2014-09-30

Till bergen

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara att träffa dig igen. Om jag skulle vara rädd. Om jag eventuellt aldrig mer skulle vilja träffa dig. Den tanken har faktiskt funnits där.
När jag kom till Uddevalla sjukhus och fått igång någon slags tankeverksamhet (så här i efterhand så inser jag att den inte var särskilt klar eller funktionell) så var jag helt övertygad om att jag inte skulle upp i bergen någonting mer. Iallafall isklättra eller klättra alpint.

Skillnaden mellan sol och skugga
Men så flyttade vi hit.
Vi börjar lite försiktigt tänkte jag, ett försök att hitta tillbaka till varandra.
Petter och jag tog Midi liften upp till första stoppet, andra stoppet får nog vänta ett tag, tittar upp mot ett vintrigt landskap. Nysnön täcker nordsidorna med ett tunt lager som ger ett majestätiskt intryck.
Midi-stationen sträcker sig mot himlen och det är en utsikt som jag inte riktigt kan se mig mätt på. Hemma från balkongen syns Mont Blanc som ett riktigt berg och Midi ser bara ut som en pytt brevid, men härifrån så är det Midi som är kungen. Det andra ser bara ut som en snöbacke medan Midi sticker upp och ut från allt.

Jag glad över att vara uppe
 Vi lär känna omgivningen runt dig, dvs vi går fel på anmarschen, men kommer till slut till insteget. Det ligger snö på allt, som en skir kjol du har tagit på dig för att vara extra fin, Petter börjar leda. Jag följer efter som en prinsessa, trippandes på stenarna med snö på. Försiktigt kommer jag uppåt. Fötterna litar inte riktigt på underlaget, snön känns främmande men även lite skrämmande. Petter säger försiktigt att jag kanske vill ha klätterskor på mig till andra repländen och jag byter glatt. Även om det är snö så känns det tryggare att ha klätterskor och när jag kommer runt på sydsidan, brantare och utan snö upp i en bred spricka så är jag glad för tipset.
På tredje replängden som ser väldigt lätt ut provar jag att leda. Det går sådär.
Snön ligger tjockare på de flacka svapartierna, jag försöker hitta klippa under den fastfrusna snön.
Jag går över till det jag uppskattar att jag har kvar trots allt; ledmodus. Sakta men säkert tar jag mig uppåt, bestämt och utan minsta rädsla. Som om vi vore vänner igen.

För mig ett spännande avslut, att vara på snö igen
















Resten av turen får det bli som andreman dock. Det är som att allt mod rann ur mig. Omgivningarna, bergen, exponeringen och antagligen en god del rädsla för att vara dig nära. Vi fick en underbar dag och jag hoppas att vi kan bli vänner, för det gav mersmak att få vara nära dig. Men jag var ganska rädd, nästa gång kanske vi kan sluta fred?

2014-09-29

En introduktion


Det finns en risk med att flytta. Det är att det gamla kan kännas luddigt till att börja med. Att översköljas av nya intryck. Att livet känns som en semester. Inte på riktigt. Så känns det än så länge, som att vara på semester.

Petter och Stina njuter av utsikten

Med en tom lägenhet, så när som på tre madrasser, två stolar och ett klaffbord så är det bättre att komma sig ut. Vi packar bilen men med mindre packning den här gången. Lite vatten, några mackor, en fleecetröja och en karta över Chamonix. Planen är att ta liften upp till Le Brevant och promenera med utsikt över Mont Blanc. Lite snopna blir vi när vi kommer upp till liften och den är stängd med risk för dåligt väder. Det är det vi gissar oss fram med hjälp av våra knapphändiga franska kunskaper iallfall.

Vi promenerar upp till Le Petit Balcon sud och upp till La Floria istället. Ett blomfyllt fik mitt uppe i backen i skogen där det bara finns skog och stig. Ett vackert inslag med enastående utsikt och god omelett. Tre timmar t.o.r i lugnt tempo och med bild och fikastund.

2014-09-25

En dubbeldag

Jobbig anmarsch..

Tisdag, Petter är ledig och vi städar, hämtar tvättmaskin och gör en massa vardagliga saker som behövs när man har flyttat till ett nytt land i en ny lägenhet utan möbler.

Men det hinns även med en dubbelaktivitet, förmiddag och eftermiddag. Vi åker till Anthon, en liten klippa som ligger.. 5 (?) minuter ner i backen. En liten klippa med leder från 4c till 8c+ idylliskt placerad vid en liten sjö. Klättrar tre leder, två trestjärniga leder på 5c med stora grepp och bra kvalité. Leendet sprider sig, kroppen vaknar och jag är så tacksam för att det går att klättra. Det är så kul att få leda, få klättra nya leder och vara i solen.

Hem, äta lunch, sova ett tag, oct blir försiktigt väckt av Petter.
-Om vi ska jogga upp till Pointe de Marcelly så ska vi nog göra det nu..

Petter spanar ner mot vårt hus

Jag blev inspirerad av Petter springturer  i bergen här. Det är vackra gräskullar med enastående utsikt. Så jag föreslog att vi skulle ta en joggintur upp på den närmsta (eller närmsta högsta toppen). Problemet består dock av två saker; dels min obefintliga kondition och stigningen. Det går uppåt med en rejäl stigning, upp, upp och upp. Det blir inte så mycket av joggingtur trots att tightsen och löparskorna är på. Men vi kommer upp till toppen för att kunna spana ut över bergen vid Mont Blanc och se solen försvinna ner och efterlämna en panoramautsikt över vår nya värld.
Pointe de Marcelly går att komma till från olika håll, den här gången blev det från La Savolier där vi åkte upp så långt vi kom på vägen mot du Planey. 55 minuter upp, 35 minuter ner.
Det borde bli en kvällsvana att få se världen försvinna in i ett dimtöcken under solnedgången. Vi får se om det blir det.

En man som ränner ute..

Stina njuter av kaffet i solen

Petter roar sig med att på sin lediga dag springa i bergen bakom vår lägenhet.
Det är någonting som han har börjat med på sistone, det här med att springa och simma har blivit en favorit. Här finns det inte samma utbud av hav som hemma, så han nöjer sig med att springa. Ecotrail, säkert en trevlig tävling på 50km med lite mer än 3700 höjdmeter på banan. I regn. Senare fick vi veta att de fick bryta tävlingen på grund av dåligt väder och åska, men han lurade dem och kom in på 17:e plats. Eller nått sånt.

Vi lyssnar på gatumusikanter











Jag och Stina hittar på annat istället. Som att åka ner till Évian, eller Évian-les-Bains och titta på Lac Leman, ta en kaffe vid vattnet och se gatumusikanter i den vackra stadskärnan. I solen. Ibland får man välja de skönare alternativen.

2014-09-24

Från gammalt till nytt


Stina på väg mot utsikten mot det vi lämnar
Så sitter jag äntligen i bilen, pulsen ligger allt för högt efter att sista timmen ha sprungit runt som en virrig höna på tomten. Tryckt in de sista grejerna i bilen, matat hönsen, sorterat det sista, panikartat inför Birgittas inflyttning i vårt hus. Hämtat upp Stina, Petters mamma och styr bilen mot Göteborg för båtfärd till Tyskland och vidare bilfärd till vårt nya hem.

Petter har fått jobb som brandman på CERN. I fem år.
Han drog för tre veckor sen och chocken har nog inte lagt sig än. Men nu är vi på väg. Med fullpackad bil. Huset är uthyrt till Birgitta, kursverksamheten övertagen av Johanna, bilder till föraren ligger i bagaget och campingen får vi se vad som händer med. Vårt liv är på transfer mot Frankrike.
Petter har hittat en liten lägenhet att börja med i Mieussy, mitt mellan Geneve och Chamonix, med utsikt över snöklädda berg, klippor att klättra på i backen och fina kullar att springa på.
Beräknad ankomst är 36 timmar.

Det kommer komma en ström av uppdateringar från livet i Frankrike.

Nytt liv

Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja. I nutid, dåtid eller framtid? Jag försöker börja i dåtid, men kommer nog snabbt komma till nutid och framtiden ligger framför så den kommer vi ikapp till slut ändå?

Petter och Stina funderar på om de ska bada eller inte

Det här året har varit omtumlande på många sätt. Jag har lärt mig använda mina händer, lärt mig gå, fått träna upp kroppen helt igen, fått acceptera att jag inte har så mycket ork och behöver sova mer än vanligt, fått lärt känna mig själv och de runt omkring mig igen. Det har varit som att hamna i en torktumlare men sakta går det framåt. Varje dag.
Vi åkte till Thailand  när operationsåret precis läkt ihop, gick i sanden och simmade i havet. När vi kom hem så kunde jag nästan gå helt vanligt igen. Ett avstamp i förändring.

En utsikt det inte går att se sig mätt på

Jag har inte varit intresserad eller kanske haft ork för att klättra. Har följt med ut någon gång och toppat, det går men det är inte med lika mycket glädje som jag har känt förut. Kanske för att jag har blivit så trött efteråt och behövt sova några extra timmar på dagen. Kroppen har inte känt som den brukar, den rör sig annorlunda, fungerar annorlunda.
Men så kom det ett avstamp till. Jag följde med hyfsat spontant på en bilresa mot Nordnorge. Åkte med Hilde och Oskar upp mot Lofoten, det stället som förutom öknen som ger mig så mycket energi att jag håller på att spricka. Som en laddningsstation för själen.

Hilde leder vägen mot toppen på Nordryggen av Vågakallen

Att få se Presten, Vågakallen, Gandalfväggen, alla de välbekanta klipporna som jag har spenderat så mycket tid, men framför allt glädje bland. Det i kombination med Kristins energi och glädje så föll bitarna på plats. Vi klättrade Bara Blåbär och Gollum. På varannan replängd rackade jag på och gav mig iväg i den skarpa änden. Det kändes naturligt, rogivande, välbekant men framför allt lustfyllt.

Det var som att sticka hål på en ballong. Det kommer ut luft, tillbaka till sin naturliga miljö och det som finns kvar är bara en skrumpnad ballong som symbol för någonting som har varit. Klätterlusten var väckt och min sista och tredje dag så klättrade jag Nordryggen på Vågakallen med Hilde. Kroppen rörde sig van bland klippa och grästuva, bland sva och kaminer, uppstigning som nedstigning, i den skarpa änden och i andra änden. En tro på att det ska gå igen, att klättra, att röra sig fritt på klippan. Ett avstamp mot att våga.

Sista avstampet är nog vår flytt till Frankrike, ett avstamp mot en oviss framtid de närmsta fem åren. Men mer om det i morgon!

2014-01-23

Händer


Vänster tumme

De rör sig av sig själva i vanliga fall, lekande lätt och utan någon tanke på vad jag gör med dem, klappar katter sätter upp håret, stoppar in ett vedträ i spisen.
Nu, precis avskalade från sitt skyddande gips som omslutit dem i mer än fyra, veckor känns de nakna.
Som fågelungar, nyfödda, blåa, sköra.

Höger hand
De vill inte vara med än, som de inte tillhör min kropp än utan har blivit ditsatta, orörliga och lite skrämmande. Jag sträcker försiktigt på dem och ser blodet som sakta rinner ut från hålen där stiften har suttit. Med en handfast rörelse har hon gjort det jag har bävat lite för sen operationerna av händerna.
Hur ska de lyckas att dra ut stiften i händerna? Att ha dem i gips har sina fördelar, man vet vart man har dem, de är säkert förvarade i en stor förpackning.

Utan gips eller stift
Vi kommer säkert bli vänner igen, mina händer och jag.
I förrgår tog jag bort gipset på dem, ett stort steg att få tillbaka min kropp till hur den var innan olyckan. Med Petters mammas hjälp har jag fått dem att fungera lite bättre, mina skador verkar stämma perfekt i rehablitering för virkning. De börjar fungera igen, klappa katterna, sätta upp håret i en tofs, få tvätta håret själ för första gången. Små vardagliga saker som du inte tänker på att du gör varje dag.
Så passa er, det finns risk att det kommer ett gäng grytlappar i försenade julklappar..

2013-12-11

Få en smak av bergen

Hanna-Kajsa tar oss mot toppen på Guillaumet
Tranquilo, jag har ingen aning om hur det stavas, men jag har förstått innebörden.

Lika mycket som jag har förstått innebörden av väderprognoser och anmarscher.

Vi har bara hunnit vara i El Chalten en halv dag men kroppen håller redan på att krypa ur skinnet på mig. Vi tittar på väderrapporten, och då snackar vi inte att gå in på YR.no och se om det ska bli sol eller regn de nästkommande dagarna, nä här snackar vi kolla vindriktning, vindstyrka, nederbörd, molnighet, tryck och temperatur.
Sen ska allt kokas ihop till ett beslut om det är värt att gå och klättra.

För att få ur myrorna i kroppen så beslutade vi att det absolut skulle vara värt att gå upp till  Piedra Negra för att lämna lite utrustning och förhoppningsvis få klättrat någonting.
Vi packade vi väskorna, som blev allt för tunga, fick lift med första bilen bort där anmarschen börjar och sen började den mödosamma vandringen inåt. Skyddade från en vacker skog föll bara några av det inkommande regnets droppar genom lövverket.

När skogen tar slut står vi i regnet och funderar på om vi ska fortsätta upp till Piedra Negra eller om vi ska stanna och sova nere vid Piedra del Fraile för att bara gå upp och stascha utrustning.
Vi beslutar och för att stanna, men när vi ser fyra färgglada prickar skynda förbi så tittar vi på varandra och inser att om de är på väg upp så varför inte.
Jag försöker hålla rygg på HK, men hon försvinner upp backen med en rasande fart och kvar är jag, rullgruset, regnet, mina trötta ben och en ljudbok med varierande ljud när vinden tar över utanför.

Mina förtjusning om att gå upp för backe med packning kommer till en spets, men sakta sakta sakta kommer jag uppåt och tillslut når vi platsen där i där vi ska få sova. Klockan är allt för mycket, blåsten viner runt tältet och när vi äntligen har fått i oss torrmaten till middag har våra tältgrannar för länge sen somnat.

Klockan ringer vid femtiden,  vinden har mojnat, det är inte sol men inte heller regn så planen blir att se om det går att klättra Amy-Vidailhet. Uppförsbacken väntar till insteget och när snöflingorna virvlar så känns verkligen beslutet om att klättra en mer alpin tur helt rätt.
Hanna-Kajsa ger sig iväg och med förmaningen om att hålla repet sträckt när vi går löpande så blir det nästan meditativt av ljudet av stegjärn och isyxor mot snö och is.
När HK äntligen gör stand så bränner vaderna och jag är glad för en paus. Den blir kortvarig då HK är snabb som en räv och strax är det dags igen. När vi kommer upp på kammen åker syntetjackan på och vinterkänslan är total när vi står på toppen med molnen yrandes runt omkring oss och rimfrost som pryder klippan. Glad att vi inte valde att klättra någon klipptur blir det en high five innan vi beger oss ner. Ner till tältet och trots att klockan bara är tre känns det skönt med en tupplur i en varm sovsäck.

Nedturen går snabbar och med lättare ryggsäckar så är vi ute vid vägen efter tre timmar, men det räcker inte. Mörkret håller på att ta över världen och vår plan att lifta tillbaka försvinner med solen.
Vi vandrar in till El pilar och får hjälp med att ringa efter taxi. Värmen från den öppna brasan och promenaden i benen gör att jag helst vill lägga mig raklång på golvet och somna på störten.
Som tur är så påminner mig HK om att bete mig som folk, så jag nöjer med en gamnacke i en av stolarna så länge.
Taxin kommer och gamnacken med den. Det sliter det här att vara ute i bergen, nu ser vädret ut att blåsa för mycket så vi får några välförtjänta vilodagar innan det förhoppingsvis är dags att gå in igen.
Då ska vi försöka köra på konceptet light is right..

Fakta:
Allt står redan i Rolandos fina guidebok Patagonia Vertical, men här kommer det ändå:
Från El Chalten, ta en taxi (200 arg.pesos) eller lifta, det gjorde vi. Strax efter skyltat om El Pilar hoppa av vid den andra, och större bron. Bilfärden dit tar mellan 35-45 minuter.

Det går in en stig till vänster med skyltning mot Piedra del Fraile. Promenaden in dit ska ta ca 2 h på mer eller mindre plan mark, för oss tog det lite längre. Det går att tälta och äta där om man vill. Att tälta kostar i dagsläget 75 a.p och att bara passera förbi kostar 150 a.p då det är på privat mark.

Härifrån börjar stigningen, knappt 1000 höjdmeter. Det går en bra och tydlig stig hela vägen upp och området runt en stor svart sten markerar platsen för Piedra negra med plats för kanske sju tält. Det finns rinnande vatten precis i närheten ner vänster. Det ska ta runt 2 h upp, för oss tog det lite mer.

600 höjdmeter till leder till Paso Guillaumet där man ska över för att klättra på östsidan. Det går att klättra under det stora blocket, eller scrambla runt till höger på klippan. Rännan var väldigt lös men ok.
Tid upp till insteget c:a 2 h. Vi klättrade upp löpande på strax över 3 h och fortsatte till toppen som ser ut att vara längre bort än vad den är.
Vi lämnade utrustning där uppe för att kunna gå in lättare till nästa gång, men var noga med att gömma utrustningen väl då det har förekommit stölder där uppe.

2013-12-07

Framme



Det har varit en lång resa, packningen har långt överskridit vikttillåtelsen men vi har mirakulöst klarat oss förbi de flesta incheckningarna utan att betala för den. Jag tror det har någonting att göra med H-Ks charm som kan ha hjälpt till, hon verkar iallafall vara en fena på det här med flygrutiner. Dubbla dunjackor med fickorna fulla med torrmat hjälper på lite på den incheckade vikten.
Vi har väntat mer eller mindre en hel dag i Buenos Aires och med 12 minuters marginal till avgång ändå lyckats med konststycket att nästan missa planet. Fullt sysselsatta med att kolla i guideboken avbryter en försynt man oss med den enkla frågan; 
-Are you maybe going to El Calafate? I think the are calling for you.. gate nr six..
Vi rafsar ihop våra 15 kg för tunga handbagage och springer till gaten, hoppar på den extra insatta bussen och kliver på som de sista på planet.

Jag slumrar till på  planet, ögonen följer dygnsrytmen hemma, mörkret håller på komma även här. Sömnen tar över, på det där halvtillståndet mellan vakenhet och sömn passerar tiden i vetskap och i ovetskap. Piloten ropar ut att vi är redo för landning och jag tittar frånvarande ut genom fönstret.

Hjärtat håller på att stanna och det tar en millisekund innan jag inser vad det är min sömndruckna syn registrerat. Jag famlar desperat efter kameran, allt annat är oviktigt och bara av van rutin undviker jag att datorn flyger i golvet i mitt sökande efter det jag letar.
Skakig på handen, i kroppen och med ett växande tryck över bröstet, oklart om det är av glädje eller skräck får jag fångat det jag ser på bild. Bergskedjan i Patagonien.
Den som vi har åkt över halva jordklotet för att få se och jag tror inte jag kommer kunna se mig mätt på den.

Idag har resandet fortsatt med buss till El Chalten, vårt hem får de närmsta sex veckorna och utsikten här har samma effekt som på planet.
Någonstans där mellan glädjerus och förskräckelse har jag fått min introduktion till sydamerika.

2013-10-29

Uppdatera livet

Mitt hjärta hoppar till lite extra,
telefonen plingar till, det är mail från Petter.
Jag står i en tyst skog, duggregnet når inte riktigt ner genom grenarna, men jag vet att det finns där utanför. Det dova ljudet avslöjar sig.

Sikten börjar bli på bristningsgränsen, trattkantarellerna är bara att glömma, de vanliga kantarellerna är svårhittade bland de gula björklöven som har blåst runt på marken, men de bleka taggsvamparna är svåra att missa då de lyser vita mot sitt underlag.

Jag skyndar mig hem, mörkret lägger sig och jag får uppdatering på Skype vad som händer i Dalen.
Så går dagarna, regnet ligger som ett lock över världen, svamparna växer till sig i skogen  och uppdateringarna är som små ljusglimtar att hålla fast vid när solens frånvaro gör sig påmind.

Petter och Stefan ligger insnöade i portan på 19:e replängden, men har friat den första hårda replängden, Beak Flake.

Det ska börjas i tid, Movitz testar sina skor.





























Här har det varit två fina soldagar, den ena var nästan hela högen fastboende klättrare ute vid Fiskebäcksvik och njöt av solen på en fredag.

Per Larsson, det nya tillskottet tittade sig runt när alla slagit sig ner på varsin padda, ögonen vandrar över samlingen, familjen Spång, Claire, familjen Sköldstam och mig.


-Jobbar ingen här eller?
-Nä.. inte du heller?
-Nä..

Så går dagarna, en till fredag kommer, sol, Häller med Hilde, livet återvänder i takt med solen.
Sista uppdateringen kom från väggen igår, får se om jag får någon till senare idag, så länge går jag ut i blåsten.