2015-02-23

Vitt ute, ett litet tag iallfall

Vinterlandskap i vy från balkongen
Det är lite som en drömvärld ute, eller rättare sagt det var innan regnet kom.
Vitt och fluffigt ett tag. Nu är det vårtjock snö som ligger i sjok med tydliga tecken på att försvinna. Spåren ligger kvar uppe i Sommand som tur är så det går att ta sig en tur upp dit om man vill ha vinter, men fluffsnön från träden är borta där med.
Vi åker till Svea rike igen på onsdag och hoppas ha samma utsikt från köksfönstret hemma hos Petters mamma i Bohuslän som här.

Vi letar förresten hus med den här utsikten, eller varför inte Mont Blanc som ligger lite till vänster i utsikt. Morgonsol och givetvis kvällssol. Lagom stor för besök. En trädgård som man kan odla på, en gräsmatta att hänga på. Kanske en liten lada att bygga en klättervägg på. Helst på över 800 meters höjd för att slippa höstdimman. Inte för nära motorvägen och smoggen nere i dalarna. Lite avskilt men ändå nära. Inte allt för dyrt. Helst inte så där lågt som det verkar vara i de flesta franska husen så man nästan slår huvudet i taket. Helst EN toalett med ett handfat och gärna dusch istället för tre toalett/badrumsutrymmen, men där de inte återfinns tillsammans. Någon som har ett ess i kortärmen? Hör av er!

2015-02-13

Balsam för själen

Stina letar snäckor på Paradise beach, Koh Ngai

Det finns känslor som lugnar.
Sand under tårna, den speciella känslan av att vara fast, men ändå mjukt
Turkost vattnet som sakta omsluter kroppen, låter mig vara en del av det. Gungar, smeker, förflyttar.
Ljummen vind som smeker över bar hud, precis lagom varm så att den inte kyler. Den rör sig över kroppens alla hår, leker tafatt med sig själv och lämnar en känsla av beröring.
Solen som sakta stiger upp, eller ner i havet. Färgar himlen blodröd och ger en känsla av frid.
Ljudet från havet som sakta kommer in, silar genom sanden och ger ett svischande ljud när det drar sig tillbaka genom sand och snäckrester innan nästa våg kommer in. Ibland sakta, sövande och trolskt, ibland med kraft som att påminna om att det finns en anan sida.
Ljudet av longtailbåtar, puttrandet från en motor långt bort.
Hundar som leker längst stranden innan turisterna kommer och ockuperar den, äger världen.

Tio dagar känns som en evighet.
Dagarna sträcks ut, förlängs, fylls med nya intryck i en lagom takt mellan avslappning och nya upplevelser. Vi bor på Koh Ngai, byter till Koh Kradan där vi bor på två olika ställen. Bor mitt inne på ön med djungelkänsla, bor precis vid stranden med havet dånandes utanför fönstret. Vi snorklar vid stranden, åker på snorkelutflykter, spanar in Emerald cave och Koh Muk. Kombinerat med många sovstunder på stranden, snäckletning, mangoshakesdrickande och god mat.

Den sista morgonen går vi upp innan solen, går sakta på lågvattnets efterlämningar i form av den gigantiska sandbanken, låter den ljumna vinden ta med den sista känslan över att någonting annat än att vara just här, just nu är viktigt. Lyssnar på vattnet som sakta kommer in, försiktigt som att det inte vill störa den nyvaknande känslan som omger värden. Fåglarna har för länge sen deklarerat att det är morgon, men resten av världen ligger fortfarande inbäddad i nattens bomull. Någon enstaka turist syns på stranden. Solen går sakta upp, färgar himlen röd och kommer med värmen. Som balsam för själen.

2015-01-29

Nya perspektiv

Petter spanar ut mot Vernazza

Ok, it´s been a while..
Jag skulle kunna skriva om vad som har hänt den sista tiden. Om vår Italien besök, med lite klättring i Finale, hur jag spenderade timmar i Bruno snörvlandes, hostandes och illamående efter första natten. Hur Petter ensam fick leka, springa på den avstängda, av anledning av ras, mellan byarna vid Cinque Terre. Att han simmade i Medelhavet för att hålla trimmen uppe för sina lopp nästa sommar medan solen stekte utanför bussen. Om goda italienska glassar, tillfrisknande och ett litet besök till i Finale. Om de fantastiska små butikerna med nygjord pasta, eller hur förrådet av gourmémat återfinns på varje liten hörnbutik. Om ett återbesök på Sportsbaren i Cisano Sul Neva med alla dess karaktärer.

.. eller mitt hemmabesök i Sverige, med ett glatt födelsedagsfirande på årsdagen från olyckan med fina vänner. Om inställd operation för uttagning av skrotet jag bär och min ickeböjbara tumme. Mina tankar om det gångna året. Om vänner. Om saker som förändrar livet. På gott och ont. Om känslan att inte riktigt vara så bra som jag kanske hade tänkt att jag skulle vara ett år senare. Men få ett glädjande besked som gör att det inte spelar någon roll.


Emma, Martin, Petter och Oskar lapar vintersol på julafton.

.. eller  julfirande hemma med hela familjen på Havreängen helgen innan för att få ihop allas scheman. Om vinterpromenader och att jag är glad i min familj. Samt i St Leger med Oskar, Magnus, Emma, Martin och Petter. Om dunjackor och vintersol som framkallar linnebärande. Om kaffelukten i Bruno som gör livet surt för mig. Om bastukrångel och resturangmiddag.

.. eller nyårsfirande hos oss med fina vänner som gör mig glad ända in i själen. Fullt pådrag i lägenheten och som alltid god mat och snöfall som kom dagen innan. Om avsaknaden av firande och fyrverkerier i Frankrike av det nya året och en av de bästa dagarna på länge. Om Hilde och hennes syster Hannas quiz om det gångna året och gissningarna på Petters nya besatthet. Om Haggan och Maggans lag, sorry Magnus.. det är vi.

Hilde på toppen av Haute Pointe

... eller att få gå upp på en topp i solsken med de två jag är väldigt glada i. Om hur Hilde köpte en ny biljett hem till Sverige för att stanna en halv extra dag själv med oss. Om befrielsen att få vara ute i solen och snön. Att få gå upp på en ny topp till fots i skaren. Att få röra på sig. Att få en ny vy över en molnklädd dag. Att få Hilde själv en dag. Hur glad jag är över hennes vänskap.

...eller om växlingen mellan vinter och vår. Att få se både maskrosor, Bellis, julrosor och gullviva blomma. Höra hur fåglarna vårkvittrar och solen värmer. Hur snön kommer. Hur de snöklädda träden ser ut som de i Walt Disney filmerna. Känslan över att få klicka i längdskidorna i skorna och glida fram över isiga, eller pudersnöfyllda spår. Glädjen över att vara ute, i vinterlandskapet, att få, men även kunna röra sig. Den befriande känslan att få komma ut ur en matosfylld lägenhet. Se hur snöflingorna färgar världen i regnbågens färger när de möter solen i sin flykt ner från en gren. Känslan av kyla mot kinderna men värme i kroppen. Pulsökningen.

men det kommer jag inte göra för jag har haft någonting helt annat som har upptagit all min lediga tankeverksamhet.

Nu drar vi till Thailand för att få simma i turkost vatten, snorkla, få sol och värme på en strand och befrielsen att få, kanske ta på sig ett par tunna tunna byxor när kvällen kommer för att det känns lite kyligt i tjugogradig värmeskala. Att få äta mango och god mat.

2014-12-05

Att vara borta


Jag har varit borta den sista tiden. Borta från omvärlden och mer eller mindre bara socialiserat mig med vår dator. Vi har varit omslutna av en vit värld. Tyvärr har det inte varit snö, utan vitt av den andra sorten, vattenånga. När vi flyttade hit så bodde vi ovan molnen som bildades nästan varje dag på morgonen, det verkade vara en bra höjd att bo på.

Nu bor vi mitt i smeten istället. Det är klarare under om vi åker neråt, med det som fortfarande kan ge pluspoäng är vad som händer när vi åker uppåt. Jag har nästan maniskt hållit på med förartexter. Stirrat in i datorskärmen till ögonen har varit fyrkantiga. Vaknat tidigt och smugit ner och satt på datorn för jag har tänkt på någonting innan jag somnade.

En ny topp uppe i Sommand, Pointe de Chavasse

Som tur är har jag en Petter som drar ut mig. Upp över molnen. Till solen. Till kullarna.
Det är spännande vad som händer med kroppen och sinnet så fort den får sol. Det är som hela inställningen till livet förbyts. Det är som om molnen suger åt sig all energi, all livskraft.

Lapar sol på Pointe de Miribel

Så kommer man upp till solen, benen får lust att röra på sig, leendet sprider sig och helt plötsligt så är jag.. glad igen. Snön börjar komma där uppe, det kommer i omgångar och smälter bort igen. Är glad så länge topparna håller sig hyffsat snöfria så att det går att knata upp på dem. Jag är glad att de där topparna finns, att få komma upp över molnen och hitta solen, att komma tillbaka lite.

2014-12-02

Hemma borta, borta hemma

Jag är full laddad av bra energi hemifrån. Det håller på att bli ett knepigt begrepp just nu, hemifrån. Har varit i Sverige och hälsat på. Fått energi från att träffa människor som jag tycker om. Fått ätit god mat och druckit vin med fina vänner. Varit hemma, vid vårt hus, och hälsat på katterna och hon som bor där nu. Jag var ganska nervös innan, hur det skulle kännas. Skulle det bli jobbigt? Nostalgiskt? Svårt att skiljas från dem?

Det här har varit hemma en gång i tiden

Det var tvärtom en lättnad. Katterna är inte mina längre, de var glada över att se mig, men ännu gladare över att se hon som bor i huset nu. Och huset, det är inte vårt längre, det är hennes. Alla frågetecken var som bortblåsta och jag kunde lätt i kroppen säga hej då och gå därifrån.
Hem till Hilde, äta en god middag och ha tjejkväll med Clara på besök. Hemma är borta.

Hemma, på Havreängen

Var hemma hos mamma och hälsade på min bror på vägen. Sprang i hans endurobana. Sand och uppförsbackar i vacker tallskog som försvann in  i mörkret vid andra varvet när pannlamporna åkte fram. Åker vidare till mamma i ett soligt men höstigt svenskt landskap. Plockar de sista trattkantarellerna innan frosten slog till. Går runt i skogarna där jag ridit som barn, eller ungdom kanske. Att vara hemma i ett hem som var hemma för länge sen. Men som fortfarande är det.

Är tillbaka i stan, hälsar på greppen på Fabben, det känns bekant men ändå främmande. Det finns några bekanta ansikten, men de flesta är utbytta till nya människor som anser att Fabben är deras. Promenerar genom stan till ett sista besök, gatorna är de samma. Packar ihop och åker hem till det som är hem nu. I Frankrike. Hemma där borta.

2014-11-21

Omvärdering

Vi lämnar Spanien för denna gång och milen avverkas i Bruno mot Frankrike. Han har tillfälliga tyska plåtar som sitter kvar sen köpet. Vi håller på att få tillfälliga franska plåtar innan vi kan få de riktiga CERN plåtarna. Petter glömde papperna till bilen hemma och vi har varit lite extra spända inför att åka över gränsen men det är inga problem.

Vi blir däremot stoppade i en av alla dessa betalstationer, eller rättare sagt invisslade. En bastant fransman lyser in med sin ficklampa i bilen och frågar om vad vi har gjort och våra tillfälliga plåtar.
-Ehh, parlez vouz anglais?
Vi förklarar på engelska att vi är svenskar, men bor i Frankrike, jobbar i Schweiz, har varit på semester i Spanien och köpt en buss i Tyskland. Därav de tillfälliga plåtarna. Han drar förvånat samma ramsa på franska för sin kollega som rycker på axlarna och säger -Oui? Vi blir förbiviftade och kan fortsätta vår färd mot St Leger.

Ja, det här ser ju verkligen inte illa ut..

Vi vaknar av regn på taket, det smattrar så där sakta men snällt mot taket. Ett ljud om är behagligt, men inte lika välkomnat när planen är att klättra. Vi har tur, det slutar och solen kommer fram. Vi är här för att omvärdera vår bedömning som ligger djupt rotad. Vi var här för en herrans massa år sen med Patrik och Strömhäll. Jag är osäker på förutsättningarna att döma St Leger, men om jag kommer ihåg rätt så var det snorkallt, hade regnat, dimmigt och vi var sjukligt hungriga. Vi dömde iallafall ut det och återvände aldrig. Men efter att ha fått flera rekommendationer om att åka dit från vänner vi litar på så fick det bli en andra chans.

Petter letar sig upp längs ovana grepp

Det är fortfarande lite blött efter regnet.. och ja klippan ser på de flesta ställen väldigt bra ut, men jag känner igen klippan vi dömde ut. Där är det flakigt, ser löst ut och ger inte ett vidare intryck. Men som sagt vi ger det en chans. Klättringen är helt annorlunda, greppen är annorlunda, klippan är annorlunda, men det är väldigt kul. Jag älskar att få ändra mina uppfattningar, speciellt till det bättre. Hit kommer vi komma tillbaka. En bra avslutning på en bra semester.

2014-11-20

Ovana

Förlåt till er som jag har peppat och hejjat på, kanske tom pressat fram ett ledförsök trots ert motstånd. Det är en ovana jag har. Att sätta ett ledförsök i första hand, värdera det högst  på klätterhimlen. Så jag vill be om ursäkt.

Klättring är för mig ett svårbegripligt väsen. En tusenhövdad drake. Så många känslor som är involverade. Som är svåra att förstå alla gånger. Förutom den rena glädjen som givetvis är den dominerande känslan så finns det så mycket mer.  Så många dolda koder, förväntningar, besvikelser, normer och.. ja.. mönster. Det här med att ledklättring väger högre än att topprepa. Upplevelsemässigt så för mig just nu, så får jag mycket, mycket, mer ut av att topprepa än att leda. Varje flytt är ren klätterglädje. Kroppen rör sig obehindrat och maximerar sin kapacitet. Det är lugnt och jag fokuserar bara på hur kroppen löser problemen på bästa sätt. Men inuti mig finns en drake. En drake som är full av värderingar. Som ger mig en större belöning om jag leder en led istället. Varifrån kom den här draken?

De svenska bussarna står på rad

Vi har åkt vidare till Margalef. En av mina absoluta favoritstället i Spanien. Vi har mött upp med Richard och Henrik. Vi är i pockethimlen. Jag vill så mycket. Faller in i ett vanemönster. Vi har varit här en hel del och min kropp vet som väntar. Den kan inte låta bli, spana upp mot de där lederna som ligger kvar på min lista, vilja leda. Men jag försöker att inte falla dit, njuter av att topprepa och inte lägga någon av mina egna värderingar i det. Att bara låta mig leka.

När jag började klättra så gick vi inte ens igenom på grundkursen hur vi skulle sätta topprep. Ledklättring från första stund stog på schemat och det har följt med mig. Att ledklättra. Att kämpa sig upp från grad till grad, ledklättrandes. Att det är det som räknas. Och det har inte med Örebro att göra, det har egentligen med hela klättergemenskapen.

Ett ställe att leka på

Mitt driv har aldrig varit att vara ute ur komfortzonen. Jag tycker om att ha kontroll och kan med jämna mellanrum ta mig ur den på en onsight och får en riklig belöning av känslan. Känslan över att ha stigit över kanten på kontrollen men klarat det. Eller om jag prövar riktigt mycket på en led, men inte klarar den så får jag samma belöning för att jag har provat in i det längsta. Att ha blivit pressad eller lite rädd, men klarat av att styra upp situationen.

Lycklig över att få leka

Nu vill jag inte riktigt vara för nära den känslan, men ändå flörta med den. Att prova, men inte för svårt. Att ha kontroll men ändå satsa. Att leda, men inte för mycket. Jag vågar inte bli rädd, det tar för mycket av min energi, men vill gärna vara på gränsen. Olyckan har flyttat mina gränser och värderingar. En av de sista dagarna joggar vi upp på toppen av världen, upp över alla klipporna i Margalef och joggar sakta över ryggarna som slingrar sig fram. Det är långt ifrån några gränser, långt ifrån några förväntningar men det kan lätt bli en vana det här med.

Vad är din drake?

2014-11-19

Omprogrammering

Det här med vana. Att ta saker för givet. Att göra samma saker utan att tänka på det. För att det är bekvämt. För att man vet att det blir bra. Det är enkelt. Att uppföra sig enligt ett mönster man kanske inte ens är medveten om.

Det är svårt att ändra på sig. Att ta nya vägar. Att bryta mönstret.
För min del så har olyckan varit en gigantisk ögonöppnare. Jag försöker göra nya saker, tänka i nya banor, bryta mönster. Försöker se mitt eget beteende utifrån. Det går inte alltid så bra dock. Jag lagar fortfarande köttfärssås och spagetti när blodsockret är lågt och inspirationen för matlagning är i bottennivå. Jag uppför mig fortfarande klantigt och ogenomtänkt i väldigt många situationen. Det är inte så att jag har uppnått gudinnestatus för genomförda goda handlingar. Men jag försöker.

På väg till vårt pausställe

Petter har en veckas semester och vi packar Bruno. Packar honom med klättergrejer och springgrejer. Simgrejer får tyvärr stanna hemma. Vi tar med karta, guideböcker, gps och lyckas med konststycket att hitta en koppling till gasen så att köket fungerar i bussen. Målet är Spanien men vi stannar vid Colliers (?) på vägen. För att klättra på en ny klippa. Det verkar ha regnat kopiösa mängder och tuforna lyser svarta. Klippan är dessutom stängd då den ligger på privat mark. Det går inte alltid som man har tänkt sig. Vi ligger i solen och njuter istället innan vi packar in oss i Bruno och åker vidare.

Förberedelse för att möta pockets igen

Erik och Malin är på smekmånad och har parkerat sin buss vid Montsant. Kul att möta upp med dem så det blir klättring vid Raco de Misa.
Pocket. Jag ÄLSKAR pockets. Ja, jag vet.. jag har skrivit det förut.. jag har varit där förut. Klippan är fortfarande vacker. Grå och orange med böljande former. Gamar som cirklar på den stigande varmluften. Lukten av Spanien. Skällande hundar och spanska svordomar vid klippan. Solen som värmer men inte steker. Den gula sanden. De runda stenarna som har trillat ut ur konglomeraten.Vi hittar den skugga som finns och börjar på klippans lättaste led. Lång. Exponerat. Lätt klättring på fina grepp. Stegen gömmer sig fortfarande så fort de försvinner ur ögonhöjd. Kroppen känns bra. Huvudet känns bra. Jag vill leda. Faller in i gamla mönster. Som att det att leda en led ger mig mer än att toppa. Att utmaningen blir större, upplevelsen intensivare. Det blir det.

Ett bra ställe att vara på

När jag kommer ner till den marginella hyllan vi står på efter att lett så händer det saker. Knäna skakar och odefinierbara känslosvallningar rusar genom kroppen. För mig är de just odefinierbara för jag är helt oförberedd på dem. Men så inser jag att jag har fallit in i ett mönster. Snört på mig klätterskorna som jag så många gånger förut. Knutit in mig och tänkt att leda, det är det jag får mest ut av. På ett vant ställe där jag klättrat förut, på van klippa.
Vad jag inte har tagit reda på är vad kroppen vill. Glömmer bort att den behöver lite omprogrammering för att fungera optimalt. Den behöver lite inställelsetid. Så jag toppar resten av dagen. Njuter av klättringen och allt annat som har med Spanien och detta vackra ställe att göra. Vi ska se hur det går att bryta vanan.

Det är bara att vänja sig, det kommer fler av de här bilderna.

Vi avslutar dagen med att försöka ta oss upp till toppen av klipporna. Erik och Malin promenerar neråt för att möjligtvis hitta en dusch inför födelsedagsmiddagen ute. Vi tar vara på sista solljuset och hittar lite lätt klättring och sen en stig som leder oss upp ovan klipporna. Ljuset är magiskt, likaså utsikten. Något nytt, men ändå inte. En vana föds så fort. I detta fall en ny vana, att få vara uppe på topparna i kvällsljuset. Alla vanor kanske inte behöver omprogrammeras?

2014-11-11

Över molnen

Besöksväder..
Häromdagen så slog det gråa locket på, men fuktigheten höll sig däruppe. Vi fick klättrat lite vid Anthon innan regnet kom i ungefär samma takt som mörkret. Igår regnade det, ihärdigt, hela dagen. Då blev det horisontal meter på badhuset istället.
När vi vaknade idag sken solen, men gårdagens fukt blev ånga och så tog ett ogenomträngligt grått dis över världen. Det brukar hända här på morgonen så var inte så oroad. Men icke. Hoppades på att kyrkan vid Mont Saxonnex kanske skulle kunna ligga högre än molen och skickade iväg familjen dit.

Jag och Petter försökte fixa gastub till Bruno och packa inför en veckas semester med honom. Vi får se vart vi styr kosan, vi kommer följa vädret lite, men just nu ser det ganska illa ut i Frankrike. Spanien ligger längst upp på listan nu. Vi får se vad som händer i morgon. En liten joggingtur innan Petter ska på jobb får det bli. Vi hoppas på att dimman inte är lika tät uppe vid Sommand. Chansar och tar en vinstlott.

Utsikten från toppen av min topp

Världen öppnar upp sig ovanför molnen och solen skiner på blå himmel. Ringer upp familjen och frågar om det har lättat hos dem. -Nej, verkligen inte, vi är mitt i den gråa smeten..  -Ok, packa ihop allt och kom hit!
Jag joggar upp på Pointe de Perret, vill egentligen följa ryggen hela vägen bort till Marcelly, men det får bli en annan gång. Min fart är inte tillräckligt hög för att hinna dit och tillbaka. Det känns i kroppen att det var ett tag sen vi höll på med den här aktiviteten. Springa upp på toppen.

Familjen ovan molnen

Bettan med familjen i parkerar precis när jag kommer nerjoggandes till parkeringen, så sätter på mig lite mer kläder och går upp igen. Vi är förhäxade över utsikten och stannar till solen försvinner bakom dimridån. Det är en galen värld att vara i, ovan molnen. Ett bra sätt att avsluta dagen med.
Sista ljuset på väg att försvinna


2014-11-08

Upp och ner

Stefan flög hem och syster Tuva, systerdotter och Henke landar samma dag. Trenden håller i sig, solen skiner hela dagen men när tiden närmar sig för hämtning på flygplatsen rullar molnen in och regnet kommer som på beställning.

Som tur är vaknar vi upp till stålande solsken, visserligen frost ute, men ändå vackert väder. Topparna runt oss ståtar med snö, tycker att de har blivit fler som har blivit vita. Le Môle som vi gick upp på för några dagar sen i solsken är nu klädd i vitt. Vi åker till Chamonix. Att få se dessa toppar vitklädda i solsken tycker jag borde vara obligatoriskt på Frankrikebesök.

Familjen i solen

Med oss har vi Engla, 8 år, som jag kanske överskattar hennes intresse för att gå i uppförsbacke. Hm, jo men jag joggade upp mot Lac Blanc på den här tiden.. om vi dubblar det så kanske det är den takten vi kommer att gå i...? Planen är som sagt att gå upp till Lac Blanc, men eftersom jag inte har några egna barn att jämföra promenadtakt med så är jag givetvis helt ute och cyklar. Det går lite saktare än planerat. Det är även mer snö, typ det är snö hela vägen upp och solen den försvann bakom topparna snabbare än vad jag hade hoppats på.

Frankrike, skulle inte det vara solsemester?

Men dagens hjälte pinnar på med sina små ben, halkar runt i sina gympadojjor och med ett antal pauser kommer vi äntligen upp och får utsikt över alla topparna. Det blir ett vintrigt besök och lunch utan den värmande solen, men Lac Blanc får vänta till nästa gång.
-Åh, tänk om vi kunde bara gå neråt, det här är jättekul!
Hon är helt orädd nerför medan jag känner tantvarningen komma smygande när jag försiktigt trippar ner i snön som nu mer liknar is och imponeras över hennes glädje och mod.
Vid kvällsmaten går ögonen i kors på henne och vi har båda lärt oss en fin läxa, höjdmeter är kanske inte bästa moroten för barn och snön ligger högre än jag tänkte. I morgon blir det nog badhuset istället. Horisontalmeter får det bli.