Fri tid

Glad över att ha luft under fötterna

Fötterna börjar bli så där klassiskt Verdon ömma och jag tänker snabbt att jag är glad över att jag och Hilde har köpt en biljett till Indian Creek i höst istället för Yosemite.
Det är lustigt det där hur tankar snubblar förbi på några millisekunder för att sen flyga vidare och poppa upp med någonting helt annat orelevant.

Vi har gjort en klassisker, åkt till Verdon, stått uppe på kanten och undrat om vi är galna som ska fira ner när solen ligger i halvmoln.
Senaste gången vi var i Verdon så fastnade vi i solen och fick så panikont i fötterna så Petter var tvungen att hänga upp sig bultarna på sista lätta replängden ett antal gånger för att ta av sig klätterskorna.
Vi firar ner trots risken för att fastna i solen, inte på den rekommenderade firningspisten utan på någon led till vänster.
Livrädd givetvis, utan prusik och med en 60 cm slinga istället för en daisy och med så mycket luft under fötterna.
Det borde gå att komma till samma stora hylla.
Det gör det givetvis inte och leden som vi har kollat ut verkar inte vara bultad.
Klassiker.

Så vi vänder näsan uppåt där vi har firat ner och Petter knyter glatt in sig i den skarpa änden och ger sig upp i det överhängande böljande grå havet av vackra linjer, små hål och en blå himmel.

Jag är styrs av känslor, inte av rationalitet, något mina fingertoppar, biceps och fötter påminner mig om.
Trots vetskapen om flygets avgång på måndagen så kunde jag inte hålla mig.
Har varit så taggad på att klättra så jag åkte till Hallinden och lyckades få ihop ett projekt till på Branta väggen på lördagen.
Söndagen med duggregn och blåst kunde varit en bra dag att vila upp sig på, men nej.

Ankan var på besök och jag tänkte bara följa med och säkra, men så ännu ett projekt som stog där och lockade. Tunna fingertoppar redan innan, men kunde inte motstå.

Kände mig som ett barn med fingrarna i kakburken när jag skyndade mig hem till Petter som packat färdigt för att hinna med flyget.
Vi har haft två underbara dagar i Ceuse, detta ställe som jag älskar, som jag ALLTID tänker att det här måste vara himlen. Massa fina grepp, vacker klippa, roliga leder och framför allt så inspirerande ställe att vara på.
Kroppen värker och den lätta leden förvandlades till en svår led, det är då det är skönt att ha med Petter.
Leendet sprider sig och när vi står på toppen så vill jag inte alls åka hem, men så kom jag på att Verdon, står kvar, Ceuse står kvar och hemma väntar Bohuslän.

Spontanresa till Frankrike

Petter är glad och i sitt rätta jag, Verdon


-Jag vill bara klättra..

Kollar YR. Bohuslän regn hela veckan. Oslo regn hela veckan. Västervik regn hela veckan. Stavanger regn hela veckan.

Min blivande mans röst är som ett eko i mitt huvud. Han har en veckas ledighet och jag har massor jobb, men kanske kan få ledigt en dag eller två och föreslog att vi skulle hitta på någonting. Kanske paddla och sova över någonstans.
Petter låter som en treåring som blivit av med sin leksak i sandlådan och jag ser framför mig en lång vecka i regn i Bohuslän med en sur Petter.

Han är rolig han Petter, just när det kommer till behovet att få klättra så är det som en treårings behov. Får han inte klättra så blir han rastlös, med en växande irritation och orationellt betendee, han som annars är rationell.

Kollar YR igen. Nice, sol och 28 grader hela veckan. Kollar Norwegian, det går ett billigt flyg imorgon bitti. Börjar ringa runt. Ettrigt och målmedvetet.























Céüse, kanske bästa klippan i världen?

Kanske en av min sämre och bättre egenskaper, när jag vill någonting så vill jag det och ger mig inte i första taget. Många samtal senare och packning, organiserande och mailande så kunde jag se fram emot några fina dagar med en glad Petter.

Verdon är sig likt, gamarna seglar på uppåtvindarna, hängpilarna skuggar tältet, klippan är lika grå och vacker, tårna får lika mycket stryk och sannorlikheten att man firar ner på fel ställe är lika stor. Vackert. Stort.

Även Céüse var sig likt, ännu en gång kom kommentaren; det här måste vara den bästa sportklippan i världen! Lika mycket folk som trängs vid Super Mickey, den stigande solen på morgonen, siestan i skuggan mitt på dagen, det nervösa pillandet efter det perfekta hålet, balanserandet för att hålla sig kvar på klippan, det extra andetagen för att kunna slappna av för att hitta viloposition, segelflygen, utsikten.

Jag är ledsen Perra att jag tänjde på alla gränser som fanns för att få komma iväg, men tackar dig för fem fina dagar i Frankrike, Axel för att du kunde jobba på tisdagen, Jonas att du kunde jobba torsdag,fredag och lördagen och Janne för att du kunde ta min kursdag på lördagen!

Frankrike klättring

Jag försöker på min knaggliga franska fråga om det skulle vara möjligt att
ta med en kopp espresso från cafe`t upp till campingen eftersom Petter faktiskt fyller 30 idag..
Åh, fyller du 30, ja givetvis går det bra, nä, du ska absolut inte betala för den, se bara till att komma tillbaka med koppen..
Så smyger jag upp till campingen och Petter får sig en riktigt fransk frukost med espresso, bagette och pain chocolat i solen.

Vi har hunnit vara i Frankrike i två dagar och jag har glömt bort hur underbart Verdon är och bara myser att få sol och fin klättring.


















Vi hann klättra några en repors när vi kom på fredagskvällen och det känns ovant med höjden, både jag och Petter är lite extra försiktiga med allt när vi ska fira ner.
Det är varma vindar, fin kalksten och solen går sakta ner över horisonten och semesterkänslan är på topp.

Tanken var att vi skulle klättra Ticket Danger eftersom jag inte var frisk, men givetvis så har det hunnit ner två tyskar före oss som inte la på högsta växeln..
Solen steker och att vänta på dom är inte ett alternativ, en titt i deras guidbok och Petter tror han har hittat en väg upp med en mix mellan några leder som senare skulle gå in i Ticket Danger.
Vad han inte hade uppmärksammat var att den första repan skulle vara naturligt säkrad, vilket resulterade i att vi hamnade på en helt annan led..
Den var med i föraren, men stog ograderad, Petter trodde sen att det var 7b+, så där rök min lugna dag och jag samlade nog personligt rekord på att stå på bultar.. =)



















Söndagen bjöd på bad och sen en underbar dag på Demon, super klass från botten till toppen och vi kunde nöjt säga hejdå till Verdon den här gången för att åka hem till superstick i Sverige..