2014-10-30

Två gånger är en vana?

Det är lite svårt att förstå, det här att vi faktiskt bor här. Bor här och har en timme till Chamonix. Det är lite för lyxigt för att det ska kännas som om det är på riktigt. Ännu konstigare blir känslan när jag får lyxen att vara i Chamonix två dagar i rad.

Familjen Fernqvist med barn har anlänt och bosatt sig en vecka i Chamonix, så planen är att åka dit och hänga lite med dem på vår väg till att köpa en campingbuss. Petter och Niklas har bestämt att de ska springa lite i bergen och min plan var att hänga med Anja och tjejerna. När vi kommer dit strax efter lunch så är det bara Niklas kvar i lägenheten och de andra har tagit tåget upp till Montenvers.
Jag ombestämmer mig när jag vet att Anja är i gott sällskap av sin bror med familj så jag snör på mig skorna jag med och följer med upp i backen.

Vi åker upp till Col de Montets där Petter och Niklas plan är att springa ner till Chamonix därifrån. Det känns lite i överkant för min del så att luffsa upp till Lac Blanc och tillbaka borde funka fint för min del.
Jag hinner inte ens ta en bild på dem när de drar iväg innan de är utanför sikt. Det börjar med en lång backe i skuggan men med vetskapen om att det planar ut längre upp så är det en morot i sig själv.

Givetvis, bergsgetter möter upp på ryggen

Jag kommer upp till ryggen och bländas av utsikten och solen. Det känns som jag knappt tar mig framåt innan jag måste stanna och ta en bild. Och så en till. Och.. ja, bara en till. Det är en utsikt som jag inte kan att se mig mätt på. Jag kommer upp till Lac Blanc och får sitta och vila lite i solen innan den försvinner bakom någon topp. Jag vill inte vända och ta mig ner samma väg, men framför allt så vill jag inte ner till skuggan, så jag fortsätter mot solen. Igår var jag här, men utsikten var nere från dalen när jag  hälsade på Loti, idag är jag högt upp och jag kan inte få nog.

Det blir en längre tur än jag hade tänkt, när jag är kanske en halvtimme från bilen ringer Petter och kollar hur de går. De har kommit ner till lägenheten och eftersom jag skulle ta en kort tur så har jag lägenhetsnyckeln. Precis när mörkret kommer smygande och fyra timmar efter jag startade kommer jag ner till bilen. Sista tiden har jag försökt distrahera mig själv från tanken på röttheten med att räkna på franska högt.

Ja.. fin utsikt..

Trött staplar jag in till dukat långbord hos storfamiljen och en väldigt trevlig kväll tar vid. Som alltid hos Fernqvist. Vi tackar för oss och styr bilen mot Tyskland innan vi fastnar på en rastplats när ögonlocken blir för tunga. Nästa gång vi ses har vi förhoppningsvis en campingbuss att koka bjudkaffe i.

2014-10-29

Att landa

Det är grått ute, som det oftast är här på morgonen innan dimman lättar och avslöjar en blå himmel som gömmer sig där bakom. Vi fixar lite och tiden springer iväg.
-Ah, ska vi hitta på någonting? Klättra? Åka till en ny klippa?
 Vi gör oss i ordning och ungefär samtidigt som vi är redo att bege oss ut och utforska en ny klippa så börjar det regna. Inte mycket, men små droppar faller sakta.

Villrådigheten blir stor. Ska vi stanna inne? Flytta om i garaget så vi kanske tom kan få in en bil? Plugga lite franska? Men så kommer vi på att vi är i Frankrike, hälften av klipporna runt oss är regnsäkra, några mer, några mindre, men vi borde kunna hitta nått som ger oss lite skydd.
Vi åker till Pont des Gets, en brant klippa med ett litet vattenfall på sidan men med lite svårare leder.

Petter och hösten

Petter börjar och jag står och funderar på hur jag ska göra. Topprepa? Leden är allt för svår och det lättaste vore att prova den på topprep. Men jag vet att jag har lovat mig själv att aldrig mer topprepa branta leder. Det är fyra gånger jobbigare än att leda dem, speciellt om de är för svåra. Däremot så vet jag inte om jag vågar leda. Jag litar inte på min kropp, på dess förmåga att ta i men mest av allt så vågar jag inte trilla.
Jag har tänkt att jag ska fallträna för att få bort den förlamande känslan av att trilla. Att övertala kroppen om att vi inte kommer trilla 200 meter. Det kommer inte bli några brutna ben. Att det inte är någon fara.

Men jag vill ta det varsamt med känslan av att börja klättra igen. Inte pressa på, inte det minsta, utan bara låta glädjen ta överhanden. Inte följa någon prestationsinriktad stig, inte tänka grader, inte värdera förbättringen i vilket nummer det följer med leden, inte hoppa på gamla beteenden.

-Ska jag dra ner repet, för jag tror inte det är någon idé att du topprepar, det är så brant..
Jag vet att Petter har rätt, det pirrar till i magen. Lite av rädsla, men kanske mest av nervositet och lite glädje. Jag knyter skorna, får myror i kroppen och börjar svettas. Nått jag alltid gör när jag blir nervös. Jag förhör mig om klippen och börjar sen sakta min väg uppåt.

Nu du Hanna, det är bara att fortsätta och göra det du faktiskt uppskattar, klättra mellan varje bult och sen hänga. En favorit i repris, bara att vi inte är i Terradets. Greppen är gigantiska, positiva och med precis lagom långt avstånd. Sakta men säkert kommer jag uppåt, vilandes i varje bult och med bultande hjärta spanandes upp på nästa sektion, till nästa bult. Vid näst sista bulten samlar jag upp mod och meddelar Petter om att jag ska försöka klättra hela vägen till ankaret och kanske kan trilla.
Bestämmer mig, ger mig iväg, klipper sista bulten och gör ett flytt över, gör ett flytt till och.. nej, ta Petter, jag vågar inte. Det där att trilla får bli någon annan dag. Kommer ner och är helt skakig, av lycka över att ha lett, över att ha tagit i, att ha vågat, men även över anspänningen att ha gjort ovannämnda saker.

Nästa led ser svårare ut, Petter trixar runt mer och jag ser på hur han faktiskt tar i lite. Favorit i repis för min del. Men den här gången så är det med lite mindre energi och med mer anspänning. Jag får dra mig förbi på två ställen för även om jag förstår vad det är som krävs av kroppen så är det omöjligt. Omöjligt att ens börja på rörelsen, det är noll respons från koordinationen och musklerna.
När jag kommer ner till marken så får jag känsloöverslag. Känslorna ligger så nära skinnet, skiftar mellan att skratta men även vilja gråta. Hade det funnits en enda utlösande faktor så hade gråten kommit. Men det finns det inte, solen skiner utan för bokskogen som skiftar i höstens färger. Jag har vågat leda två fina leder, allt är bra.
Ibland är det intressant att vara observatör på sig själv. Att inte vara en del av känslorna som svallar och kunna skratta åt dem.

2014-10-28

Flyga hem

Vi vaknar till full sol och blå himmel. En perfekt morgon som sista morgon för mammas besök. Vi äter frukost och pratar och så är det helt plötsligt dags att åka till flygplatsen.
Det blir ett kort avsked på kiss-and-fly avsläppningen och på vägen hem så tänker jag mycket på hur otacksamt yrke det är att vara mamma. Iallafall min mamma.

Åh, bara en sista bild.. ni bor så bra!

Att gå runt och vara gravid, föda, inte få sova, att lägga resten av livet för sina barn. Att älska dem över allt annat, vilja väl, offra massor för att ens barn ska ha det bra, att förändra sitt liv efter dem. Även när de blir vuxna, det slutar aldrig, mammarollen.

Och vad får man tillbaka som mamma? När de är små, en massa kärlek, glädje, men även jobbiga dagar. Sen; tonår.. ja behövs det beskrivas mer? I vuxen ålder: irritation över små obetydliga saker man gör, men som ens barn irriterar sig över, bortprioriterad när allt annat i barnens liv tar över, eller kanske rättare sagt när de får egna liv. När de skaffar en partner eller vänner de vill göra allt med och det är inte alls så viktigt att komma hem till jul eller andra högtider. Det är inte alls så lätt.

Tack mamma för ett väldigt fint besök och för att du är så bra som mamma!

2014-10-26

Långkalsongslös

Vaknar och tittar nyfiket ut ur fönstret. Sol! Mamma, det är sol ute!

Min plan om att promenera på höjd byts snabbt ut mot snömängderna på topparna, så vi får nog hålla oss nere på markplan idag. Idag är det mer nysnö på topparna och frost i gräset. Inte ett moln så långt ögat när och inne från lägenheten är det lätt att luras av solen utanför.

Liten mamma, höga toppar

Vi åker mot Sixt-fer-à-cheval, ett område vi har funderat på att åkt till ett tag, men det har alltid varit moln som har bosatt sig i området. I skuggan är det kallt, så där långkalsongkallt och jag känner mig som en rockie. Hur mycket väldigt varma, fina, funktionella och ändamålsenliga kläder äger jag inte?
Utan långkalsonger på så får det bli så mycket tid i solen som möjligt. Lunch vid restaurangen inne i dalen som serverar utomordentligt god mat, en promenad inne i grytan i ett makligt tempo. Vattenfallen ligger uppradade en efter en. De första fotograferar vi, ojjar oss över hur mäktiga de är, tar otaliga, givetvis helt värdelösa bilder med mobiltelefonerna. De senare tittar vi lite lojt på.

Bild på horisontalt vatten istället

Vi får en fin promenad med en god del familjer. De har oktoberlov i området och stigarna kryllar av folk. En bra sista dag med mamma på besök, ett bra avslut i en fin dal. Hit kan jag komma fler gånger. Då kanske med långkalsonger på.

2014-10-25

Första snön

Vaknar av regn mot fönstret, det är fort
Vi äter pannkaksfrukost ute på balkongen med täcke över knäna och mössa över öronen. Mellan de grå dismolnen så skymtar vi snön som har fallit i natt. Världen där uppe ser så vintrig ut. Granar blandat med lövträdens färger. Det känns som om de har blivit ertappade, bladen är inte redo att lämna sin träd än.

Ingen snö på gatorna i alla fall

Det blir ingen toppbestigning idag heller. Bettan har inga vinterdäck på fötterna och snön ligger ner till 1100 meter, bara några hundra meter ovanför där vi bor. Vi satsar på att komma ner till Evian istället med förhoppning om att få se lite sol och inte hänga kvar i fyragradig värme.
Mammas väska består av kläder för 20 graders promenerande i sol, så har det varit fram tills igår. 

Tyvärr så ligger de orörda och vinterjackan åker på istället. Temperaturen stiger inte över 10 grader men vi hinner spana in snögränsen, åka på upptäcksfärd bland snöklädd skog och besöka Evian, dess butiker, restauranger, fik och strandlinje.

2014-10-23

Inte så vackert väder

Vaknar av att regnet smattrar mot vårt takfönster. Ett intensivt smattrande, nästan lite hånleende kan jag höra mellan de stora dropparna som landar.
Vi har haft värme och sol och nu, när vi ska avverka min att-göra-i-Frankrike-lista så regnar det. Det finns inte några punkter på listan som innefattar någon aktivitet inomhus. Alla är baserade på sol och fint väder.

Kan vi gå ner nu?

Givetvis så måste jag prova att testa om det går att göra någonting utomhus ändå. Vi åker upp mot Praz de Lys, och parkerar bilen i en inte allt för dimmig värld. Vi promenerar sakta upp mot den lilla sjön Lac du Roy. Vinden tilltar. Dimman övergår till duggregn. Duggregnet övergår till regn. Vinden tilltar kraftigt. Lite nerslående inser jag att det kanske inte är någon idé att fortsätta en-två timmar upp till den planerade toppen. Vi vänder efter en runda runt sjön och väl nere vid bilen så är det som topparna runt omkring retas, med sol som lyser över det gröna gräset.

-Om vi går upp igen, så kanske det blir bättre...
Med ett bestämt nej från min mor så blir det att åka neråt istället. Mot där det förhoppningsvis kan finnas sol. Vi hittar ingen sol, men vacker bokskog. Mer promenad, nu utan regn och fotograferande istället. Inte illa för en dag ute ändå. Men i morgon så..

2014-10-22

Toppenmamma

Mamma kommer på besök och jag har en lång lista över saker som jag skulle vilja visa henne. Vart börjar man? Det känns som jag själv inte har koll på området runt oss än, vad är fint där man inte klättrar eller går upp på en topp i solnedgången?
Vädret ser lite svajjigt ut med en del regn. Det brukar vara dålig sikt och inte lika kul att gå upp på en topp då.

Obligatorisk fotograferande av klättrarna

Mamma kommer och vädret ser strålande ut första dagen iallafall, så det blir grand slam avslutningen som början istället. Vi åker upp med liften till Midi stationen. Tittar på klättrare som kommer upp från alla möjliga håll. Det är höstlov i Frankrike och det är fullt med folk. Vi hittar lä i solen och äter lunch. Tittar på andra turister och fler klättrare. Pratar. Njuter. Är på toppen av världen.

Första replagen upp mot toppen
Jag har bara ett minne från Midi stationen med klättring. Det är kallt och rått inne i tunneln innan man kan komma ut. Det är stress, folk står överallt och kränger på sig stegjärn och tar fram isyxor. Det armbågas fram för att komma ut på kammen för att komma till klättringen först. Guider som nästan trampar en i hälarna.

Mamma glad för att det är staket i slutet av tunneln

Det är skönt att slippa stressen och bara få njuta av utsikten, solen och lugnet. Få ha Midi lite för sig själv även bortom de andra turisterna och klättrarna. En bra start på guidningen vad som finns runt omkring oss.

2014-10-20

Går det att springa sju mil på grodlår?

Helg.
Petter har anmält sig till ännu ett lopp, bara lite längre den här gången.
Så bilen packas med klättergrejer, simgrejer och springgrejer. Min packning av springgrejer är lite mindre planerad än Petters. Det är kul att se honom gå runt lite nervös och väga vilken telefon som är tyngst, leta efter sin favoritstrumpor, och packa allt med stor avvägning.

Vi styr bilen mot Le Bourget-du-Lac, lite mer än en timme från oss. Jag vet inte hur många sjöar Frankrike har, men det känns bra att ha tre hyffsat stora sjöar i närheten. Det skulle kännas mycket mer instängt att flytta från kusten utan att få se en vattenlinje då och då.

Någon som definitivt är bättre på att klättra

Vi snurrar runt, hämtar Petters nummer, äter lunch med utsikt över sjön, ett rofyllt litet kapell högt upp i solen, och kommer till slut till skott och masar oss ut från solen till en klippa för lite klättring.
Col du Chats parkeringen är knökfull, det står folk med hjälmar på sig överallt och anmarschen är kanske fem minuter. Vi blir förvånade att få en hel skuggklippa för oss själva och undrar vad de andra klättrarna är. Väldigt fin klättring, igen, annorlunda mot de andra klipporna, men även den här klippan bjuder på motstånd.
-Åh, det här var någonting helt annat.. hör jag Petter klämma ur sig efter ha sett hans ryggmuskler spännas och ta i en hel del.
-Ja.. det är 6c+...
Vi skrattar gott åt vår nuvarande klätterform och avslutar dagen med att käka på restaurang.

Min utsikt för de kullar han springer upp på

Petters väckarklocka ringer vid fyratiden och jag tittar nyvaket på när han äter frukost på rummet och gör sig i ordning. Loppet startar vid fem och jag somnar glatt om efter han har smugit ut i mörkret. En lång hotellfrukost och en promenad ner till sjön. Jag läser franska i solen och tittar upp mot de ryggarna som omger sjön och skakar på huvudet. Loppet går runt sjön och följer samma ryggar. 72 km och ett antal höjdmeter, runt 3700 kanske?
En trött Petter ringer och säger att han tror att han borde vara i mål om ca en timme så jag promenerar bort i solen för att möta upp vid målgången. 10h40 tog det för honom att ta sig runt och tydligen så går det att springa åtta mil, lite extra kilometer efter att ha sprungit vilse, på gårdagens måltid, grodlår.

Déjà vu

Har lyckats få till två dater två dagar i rad. Klättrar inomhus med Miriam vid Vitam parc, en hollänsk tjej, även fru till en av Petters chefer. Vi skrattar mycket, har en bra ton, och pratar lätt om allt möjligt.
Det är förvånansvärt roligt att klättra inomhus. Kroppen rör på sig som vanligt och den behövs inte korrigeras för att få ett flyt som det behövs utomhus. Jag behöver inte fundera på varken foten eller händerna och blir så där riktigt glad. Inifrån.

Anna spanar in vårt mål för dagen

Dagen efter möter jag upp med Anna vid hennes lägenhet i Le Fayet, strax innan Chamonix för att vänta ut molnen efter den häftiga regnskuren på morgonen. Vi dricker te, pratar och skrattar.
Solen börjar skina och vi åker upp mot Col de Balme. Vi promenerar upp i ca en timme och kommer fram till Aiguilette d´Argentiere. Starten i skuggan är lite blöt, men det är lätt klättring och tätt bultat. Det sprider sig en känsla av äventyr i kroppen, lite pirrigt men på det positiva sättet. Jag får äran att leda upp oss på den lilla toppen och solen. Det känns bra. Bra att vara här med Anna, bra att klättra, bra att leda, att vara i den här miljön.
Vi sitter i solen och äter upp våra lunchrester på den lilla toppen. Strax innan vi firar ner så inser jag att jag har varit här förut.Inte på toppen, men promenerat under med mamma och Rasmus. För kanske 15-20 år sen gick jag nedanför och drömde. Tog ett kort på där vi sitter nu.

Det händer så mycket i livet som vi inte är medvetna om, vad som ligger framför oss, vilka människor vi kommer att möta, vilka val som kommer behöva tas.
Jag är glad över att ha fått två väldigt trevliga och roliga möten på två dagar. Tack för det livet.


2014-10-15

Fast

Skogen nedanför oss..

Jag ska egentligen plugga franska, men guideboksskrivandet har fått tag i mig. Sätter mig framför datorn för att bara fylla i de nya uppgifterna som snälla människor har skickat till mig.
Har bestämt mig för att inte börja på område 2 utan bara göra färdigt område 1. Men så är det ju bara det lednamnet som ska fyllas i..

Jag väcks ur min koncentration av att Petter kommer hem. Helvete, jag har suttit hela dagen framför datorn. Tittat in i en vägg, en skärm och inte mycket mer. Utanför har vädret varierat men nu skiner solen, eller det av solen som finns kvar. Petter som har jobbat hela dagen och ska ställa upp i ett lopp till helgen, lite längre den här gången, bara.. 72 km, vill gärna ut och sträcka på benen.

Byta om, ta med pannlampan och och ut i uppförsbacken. Jag älskar bokskogarna här!
Det påminner mig om barndomen i Skåne.
Det är tyst, förutom några kor som klingar i närheten. Fötterna landar tyst på den lövtäckta marken. Det luktar skog. Fuktig skog och lite kobajs. Jag kan faktiskt springa med större tag, inte bara lunka, tills jag inser att det är för att det går nedför. Men vad gör väl det? Pannlampan tänds, Petter är borta och hemma för länge sen och jag är glad att släppa tankarna på ledbeskrivningar, orapporterade nyturer vilket år de egentligen blev bestigna.