2015-05-28

Upprepningar

Jag vaknar till, det är mörkt runt omkring mig.
För en stund vet jag inte riktig vart jag är, men så rör de på sig, som att påminna mig. Hör mina tunga och korta andetag, låter som en gammal kvinna på sjukhus.
Nu vet jag även varför jag har vaknat, men försöker ignorera det ett tag. Jag vet att det är lönlöst, att jag måste ta mig genom proceduren inom en snar framtid ändå.

Jag sover numera på vänster sida, vildingarna har placerat sig på högersidan av magen, ockuperat den. I normalt tillstånd hade det varit så enkelt, bara gått ur sängen på vänster sida..
Men inte nu.

Flyttar bak höften, kommer över på rygg, dra upp benen, flytta höften till sidan, rulla över till sidan.
Ena handen greppar handtaget som är lägligt passerat ovanför sjukhussängen medan den andra pressar upp kroppen på sidan, ner med ena benet, sakta efter med andra.
Kopplar ur elen till droppmaskinen och reser mig sakta bredbent samtidigt som jag stödjer mig på droppställningen.
Gör en droppställning att man känner sig ännu mer vek, ömtålig? Det borde det forskas på.

Jag känner kylan från golvet mot fötterna och njuter. Numera är de som två element och avsvalkningen är välkommen.
Hasar fram fötterna längst golvet utan att lyfta på dem och går sakta, sakta framåt med ena handen som stöd på ställningen och den andra under magen.
Till slut är jag där, på toaletten och släpper ut det som känns som en deciliter bara och upprepar proceduren baklänges tills jag ligger i sängen igen.

Jag och det som nu är c:a 80 cm barn och drygt tre kilo tillsammans lägger oss ner. De vill, eller rättare sagt, min kropp vill väldigt gärna släppa ut dem och läkarna gör det de kan för att förhindra det. Just nu vågar jag knappt nysa eller anstränga magen för risken att trycka på dem utåt.
Men jag måste ju erkänna att jag börjar längta efter den dagen jag kan kliva ut ur sängen på vilken sida som helt och gå och kissa.
Tills dess så rättar jag till slangar och sladdar runt mig och somnar om. En liten stund. För det är snart dags att vakna igen.

2015-05-16

Gå direkt till start..


Under observation..
Lite så känns det när insikten om att de där små rackarna verkligen vill ut, de ska inte vara här förrens om 10 veckor, inte enligt beräkningen och kanske inte i min mentala tanka heller.
Gå direkt till fängelset och stå över två kast.
Vet inte riktigt varför Monopols spelregler helt plötsligt dyker upp i tankarna, det kan jag inte ha spelat på.. 25 år?

Jag fick ialla fall komma hem ett tag, fick sova i vår säng, dock nedflyttad till vardagsrummet för att eliminera trapporna. Hann jobba en del med föraren som börjar kännas som mer eller mindre färdig. Fick äta frukost i solen på vår balkong med makalös utsikt. Började tulla lite på sängliggandet och satt en del för att kunna jobba. Fick besök av Clara som gjorde mig så glad och upprymd.

Tråkigt att inte kunna följa med ut på de turer jag funderat ut till henne, men behövde tid till att sova så en bra kompromiss för oss båda. Hon skjutsar mig till rutinundersökning på sjukhuset en dag när Petter jobbar. Dock fick hon åka bil hem själv den dagen. Jag blev snabbt skjutsad till Geneve i ambulans och grundligt undersökt hela kvällen för att utesluta risk för att de där som gärna verkar vilja komma ut skulle just det, komma ut. Samt alla andra tester som har gjorts i Frankrike som de ville ställa sin egen diagnos på.

Så nu är jag och vildingarna övervakade på schwetziskt (oj, den var svår) vis, med ordning och reda, med kontroller minst fyra gånger om dagen. Det är medicinering, blodtryck, temperatur, koll av deras hjärtljud och mina sammandragningar de antecknar med stor noggrannhet.

Igår fick vi komma ner till neonatal avdelningen och se ännu mindre rackare än våra ligga inkopplade med andningsmasker och sonder ner i näsan för matning och prata med personalen. Skönt och beroligande att se hur bra de verkar ha det och att chansen är stor att de klarar sig finfin om de kommer nu även om de (och vi) kommer få vara kvar på sjukhuset i ca två månader.

Våren, eller kanske sommaren fortsätter utanför, i förrgår var det 35 grader varmt inne i Genevé. Idag regnar det. Jag kan sitta i fängelset och stå över två kast, det gör ingenting för jag vinner ändå. Jag kommer komma ut på spelbanan med två grabbar. Förhoppningsvis inte riktigt än, tills dess ska jag njuta av vetskapen om min vinst.

2015-05-04

Tillbaka på ruta ett

Jag tittar ut genom fönstret och inser att jag håller på att missa våren. För andra året på rad.
Det ligger ingen värdering i det, bara ett torrt konstaterande. Våren håller på att skjuta kraft, grönskan ökar för varje dag. Jag ser att körsbärsträden har nästan blommat över och äppelträden har börjat blomma. Av Elin och Magnus som är på besök får jag reda på att syrenerna redan blommar.

Jag missar våren, glädjen över att se grönskan sprida sig, att få påta i jorden, rensa ogräset, titta i rabatterna varje dag och se vad som kommer upp för varje dag. Att få plocka musöronen på björken för att plocka till te, lukta på blommorna som kommer, häggen, att sätta frön i jorden. Att få ta på våren.

Förra året så gick hela våren efter olyckan åt att.. ja återhämta mig, jag var på neurorehab 6 veckor och mitt enda mål för dagen var att orka träna en timme. Det gjorde ingenting att jag sov resten av dagen, bara jag fick en timmes träning så var jag nöjd. Lustigt hur förväntningar och prioriteringar ändras efter rådande förutsättningar. Jag hade extremt lite energi per dag att pytsa ut. I början så orkade jag kanske ta ett telefonsamtal om dagen, sen var energin slut. Men viljan att röra på sig var stark, drivkraften för varje dag.

Fransk frukost..

Den här våren har jag energin, men kroppen får inte röra på sig. Jag ligger inlagd på sjukhuset för observation. Vi var på ett rutin ultraljud och allt såg bra ut med vildingarna. Jag hade planerat att åka till Chamonix för att köpa en helkroppssele efter vi var färdiga. Våren är på antåg och det kändes så bra att klättra i Verdon så jag var sugen på mer. Barnmorskan avslutar mer att kolla.. ja det här är ett kapitel för sig, den kvinnliga anatomin. Vet inte hur mycket jag har lärt mig de senaste åren om hur jag faktiskt ser ut och hur allting hänger ihop. Men hon kollade iallafall livmoderhalsen och det var bara drygt en cm kvar. Tydligen väldigt dåligt så hon ringde till sjukhuset och skickade mig dit direkt. Jag fick prata med läkaren som vänligt sa att du behöver inte stressa hit, men vi väntar på dig.
Det fanns en överhängande risk att de skulle komma ut mycket för tidigt.

Min läkare som jag har gått till möter upp på ronden nästa dag och frågar vad jag har gjort den senaste månaden för att det skulle bli så här? -Hm.. jag har simmat en gång.. åkt längd en gång.. klättrat tre gånger.. promenerat en del..
-Ok, du har helt enkelt varit för aktiv, sa jag inte åt dig att ta det lugnt?
-Jo.. hon hade sagt till mig för en månad sen att jag skulle sluta åka skidor, om jag skulle simma så skulle jag simma lugnt och ville jag ta en promenad så skulle det vara i horisontalt plan.
Det är konstigt hur man fungerar som patient, jag noterade vad hon sa, men tänkte att det gällde nog inte mig, de är nog bara nervösa i det här landet. Vet inte hur många jag vet om som har varit aktiva helt till sista veckan av deras graviditet. Men de väntade inte tvillingar.. Att hon dessutom har påpekat för mig att en tvillinggraviditet är en riskgraviditet har jag kanske inte heller lyssnat på så väl vad det betyder.

En rymling i rosa rullstol

Jag får besök av Loti och två veckors sängliggande gör att viljan över att få komma ut och ta på våren. Jag frågar på ronden om jag skulle kunna få slippa sängliggandet för en liten stund idag och komma ut i stolen för att få lite vår. Motvilligt släpper de ut mig med Loti som chaufför för dagen.
Då slår det mig att det är nästan redan sommar. Det blir för varmt att sitta i solen efter en stund och vi rullar in mig på rummet. Tillbaka i sängen där jag ska ligga tills de kommer ut, förhoppningsvis om minst 6 veckor, men helst ytterligare 6 veckor till.