet.
När jag sitter på stand och lyssnar på Hildes flåsningar, stånk och stön som ekar upp igenom sprickan och förstärks i den lilla grottan som jag sitter i blir jag glad över att ingen satt här när jag kom flåsandes upp.





























Hilde pustar ut på sista greppet

Jag ser Hilde krypa ut dubbelvikt och resa sig upp på sista repan innan toppen. Helt plötsligt hänger hon loss med båda fötterna och försvinner upp i den sista breda sprickan för denna gång.
När jag lite senare ska försöka göra samma sak så blir det inte lika graciöst och med ett stön får jag över kroppen på rätt köl, jag tänker minsann inte ge upp än.
Med Hildes leende på toppen så kämpar jag mig över kanten med de sista svagreppen under mina händer.
Vi är uppe!!
























Glada tjejer på toppen av världen

En av de bästa sakerna med Rostrum är att det bara behöva en liten kort firning, lite klyving och sen är det bara en kort promenad tillbaka till bilen som står parkerad och väntar på oss med er mat och vatten.

Det här är en av de finaste lederna i Yosemite (tycker jag iallafall) och att få göra den tillsammans med Hilde lämnar en väldigt väldigt bra känsla av belåtenhet. För att vi har varit så duktiga, för att vi har kämpat, skrattat, skojat och haft en bra tur hela dagen.





























Så här såg det ut dagen efter