2014-10-23

Inte så vackert väder

Vaknar av att regnet smattrar mot vårt takfönster. Ett intensivt smattrande, nästan lite hånleende kan jag höra mellan de stora dropparna som landar.
Vi har haft värme och sol och nu, när vi ska avverka min att-göra-i-Frankrike-lista så regnar det. Det finns inte några punkter på listan som innefattar någon aktivitet inomhus. Alla är baserade på sol och fint väder.

Kan vi gå ner nu?

Givetvis så måste jag prova att testa om det går att göra någonting utomhus ändå. Vi åker upp mot Praz de Lys, och parkerar bilen i en inte allt för dimmig värld. Vi promenerar sakta upp mot den lilla sjön Lac du Roy. Vinden tilltar. Dimman övergår till duggregn. Duggregnet övergår till regn. Vinden tilltar kraftigt. Lite nerslående inser jag att det kanske inte är någon idé att fortsätta en-två timmar upp till den planerade toppen. Vi vänder efter en runda runt sjön och väl nere vid bilen så är det som topparna runt omkring retas, med sol som lyser över det gröna gräset.

-Om vi går upp igen, så kanske det blir bättre...
Med ett bestämt nej från min mor så blir det att åka neråt istället. Mot där det förhoppningsvis kan finnas sol. Vi hittar ingen sol, men vacker bokskog. Mer promenad, nu utan regn och fotograferande istället. Inte illa för en dag ute ändå. Men i morgon så..

2014-10-22

Toppenmamma

Mamma kommer på besök och jag har en lång lista över saker som jag skulle vilja visa henne. Vart börjar man? Det känns som jag själv inte har koll på området runt oss än, vad är fint där man inte klättrar eller går upp på en topp i solnedgången?
Vädret ser lite svajjigt ut med en del regn. Det brukar vara dålig sikt och inte lika kul att gå upp på en topp då.

Obligatorisk fotograferande av klättrarna

Mamma kommer och vädret ser strålande ut första dagen iallafall, så det blir grand slam avslutningen som början istället. Vi åker upp med liften till Midi stationen. Tittar på klättrare som kommer upp från alla möjliga håll. Det är höstlov i Frankrike och det är fullt med folk. Vi hittar lä i solen och äter lunch. Tittar på andra turister och fler klättrare. Pratar. Njuter. Är på toppen av världen.

Första replagen upp mot toppen
Jag har bara ett minne från Midi stationen med klättring. Det är kallt och rått inne i tunneln innan man kan komma ut. Det är stress, folk står överallt och kränger på sig stegjärn och tar fram isyxor. Det armbågas fram för att komma ut på kammen för att komma till klättringen först. Guider som nästan trampar en i hälarna.

Mamma glad för att det är staket i slutet av tunneln

Det är skönt att slippa stressen och bara få njuta av utsikten, solen och lugnet. Få ha Midi lite för sig själv även bortom de andra turisterna och klättrarna. En bra start på guidningen vad som finns runt omkring oss.

2014-10-20

Går det att springa sju mil på grodlår?

Helg.
Petter har anmält sig till ännu ett lopp, bara lite längre den här gången.
Så bilen packas med klättergrejer, simgrejer och springgrejer. Min packning av springgrejer är lite mindre planerad än Petters. Det är kul att se honom gå runt lite nervös och väga vilken telefon som är tyngst, leta efter sin favoritstrumpor, och packa allt med stor avvägning.

Vi styr bilen mot Le Bourget-du-Lac, lite mer än en timme från oss. Jag vet inte hur många sjöar Frankrike har, men det känns bra att ha tre hyffsat stora sjöar i närheten. Det skulle kännas mycket mer instängt att flytta från kusten utan att få se en vattenlinje då och då.

Någon som definitivt är bättre på att klättra

Vi snurrar runt, hämtar Petters nummer, äter lunch med utsikt över sjön, ett rofyllt litet kapell högt upp i solen, och kommer till slut till skott och masar oss ut från solen till en klippa för lite klättring.
Col du Chats parkeringen är knökfull, det står folk med hjälmar på sig överallt och anmarschen är kanske fem minuter. Vi blir förvånade att få en hel skuggklippa för oss själva och undrar vad de andra klättrarna är. Väldigt fin klättring, igen, annorlunda mot de andra klipporna, men även den här klippan bjuder på motstånd.
-Åh, det här var någonting helt annat.. hör jag Petter klämma ur sig efter ha sett hans ryggmuskler spännas och ta i en hel del.
-Ja.. det är 6c+...
Vi skrattar gott åt vår nuvarande klätterform och avslutar dagen med att käka på restaurang.

Min utsikt för de kullar han springer upp på

Petters väckarklocka ringer vid fyratiden och jag tittar nyvaket på när han äter frukost på rummet och gör sig i ordning. Loppet startar vid fem och jag somnar glatt om efter han har smugit ut i mörkret. En lång hotellfrukost och en promenad ner till sjön. Jag läser franska i solen och tittar upp mot de ryggarna som omger sjön och skakar på huvudet. Loppet går runt sjön och följer samma ryggar. 72 km och ett antal höjdmeter, runt 3700 kanske?
En trött Petter ringer och säger att han tror att han borde vara i mål om ca en timme så jag promenerar bort i solen för att möta upp vid målgången. 10h40 tog det för honom att ta sig runt och tydligen så går det att springa åtta mil, lite extra kilometer efter att ha sprungit vilse, på gårdagens måltid, grodlår.

Déjà vu

Har lyckats få till två dater två dagar i rad. Klättrar inomhus med Miriam vid Vitam parc, en hollänsk tjej, även fru till en av Petters chefer. Vi skrattar mycket, har en bra ton, och pratar lätt om allt möjligt.
Det är förvånansvärt roligt att klättra inomhus. Kroppen rör på sig som vanligt och den behövs inte korrigeras för att få ett flyt som det behövs utomhus. Jag behöver inte fundera på varken foten eller händerna och blir så där riktigt glad. Inifrån.

Anna spanar in vårt mål för dagen

Dagen efter möter jag upp med Anna vid hennes lägenhet i Le Fayet, strax innan Chamonix för att vänta ut molnen efter den häftiga regnskuren på morgonen. Vi dricker te, pratar och skrattar.
Solen börjar skina och vi åker upp mot Col de Balme. Vi promenerar upp i ca en timme och kommer fram till Aiguilette d´Argentiere. Starten i skuggan är lite blöt, men det är lätt klättring och tätt bultat. Det sprider sig en känsla av äventyr i kroppen, lite pirrigt men på det positiva sättet. Jag får äran att leda upp oss på den lilla toppen och solen. Det känns bra. Bra att vara här med Anna, bra att klättra, bra att leda, att vara i den här miljön.
Vi sitter i solen och äter upp våra lunchrester på den lilla toppen. Strax innan vi firar ner så inser jag att jag har varit här förut.Inte på toppen, men promenerat under med mamma och Rasmus. För kanske 15-20 år sen gick jag nedanför och drömde. Tog ett kort på där vi sitter nu.

Det händer så mycket i livet som vi inte är medvetna om, vad som ligger framför oss, vilka människor vi kommer att möta, vilka val som kommer behöva tas.
Jag är glad över att ha fått två väldigt trevliga och roliga möten på två dagar. Tack för det livet.


2014-10-15

Fast

Skogen nedanför oss..

Jag ska egentligen plugga franska, men guideboksskrivandet har fått tag i mig. Sätter mig framför datorn för att bara fylla i de nya uppgifterna som snälla människor har skickat till mig.
Har bestämt mig för att inte börja på område 2 utan bara göra färdigt område 1. Men så är det ju bara det lednamnet som ska fyllas i..

Jag väcks ur min koncentration av att Petter kommer hem. Helvete, jag har suttit hela dagen framför datorn. Tittat in i en vägg, en skärm och inte mycket mer. Utanför har vädret varierat men nu skiner solen, eller det av solen som finns kvar. Petter som har jobbat hela dagen och ska ställa upp i ett lopp till helgen, lite längre den här gången, bara.. 72 km, vill gärna ut och sträcka på benen.

Byta om, ta med pannlampan och och ut i uppförsbacken. Jag älskar bokskogarna här!
Det påminner mig om barndomen i Skåne.
Det är tyst, förutom några kor som klingar i närheten. Fötterna landar tyst på den lövtäckta marken. Det luktar skog. Fuktig skog och lite kobajs. Jag kan faktiskt springa med större tag, inte bara lunka, tills jag inser att det är för att det går nedför. Men vad gör väl det? Pannlampan tänds, Petter är borta och hemma för länge sen och jag är glad att släppa tankarna på ledbeskrivningar, orapporterade nyturer vilket år de egentligen blev bestigna. 

2014-10-14

Söndagsutflykt

Vi får vårt första besök i lägenheten, Magnus, Elin och Olivia. Magnus jobbar med som brandman på CERN. Väldigt roligt med besök, det får känslan av att vi faktiskt bor här att sätta sig lite.

Det börjar bli eftermiddag, den tunga dimman utanför börjar lätta lite och vi bestämmer oss för att ta oss ut i vart fall. Vi åker upp till Avoiraz, en av de mäktigaste byarna och arkitektur jag har varit med om. Som att vara med i en film. En skidort med en väldigt speciell karaktär, det går inte att beskriva riktigt. Alla hus är i trä, med konstiga former, lite som.. ja jag vet inte hur det ska beskrivas. Att titta på bilder hjälper inte heller, det är en känsla.

Col de Fornet
Vi gör iallafall en Petter-Hanna klassiker.
Ivriga på att komma iväg, kartlösa och en god del spontanitet så byter vi om från de tänkta promenera-i-lugnt-takt-kläderna till springkläder när vi ser alla toppar och det faktum att solen skiner här. Borta är dimman, molnen och det kalla vädret som var hemma.
Vi ser ut en topp, Les Hauts Forts och ger oss iväg. Det här går säkert, om vi kommer upp där på kammen så kan vi nog ta oss upp på toppen på baksidan?
Vi kommer upp på kammen som är gränsen mellan Frankrike och Schweiz och får en svindlande utsikt från toppen då den stupar rätt ner på schweiziska sidan.

Precis i tid innan solen försvinner i molnen

Men vi är inte nöjda än. Vi fortsätter upp på kammen, får klättra lite och kommer upp på en förtopp. Där kommer vi inte längre. Det är för brant och för dålig klippa. Vi är förnöjda och äter varsitt äpple och spanar mot den högsta toppen, en annan gång. Jag inser att jag håller på att bli lite beroende på att få vara på den högsta toppen i området. Belåtenheten är inte helt där, även om vi har haft en väldigt fin tur. Okej, reträtt: Vi står och planerar ut hur vi skulle ta oss ner till bilen.

Men som tur är så blir det inte alltid som man har tänkt eller planlagt, vi hamnar på en stig som går åt motsatt håll som vi väljer att stanna på. När vi kommer ner till ett pass så står det stora skyltar Les Hauts Forts. En snabb koll på klockan och vi hinner precis innan det borde bli mörkt..
Vi tar oss upp på toppen och får en enastående avslutning på vår söndagspromenad, med blå himmel i ryggen tittar vi upp över kanten och möts av en mörk klump som är på väg mot solen. Vi har valt rätt ställe idag igen.

2014-10-13

Att få saker gjorda

Vi har någonting stort som har legat över oss, som en gigantisk blyklump som vägt ner våra axlar.
Tanken var att i somras skulle den ha levererats med pompa och ståt efter en vinters hårt arbete.
Men så kom det någonting annat mellan.
Som en bieffekt av min olycka efter ha slagit i huvudet så orkar jag inte så mycket. Behöver mycket pauser, behöver sova några timmar varje dag och har inte så bra koncentrationsförmåga.
Det har blivit bättre och bättre för varje dag som går och är enligt läkarna övergående. I början orkade jag bara ha en sak, bara ha en sak inplanerat.
Det kunde vara en telefonsamtal. Ett besök. Svara på ett mail. Göra en sak.

Petter skissar.. ja någon klippa
Nu känns det som om jag är nära någon slags normalitet.  Jag känner mig nästan som jag var förut, men det är svårt att se sig själv utifrån. I början är varje framsteg någonting att glädjas över och de är så tydligt märkbara. Att kunna hålla i en gaffel, använda en kniv själv, gå ner för trappan, prova klättra, gå promenader, jogga.
Men så suddas de klara gränserna ut, övergår i en vardag där framstegen är svåra att se. När övergick det akuta behovet att sova, sova mycket på dagarna till att sova några timmar? Till att inte behöva sova varje dag?

Nu känner jag mig i alla fall så pass vaken att nu är det dags att börja göra det här på riktigt igen. Det är mulet ute och vi sitter tysta framför varsin dator och jobbar. Jobbar på den nya föraren.
Så det kommer tusen frågor som väntar på svar för att få det så korrekt som möjligt. Med orapporterade nyturer. Gick den vänster eller höger på slutet? Visst har xx gjort en vänsteravslutning?

Vilken är den lättaste leden?

När vi är fulla i huvudet så behöver kroppen rastning. Vi åker till Le Suet, en av de närmaste klipporna från lägenheten, några minuter ner i backen. 89 leder. 24 av dem är över 8a. Vi letar rätt på klippans lättaste led och får storstryk båda två. Letar rätt på klippans nästa svåraste led. Får storstryk båda två.
Skattar och inser att utvecklingspotentialen är enorm för oss båda. Åker hem och Petter skruvar upp sina Metolius Rock Rings. Eva Lopez brädan letar efter en bra plats att hänga.
Det återstår att se om det är ett vinnande koncept att få saker gjorda, guideboksskrivning och träning i kombo.

2014-10-10

Femme au foyer

Petter har en 6 veckors introduktion till det nya jobbet som brandman. De första veckorna var han ledig en dag mitt i veckan men nu har han måndag-fredag schema som vilken normalt arbetande som helst.

Lunchutsikten från Pointe du Haut Fleury

Jag får helt enkelt sysselsätta mig själv de dagarna. Det finns oändliga aktiviteter att sysselsätta sig med, en favorit just nu är att försöka komma upp på så många olika toppar i området som det hinns med.
Vi har ett stort område bakom huset, Sommand och Praz de Lys, som på vintern är snötäckt med liftar upp till alla toppar nästan kors och tvärs.

Nu så pryds de flesta toppar av gräs som börjar få höst känsla över sig, de ser så mjuka och snälla ut med vackra ryggar mellan sig som inbjuder till sällskap.
Men de är benhårda.

Iallafall innan konditionen är på plats igen, men av någon anledning så vill jag upp dit, ut dit och bli anfådd. Jag har aldrig varit särskilt glad över att gå i uppförsbacke, men det är någonting med skönheten i omgivningen som lockar. Så jag går i uppförsbacke med mjölksyra i benen och njuter av det för första gången.

Njuter av tystheten. Lugnet. Det enda ljudet jag hör är mina knarrande knän. Fotsulorna mot gräs eller grus. Mina andetag. Ibland lugna men för det mesta intensiva.
Sitter på toppen en stund och begrundar livet innan jag tar mig neråt för att uppfylla mina plikter som femme au foyer. 

2014-10-09

Sol och regn, klippa och vatten

Hur var det nu man gjorde?

Det blir lugn frukost, pannkakor och kaffe. Väskor packas, klätterutrustning och våtdräkt. Bra kombo.
En av de många närliggande klipporna får ett besök, målet är att åka till olika klippor varje dag, Le Cruz blev det idag. En vacker slät klippa möter oss efter promenaden längst en å och lummig bokskog. En klippa att bli inspirerad av och det är svår att inte vilja klättra varje led vi går förbi.
Jag gör små framteg, som känns gigantiska för mig. Jag leder lite svårare och vågar. Det är en långsam process att ta sig fram genom, men spännande. Helt slut mentalt packar vi in oss i bilen och åker mot regnmolnen.

Jag på väg ner i vattnet vid Annecy

Duggregnet kommer i takt med att vi byter om till badkläder. Huden knottrar sig och våtdräkten åker på. Folket på stranden skingras och vi får ett glatt påpekande om att det regnar och vi riskerar att bli blöta från de sista som lämnar oss och vattnet för oss själva. Vi simmar ett tag i Annecysjön, det känns ovant. Inget salt att vara rädd för att få kallsup från, mer båtar förankrade än i Vrångebäck men vattnet är varmt och relativt klart. När Petter är blå om läpparna är det färdigbadat, stolsvärmen åker på och en bra dag håller på att ta slut.


2014-10-08

Arga män

I morgon är det helg.. vi står i köket i skumrasket och borstar tänderna samtidigt som vi febrilt funderar på vad vi ska göra inför morgondagen. Vädret ser lite halvkasst ut, så a-planen med tältning och vandring i Sixt-Fer-à-Cheval ser ut att hamna under molnen.
Klockan är över läggdags för oss båda.
-Ska vi åka och titta på en buss? Eller spana in Matterhorn?
Planen är att köpa en campinginredd buss, men de ligger i Tyskland och det har vi inte kollat upp tillräckligt. Matterhorn ligger långt bort..
-Vi tar det i morgon.. här ska det börja åska vid tre så vi kan väl gå upp tidigt istället?

Petter på fel anmarschstig

Det blir klättring vid Col de Colombier, molnen ligger tungt på andra sidan passet och delvis på vår sida med. Vi börjar med en detour mot fel klippa och gör en klassisk Petter-och-Hanna-anmarsch, tar några extra stigar, traverserar, får en hyffsat brant klättring, men så står vi under starten på leden.
Det kryllar av folk i bergen. Färgglada klättrar pryder varenda replängd på de vita sidorna, vandrare  syns på varje liten stig och klockorna från korna ekar mellan dalsidorna.
Typisk alpkänsla, så som man kan tänka sig att det är.

Jag är glad över solen

Vi kommer på något sätt upp en replängd från starten, rackar på och får sällskap av en sur man som tror att vi har försökt trängt oss in när han kommer upp till det som tydligen är första standplatsen på Tchao Godillo på Pointe de Midi. Jag försöker tjittertjatta lite och förklarar att vi kom fel på anmarschen och frågar hur det kommer sig att han är här idag.
Surt svarar han -Because I´m. Ok..

Vi rör oss fort och är inte i vägen för de mer.Klättringen är lätt, klippan har en läskigt bra friktion, lutningen är snäll och det går snabbt. Vi drar ihop repor och Petter hamnar ifatt nästa replag vid standplats. Mannen som hänger där ignorerar Petters närvaro en halvmeter under honom och visar ingen tendens att vilja flytta på sig så att Petter får plats.
- Do you mind if I join you at the belay?
-Do I have a choise?..
Hyllan är bred och med plats för fyra utan problem. Vi funderar på om vi luktar illa eller om de bara är stressade att vara på långtur.

Ja.. ännu en topp

Väl uppe på ledens slut väljer vi att inte fira ner utan fortsätta lika många höjdmeter till för att komma upp till toppen. Vi har tur med vädret, solen skiner även om molnen ligger täta över topparna mot Chamonix och Samöens där vi först funderade på att åka. Vi äter lunch och sitter i solen. Känslan över att vara på semester är så påtaglig. Lunch i solen högt ovan molnen hör inte till vardagsbestyren annars. Men det här kommer vara våran vardag. Nyper mig nästan i armen, men vet att det är sant.
Spanar ner på alla som promenerar runt på sin helgutflykt och blir glad över att se så många ute. Det är fullt med bilar när vi kommer ner till parkeringen och vår plats blir snabbt upptagen. Skönt att det inte bara är sura män i bergen idag.