2014-12-05

Att vara borta


Jag har varit borta den sista tiden. Borta från omvärlden och mer eller mindre bara socialiserat mig med vår dator. Vi har varit omslutna av en vit värld. Tyvärr har det inte varit snö, utan vitt av den andra sorten, vattenånga. När vi flyttade hit så bodde vi ovan molnen som bildades nästan varje dag på morgonen, det verkade vara en bra höjd att bo på.

Nu bor vi mitt i smeten istället. Det är klarare under om vi åker neråt, med det som fortfarande kan ge pluspoäng är vad som händer när vi åker uppåt. Jag har nästan maniskt hållit på med förartexter. Stirrat in i datorskärmen till ögonen har varit fyrkantiga. Vaknat tidigt och smugit ner och satt på datorn för jag har tänkt på någonting innan jag somnade.

En ny topp uppe i Sommand, Pointe de Chavasse

Som tur är har jag en Petter som drar ut mig. Upp över molnen. Till solen. Till kullarna.
Det är spännande vad som händer med kroppen och sinnet så fort den får sol. Det är som hela inställningen till livet förbyts. Det är som om molnen suger åt sig all energi, all livskraft.

Lapar sol på Pointe de Miribel

Så kommer man upp till solen, benen får lust att röra på sig, leendet sprider sig och helt plötsligt så är jag.. glad igen. Snön börjar komma där uppe, det kommer i omgångar och smälter bort igen. Är glad så länge topparna håller sig hyffsat snöfria så att det går att knata upp på dem. Jag är glad att de där topparna finns, att få komma upp över molnen och hitta solen, att komma tillbaka lite.

2014-12-02

Hemma borta, borta hemma

Jag är full laddad av bra energi hemifrån. Det håller på att bli ett knepigt begrepp just nu, hemifrån. Har varit i Sverige och hälsat på. Fått energi från att träffa människor som jag tycker om. Fått ätit god mat och druckit vin med fina vänner. Varit hemma, vid vårt hus, och hälsat på katterna och hon som bor där nu. Jag var ganska nervös innan, hur det skulle kännas. Skulle det bli jobbigt? Nostalgiskt? Svårt att skiljas från dem?

Det här har varit hemma en gång i tiden

Det var tvärtom en lättnad. Katterna är inte mina längre, de var glada över att se mig, men ännu gladare över att se hon som bor i huset nu. Och huset, det är inte vårt längre, det är hennes. Alla frågetecken var som bortblåsta och jag kunde lätt i kroppen säga hej då och gå därifrån.
Hem till Hilde, äta en god middag och ha tjejkväll med Clara på besök. Hemma är borta.

Hemma, på Havreängen

Var hemma hos mamma och hälsade på min bror på vägen. Sprang i hans endurobana. Sand och uppförsbackar i vacker tallskog som försvann in  i mörkret vid andra varvet när pannlamporna åkte fram. Åker vidare till mamma i ett soligt men höstigt svenskt landskap. Plockar de sista trattkantarellerna innan frosten slog till. Går runt i skogarna där jag ridit som barn, eller ungdom kanske. Att vara hemma i ett hem som var hemma för länge sen. Men som fortfarande är det.

Är tillbaka i stan, hälsar på greppen på Fabben, det känns bekant men ändå främmande. Det finns några bekanta ansikten, men de flesta är utbytta till nya människor som anser att Fabben är deras. Promenerar genom stan till ett sista besök, gatorna är de samma. Packar ihop och åker hem till det som är hem nu. I Frankrike. Hemma där borta.

2014-11-21

Omvärdering

Vi lämnar Spanien för denna gång och milen avverkas i Bruno mot Frankrike. Han har tillfälliga tyska plåtar som sitter kvar sen köpet. Vi håller på att få tillfälliga franska plåtar innan vi kan få de riktiga CERN plåtarna. Petter glömde papperna till bilen hemma och vi har varit lite extra spända inför att åka över gränsen men det är inga problem.

Vi blir däremot stoppade i en av alla dessa betalstationer, eller rättare sagt invisslade. En bastant fransman lyser in med sin ficklampa i bilen och frågar om vad vi har gjort och våra tillfälliga plåtar.
-Ehh, parlez vouz anglais?
Vi förklarar på engelska att vi är svenskar, men bor i Frankrike, jobbar i Schweiz, har varit på semester i Spanien och köpt en buss i Tyskland. Därav de tillfälliga plåtarna. Han drar förvånat samma ramsa på franska för sin kollega som rycker på axlarna och säger -Oui? Vi blir förbiviftade och kan fortsätta vår färd mot St Leger.

Ja, det här ser ju verkligen inte illa ut..

Vi vaknar av regn på taket, det smattrar så där sakta men snällt mot taket. Ett ljud om är behagligt, men inte lika välkomnat när planen är att klättra. Vi har tur, det slutar och solen kommer fram. Vi är här för att omvärdera vår bedömning som ligger djupt rotad. Vi var här för en herrans massa år sen med Patrik och Strömhäll. Jag är osäker på förutsättningarna att döma St Leger, men om jag kommer ihåg rätt så var det snorkallt, hade regnat, dimmigt och vi var sjukligt hungriga. Vi dömde iallafall ut det och återvände aldrig. Men efter att ha fått flera rekommendationer om att åka dit från vänner vi litar på så fick det bli en andra chans.

Petter letar sig upp längs ovana grepp

Det är fortfarande lite blött efter regnet.. och ja klippan ser på de flesta ställen väldigt bra ut, men jag känner igen klippan vi dömde ut. Där är det flakigt, ser löst ut och ger inte ett vidare intryck. Men som sagt vi ger det en chans. Klättringen är helt annorlunda, greppen är annorlunda, klippan är annorlunda, men det är väldigt kul. Jag älskar att få ändra mina uppfattningar, speciellt till det bättre. Hit kommer vi komma tillbaka. En bra avslutning på en bra semester.

2014-11-20

Ovana

Förlåt till er som jag har peppat och hejjat på, kanske tom pressat fram ett ledförsök trots ert motstånd. Det är en ovana jag har. Att sätta ett ledförsök i första hand, värdera det högst  på klätterhimlen. Så jag vill be om ursäkt.

Klättring är för mig ett svårbegripligt väsen. En tusenhövdad drake. Så många känslor som är involverade. Som är svåra att förstå alla gånger. Förutom den rena glädjen som givetvis är den dominerande känslan så finns det så mycket mer.  Så många dolda koder, förväntningar, besvikelser, normer och.. ja.. mönster. Det här med att ledklättring väger högre än att topprepa. Upplevelsemässigt så för mig just nu, så får jag mycket, mycket, mer ut av att topprepa än att leda. Varje flytt är ren klätterglädje. Kroppen rör sig obehindrat och maximerar sin kapacitet. Det är lugnt och jag fokuserar bara på hur kroppen löser problemen på bästa sätt. Men inuti mig finns en drake. En drake som är full av värderingar. Som ger mig en större belöning om jag leder en led istället. Varifrån kom den här draken?

De svenska bussarna står på rad

Vi har åkt vidare till Margalef. En av mina absoluta favoritstället i Spanien. Vi har mött upp med Richard och Henrik. Vi är i pockethimlen. Jag vill så mycket. Faller in i ett vanemönster. Vi har varit här en hel del och min kropp vet som väntar. Den kan inte låta bli, spana upp mot de där lederna som ligger kvar på min lista, vilja leda. Men jag försöker att inte falla dit, njuter av att topprepa och inte lägga någon av mina egna värderingar i det. Att bara låta mig leka.

När jag började klättra så gick vi inte ens igenom på grundkursen hur vi skulle sätta topprep. Ledklättring från första stund stog på schemat och det har följt med mig. Att ledklättra. Att kämpa sig upp från grad till grad, ledklättrandes. Att det är det som räknas. Och det har inte med Örebro att göra, det har egentligen med hela klättergemenskapen.

Ett ställe att leka på

Mitt driv har aldrig varit att vara ute ur komfortzonen. Jag tycker om att ha kontroll och kan med jämna mellanrum ta mig ur den på en onsight och får en riklig belöning av känslan. Känslan över att ha stigit över kanten på kontrollen men klarat det. Eller om jag prövar riktigt mycket på en led, men inte klarar den så får jag samma belöning för att jag har provat in i det längsta. Att ha blivit pressad eller lite rädd, men klarat av att styra upp situationen.

Lycklig över att få leka

Nu vill jag inte riktigt vara för nära den känslan, men ändå flörta med den. Att prova, men inte för svårt. Att ha kontroll men ändå satsa. Att leda, men inte för mycket. Jag vågar inte bli rädd, det tar för mycket av min energi, men vill gärna vara på gränsen. Olyckan har flyttat mina gränser och värderingar. En av de sista dagarna joggar vi upp på toppen av världen, upp över alla klipporna i Margalef och joggar sakta över ryggarna som slingrar sig fram. Det är långt ifrån några gränser, långt ifrån några förväntningar men det kan lätt bli en vana det här med.

Vad är din drake?

2014-11-19

Omprogrammering

Det här med vana. Att ta saker för givet. Att göra samma saker utan att tänka på det. För att det är bekvämt. För att man vet att det blir bra. Det är enkelt. Att uppföra sig enligt ett mönster man kanske inte ens är medveten om.

Det är svårt att ändra på sig. Att ta nya vägar. Att bryta mönstret.
För min del så har olyckan varit en gigantisk ögonöppnare. Jag försöker göra nya saker, tänka i nya banor, bryta mönster. Försöker se mitt eget beteende utifrån. Det går inte alltid så bra dock. Jag lagar fortfarande köttfärssås och spagetti när blodsockret är lågt och inspirationen för matlagning är i bottennivå. Jag uppför mig fortfarande klantigt och ogenomtänkt i väldigt många situationen. Det är inte så att jag har uppnått gudinnestatus för genomförda goda handlingar. Men jag försöker.

På väg till vårt pausställe

Petter har en veckas semester och vi packar Bruno. Packar honom med klättergrejer och springgrejer. Simgrejer får tyvärr stanna hemma. Vi tar med karta, guideböcker, gps och lyckas med konststycket att hitta en koppling till gasen så att köket fungerar i bussen. Målet är Spanien men vi stannar vid Colliers (?) på vägen. För att klättra på en ny klippa. Det verkar ha regnat kopiösa mängder och tuforna lyser svarta. Klippan är dessutom stängd då den ligger på privat mark. Det går inte alltid som man har tänkt sig. Vi ligger i solen och njuter istället innan vi packar in oss i Bruno och åker vidare.

Förberedelse för att möta pockets igen

Erik och Malin är på smekmånad och har parkerat sin buss vid Montsant. Kul att möta upp med dem så det blir klättring vid Raco de Misa.
Pocket. Jag ÄLSKAR pockets. Ja, jag vet.. jag har skrivit det förut.. jag har varit där förut. Klippan är fortfarande vacker. Grå och orange med böljande former. Gamar som cirklar på den stigande varmluften. Lukten av Spanien. Skällande hundar och spanska svordomar vid klippan. Solen som värmer men inte steker. Den gula sanden. De runda stenarna som har trillat ut ur konglomeraten.Vi hittar den skugga som finns och börjar på klippans lättaste led. Lång. Exponerat. Lätt klättring på fina grepp. Stegen gömmer sig fortfarande så fort de försvinner ur ögonhöjd. Kroppen känns bra. Huvudet känns bra. Jag vill leda. Faller in i gamla mönster. Som att det att leda en led ger mig mer än att toppa. Att utmaningen blir större, upplevelsen intensivare. Det blir det.

Ett bra ställe att vara på

När jag kommer ner till den marginella hyllan vi står på efter att lett så händer det saker. Knäna skakar och odefinierbara känslosvallningar rusar genom kroppen. För mig är de just odefinierbara för jag är helt oförberedd på dem. Men så inser jag att jag har fallit in i ett mönster. Snört på mig klätterskorna som jag så många gånger förut. Knutit in mig och tänkt att leda, det är det jag får mest ut av. På ett vant ställe där jag klättrat förut, på van klippa.
Vad jag inte har tagit reda på är vad kroppen vill. Glömmer bort att den behöver lite omprogrammering för att fungera optimalt. Den behöver lite inställelsetid. Så jag toppar resten av dagen. Njuter av klättringen och allt annat som har med Spanien och detta vackra ställe att göra. Vi ska se hur det går att bryta vanan.

Det är bara att vänja sig, det kommer fler av de här bilderna.

Vi avslutar dagen med att försöka ta oss upp till toppen av klipporna. Erik och Malin promenerar neråt för att möjligtvis hitta en dusch inför födelsedagsmiddagen ute. Vi tar vara på sista solljuset och hittar lite lätt klättring och sen en stig som leder oss upp ovan klipporna. Ljuset är magiskt, likaså utsikten. Något nytt, men ändå inte. En vana föds så fort. I detta fall en ny vana, att få vara uppe på topparna i kvällsljuset. Alla vanor kanske inte behöver omprogrammeras?

2014-11-11

Över molnen

Besöksväder..
Häromdagen så slog det gråa locket på, men fuktigheten höll sig däruppe. Vi fick klättrat lite vid Anthon innan regnet kom i ungefär samma takt som mörkret. Igår regnade det, ihärdigt, hela dagen. Då blev det horisontal meter på badhuset istället.
När vi vaknade idag sken solen, men gårdagens fukt blev ånga och så tog ett ogenomträngligt grått dis över världen. Det brukar hända här på morgonen så var inte så oroad. Men icke. Hoppades på att kyrkan vid Mont Saxonnex kanske skulle kunna ligga högre än molen och skickade iväg familjen dit.

Jag och Petter försökte fixa gastub till Bruno och packa inför en veckas semester med honom. Vi får se vart vi styr kosan, vi kommer följa vädret lite, men just nu ser det ganska illa ut i Frankrike. Spanien ligger längst upp på listan nu. Vi får se vad som händer i morgon. En liten joggingtur innan Petter ska på jobb får det bli. Vi hoppas på att dimman inte är lika tät uppe vid Sommand. Chansar och tar en vinstlott.

Utsikten från toppen av min topp

Världen öppnar upp sig ovanför molnen och solen skiner på blå himmel. Ringer upp familjen och frågar om det har lättat hos dem. -Nej, verkligen inte, vi är mitt i den gråa smeten..  -Ok, packa ihop allt och kom hit!
Jag joggar upp på Pointe de Perret, vill egentligen följa ryggen hela vägen bort till Marcelly, men det får bli en annan gång. Min fart är inte tillräckligt hög för att hinna dit och tillbaka. Det känns i kroppen att det var ett tag sen vi höll på med den här aktiviteten. Springa upp på toppen.

Familjen ovan molnen

Bettan med familjen i parkerar precis när jag kommer nerjoggandes till parkeringen, så sätter på mig lite mer kläder och går upp igen. Vi är förhäxade över utsikten och stannar till solen försvinner bakom dimridån. Det är en galen värld att vara i, ovan molnen. Ett bra sätt att avsluta dagen med.
Sista ljuset på väg att försvinna


2014-11-08

Upp och ner

Stefan flög hem och syster Tuva, systerdotter och Henke landar samma dag. Trenden håller i sig, solen skiner hela dagen men när tiden närmar sig för hämtning på flygplatsen rullar molnen in och regnet kommer som på beställning.

Som tur är vaknar vi upp till stålande solsken, visserligen frost ute, men ändå vackert väder. Topparna runt oss ståtar med snö, tycker att de har blivit fler som har blivit vita. Le Môle som vi gick upp på för några dagar sen i solsken är nu klädd i vitt. Vi åker till Chamonix. Att få se dessa toppar vitklädda i solsken tycker jag borde vara obligatoriskt på Frankrikebesök.

Familjen i solen

Med oss har vi Engla, 8 år, som jag kanske överskattar hennes intresse för att gå i uppförsbacke. Hm, jo men jag joggade upp mot Lac Blanc på den här tiden.. om vi dubblar det så kanske det är den takten vi kommer att gå i...? Planen är som sagt att gå upp till Lac Blanc, men eftersom jag inte har några egna barn att jämföra promenadtakt med så är jag givetvis helt ute och cyklar. Det går lite saktare än planerat. Det är även mer snö, typ det är snö hela vägen upp och solen den försvann bakom topparna snabbare än vad jag hade hoppats på.

Frankrike, skulle inte det vara solsemester?

Men dagens hjälte pinnar på med sina små ben, halkar runt i sina gympadojjor och med ett antal pauser kommer vi äntligen upp och får utsikt över alla topparna. Det blir ett vintrigt besök och lunch utan den värmande solen, men Lac Blanc får vänta till nästa gång.
-Åh, tänk om vi kunde bara gå neråt, det här är jättekul!
Hon är helt orädd nerför medan jag känner tantvarningen komma smygande när jag försiktigt trippar ner i snön som nu mer liknar is och imponeras över hennes glädje och mod.
Vid kvällsmaten går ögonen i kors på henne och vi har båda lärt oss en fin läxa, höjdmeter är kanske inte bästa moroten för barn och snön ligger högre än jag tänkte. I morgon blir det nog badhuset istället. Horisontalmeter får det bli.

2014-11-07

Gamla stenar

Vad gör man när vädret vänder så fort vi får besök? Visserligen fick familjen Fernqvist strålande väder, men när mamma var här var det dåligt och trenden verkar hålla i sig. Stefan landar på kvällen och de första molnen på en vecka tornar upp sig innan solen går ner. Dagen efter hänger regnet luften och de ger sig ut till en regnsäker klippa, Le Foron, och får klättra. Prognosen ser sunkig ut och det står mellan två val, söder ut eller norrut? Spontant kan man ju tänka att söder ut skulle var bättre, men inte den här gången.

Så gamla stenar att de somnar mot träden?

Vi plockar fram paddorna, mer eller mindre oanvända det här året, packar Bruno full med allt vi kan behöva för två dagar och när vi sätter oss i bilen kommer regnet. Det ökar, håller i sig men avtar när vi närmar oss Fontan. Jag har aldrig, jo du läste rätt, aldrig, varit i Fontan, så känner mig lite upprymd. Som ett skolbarn på utflykt. Jag har som aldrig riktigt fastnat för det här med bouldring. Fått känslan av att jag är helt chanslös på alla problem, förutom de som känns för lätta och därmed inte ger så mycket belöning. Jag har aldrig varit någon nötare, inte haft tålamodet om en led eller ett problem inte går på några försök. På senare år har jag i.o.f.s verkligen uppskattat att redpointa. Att känna perfektionen i kroppen. När allt stämmer. När allt jobb summerar upp i en perfekt balans och det går. Jag kan fortfarande få lite rysningar när jag tänker på Kristi Brud, hur den gick från omöjlig till möjlig. När kroppen rör sig så att allt är lätt.

Hur fin är inte den här stenen?

Så lite pirrigt var det  att åka till Fontan. Jag har inte vågat bouldra efter olyckan. Jag har inte varit intresserad alls kanske jag ska säga. Foten har inte funkat så bra och att hoppa ner på den okontrollerat.. nja.. inte intressant. Hänga med Petter och Stefan och bouldra.. nja inte heller särskilt intressant. Mina projekt blir de problem som de kan gå uppför med bakbundna händer. Men, Fontan, det känns intressant!

Håll tungan rätt i mun och det går bra

Måste erkänna att det tog mig med storm. Alla dessa stenar. Alla dessa vackra formationer. Alla lätta, men intressanta, kluriga och klättring-hela-vägen problem. Cirklarna. Skogen. Jag är fast.
Kroppen var väldigt skeptiskt först. Ville inte klättra allt för högt ovan marken. Ville inte hoppa ner. Ville inte satsa. Men det gick bra ändå.
Skogen var full av så många fina problem ändå. Med fin landing. Med fina grepp. Med rolig klättring. Petter och Stefan är starka som vanligt, men tar hand om mig fint, spottar när det behövs och hejjar på när det behövs. Jag är kär.
Att få hälsa på Mr. Font himself och bli guidad av Øystein var en ynnest och jag hoppas vi ses om inte allt för länge. Håller kvar semesterkänslan tills dess.

2014-11-04

Första natten

Petter kommer hem trött efter jobbet sent på kvällen. Jag har redan förberett allt, täcken och kuddar är nerstoppade, frukost planerad och klätterutrustning samt springkläder är med de med. Maten är färdig när han kommer hem och jag ser in i hans rödsprängda ögon.
-Är du säker på att du inte bara vill softa hemma, vi kan göra det någon annan dag?
-Nej, det blir perfekt. Var var det vi skulle?

Han ser lite trött ut va?

Jag har kollat på kartan, spanat in guideboken med. Jo, vi åker upp hit, parkerar här, sover så kan vi springa upp på den här toppen på morgonen om vi vill.. åh så kan vi åka hit och klättra..
Vi åker iväg i mörkret, hittar parkeringen och bekantar oss med vår nya buss Bruno. För din info Niklas, man behöver ha tändningen på för att kunna fälla upp taket.. Det är lite som julafton.
Det finns små eller större fack överallt att upptäcka, men framför allt att planera för optimering. Det är mitt nya; optimera utrymmen. Jag går igång på det. Ja.. jag vet, lite skumt, men diggar verkligen känslan av att tänka ut hur jag ska kunna använda utrymmen på det bästa sättet. Tror det är höbärgningen i ung ålder tillsammans med Stina som har skadat mig.
Vi kommer iallafall i säng till slut, kryper ner under duntäckena och hör ugglorna utanför i mörkret.

På toppen med ok utsikt

Det är helg, innan vi har stigit upp så har det redan parkerat på två bilar med hurtfriska fransmän som med vill upp på Pointe de Môle. Vi byter om till springkläder efter frukost i bilen och följer den upptrampade stigen mot toppen. Att ta sig fram snabbare än snabb gång är otänkbart, även denna gång och efter att pulsen har stigit kraftigt och känslan av andnöd har lagt sig så är det bara att njuta av solen. Vi kommer upp på toppen en timme senare.
Det är en mäktig topp, på ett annorlunda sätt än de andra vi har varit uppe på. Kullen står för sig själv, som en hög mitt på slätten och givetvis blir utsikten annorlunda. Vi ser Genevé, Mont Blanc massivet, vårt hus, bort mot Avoriaz, upp mot Col de Colombier. Jag börjar bli lik min mamma och har inte långt till tårarna för det är så vackert.
-Tänk, vi har fyra år och tio månader kvar att utforska alla de här topparna runt oss påminner Petter mig om när jag ivrigt tittar runt vilka toppar vi borde besöka innan snön kommer.

Bruno och Petter gör sig redo för nästa äventyr

Vi joggar ner. Gillar självbedrägeriet att jag kan jogga. I nerförsbacke iallafall. Jag är lättlurad och har ingenting att lura mig själv. Vi kommer ner till Bruno, käkar lunch och är redo för nästa aktivitet.
Klättring i solen är helt uteslutet, hela jag är överhettad av solen redan så det får bli en skuggklippa.
-Håller vi på att bli aktivitetsjunkies frågar jag över lunchen.
-Det är vi redan!
Vi åker till Belloset, letar rätt på klippans svåraste lättaste led och med mycket fundering och påhittighet kommer vi upp båda två. Det här med kalkstensklättring är inte bara att hysta och dra på det här stället. En bra dag avklarad, nu är det bara fyra år och tio månader kvar.


2014-11-02

Besök

Jag fixar med bilen. Tyvärr är den för ny och smart så det är ingen idé att sy gardiner, det finns redan smarta lösningar fixade. Jag packar in kläder, saker för matlagning, lite klättergrejer. Ser fram emot att kunna sätta mig i bilen och åka, med det som man behöver redan i bilen. Familjen Fernqvist tittar förbi på vägen till flygplatsen. Vi äter lunch och jag får förtjust visa vår bil.

Utsikten är ner mot vårt hus i höger kant

Vi åker upp till Rocher Palud mot Sommand och går upp och tittar på, vad säger man.. startpunken, uthoppsplatsen, drop-offen för skärmflygarna här i trakten. Skärmflygningen började tydligen i Mieussy så det känns extra kul att gå upp och titta på dem när de startar. Jag har alltid undrat hur de gör. Springer de ner för backen och hoppas på att vinden ska ta dem? Med erfarenheten från fallskärmshoppandet så känns det svårt att föreställa sig hur de startar utan att ha vinden under sig.

Familjen Fernqvist på väg ner mot bilen

En liten uppförsbacke och en stund senare är vi där. Vi letar stenar, tittar på hopparna (?) och njuter av solen innan det är dags att bege sig neråt för att inte missa bilinlämningen. Det ser fridfullt ut när de lyfter sin skärm av vinden som tar tag i den och bara behöver ta några steg innan de sakta glider ner över dalen.
-När jag blir större, kanske vuxen så vill jag med flyga sån säger dotter Fernqvist med stort allvar. Pappa har lovat mig att jag ska få det, men han tror att mamma kommer säga nej.
Glad över att få besök och konstigt att stanna kvar när de åker hem mot Sverige. Tack för trevligt besök och hoppas det inte dröjer allt för länge innan ni återser Frankrike.