2015-04-07

Vårförvirring

Vi äter frukost i solen, njuter och tittar ut över ett snötäckt Mont Blanc. Fåglarna kvittrar, solen värmer nästan lite för mycket och grannen är i full färd att trimma sin trädgård. Våren är på väg med stormsteg. Men vi har haft dimma och regn över hela påsken så vi njuter av att få sol på oss.

Regn, det betyder snö på höjd. Det känns som svårt att lära sig. När vi tittar upp mot Sommand så ligger det ett puderlager över träden ner till kanske 1200 m.ö.h, inte alls långt bort från oss.
Toppen som förut har varit brun och avtäckt är nu åter vit och ståtar i snöprakt.

Bild från årets första längdåkning blev det istället, lite mer bistert än igår..

Tightsen åker på och pjäxorna. Nu ska det åkas skidor för kanske sista gången i år. Det känns främmande att ta på sig vinterkläderna och bege sig några hundra höjdmeter upp i backen för att få vinter. Det är som om kroppen har förkastat tanken på vinter när solen börjar värma och våren håller på att ta övertaget.

Men vi får en fin tur, föret är antingen isgata, tvärstopp i skuggan eller mjukt och uppvärmt i solen, men det gör ingenting. Grenarna från granarna är snötäckta, solen skiner, himlen är blå, fjällsidorna är nyvita och.. det är vinter!
Det åker på en värmejacka och jag hasar sakta runt i det korta spåret medans Petter swischande åker förbi med en stil som får mig att vilja lära mig åka skidor på riktigt. Det går inte att inte få ett leende på läpparna. Mina höfter gillar inte skidåkning lika mycket som jag gör och jag har inte så många äventyrskläder där magen fortfarande får plats i, så det blir nog sista åker för säsongen.

Vi får besök av Øystein på kvällen och Petter rastar honom på skidor idag innan bilfärden tillbaka mot Font. Jag tar en promenad i sällskap med snön och solen istället och tänker att det kanske inte blir sista gången för säsongen ändå det där med snö och skidor.

2015-04-01

Födelsedag i det bara

Sol. Vår.
Det grönskar, forsytsian lyser gul i de flestas trädgård.
Mandel- och körbärsträden blommar vackert.
Det skiftar från vitt till mörkt rosa i trädgårdar och i vägkanter och jag studsar nästan upp och ner på sätet i iver över att möta våren.

Vi provinviger Bruno igen efter en kraftig rengöring från Petters sida för att få bort kaffe- och matoslukten som fick mig att spy när jag öppnade dörren till bussen förut. Han har gjort ett exemplariskt jobb och mitt illamående har övergått från att vilja ligga i fosterställning och spy av alla dess konstiga lukter till att bara vara som en bakgrundskänsla. Lite som att ha lätt huvudvärk, det finns där men begränsar inte livet.
Vi styr kosan mot Gorge de Verdon och våren möter oss på vägen. Här är gräset grönt, blomningen har precis tagit fart och solen skvallrar om vår.

Kanske dags att skaffa en helkroppssele snart?

Diverse fysiska åkommor förhindrar mig att röra mig för mycket, onda höfter och fötter sätter stopp för allt för långa promenader. Men det gör ingenting. Det är inte långt från parkeringen vid Carellen till där de lätta lederna går, Petter riggar från toppen och med improviserad bröstsele och förlängda benslingor på största selen vi äger så går det.
Känslan av att få röra sig på kalksten igen, i solen och med vinden som susar runt hörnen är ren lycka. Det är nästan så att jag glömmer bort att magen finns där och vildingarna verkar ta det med ro.

Petter cloggandes på den evigt populära Wide is love

Jag spanar lite på Petter när han cloggar och går sen och lugnt somnar in i Bruno några timmar. En replängd och sen är det dags för en sovstund. Ett bra upplägg, jag sover och Petter cloggar eller springer en lång sväng. Fyra dagar med sol, vår och klättring gör att det inte är så tråkigt att det är snöblandat regn här hemma idag.

2015-03-08

Svart och vitt med inslag av blått

Jag går i sakta mak på den bekanta stigen upp mot kapellet. Det är så välbekant, men ändå annorlunda. Vi har varit hemma i Sverige i tio dagar med fokus på att slutföra vårt arbete med den nya föraren över Bohuslän. Vi har även haft lyckan att ha fint väder och träffat nästan alla de fina vänner och familj som jag har önskat. Så skönt, livet är bekant det mesta är sig likt och en känsla av ro sprider sig. Det är energibesparande att röra sig i en miljö där jag vet hur allting fungerar.

Frankrike glömdes nästan bort när jag åkte runt i Bettan på välbekanta vägar. Lika så glöms hemmavistelsen nästan bort när jag sakta går i den välbekanta bokskogen utanför vårt hus här. Det är dock med en känsla av förändring i luften. Jag har sovit middag och kvällssolen håller sakta på att gå ner. Fåglarna sjunger som om morgondagen inte räknas, de blommande blommorna som fanns här i vintras är kvar, men nu blommar gullvivorna så att marken är gul, med tillskott av scilla och snödroppar. Det börjar grönskas med blad som sticker upp ur det bruna täcket, de ser ut som kallablad, men vågar inte ens gissa. Växtligheten här är så annorlunda, hela floran känns obekant. Men att det är vårtecken på gång går inte att ta miste på. Någon har med grankottar ritat ARCE hjärta på stigen. Solen värmer och jag fylls av hoppfullhet, glädje och trötthet.

Jag vilar i en sluttning med prasslande boklöv i solen en stund. Blundar och njuter. Vaknar till av att det rör sig i min numera utputande mage. Nu har det gått så långt som fyra månader sen jag fick ett inslag av två blå streck i min vardag. Att det kan göra så stor skillnad. Ett streck eller två streck.
För er som har stirrat ner på en sticka med ett, eller två streck vet skillnaden.

Det svarta och vita i livet

Det finns mycket i livet som kan kännas som svart eller vitt men jag tänker att det mesta av det rör sig i gråskalorna. Kanske är jag präglad men gränsen mellan att vara gravid eller inte är absolut, det finns ingen gråskala mellan. De senaste tre åren har det inslaget funnit, att inte vara gravid. Jag lägger mig ner i solen igen, njuter av att vara just det, gravid och känner hur den andra rackaren rör på sig och jag kan inte låta bli att le. Här ligger vi tre och lyssnar in våren och förändringen.

2015-02-23

Vitt ute, ett litet tag iallfall

Vinterlandskap i vy från balkongen
Det är lite som en drömvärld ute, eller rättare sagt det var innan regnet kom.
Vitt och fluffigt ett tag. Nu är det vårtjock snö som ligger i sjok med tydliga tecken på att försvinna. Spåren ligger kvar uppe i Sommand som tur är så det går att ta sig en tur upp dit om man vill ha vinter, men fluffsnön från träden är borta där med.
Vi åker till Svea rike igen på onsdag och hoppas ha samma utsikt från köksfönstret hemma hos Petters mamma i Bohuslän som här.

Vi letar förresten hus med den här utsikten, eller varför inte Mont Blanc som ligger lite till vänster i utsikt. Morgonsol och givetvis kvällssol. Lagom stor för besök. En trädgård som man kan odla på, en gräsmatta att hänga på. Kanske en liten lada att bygga en klättervägg på. Helst på över 800 meters höjd för att slippa höstdimman. Inte för nära motorvägen och smoggen nere i dalarna. Lite avskilt men ändå nära. Inte allt för dyrt. Helst inte så där lågt som det verkar vara i de flesta franska husen så man nästan slår huvudet i taket. Helst EN toalett med ett handfat och gärna dusch istället för tre toalett/badrumsutrymmen, men där de inte återfinns tillsammans. Någon som har ett ess i kortärmen? Hör av er!

2015-02-13

Balsam för själen

Stina letar snäckor på Paradise beach, Koh Ngai

Det finns känslor som lugnar.
Sand under tårna, den speciella känslan av att vara fast, men ändå mjukt
Turkost vattnet som sakta omsluter kroppen, låter mig vara en del av det. Gungar, smeker, förflyttar.
Ljummen vind som smeker över bar hud, precis lagom varm så att den inte kyler. Den rör sig över kroppens alla hår, leker tafatt med sig själv och lämnar en känsla av beröring.
Solen som sakta stiger upp, eller ner i havet. Färgar himlen blodröd och ger en känsla av frid.
Ljudet från havet som sakta kommer in, silar genom sanden och ger ett svischande ljud när det drar sig tillbaka genom sand och snäckrester innan nästa våg kommer in. Ibland sakta, sövande och trolskt, ibland med kraft som att påminna om att det finns en anan sida.
Ljudet av longtailbåtar, puttrandet från en motor långt bort.
Hundar som leker längst stranden innan turisterna kommer och ockuperar den, äger världen.

Tio dagar känns som en evighet.
Dagarna sträcks ut, förlängs, fylls med nya intryck i en lagom takt mellan avslappning och nya upplevelser. Vi bor på Koh Ngai, byter till Koh Kradan där vi bor på två olika ställen. Bor mitt inne på ön med djungelkänsla, bor precis vid stranden med havet dånandes utanför fönstret. Vi snorklar vid stranden, åker på snorkelutflykter, spanar in Emerald cave och Koh Muk. Kombinerat med många sovstunder på stranden, snäckletning, mangoshakesdrickande och god mat.

Den sista morgonen går vi upp innan solen, går sakta på lågvattnets efterlämningar i form av den gigantiska sandbanken, låter den ljumna vinden ta med den sista känslan över att någonting annat än att vara just här, just nu är viktigt. Lyssnar på vattnet som sakta kommer in, försiktigt som att det inte vill störa den nyvaknande känslan som omger värden. Fåglarna har för länge sen deklarerat att det är morgon, men resten av världen ligger fortfarande inbäddad i nattens bomull. Någon enstaka turist syns på stranden. Solen går sakta upp, färgar himlen röd och kommer med värmen. Som balsam för själen.

2015-01-29

Nya perspektiv

Petter spanar ut mot Vernazza

Ok, it´s been a while..
Jag skulle kunna skriva om vad som har hänt den sista tiden. Om vår Italien besök, med lite klättring i Finale, hur jag spenderade timmar i Bruno snörvlandes, hostandes och illamående efter första natten. Hur Petter ensam fick leka, springa på den avstängda, av anledning av ras, mellan byarna vid Cinque Terre. Att han simmade i Medelhavet för att hålla trimmen uppe för sina lopp nästa sommar medan solen stekte utanför bussen. Om goda italienska glassar, tillfrisknande och ett litet besök till i Finale. Om de fantastiska små butikerna med nygjord pasta, eller hur förrådet av gourmémat återfinns på varje liten hörnbutik. Om ett återbesök på Sportsbaren i Cisano Sul Neva med alla dess karaktärer.

.. eller mitt hemmabesök i Sverige, med ett glatt födelsedagsfirande på årsdagen från olyckan med fina vänner. Om inställd operation för uttagning av skrotet jag bär och min ickeböjbara tumme. Mina tankar om det gångna året. Om vänner. Om saker som förändrar livet. På gott och ont. Om känslan att inte riktigt vara så bra som jag kanske hade tänkt att jag skulle vara ett år senare. Men få ett glädjande besked som gör att det inte spelar någon roll.


Emma, Martin, Petter och Oskar lapar vintersol på julafton.

.. eller  julfirande hemma med hela familjen på Havreängen helgen innan för att få ihop allas scheman. Om vinterpromenader och att jag är glad i min familj. Samt i St Leger med Oskar, Magnus, Emma, Martin och Petter. Om dunjackor och vintersol som framkallar linnebärande. Om kaffelukten i Bruno som gör livet surt för mig. Om bastukrångel och resturangmiddag.

.. eller nyårsfirande hos oss med fina vänner som gör mig glad ända in i själen. Fullt pådrag i lägenheten och som alltid god mat och snöfall som kom dagen innan. Om avsaknaden av firande och fyrverkerier i Frankrike av det nya året och en av de bästa dagarna på länge. Om Hilde och hennes syster Hannas quiz om det gångna året och gissningarna på Petters nya besatthet. Om Haggan och Maggans lag, sorry Magnus.. det är vi.

Hilde på toppen av Haute Pointe

... eller att få gå upp på en topp i solsken med de två jag är väldigt glada i. Om hur Hilde köpte en ny biljett hem till Sverige för att stanna en halv extra dag själv med oss. Om befrielsen att få vara ute i solen och snön. Att få gå upp på en ny topp till fots i skaren. Att få röra på sig. Att få en ny vy över en molnklädd dag. Att få Hilde själv en dag. Hur glad jag är över hennes vänskap.

...eller om växlingen mellan vinter och vår. Att få se både maskrosor, Bellis, julrosor och gullviva blomma. Höra hur fåglarna vårkvittrar och solen värmer. Hur snön kommer. Hur de snöklädda träden ser ut som de i Walt Disney filmerna. Känslan över att få klicka i längdskidorna i skorna och glida fram över isiga, eller pudersnöfyllda spår. Glädjen över att vara ute, i vinterlandskapet, att få, men även kunna röra sig. Den befriande känslan att få komma ut ur en matosfylld lägenhet. Se hur snöflingorna färgar världen i regnbågens färger när de möter solen i sin flykt ner från en gren. Känslan av kyla mot kinderna men värme i kroppen. Pulsökningen.

men det kommer jag inte göra för jag har haft någonting helt annat som har upptagit all min lediga tankeverksamhet.

Nu drar vi till Thailand för att få simma i turkost vatten, snorkla, få sol och värme på en strand och befrielsen att få, kanske ta på sig ett par tunna tunna byxor när kvällen kommer för att det känns lite kyligt i tjugogradig värmeskala. Att få äta mango och god mat.

2014-12-05

Att vara borta


Jag har varit borta den sista tiden. Borta från omvärlden och mer eller mindre bara socialiserat mig med vår dator. Vi har varit omslutna av en vit värld. Tyvärr har det inte varit snö, utan vitt av den andra sorten, vattenånga. När vi flyttade hit så bodde vi ovan molnen som bildades nästan varje dag på morgonen, det verkade vara en bra höjd att bo på.

Nu bor vi mitt i smeten istället. Det är klarare under om vi åker neråt, med det som fortfarande kan ge pluspoäng är vad som händer när vi åker uppåt. Jag har nästan maniskt hållit på med förartexter. Stirrat in i datorskärmen till ögonen har varit fyrkantiga. Vaknat tidigt och smugit ner och satt på datorn för jag har tänkt på någonting innan jag somnade.

En ny topp uppe i Sommand, Pointe de Chavasse

Som tur är har jag en Petter som drar ut mig. Upp över molnen. Till solen. Till kullarna.
Det är spännande vad som händer med kroppen och sinnet så fort den får sol. Det är som hela inställningen till livet förbyts. Det är som om molnen suger åt sig all energi, all livskraft.

Lapar sol på Pointe de Miribel

Så kommer man upp till solen, benen får lust att röra på sig, leendet sprider sig och helt plötsligt så är jag.. glad igen. Snön börjar komma där uppe, det kommer i omgångar och smälter bort igen. Är glad så länge topparna håller sig hyffsat snöfria så att det går att knata upp på dem. Jag är glad att de där topparna finns, att få komma upp över molnen och hitta solen, att komma tillbaka lite.

2014-12-02

Hemma borta, borta hemma

Jag är full laddad av bra energi hemifrån. Det håller på att bli ett knepigt begrepp just nu, hemifrån. Har varit i Sverige och hälsat på. Fått energi från att träffa människor som jag tycker om. Fått ätit god mat och druckit vin med fina vänner. Varit hemma, vid vårt hus, och hälsat på katterna och hon som bor där nu. Jag var ganska nervös innan, hur det skulle kännas. Skulle det bli jobbigt? Nostalgiskt? Svårt att skiljas från dem?

Det här har varit hemma en gång i tiden

Det var tvärtom en lättnad. Katterna är inte mina längre, de var glada över att se mig, men ännu gladare över att se hon som bor i huset nu. Och huset, det är inte vårt längre, det är hennes. Alla frågetecken var som bortblåsta och jag kunde lätt i kroppen säga hej då och gå därifrån.
Hem till Hilde, äta en god middag och ha tjejkväll med Clara på besök. Hemma är borta.

Hemma, på Havreängen

Var hemma hos mamma och hälsade på min bror på vägen. Sprang i hans endurobana. Sand och uppförsbackar i vacker tallskog som försvann in  i mörkret vid andra varvet när pannlamporna åkte fram. Åker vidare till mamma i ett soligt men höstigt svenskt landskap. Plockar de sista trattkantarellerna innan frosten slog till. Går runt i skogarna där jag ridit som barn, eller ungdom kanske. Att vara hemma i ett hem som var hemma för länge sen. Men som fortfarande är det.

Är tillbaka i stan, hälsar på greppen på Fabben, det känns bekant men ändå främmande. Det finns några bekanta ansikten, men de flesta är utbytta till nya människor som anser att Fabben är deras. Promenerar genom stan till ett sista besök, gatorna är de samma. Packar ihop och åker hem till det som är hem nu. I Frankrike. Hemma där borta.

2014-11-21

Omvärdering

Vi lämnar Spanien för denna gång och milen avverkas i Bruno mot Frankrike. Han har tillfälliga tyska plåtar som sitter kvar sen köpet. Vi håller på att få tillfälliga franska plåtar innan vi kan få de riktiga CERN plåtarna. Petter glömde papperna till bilen hemma och vi har varit lite extra spända inför att åka över gränsen men det är inga problem.

Vi blir däremot stoppade i en av alla dessa betalstationer, eller rättare sagt invisslade. En bastant fransman lyser in med sin ficklampa i bilen och frågar om vad vi har gjort och våra tillfälliga plåtar.
-Ehh, parlez vouz anglais?
Vi förklarar på engelska att vi är svenskar, men bor i Frankrike, jobbar i Schweiz, har varit på semester i Spanien och köpt en buss i Tyskland. Därav de tillfälliga plåtarna. Han drar förvånat samma ramsa på franska för sin kollega som rycker på axlarna och säger -Oui? Vi blir förbiviftade och kan fortsätta vår färd mot St Leger.

Ja, det här ser ju verkligen inte illa ut..

Vi vaknar av regn på taket, det smattrar så där sakta men snällt mot taket. Ett ljud om är behagligt, men inte lika välkomnat när planen är att klättra. Vi har tur, det slutar och solen kommer fram. Vi är här för att omvärdera vår bedömning som ligger djupt rotad. Vi var här för en herrans massa år sen med Patrik och Strömhäll. Jag är osäker på förutsättningarna att döma St Leger, men om jag kommer ihåg rätt så var det snorkallt, hade regnat, dimmigt och vi var sjukligt hungriga. Vi dömde iallafall ut det och återvände aldrig. Men efter att ha fått flera rekommendationer om att åka dit från vänner vi litar på så fick det bli en andra chans.

Petter letar sig upp längs ovana grepp

Det är fortfarande lite blött efter regnet.. och ja klippan ser på de flesta ställen väldigt bra ut, men jag känner igen klippan vi dömde ut. Där är det flakigt, ser löst ut och ger inte ett vidare intryck. Men som sagt vi ger det en chans. Klättringen är helt annorlunda, greppen är annorlunda, klippan är annorlunda, men det är väldigt kul. Jag älskar att få ändra mina uppfattningar, speciellt till det bättre. Hit kommer vi komma tillbaka. En bra avslutning på en bra semester.

2014-11-20

Ovana

Förlåt till er som jag har peppat och hejjat på, kanske tom pressat fram ett ledförsök trots ert motstånd. Det är en ovana jag har. Att sätta ett ledförsök i första hand, värdera det högst  på klätterhimlen. Så jag vill be om ursäkt.

Klättring är för mig ett svårbegripligt väsen. En tusenhövdad drake. Så många känslor som är involverade. Som är svåra att förstå alla gånger. Förutom den rena glädjen som givetvis är den dominerande känslan så finns det så mycket mer.  Så många dolda koder, förväntningar, besvikelser, normer och.. ja.. mönster. Det här med att ledklättring väger högre än att topprepa. Upplevelsemässigt så för mig just nu, så får jag mycket, mycket, mer ut av att topprepa än att leda. Varje flytt är ren klätterglädje. Kroppen rör sig obehindrat och maximerar sin kapacitet. Det är lugnt och jag fokuserar bara på hur kroppen löser problemen på bästa sätt. Men inuti mig finns en drake. En drake som är full av värderingar. Som ger mig en större belöning om jag leder en led istället. Varifrån kom den här draken?

De svenska bussarna står på rad

Vi har åkt vidare till Margalef. En av mina absoluta favoritstället i Spanien. Vi har mött upp med Richard och Henrik. Vi är i pockethimlen. Jag vill så mycket. Faller in i ett vanemönster. Vi har varit här en hel del och min kropp vet som väntar. Den kan inte låta bli, spana upp mot de där lederna som ligger kvar på min lista, vilja leda. Men jag försöker att inte falla dit, njuter av att topprepa och inte lägga någon av mina egna värderingar i det. Att bara låta mig leka.

När jag började klättra så gick vi inte ens igenom på grundkursen hur vi skulle sätta topprep. Ledklättring från första stund stog på schemat och det har följt med mig. Att ledklättra. Att kämpa sig upp från grad till grad, ledklättrandes. Att det är det som räknas. Och det har inte med Örebro att göra, det har egentligen med hela klättergemenskapen.

Ett ställe att leka på

Mitt driv har aldrig varit att vara ute ur komfortzonen. Jag tycker om att ha kontroll och kan med jämna mellanrum ta mig ur den på en onsight och får en riklig belöning av känslan. Känslan över att ha stigit över kanten på kontrollen men klarat det. Eller om jag prövar riktigt mycket på en led, men inte klarar den så får jag samma belöning för att jag har provat in i det längsta. Att ha blivit pressad eller lite rädd, men klarat av att styra upp situationen.

Lycklig över att få leka

Nu vill jag inte riktigt vara för nära den känslan, men ändå flörta med den. Att prova, men inte för svårt. Att ha kontroll men ändå satsa. Att leda, men inte för mycket. Jag vågar inte bli rädd, det tar för mycket av min energi, men vill gärna vara på gränsen. Olyckan har flyttat mina gränser och värderingar. En av de sista dagarna joggar vi upp på toppen av världen, upp över alla klipporna i Margalef och joggar sakta över ryggarna som slingrar sig fram. Det är långt ifrån några gränser, långt ifrån några förväntningar men det kan lätt bli en vana det här med.

Vad är din drake?